Sjette Föreläsningen. 28/2 63

|38||368|

Sjette Föreläsningen. 28/2 63.

1 Denna bulla utfärdades den 14 Nov. 1232, och omnämner Ryssarne som hedningar. »An Moscovitæ Christiani sintspråk: latin»? – Då korsbröderne i Liffland med skäl tyckte sig hafva hedningar nog att bekämpa i deras eget land, utan att gå öfver ån efter vatten söka dem öfver hafvet, och dessutom väntade fejd med Danmark om Estlands besittning, tillgrep påfven slutligen det yttersta medel som stod i hans makt, för att komma den betryckta f.finska kyrkan till hjelp, nemligen predikandet af ett korståg i norden. – Alla dessa påbud vittna om huru nära Fd vid denna tid låg den romerska stolen om hjertat. För påfven gällde visserligen det direkta intresset, huruvida Fd skulle omvändas till den grekiska eller katholska bekännelsen, – huruvida det sålunda skulle i andligt afseende underlyda och skatta till patriarken i K:pel eller påfven i Rom; – men man gjorde påfvemakten orätt, om man trodde att detta egoistiska motiv var det ensamt bestämmande. På höjden af sitt verldsherravälde, behöfde icke denna tidehvarfvets största makt bekymra sig om så små motiver; på sådana grundas ingen stormakt., och man bör i historien akta sig att se stora verldsfrågor ur små synpunkter. Hednamissionen i och för sig, utbredandet af kristen tro, sådan Rom uppfattade den, var en konseqvens af hierarkins hela väsende och innebar ett lifsvilkor för dess kraft. Historien visar oss öfverallt, att hvarje arbete utåt tillika innebär ett stärkande vexande inåt; hvarje idé måste utbreda sig, om den vill lefva. Det är Idéerna hafva derföre en ex utvidgningskraft starkare än ångans. Detta är ett vilkor för den mskligamenskliga utvecklingen, således för historien betraktad såsom en lifsprocess. Ecclesia militansspråk: latin. Detta är också hemligheten af all hednamission, i alla tider – äfven hos oss – och derföre se vi i våra dagar påfvedömet, medan det faller alltmera sönder och knappt icke ens mera är herre uti sitt eget hus, allt ännu med samma ihärdighet söka att utbreda sig öfver långt aflägsna länder.

2 RepetitionRepetition 24/4 73. Religion – Politik. Ösjöväldet – Dmk 1219 – Rd – Sv – Thomas plan – Påfvebrefven 1221, 29, 30 1232.

3 Den Katholska Xnakristna kyrkans kamp under biskop Thomas i Finland återljuder ännu i spridda ekon ur krönikorna. Ännu blott halft medvetna af sina syften, kämpade histo nordens makter om herraväldet öfver f. vikens stränder. Danskarne hade under sina Waldemarer underlagt|39||369| sig större delen af Estland, men förmådde icke bibehålla denna eröfring, som en tid derefter tillföll de tyske riddarne. Nowgorod kämpade förom besittningen af Ladoga och F. viken ostliga stränder af tre motiver på engång: det politiska, som behöfde en stadgad makt i norden, för att bilda en motvigt emot Mongolerne i söder; – det religiösa, som stred för den grekiska bekännelsens öfvervigt, – och det sociala, neml. handelsintressent, som hotades utaf påfvens förbud för d vestanhafs hamnarna att handla på Novgorod. Det hedniska Fd slöt sig stred för sitt oberoende och sökte stöd på den sida, der det fann tolerans i den religiösa frågan, neml. den ryska. Men lika orubbligt dref biskop T. sitt omvändelseverk, sin eröfring på engång af land och samveten. Följden var, som man kunde vänta af så skarpa konflikter, en strid, mera hårdnackad än någonsin, om Fds besittning.

4 År 1227, säga oss de ryska krönikorna, »gick furst Jaroslav Wsevolodovitsch med Novgoroder från Novgorod öfver hafvet emot Jemerne = Tavasterne, bekrigade deras land och tog så många fångar, att han ej kunde för mängdens skull föra dem med sig, utan nedhögg några och friade andra». – Samma år, som redan är nämndt, skickade fursten prester att döpa Karelarne, och »fögada fattades» – säger krönikan – »att icke alla mskormenniskor blefvo döpta».

5 Det var således intet vanligt härjningståg, det var en politisk plan, kombinerad med för större framgång med en religiös, och att fursten sjelf satte sig i spetsen för detta krigståg, bevisar dess vigt. Men det var icke heller en eröfring, ty fursten drog sig tillbaka, sedan han trodde sig hafva tillfogat den sv.svenska moch katholska makten i Tavastl. en dödande slag och hindrat dess vidare framträngande åt öster. – Detta lyckades likväl så litet, att redan följande år 1228 Jemerne – heter det i r.ryska krönikan, d. v. s. svenskarne i förbund med den kristna delen af Tavasterne – företogo ett hämdetåg mot Ladoga sjö.

|40||370|

6 Äfven detta var icke ett vanligt plundringståg, utan tydligen ett slag, riktadt emot det ryska väldets kärna. R. kröni Det vill synas, som skulle biskop. T. hafva samlat hela den styrka han, genom löften om syndaförlåtelse och evig salighet, förmått sammanbringa, dels af svenska, dels af döpte finske krigare från Eg. Fd, och bragt någon del hämdtörstande Tavaster på sin sida, hvarigenom han lyckades samla en här af 2000 man och seglat med dem mot Ladoga stad. Men detta företag aflopp olyckligt. R.Ryska krönikan – det enda återstående, ehuru partiska vittnet om detta tåg – berättar oss, att »Jemerne» d. 6 Aug. 1228 kommo i båtar till Ladoga, och underrättelse derom kom d. 6 Aug. till Novgorod, hvarifrån hjelp strax utsändes under furst Jaroslavs befäl. Men Novgoroderne blefvo sinsemellan oense, stadnade några dagar vid Neva och drogo sedan tillbaka, när deras hjelp var öfverflödig. Ty posadniken i Ladoga stad Wolodislav afbidade icke Novgorodernes ankomst, utan rodde i båtar mot Jemerna, som härjade vid sjöns kuster och i Olonetz. »Och det vardt natt, och Ladogaboerne retirerade till en holme;.svårtytt men Jemerne på motsatta stranden begärde då fred, men när det vägrades, nedhöggo de alla fångar och flydde till fots till skogarna, öfvergifvande sina båtar. Der stupade många af dem, och deras båtar uppbrändes, och de flyende angrepos af Ingrer och Karelare, samt ledo stor manspillan.»konsekvensändrat/normaliserat »Och de som hade kommit, säger krönikan, utgjorde 2000 eller mer, Gud vet, men alla blefvo dödade, och få undkommo till sitt land.»

7 Om biskop T. sjelf deltagit i detta olyckliga tåg, är osäkert. Dess följder måste emellertid tid ha varit så mycket betänkligare, emedan just vid samma tid oroligheter ånyo utbrusto i Sverige till följd af Folkkungarnes uppror och hindrade all hjelp från den sidan. Det var då biskop T. i sin nöd åter vände sig till påfven med begäran om hjelp, hvilket hade till följd de sednare nämnda påfvebullorna.|41||371| Deras verkan var likväl, på detta afstånd, och i ett sådant chaos af stridande intressen, icke betydande. De tyske riddarne hade nog att sköta deras egna eröfringar, Tavasterne det hedniska elementet i Fd fick åter luft och hämnades grufligt sina förra nederlag. Omkring 10 år förgingo under tröstlösa fejder, och likväl förlorade icke biskop. T. modet. Han fortfor att med sina böner belägra den påfliga stolen, och nu predikade påfven år 1237 ett formeligt korståg. Sveriges prelater, skref han, »böra genom helsosama läror förmå katholikerne i berörde rike och på närgränsande öar att bekläda sig med korstecknet samt manhafteligen och väldeligen bekämpa affällingarne och barbarerne», hvarjemte den helige fadren, på Guds barmhertighet samt i apostlarne Petri och Pauli namn, beviljade alla, som hörsamade denna uppmaning, en lika vidsträckt syndaförlåtelse, som dem, hkahvilka personligen begåfvo sig till det heliga landet. – Följden blef nu en ny rörelse i norden, munkar och prester tågade kring öfverallt och predikade korset; svenskar, norrmän, de döpte Ff.Finnarne, slutligen äfven svärdsbröderne i Liffland antogo ånyo korstecknet. Nära tre år åtgingo till rustningar. Ändtligen, år 1240 på våren, drog man åstad.

8 Conrad af Masovien stiftar riddarbröderne af Dobrin, som sedan smälte 1228 med Tyska riddarorden under Herman Balk och eröfrade Preuss.

9 Detta tåg riktades likväl ej direkt mot det hedniska Fd, utan memot den ryska makten, och troligen var det endast på detta vilkor Svärdsbröderne deltogo i fejden. Den hel. Marias af Jerusalem orden 1191. – Svart kors på hvit mantel – Preussen – KorsSvärdsbröderne i Liffl. rödt kors och svärd: stift. af Albert, förut domh.domherre i Bremen, Rigas grundläggare – 1200. – Estland 1217. Desse riddare hade år 1257 lidit ett blodigt nederlag mot Lithauerne, men sedermera ingått en förening med Tyska orden i Preussen och ägde samma anledn. som svenskarne att frukta ryssarne, ty Rr.Ryssarne understödde äfven deras fiender, Ester, Liver och Kurer. – Tidpunkten syntes gynnande. Största delen af Rd låg härjadt och blödande under det Mongoliska väldet, som efter att hafva uppslukat den äldre hufvudstaden Kiev, »de ryska städernas moder», nu äfven uppslukat den yngre hufvudstaden Wladimir. Sjelfva Novgorod|42||372| darrade på branten af sin undergång. Endast 10 sv.svenska mil från denna stad nödgades Mongolerne vända om af brist på lifsmedel, men fruktan för deras återkomst och hämd var så stor, att äfven den stolta republiken nödgades bevilja dem en tribut. – Hade det lyckats den förenade sv.svenska, finska och tyska makten att i detta ögonblick bryta Novgorods makt, så hade med detsamma kärnan till Rds framtid varit förstörd, och ingen kan beräkna följderna deraf för Rd sjelf och Europa. Men det finnes i historien en tydlig prædestination, en förutbestämmelse, och af Rds utomordentliga lycka vid detta, såsom vid andra tillfällen, måste man sluta dertill, att det haft en mission att uppfylla – hvilken, det tillhör ännu en kommande tid att med klarhet besvara. R.Ryska krönikan.

10 Kar. 4 s. 20. Ustrjalosvårtyttv – Legend. om Magnus Smek: »Mäster Belger». Lagerbring antager Jon Jarl.

11 De förbundnas anfall riktades nu, såsom förut, mot staden Ladoga och Novgorods område, hvarföre de på platta fartyg seglade uppför Nevan och slogo läger på flodstranden vid mynningen af Ishora. – »Norrmän, Sumer och Jemer, svenskarne med deras furste och biskopar», säger krön. Hvilken denne furste varit, är ej med säkerhet kändt, ty sv.svenska krönikan förtiger alldeles detta tåg, men Karamsin synes antaga för afgjordt, att det var konung Erik Läspes måg, den sedan så ryktbare Folkungen Birger Jarl till Bjelbo. – I Novgorod fanns vid den tiden en ung furste, Alexander, son till den Jaroslav, som slog tillbaka anfallet 1228, och denne Alexander beskrifves i folktraditionen som en underskön hjelte, hvars stämma liknades vid en basun. Den sv.svenske fursten, säger kr.krönikan, skickade bud till Alexander och lät säga honom: »kämpa med mig, om du vågar; se, jag står redan uti ditt land». – Men Alex. nedföll inför med tårar inför den heliga Sofias bild i Sofia kyrkan, och sedan han stärkt sig med bön och mottagit erkebiskopen Spiridons välsignelse, sade han till sina krigare: »Vi äro få och fienden är mäktig, men Gud är icke med makten, utan med rätten; följen eder furste!» – Derpå ryckte Alex. i fält och närmade|43||373| sig d. 15 Juli de förbundnes läger på Nevastranden. Der mötte honom en Ingrare vid namn Pelgui, en XstenKristen, som utnyttjat fiendens ställning, och beskref honom hade nyss vederfarit ett underverk. Han hade vakat om natten på flodhafsstranden; då sken plötseligt solen midti natten öfver hafvets lugna yta[-]oläslig handstil, der uppstod en glänsande dimma, och i dimman rodde en båt med två lysande riddare uti purpurkläder. Desse voro de ryske martyrerne Boris och Gleb, och de sade till Pelgui: »vi vilja bistå Alexander, vår blodsfrände». Lifvad af denna syn, störtade Alex. nu med sitt folk mot fienden, och der uppstod en blodig strid, deri den r.ryska krön[-]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande med en från dess ståndpukt naturlig hänförelse beskrifver furstens hjeltemod. Han märkte, säges det, med sitt spjut den sv.svenske furstens ansigte. En rysk hjelte, Gavril, förföljde Birgers son ridande på ett bräde ända till hans båt. Shyslav Jakunovitsch, en Novgoroder, trängde med sin yxe in i fiendens tätaste led; en annan vid namn Mischa sönderhögg »fiendenstre romerska fartyg»; en tredje vid namn Jakob af Polotzk angrep »ett helt regemente»; Rätmir, furstens trotjenare, sjönk, betäckt af sår, vid hans sida. Ännu stod Birgers guldstickade tält; då nedhögg Ssava, Alex:s väpnare, tältstängerna; ett jubelskri höjdes af Novgoroderne, de förbundne flydde i nattens dunkel, och så många som öfverlefde detta nederlag, flydde »skamflate», säger krönikan. Ytterligare berättas, att på ett ställe af stranden, der den r.ryska krigshären, ej kunnat framtränga, fanns en stor mängd fiender nedgjord »utaf Guds englar» – och sägos af Novgoroderne hafva stupat »20 man eller mindre, Gud vet det», – men på fiendens, de förbundnes sida var manfallet så stort, – att som kr.krönikan naivt uttrycker sig, »de dödes lik kastades i store wojwoders tre skepp, och alla drunknade på hafvet, och åt de öfrige gräfdes gropar, i hkahvilka de vräktes i oräkneliga mängd, och månge blefvo sårade» etc.|44||374| Äfven en biskop säges ha stupat på de förbundnes sida, jemte deras öfverfältherre (Spiridon(?)) – Alexander. Nevski. Orden.

12 Dennataljerna af denna berättelse må lemnas derhän, men så mycket synes afgjordt, att anfallet blef med förlust afslaget, den ryska makten var räddad och påfvens korståg med alla dess påräknade följder förfeladt. Åren derefter finner man Novgorod åter med vexande makt i fejd mot sina södra grannar, under det att f.finska krön. omtalar härjningar af Karelarne på det finska = tavastl. – området. Vid slutet af sin bana såg Th. således frukterna af mer än 30 års ansträngningar åter gå förlorade, han såg hedendomen uppresa sitt besegrade hufvud och korsets banér trampas i stoftet i Fd. Ännu fortfor han likväl i fem år att kämpa mot olyckan, tilldess han år 1245, bruten till af år och samvetsqval, begärde och erhöll påfvens tillåtelse att nedlägga sitt biskopsembete och slutligen tre år derefter, år 1248, slöt sigtt verksama lif i dominikanerklostret i Wisby på Gottland, der han funnit en fristad för sina återstående dagar. – I den bulla, hvari påfven Innocentius IV d. 21 Febr. 1245 beviljar Thomas entledigande, nämnes, att han, »på den ondes inrådan», företagit sig att förfalska en påflig skrifvelse samt att han låtit stympa en person, hkenhvilken till följd deraf dött, hvarföre, då han icke skickligen kunde mera fortfara att utöfva sitt herdaembete, han ödmjukligen anhållit att påfven ville förordna någon att mottaga hans afsägelse». (Erkebisk. i Upsala och priorn för dominik. orden i Dmk.) Det tillägges äfven, att han för sina synders förlåtelse skänkt en boksamling åt ordensbröderne i Sigtuna, hvilken gåfva d. 18 Febr. 18248 befinnes stadfästad af påflige legaten Wilhelm af Sabsvårtyttina. Sådana gåfvor medförde alltid aflat (mindre: 40 dagar). – Om värdet af en boksamling vid denna tid kan man döma deraf, att ännu två sekler senare betalades för två legendarier 180 mark penningar = 18 mark lödigt silfver.

|45||375|

13 Den tid, i hkenhvilken biskop T. lefde, den orden han tillhörde, de brott, för hkahvilka han troligen sjelf af samvetsoro anklagat sig och som troligen icke dervid han säkerligen icke tog i beräkning all den våldsamhet, som då ansågs för Gudi behagelig, när den utöfvades mot kättare – allt detta låter oss mellan raderna af hans i öfrigt dunkla historia läsa det intyg, att han varit en våldsam, hård och obevekelig man, utan förbarmande för olika tänkande och utan det högre politiska snille, som skulle ha lärt honom att med en vis moderation småningom hafva förbereda en bättre framtid. i sigte. Men när man derföre nödgas uttala en förkastelsedom öfver det sätt, på hkethvilket xdomenkristendomen denna tid och af honom Thomas predikades, får man ej glömma, att hans tid såg omvändelseverket med helt andra ögon än vår, – att han var en af dessa energiska karakterer, på hkahvilka den romerska kyrkan stödde sitt verldsherravälde – en karakter, som icke böjdes eller vek för någon svårighet, innan den sista kraften var bruten – och hkenhvilken således troget afspeglade samma okufliga, trotsiga, hersklystna hierarki, som just vid samma tid skärpte sina yttersta, mäktigaste spetsar i påfvarne I. III, Greg. IX och Inn. IV. Detta kastar ett väl ringa, men dock tydligt återsken af hierarkins stora kamp under 13:de seklet äfven på Fd. – och i allmhtallmänhet skall man, särdeles under medeltiden, finna, att vår historia, mer än man torde ha föreställt sig, återspeglar i smått den europeiska tidsandan, de europeiska verldshändelserna. Hsvårtyttans plan. obs. Ett sjelfständigt Fd med feudala författningar.

14 Jag har nämnt, att xdomenkristendomen under biskop Th. undergick sitt blodsdop i Fd. Han mottog en ödemark, han sådde frön uti aska och blod, – de buro inga goda frukter – han lemnade vid sin bortgång ödemarken vildare, mera bloddränkt än någonsin. Måhända ansåg han allt förloradt, derföre att det som när han såddeoriginal: såddes i blåst, han skördade storm. Men förloradt är intet frö, som har makt att vexa, och minst ett sådant som xdomenskristendomens lifsfrö.|46||376| Just denna ödeläggelse var påtagligen den, som materielt bröt hedendomens motstånd och gjorde det lättare för den kommande tidens troshjelte att vinna fotfäste i detta vilda hedningaland.