||

Höst-termin 1871.

I

|| ||

Inledning till Finlands historia.
Höst-termin 1871.

|| || || |1||1|

Förord.

Första Föreläsningen. 21 September 1871.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Sistlidne vårtermin afslutade jag en fyraårig kurs i Finlands historia. Tiden medgaf icke att föra häfdernas skildring så långt framåt, som ämnet skulle ha fordrat, ty jag nödgades stadna vid den afgörande vändpunkten år 1808. Att nu upptaga framställningen från detta tidskifte och vidare föra den framåt ända till vår tid, skulle utan tvifvel vara af högt intresse och till fullo upptaga vår tid både denna och nästa termin. Men jag afstår från derifrån, som jag tror, på goda skäl.

3 Historien, med sin omutliga fordran på sanning, liknar dock målarekonsten deri, att hon behöfver ett visst afstånd, för att uppfatta föremålen i perspektiv. Står hon för nära sitt föremål, så får hon icke den rätta objektiva dagern deröfver: en sida stiger för mycket i dagen, en annan ligger för mycket i skuggan,|2||2| det närmaste får för stora proportioner i jemförelse med det mera aflägsna, och derigenom rubbas den rätta måttstocken. Man får, med ett ord, ingen helgjuten bild. Den närmaste samtidens historia måste alltid mer eller mindre blifva en memoirliteratur, ifall den icke blir en tendentiös eller en officiös framställning. Det blir kritikens arbete att sedan från detta material bortsofra det tillfälliga och obehöriga, som nästan oundvikligt insmyger sig deruti.

4 Det är bortom 1808, som vår historias perspektiv öppnar sig. För Ssjelfva vändpunkten, det beromdasjungna kriget, föreligger det mest rika material, som någon punkt af våra häfder har att framvisa, och likväl är detta material ännu icke på ett fullt tillfredsställande sätt sammanställdt. För tiderna hitom 1808 saknas nära nog alla nödiga vilkor för en objektiv historisk framställning. Materialet lig dertill ligger till största delen begrafvet i statsarkivet, bevakadt af med en försigtighet, som är förklarlig dels af politiska skäl, dels deraf att tiden mellan 1808 och 1863 utgör|3||3| embetsmannabyråkratins maktperiod i Finland, och den tiden ligger oss alltför nära, för att man icke skulle vara angelägen om att hölja den i ett visst dunkel för samtiden. Vi känna ännu så litet om denna periods mest framstående, mest inflytelserika personligheter, motiverna för deras handlingssätt och det omständigheternas tvång, som kan ha inverkat deruppå, att ett försök till en opartisk skildring af tiden efter 1808 skulle löpa den största fara att för väsentliga missgrepp. Också har intet sådant försök blifvit gjordt, om jag undantager en kort, af ur officiela källor sammanfogad historia, eller rättare krönika, öfver kejsar Nikolai I:s regering. Den tendentiösa framställningen i detta arbete visar också tillräckligt huru litet den förf.författaren förmått motsvara historiens verkliga anspråk.

5 Ett annat bevis på svårigheten att skrifva den nyaste tidens historia för Finland finna vi i den polemik, som tid efter annan vågat sig fram i tidningarna angående rätta betydelsen af kejsar Alexander I:s handlingssätt emot Finland. Så varsamt detta ämne blifvit berördt och så litet föga tillfredsställande det än blifvit belyst, ha vi i alltför|4||4| färskt minne de beklagliga konflikter, till hvilka det gifvit anledning. Der inblanda sig, jemte andra politiska motiver, äfven nationaliteternas pockande anspråk, och det är af största vigt, att för närvarande icke utmana så farliga makter, som kunde fosvårtytt – att icke väcka en diskussion om vårt nationela och politiska sjelfbestånd. Hvad vi kunna och böra göra, det är att med klokhet och fasthet värna vår rätt på grund af bestående lag – och följaktligen är det f. närv.för närvarande statsrätten, icke historien, som har närmaste talan i de vigtigaste frågorna om efter 1809. års politiska stat

6 Den nyaste tidens finska historia ligger således ännu fördborgad i statshandlingarna och i de enskilda memoirer, som möjligen invänta en aflägsnare tidpunkt, för att kunna offentliggöras. Jag hade visserligen, efter krönikans method, kunnat uppställa en rad af fakta, utan närmare belysning, ungefär som mynt- och sigillsamlaren uppradar sorterar sina föremål i en gifven ordningsföljd, men hvarken vetenskapen eller det historiska intresset hade haft något att vinna derpå. Jag föredrager derföre att begynna en ny kurs i vårt lands historia,|5||5| den tredje under min tjenstetid, och jag vill söka att draga nytta af det komplettera och beriktiga min förra framställning med historiska material, som under de sednaste åren tillkommit, särdeles då vi haft lyckan att inom få år se så förtjenstfulla arbeten, verk, som kanslirådet Reins och prof. Forsmans historiska arbeten,svårtytt framträda. Jag utbeder mig mina åhörares vänskapsfulla uppmärksamhet för dessa framställningar. De skola utan tvifvel erbjuda många luckor, hvilka det för närv. är omöjligt att fylla; många ojemnheter, som är en naturlig följd deraf, att häfdernas belysning faller i någon mån rikare på några punkter af det förgångna, medan andra fortfara att vara höljda uti en djup skugga.

7 Finlands historia är i s.sjelfva verket en föga banad väg genom dunkla och oländiga ödemarker, der forskningen med osäglig möda brutit ssvårtytt sig, steg för steg, en smal gångstig, icke utan fara, att ändock mången gång fara vilse. Sådana lysande punkter, sådana verldshistoriska personligheter, hvilka höja sig som tornspiror i fjerran och tjena till landkänning eller stödjepunkter i andra länders, andra folks historia,|6||6| hafva vi få eller inga. Bakom oss ligger i tidernas dunkel ett aflägset, snöhöljdt, för verlden föga bekant land med glesa spår af odling, som ofta förhärjats och alltid ånyo uppstått ur gruset. I detta land bor ett folk – jag säger med afsigt ett folk, icke två – som hvars ärfda, medfödda, af natur och öden utvecklade lynne, gjort det i förening med landets aflägsenhet, gjort det främmande för stora politiska tilldragelser och för den öfriga verlden, hvars kultur endast långsamt förmått att förmenskliga vilden i nordpolens grannskap. Och detta folksvårtytt, som så ihärdigt och hjeltemodigt stått på sin egen grund, försvarat sin ärfda tufva, har dock, till följd af sin brist på politiskt initiativ, i under hela sin historiska tillvaro varit underkastadt främmande öfvervälde, inflytandet af främmande seder, främmande kultur, – på engång det äldsta och det yngsta i Europa, – en gåta för sig sjelf och under tusen år rufvande på den gåtans lösning, som först i våra dagar begynner att klarna. Ett sådant lands, ett sådant folks historia måste stå på en säregen grund: den måste behandlas ur egendomliga synpunkter.

|7||7|

8 Det egendomliga träder tydligare fram, om vi jemföra Finlands historia med ett annat land,s, t. ex. med Sveriges. Sveriges historia begynner med en frejdad konungaätt, Odin och Ynglingaätten, der för hvarje tidpunkt ett eller flera berömda namn representera massorna der bakom, medan ofta en enda eller flera stora bragd,er, såsom t. ex. Bråvalla slag, uppfyllera ett helt tidehvarf.vet. På detta sätt fortgår det genom seklerna: massorna och händelserna utlöpa i spetsar, hvilka länge varit de enda synliga, ändatilldess att man forskningen i våra dagar lyckats belysa äfven den dunkla fonden bakom dessa glimmande punkter. Efterhand ser man Sveriges politiska synkrets utbreda sig allt vidare öfver eget lands gränser och slutligen, under dess stormaktsperiod, omfatta största delen af Europa, ja vidga sig ända till Asiens, Afrikas, Amerikas kuster. Och medan Sverige på detta sätt framstår som ett kugghjul i verldsmekaniken, har dess historia tillika ett afgjordt sjelfständigt och begränsadt innehåll inom sig sjelf. Det mottager visserligen inflytanden från alla håll – och ett sådant utifrån kommet element, neml. kristendomen, omskapar det i dess innersta grund, – men det fortfar att äga sitt eget politiska initiativ,|8||8| sin egen bestämningsrätt, egen rörelsekraft, egna intressen, lagar, seder, institutioner. Allt detta, och framför allt dess nationaela tillvaro, har väl någongång varit bestridt, men aldrig betvifladt. Det har kämpat för sin frihet och sjelfständighet, men det har också underlagt sig andra nationer. Det har ständigt varit hvad man i det enskilda lifvet kallar en man för sig, och denna sjelfständighet har slutligen utsträckt sig ända till kulturen. Linné, och B och Svedenborg Berzelius, Svedenborg och Tegnér, Polhem och Erikson ha inom vetenskapens, diktens och industrins områdeten efterträdt Gustaf II Adolf och Carl XII på slagfälten. Hvilket rikt, storartadt och välbegränsadt innehåll erbjuder icke detta för ett lands, för ett folks historia!

9 Går man åter öfver Ålands haf och Bottniska viken, hvilket armod finner man ej här i historiens innehåll, jemfördt med Sveriges! Inga lysande spetsar, ingaen vidtomfattande synkrets, intet storartadt verldsdrama; ja, sjelfva historiens första vilkor, den nationela tillvaron, den nationela sjelfbestämningen synes svigta under våra fötter. Det första intrycket är, att man endast tycker sig finna skogarnas enslighet och vildens kamp för den materiela tillvaron. Det är ett land, ett folk, som gensträfvigt skuffas|9||9| in i historien, ställes der i en vrå och icke vet hvad det egentligen der har att göra.

10 Så ser det ut, och det bör derföre icke förvåna oss, om t. ex. en svensk betraktar vårt lands historia ur dessa synpunkter. Vi må väl sjelfva bekänna, att det kostat oss icke ringa möda, icke ringa tvekan, att lösbryta Finlands historia ur Sveriges, med hvilken den härförinnan följt i släptåg såsom skeppsjullen är fastgjord med lina i sin beherrskares kölvatten. Vi må också finna oss uti att försaka till största delen den nimbus af ära och storhet, som omgifver verldshistoriska folk, ty ingenting vore löjligare eller mera oberättigadt, än att försöka med nationalfåfängans skrestsynkrets ersätta hvad oss brister i verldshistorisk betydelse, eller att sätta konstgjorda klackar under våra framstående män, eller att öfverskatta vårt armod, såsom vore det prinsen i sagan, förklädd till tiggare. Vi måste antaga den plats i historien Försynen anvisat oss. Vi måste erkänna oss vara ett politiskt ringa och obemärkt anspråkslöst folk, hvars forntid är dunkel, hvars samtid är full af vådor och hvars framtid allenast hHan kan känna, som länkar folkens öden. Men med allt detta kunna hvi hvarken frånsäga oss en egen historia, eller en egen mission i verldshistorien.

|10||10|

11 Såväl berättigandet af en egen finsk historia, som vårt folks mission i verldshistorien, hoppas jag skall tydligt framgå ur efterföljande framställningar. Jag vill här endast erinra derom, att det grundvilkor, som berättigar ett land eller ett folk till egen historia, är en medveten nationalitet, uttryckt i medveten handling och koncentrerad i statsinrättningar. Nationaliteten åter är beroende af ett folks gemensama härkomst, språk och historiska tradition, dock sålunda att det sistnämnda vilkoret är öfvervägande och ensamt för sig, kan under århundradens lopp konstituera en verklig nationalitet, såsom verkligen skett med de flesta af Europas nuvarande nationer, hvilka sammansmält ur ursprungligen för hvarandra främmande beståndsdelar. Det är t. o. m. en naturlag i verldshistorien, att så måste ske. – Hvad den politiska sjelfständigheten angår, är den utan tvifvel ett vilkor, förutan hvilket den historiska tillvaron alltid är inkomplett, men som icke kan leda till dess förnekande, alldenstund verldshistorien i alla tider har att framvisa sådana omskiften i den politiska sjelfbestämningsrätten, under hvilka folk af obestridd nationalitet för längre eller kortare tid varit kufvade af andras.

|11||11|

12 Emellertid följer häraf möjligheten af en förhistorisk period, under hvilken nationaliteten kan vara ett faktum utom historiens synkrets, och en sådan period hafva alla folk genomgått. För Skulle således Finland sakna en medveten nationalitet, uttryckt i medveten handling och koncentrerad i statsinrättningar, så vore i sjelfva verket dess historia endast historien om en af den svenska eller ryska monarkins provinser, utan sjelfständigt innehåll, d. v. s. ingen historia alls. Det blir derföre det främsta syftemålet för vårt lands historia, att framvisa den verkliga tillvaron af denna medvetna nationalitet o. s. v. och dess utveckling. Deri består således kärnan och grundtanken af Finlands historia, omkring hvilken grundtanke sedan sakta gruppera sig, i den mån de haft derpå ett inflytande. Och emedan historien på detta sätt väsentligen är en utvecklingshistoria, kan man säga, att historien fortfarande arbetar på sitt eget berättigande. Men historien är tillika en oupphörlig assimilationsprocess, ett inarbetande af det ursprungligen främmande till ett eget och inhemskt. De främmande folk- och kulturelementernasas betydelse beror närmast på till hvilken grad vi förmått införlifva dem med vårt eget. Intet folk har t. ex. genom egna tillgångar rest sig ur barbariet: det har hos alla skett genom samma inarbetande af något ursprungl. främmande.

|12||12|

13 RepetitionRepet. 22/9svårtytt 71. Hvarför ej 1808. Det egendomliga af Fds historia och dess berättigande. – Dess första grundtanke. Dess andra moment.

14 Wi skola således söka vår historias innehåll hvarken i Sverige, Ryssland, eller annorstädes, utan inom vårt eget land, eget folk. Och när vi uppfatta den ur en sådan synpunkt, såsom en väsentligen inre kulturprocess, blir hon för oss en historia om vårt eget innersta lif, om den rot, ur hvilken vi vuxit upp och ur hvilken vi suga vår näring. Hon, så att säga, sammanknytes med våra hjerterötter, hon blir för oss en blick i vårt eget inre, förutan hvilken vi hvarken förstå vår samtid eller kunna ana vår framtid. En oupplöslig tråd slingrar sig genom seklerna: det är den historiska traditionen, som binder oss tillsammans med det förgångna. Fäderne hafva icke lefvat och dött för det framfarna allena: deras verk fortlefva i oss och skola genom oss fortlefva till kommande slägten.

15 Jag behöfver icke för finske åhörare framhålla det betydelsen af vårt lands historia, betraktad ur denna synpunkt. Hon må synas för andra arm och innehållslös: för oss är hon rik på det varmaste innehåll. Hon må synas glanslös och ringa: för oss har står hon i den glänsande dagern af fädernes dygd och hjeltemod. Hon är vårt lands barndomsminne, men ett minne, ur hvilket ynglingen hämtar ett sin föredöme, mannen hämtar sin kraft till ädla värf och den gamle ett sitt hopp och sin tro på msklighetenmenskligheten på en framtid för fäderneslandet.