Andra föreläsningen. 10/2 55

Andra föreläsningen. 10/32 55.

1 Finland låg vid medeltidens början likasom gömdt in nucespråk: latin i Skandinavien. Dete första detaljerna som dyka fram och röra oss närmare äro väsentligen dels ethnografiska, .dels geografiska. Wi höra talas om Crefennæspråk: latin, Finnaithe, Finnispråk: latin, Scritophinnispråk: grekiska, Skrid- eller Skrikfinnar. Alla dessa namn beteckna Lapparne och hänföras till orter utom Finland. Finnaithe, förekommer eller Finnheden, förekommer hos Jornandes, men var belägen i Småland. Samma trakter kallas sedermera stundom Finland. Skridfinlandia som omtalas i Gregorii IV:s bulla till Ansgarius låg likaledes utom våra gränser och betecknade norska Finmarken. Ingenstädes I hela första årtusendet efter Christus finna vi ingenstädes hos de sydligare folken andra det finska namnet, geografiskt eller ethnografiskt, i dess nuvarande betydelse. Sjelfva de nästföljande hufvudkällorna för nordens historia, Ad. Br. och Saxo Gr., konfunderas ännu af Ptolemeiska villfarelser och ha i sina bemödanden att förlika dem med den nordiska traditionen ofta mera förvirrat än utredt Östersjöns geografi.

2 Men hos i den skandinavernaiska traditionen börjar det Finland tidigt uppträda, ehuru sporadiskt, redan i 9:de seklet och betecknar då det sedermera s. k. Egentliga Finland. Från den tiden se vi en ganska märkvärdig geografisk progression. Den skandinaviska traditionen ger oss så att säga Finland i skiljemynt. Wi se aflägsna trakter delsvis klarna och ganska markeradt framträda i historien, först på sidorna om våra gränser, slutligen inom dem. Men i tidsföljden inträffar det förvånande fenomen, att det är den högsta norden, som|13||177| klarnar först och att dagern sednare börjar att falla öfver de sydligare delarna af vårt land. Orsaken är den att geografin uppvuxit ur hafvet, genom sjöfarten och handeln., Kust och att följaktligen kustländerna alltid befolkas och belysas förr än de inre trakterna. Obs. Finnmarken!

3 Så seWidare se vi redan i 9:de seklet Qvenland spela en betydande rol och hvars genom sitt namn deriveras af som är beslägtadt med Kainuspråk: finska, Kainumaaspråk: finska, Kajana, och gifvita anledning ny fart åt den redan hosaf Tacitus nämnda sagan om ett qvinnoland i norden. Folket, en stridbar utgrening af Karelarne, men sannolikt blandadt med qvarlefvor af en äldre främmande race, låg i fejder p åt öster med sina stamförvandter, åt vester med Norrmän. Qvenland i sin största utsträckning var den inre landbågen söderom Finmarken och Lappland. Som sådan omfattadeslöt det i en båge Qvenerhafvet, d. v. s. Bottniska viken norrom Qvarken, och innefattade således i det närmaste hela landsträckan mellan fjällen och hafvet från Ljusneelfven och Söderhamn på svenska sidan ända till trakten af Kyroelf och det nuvarande Wasa på finska sidan, utan att man så noga kan bestämma dess gränser i öster och vester. Men detta område smalt betydligt ihop på svenska sidan, dels genom kolonisation och dels genom fejder. Helsingarne trängde g gjorde Qvenerne skattskyldige och trängde dem undan uppåt Bottniska vikens hjessa, hvarföre detta haf sednare fick namn af Helsingiabottn. På finska sidan trängde Karelarne i öster och Tavasterne i söder, tills slutligen det fordom mäktiga Qvenland krympte i hop till trakterna kring Uleå sjö, der dess namn sedan fortlefde i Kajana, Kajanien, och minnet af dess makt i Carl IX:s titel af »de Kajaners konung». För öfrigt har Qvenland den vigtiga betydelse att vara det första egentligt finska område, som uppträder i historien och gör det med makt och storhet. Det hade liksom Finmarken sina konungar, men sjelfständigare, stridbarare och Qvenerne vaoro derföre ochkså det första finska folk som hvilket mätte sin kraft på nära håll som grannar med de fruktade skandinaverne. Kalevala –

|14| |178|

4 Så se höra vi ytterst i norden vid Ishafvets strand omtalas ett land benämndt Finmarken, Finmarchia, detsamma som efter Procopii Skridfinnarispråk: latin, Crefennæspråk: latin, kallades Skridfinlandiaspråk: latin, Crefenniaspråk: latin. Detta område beboddes egentursprungligen af Lappar och sannolikt kolonister af finsk stam och var redan i 9:de seklet vida ryktbart för sin rikedom på renar, fisk, pelsverk, hudar, och hvalfiskben och skeppståg. De der förfärdigade vapen ansågos hårda mot hexeri och ytterst dyrbara under namn af Finnagjoldspråk: fornisländska, finskt guld. Detta föranledde Haleyarne, eller Norrmännen i Halogaland, att tillskansa sig handeln på Finnmarken som ett monopol, och det ansågs så lönande, att de förnämste män i riket täflade att erhålla det i förläning af konungen. under namn af Finnafärd. Men Norrmännen hade för sed att hellre taga med armkraft än betala med mynt, och så blefvo Finnafärderne lika mycket ställde på plundring som på handel, och Finnmarkens invånare blefvo skattskyldige under Norrmännen och slutligen införlifvade med Norige.

5 Sagorna säga väl att Finmarken haft egna konungar, men det behöfver man ej taga så bokstafligen, ty, som man vet, betydde kon-ungrspråk: fornisländska ursprungligen endast en förnäm mans son, en höfding. Emellertid kunde Finnmarkens vidd väl motsvara ett konungarike. I slutet af nionde seklet omtalas som dess gränser i norr och vester Ishafvet, i öster Gandviken eller Hvita hafvet, i söder Norge, Qvenland och Karelen. Finnmarken var således ett kustland som sträckte sig således i en ganska stor båge rundtkring Skandinaviens och Lapplands nord, mellan Ishafvet, norska fjällen och den östra utgrening deraf, som nu klyfver finska Lappmarken i tvenne delar och sedan litet norrom 68 breddgraden böjer sig söderut mot Kemiträsk. Men detta område minskades sedan och utgör nu,|15||179| som kartan visar oss, endast nordligaste delen af de s. k. Nordlanden i Trondhjems stift med de två städerna Tromsö och Hammerfest samt den lilla fästningen Vardöhus, och skiljes från ryska finska lappmarken af Tanaelf, från den finska original: af Enarejoki och Tenojoki.

6 Man finner således att Finmarken i dess äldre och största omfång usammanfaller ungefär med den stora och ödsliga landsträcka vi nu generelt kalla Lappland. I namnets härledning deciderar sig Castrén för det lappska ordet loapspråk: samiska, synonymt med det finska loppuspråk: finska och betecknande det yttersta af norden, ehuru det sedan hos de sydligare boende blef ett slags öknamn, betecknande råhet och vildhet, som Lapparne sjelfve ej vidkännas, emedan de kalla sig Samespråk: samiska, ett ord beslägtadt med Suomispråk: finska och mycket allmänt öfver hela den finska stammens område.

7 Lapparnes långa vandringssaga är dels bekant, dels maanad. Man vet att konung Magnus Ladulås gaf dem »hina i händer till egendom, som ville komma dem under Sveriges krona», huru de gjordes skattskyldige af Birkkarlarne och sedan sletos mellan alla de fyra omgifvande grannfolken, Norrmän, Svenskar, Finnar och Ryssar, samt huru samt huru Carl IX hedrade dem kallade sig äfven »de Lappars konung»konsekvensändrat/normaliserat. Medeltidens Finmark och den nyare tidens Lappland ha emellertid den geografiska betydelse att vara det högsta gränslandet mot norr, ultima Thule, det sista, yttersta, aflägsnaste, som en mensklig fot kunde uppnå och mensklig inbillning befolka med alla tänkbara fasor, hvaromaf Kalevala bär så tydliga spår.

|16| |180|

8 Det är omöjligt att här förbigå ett land, som visserligen geografiskt låg utom våra gränser, men historiskt är för oss af det största intresse, nemligen Bjarmaland. Dess namn förekommer redan vid Alfred d. stores tid (Otheri periplus) och omtalas då redan såsom vida ryktbart i norden. Orsaken Som vi veta, voro Bjarmerne nordens största handelsfolk, deras flottor ströfvade kring alla nordiska haf (Fjalar), och det var också första, anle åtminstone skenbara anledningen till Norrmännens färder ditåt. Men De mest fabelaktiga sägner gingo om Bjarmernas rikedomar, till hälften nedgräfda i jorden; deras praktfulla Jumalaspråk: finskatempel lockade vikingens roflystnad. Handel betydde den ti Den tiden var det regel att taga hvad man kunde och handel betydde ett utbyte af sådana varor som behöfdes, men ej kunde tagas. Ganska naturligt öfvergingo handelsresorna snart till plundringståg, och stundom förenades båda sätten att skaffa sig hvad man hade begärelse till. Dessa resor hade sin nytta för geografin; Gandviken och Hvita hafvet Dvinas (Vinås) mynning blefvo bekanta; man erfor äfven något om Bjarmernes samhällsförfattning. Af Genom Med tillhjelp af arabiske författare vet man att känner man Bjarmernas makt och rikedom var den, att handelsväg, som medan Arabernes eröfringar en tid rubbade de fordna handelsvägarne från Ostindien öfver Medelhafvet, hvarföre de indiska varorna sökte sig en nya vägaroriginal: väga uppåt Europa. En väg gick från Konstantinopel och Svarta hafvet uppför Dniepern och derifrån vidare upp till Ilmensjön, Ladoga och genom Neva till Warägersjön eller Finska viken. Den andra vägen gick öfver Kaspiska hafvet uppför Wolga och Kama samt derifrån öfver smala landpass till Dvina och Hvita hafvet. Nederlagsplatsen var Bolgar, i nejden af det nuvarande Simbirsk, och här tillstötter Bjarmernes område, hvilkas stapelort var Tscherdun vid Koliva, en arm af Kama, der de utbytte sina pelsverk och valrosständer mot Indiens kryddor och sedan förde dem vidare uppför Dvina till Cholmogor,|17||181| Skandinavernes Holmgård.

9 Besynnerligt nogBjarmalands läge har blifvit besynnerligt missförstådt. Scheffer söker det uti Finnmarken, Rudbeck och Werelius i Lappland, andra åter med antiqvarien Björner i Medelpad, medan andra åter detresvårläst p.g.a. strykning anse det ha betecknat hela norra Ryssland. Numera är det först antydt af Arwidson, sedan fullständigt utredt af Castrén (Suomi 1844) att Bjarmaland var detsamma som af Ryssarne kallas Savolotscheskaja Tschud, eller Tschudernes land norrom landtåsen, att dess kärna utgjordes af Dvinas flodområde, att det sträckte sig i söder till inemot det nuvarande Kasan, i öster inemot Ural, i nordost till Petschora, i norr till Ishafvet, i nordvest till Hvita hafvets södra kust samt i vester till Bielosero, Wolgas nordvestra bifloder och ytterst till de karelska sjöarna. Det var således ett vidsträckt område af hvars einre gränser äro omöjliga att alldeles markeradt uppdraga, men, som omfattade hvad man i en sednare tid kallade Permien, moch ännu något deröfver.

10 Det är ege i korthet hvad geografin har att skaffa med Bjarmaland. Men belyst af historien, får detta fakt land för oss en mycket direktare och större betydelse. Att Bjarmerna voro ett finskt folk, det har i alla tider ansetts konstateradt och fullt utredt. Det innebär redan den betydelse, att finska folkets genius här utpreglade sig ganska starkt och starkare än på något annat håll und under oberoendets tid i tre riktningar: den nemligen samhällsförfattning först gudaläran, som här för första gången klarnade till formelig kult, med ett centraltempel, som det enda Finnarne den finska hedendomen någonsin haft, och med tendenser som närmade sig till theokrati; för det andra i samhällsförfattningen, som under egna konungar likaledes var högre utbildad än annars någonsin annars hos Finnarne, och för det tredje i handeln med den åtföljande makt och rikedom, hvilka likaledes hos Bjarmerne uppnådde en högre ståndpunkt, än i något annat land och någon annan tid hos våra hedniske förfäder. Man säger derföre ej för mycket, om man anser Bjarmerne för det enda finska folk som i oberoendets tid haft de elementer som bilda en egen utbel historia och att den former, till hvilka den finska anden utvecklade sig hos dem på genuina och sjelfständiga vägar utpreglat sig i mera högre och mera utvecklade yttre former, än voro de högsta till hvilka denna ande kommit under en genuin och sjelfständig kulturprocess.

|18| |182|

11 Men demt ges ännu original: ännu en annan och mera direkt beröringspunkt med Bjarmerne, som för oss är af största vigt. Man hade allmänt ansett dem för en särskild utgrening af finska stammen, ända till dess Castrén, som det tyckes, evident bevisar i sin förenämnda uppsats, att Bjarmerne voro ingenting mer eller mindre än äkta Karelare. Här öppnar sig ett nytt och vidsträckt fält för den finska forntiden. Den gräns som vi numera politiskt ,och religiöst, och till en del äfven historiskt och geografiskt uppdraga mellan det finska Karelen och de ofantliga ryska slätterna i öster, d. v. s. Finlands hela östra gräns, hvilken vi för ingen del numera ville utplåna, emedan den i Karelens vapnen och betecknas med tvenne mot hvarandra höjda svärd, den försvinner ungefär mellan 7 och 13 seklerna nästan totalt och blir på sin höjd en rågång mellan tvenne bröder, hvilken den ena, liksom den andra, öfverskrider efter behag. Hela den finska forntidens geografiska tyngdpunkt kastas likasom kastas längre åt nordost, än man härtills föreställt sig, och det gamla Kalevahemmet i våra sånger breder sig ofanteligt längre ut än mot öster, och man börjar förstå den gamla mythen om Kalevas tolf söner, som underkufvat hela Ryssland. Der återstå visserligen ännu många dunkla sidor att utreda, och Castrén tyckes knappt ha velat åsyftat något mer än att uppställa en intressant hypothes, men i alla fall finna HH.Herrarne huru rik och fruktbar den hypothesen är som utgångspunkt för en helt ny dager öfver Karelarnes, Karelens och derigenom hela Finlands forntid.

12 Om Bjarmerne vill jag nu endast tillägga något som är ej mindre märkvärdigt än hela deras uppträdande för öfrigt, nemligen deras, som det tyckes, totala undergång. Man förvånas att se ett så stort, rikt, mäktigt och bildadt folk nästan totalt försvinna. Gåtans lösning ligger i deras saknad af naturliga gränser åt de håll, der den största faran hotade dem. Man vet att Bjarmerne lågo i ständiga fejders med Slavänernes vexande makt. Ännu in på tolfte seklet bestodo de den kampen med seger. Men småningom blefvo de skattskyldige under Nowgorod. Hvad som knäckte deras välde var emellertid ej Ryssarne, utan Mongolerne, som utbredde sig kring Wolgas nedra lopp och derigenom afskuro källan till hela deras betydenhet,|19||183| den indiska handelsvägen. Derefter var det slut med Bjarmerne. Återr 1383, säger ryska krönikan, blef Permien omvändt till kristna läran. År 1472 lades det formligen under ryska spiran. En del af Bjarmerne trängdes uppåt Ishafvet och förgicks. En annan del öfverflyttade till Karelska området. En tredje hop utflyttade till Norige. Resten förblef på sitt fordna område och bibehåller ännu en del af sina ts fornminnen, den tschudiska traditionen, ehuru deras namn och der en del af deras nationalitet begrafvits under de öfvermäktiga ryska elementerna. Ett stort förgånget folk blir alltid ett märkvärdigt, både sorgligt och lärorikt skådespel, och vittnar, för att hålla oss endast till geografin, om den ofantliga betydelsen af en stark naturlig gräns.

13 Castrén gör den anmärkning att Nestor i sin ryska krönika, som har så noga reda på folken af finsk stam, icke nämner Karelarne. Han sluter deraf att detta namn var obekant för de östra folken, hvilka inbegrepo Karelare och Bjarmer under det gemensama namnet Savolotschie Tschudspråk: ryska. Deremot uppträda Karerlarne tidigt i skandinaviska traditionen under namnet Kyrialer, hvaraf Castrén också anser deras namn böra rättare härledas, än från det finska Karjaspråk: finska. Att de sträckt sina boningsplatser ända till Hvita hafvet, finner man af den sednare ryska benämningen på detta hafs sydvestra kust: Karelski Berekh; att de aterå andra sidan sträckt sig ända ned till Finska viken, bevisas af det namnet Kyrialabottn, som hos Skandinaverne betecknade F. V:s inre och östra del. Men om vi således i någon mån kunna bestämma det gamla Karelens yttersta gränser i norr och söder, så blir det svårare, om icke omöjligt att för det uppdraga någon bestämd gränslinie i öster. Redan kartan visar oss det nuvarande Karelen mycket vilkorligt begränsadt åt detta håll, så att gränsen, som ifrån Salmis och förbi Suojärvi löper i flera bugter norrut, sedan drages i en enda rak linie öfver 20 mils sträcka från Megrijärvi till Jonkerikivi, der den möter Kuhmoniemi råskillnad af Uleåborgs län.|20||184| Öfverstiger man nu denna gräns och går inpå ryska området, så finner man visserligen betydliga vattendrag, Onega, Vigo m. fl., men denna inhägnad är för svag att bilda en naturlig gräns, helst för ett folk, hvars svedjebruk stod på öfvergångspunkten från nomadlif till åkerbruk. Dessa geografiska förhållanden ge ett starkt stöd åt Castréns hypothes om Bjarmernes och Karelarnes identitet och gör det sannolikt att det gamla Karelen likasom flutit ut öfver sin nuvar.nuvarande östra gräns och utbredt sig öfver en stor del af den nordryska slätten. – Dess vestra gräns åter omsluter det nuvar.nuvarande Savolaks, hvars kärna anses vara St Mickels socken, fordom Savilahti. Namnets härledning kan man lemna derhän; Castréns åsigt afviker från den härtills vanliga och anser Savolaks snarare vara en förfinskning af det ryska Savolotschiespråk: ryska. Det säkra är emellertid, att Savolaks, som i 14:de seklet begynner att visa sig som en afsöndrad geografisk enhet och låg i tvist om sina gränser med Tavastland, är en dotter af Karelen och dess befolkning ej annat än en förgrening af Karelarne, oaktadt, som v. Haartman påstår, de båda befolkningarna, fysiskt liksom andligt, äro skarpt särskilda t. o. m. i hufvudskålens form.

14 Vid bestämmandet af Karelens omfång nödgas man således föreställa sig tre olika områden under olika tider: 1) det äldsta, eller gamla Karelen, omfattade begränsades i norr af Hvita hafvet och Lappland, i vester af Saimas vattensystem, i söder af Ladoga och Finska viken, men flöt bredde i öster ut öfver vida obekanta sträckor, der det sammanflöt med Bjarmernes områdelikväl så, att man, på grund af befolkningens nationalitet har grund att uppdraga dess östra gräns från Ladoga öfver Onega till Hvita hafvet.: 2) medel-Karelen, som under större delen af svenska väldet, d. v. s. och något modifieradt af frederna i Nöteborg, Stolbova, Nystad och Åbo, sträckte sig öfver det nuv.nuvarande Karelen, jemte Savolaks och det sedan s. k. Gamla Finland, samt 3) nya Karelen, som utgöres af det nuvarande inskränktare området kring Pielisjärvis, Höytiäinens och Pyhäselkäs vattendrag. Af historien nära bekantskap veta vi att Karelarne äro det egentliga|21||185| sångarefolket bland finnarne och derföre äfven af naturen ämnade att blifva Finlands egentliga genuina kulturfolk, ehuru denna ära genom hdera ett vestligare läge tillföll dent andra finska hufvudfolket, Hämäläisetspråk: finska. Man kan derföre, med hänsyftning på Bjarmerne och Kalevala, säga att det äldsta Karelen, så extensivt som intensivt, omfattar sjelfva blomman af den finska forntiden och större delen af dess basis; men under medeltiden förlorar det genom sin söndring en stor del af denna betydelse. Ty Karelarne hade med sitt lifligare lynne den egenhet att gerna sönderfalla i skilda förgreningar, hvilka efter någontid blefvo för hvarandra främmande och ej sällan fientliga. Så se vi, om vi antaga det nuvar.nuvarande Karelen som kärna, ett klöfverblad af folk- och landenheter bilda sig rundtomkring denna kärna: i öster Bjarmaland, i nordostvest Qvenland, i vester Savolaks; och Qvenland och Karelen, Pohjola och Kalevala, lågo med hvarandra i ständiga fejder. Men för Finlands medeltid, likasom för dess nyare tid intill 1809, hade Karelen den betydelse att vara Finlands sköld, som alltid fick uppbära de första och svåraste huggen, hvar gång örnen i öster spände sin klo mot vestern. Karelarne fingo också tidigt känning deraf. Med Novgoroderne lågo de i beständiga fejder, och när Svenskarne kommo, delade sig Karelarne mellan östern och vestern. År 1227 blefvo en del af dem döpte till grekiska läran. Vid samma tid, eller något förut, blefvo de skattskyldige under Novgorod och indrogos i dess vidsträckta handelsförbindelser. År 12923 kufvades de af Torkel Knutson. År 1323 drog Nöteborgska freden det svarta godtyckliga strecket igenom hjertat af deras nationela område. Märkvärdigt är det i hög grad, att dent politiska gräns tvärstreck, som fredstraktaterna, århundradens fejder och sjelfva trosbekännelsen dragit tvärtigenom Karelarnes fordna område och som ännu fortfar att söndra dess minnen och sympathier, ej förmått utplåna spåren af den nationela frändskapen i språk, seder och lynne på båda sidorna om Finlands östra gräns. Så veta vi att t. ex. Finnarne af grekiska läran i Archangelska guv:tet ännu räkna sitt område till Suomensaarispråk: finska, Finlands ö – d. v. s. Finland i stor betydelse, omflutet af Ishafvet, Bottniska och F. vikarne, Ladoga och Onega – medan de gerna benämna Finland inom dess nuvar.nuvarande gräns Suomenniemispråk: finska, Finlands udde, som endast på tre sidor omslutes af vågorna.

|22| |186|

15 Från Karelen öfvergå vi till det femte partiela faktum i Finlands geografiska forntid, nemligen Jemerlandet, Hämeenmaa, Tavastland. Af dessa tre namn har det första uppkommit i öster, det sista i vester; det medlersta inom landet. ensamt är inhemskt. Jemer, Hämeetspråk: finska, Hämäläisetspråk: finska äro samma ord, blott att ryska tungan förändrat H till ett blött G, Gam, Jam, Jäm, som det heter i ryska krönikan. Härledningen är oviss; Hämspråk: estniska betyder ännu i en dialekt af Estniskan sumpmark. Tavaster är åter ingenting annat än Taw-ester, och Tawspråk: fornisländska betyder i Isländskan likaledes en sumpmark. Kanske rättast Taw=ester=insjöEster. Men namnet Ester, Öster, Taciti Æsthyispråk: latin, Plinii Ostiæispråk: latin, är sjelf endast ett apellativum, som betecknar ett i öster från Skandinaverne boende folk. Wi veta också att Finnen Estlanen och Estland på finska tungan heta Wirolainenspråk: finska, Wironmaaspråk: finska (som man tror af distriktet Wirland) och att det namn som eEsterne sjelfva gifva sig Maa meesspråk: estniska, maa rahvastspråk: estniska, ej heller är mer än ett apellativum. När man sammanlägger allt detta med namnen Fenni, Finnar, Finland, Suomalaisetspråk: finska, Suomispråk: finska, Suomenmaaspråk: finska, som alla betäeckna våta trakter, och wattu insjöland och insjöfolk, så finner man häri ett nytt och förvånande bevis på den styrka, hvarmed geografiska förhållanden utpregla sig i folkens föreställningar, likasom i hela deras historia.

16 För vår kunskap om Jemerne och det fordna Jemerlandet ha vi hufvudsakligen att tacka tvenne utmärkte forskare, Lehrberg och vår helt nyss aflidne landsman Sjögren. Wi se Jemerne i långt aflägsna tider nedstiga från Ural och utbreda sig öfver ofantliga landsträckor vesterut, på det sättet att deras område blef i norr och söder mycket smalt, men i öster och vester oformligt bredt. Att upprita bestämdare gränser för detta gamla Jemerland är omöjligt. Man kan endast föreställa sig Nevatrakterne söder om Ladoga som detta områdes kärna|23||187| och midt, hvarifrån det sedan sträckte sig åt öster djupt inåt ryska slätten och åt vester bildade en bro till nejderna norrom och söderom Finska viken. Dettanna onaturliga utsträckning, som väl aldrig hade egentligen politiskt sammanhang, uppslukades snart i öster af de påträngande Slavänerne, jemte grenar af finska folkstammen, och afklipptes så att bredden af Jemerlandet blef afskuren och endast den vestra delen återstod. Här lade sig hafvet söndrande emellan och gjorde så småningom af Ester och Tav-ester eller Jemer, Hämäläisetspråk: finska, tvenne skilda folk. Trakterna söderom Ladoga blefvo i århundraden en tummelplats, der Jemerne, stundom i förbund med Ester, Woter och Wesser, tvenne andra finska folk, ursinnigt kämpade mot Karelarne som tryckte från norr och Novgoroderne, som trängde på ifrån söder. För att ytterligare Under dessa tider var det som Ingermanland fick sitt namn af efter Jaroslaw I:s gemål, svenska prinsessan Ingegerd. För att öka Hela ryska krönikan intill medlet af 1100 talet är uppfylld af dessa vilda och förbittrade strider. Vid den tiden uppstod en paus, men endast för att ytterligare öka Jemernes trångmål, emedan det nu var Svenskarne som inbröto på deras område vesterifrån. Derefter ser man Jemerne, än slå ifrån sig åt båda hållen med en tapperhet och en ihärdighet, som förtjenat ett bättre öde. Resultatet blef emellertid det bekanta och det som geografin egentligen har att göra med, nemligen att Jemernes området vid Ladoga förlorades och att de fingo åtnöja sig med största delen af södra och vestra Finland, således det egentliga Suomenniemi, under svenskt öfvervälde.

17 Således ha vi der ett Jemerland eller Tavastland i stor mening, omfattande, jemte det nuvarande T:land, äfven provinserna Nyland, Egentliga Finland, och Satakunda. och södra Österbotten. Men dessa delar afsöndrades småningom. Det är att märka om Hämäläinenspråk: finska, att han mycket segare än Karelaren höll fast vid sin nationela kärna.|24||188| När någon del af hans folk afsöndrade sig på i aflägsnare trakter från moderstammen, så bibehöll den alltid hufvudtyperna af sitt lynne och blef aldrig fullt främmande för sitt sprung, likasom Qvenern och Savolaksaren blefvo det för Karelarne, ej heller vände kolonisten sina vapen mot den stam från hvilken han utgåttoriginal: utgång. Så omtalas väl ett folk vid namn Sumer, Suomer, hvilket skulle ha bebott Egentl. Finland, men dettanna benämning var provinciel, öfvergången från provinsen på dess befolkning, och desse Sumer voro ingenting annat än äkta och renhårige Hämäläisetspråk: finska, ehuru deras dialekt under tidernas längd fick sina egenheter och deras utsidorna af deras lynne i någon mån antog fär en skild färg af beröringen med Svenskarne och hafvet. Alldeles samma är fallet med Satakundensern, den finske Nylänningen och den finske Sydösterbottningen. Alla dessa äro ännu i dag omisskännlige Hämäläisetspråk: finska, ehuru de i mindre väsentliga drag variera.

18 Likasom Karelaren jemförelsevis representerar den utåtvända, tillgängligare, rörligare, öppnare sidan af finska folklynnet, så representerar Hämäläinenspråk: finska, Jemern, den inåtvända, otillgängliga, sega och slutna sidan. Wi veta att han merändels ännu i dag är en lefvande antiqvitetet, och den rätta urtypen för den ryktbara finska envisheten. Det var derföre en förunderlig ödets skickelse, att just han genom sin ställning i vestern af landet blef kallad att utgöra det historiska kulturfolket i sida Finland, eller rättare att passivt ställa sitt breda bröst mot den öfvermäktiga svenska civilisationen. Hade Karelaren med sitt öppnare och lösare lynne stått der Hämäläinenspråk: finska står, så hade Finland nu haft ett annat utseende. Men Hämäläinenspråk: finska stod der som en mur af jern; passiv, omedgörlig, såsnart det kom an på att fo byta bort något af hans egentliga egendomlighet. han kunde ej, som Karelaren ge bort en del af sig sjelf och behålla resten; stod han, så stod han på båda fötterna, föll han, så föll han så lång han var. Han är skulden till att Finland nog trögt och långsamt framskridit på civilisationens bana, men han uppbär tillika den evärdeliga äran af att hafva räddat landets nationalitet ur att vackla i den stora vådan af en sexhundraårig politisk, religiös och intelligent öfvermakt.

|26| |189|

19 Om derföre Karelen var Finlands sköld, så var Tavastland dess vågbrytare. Den historiska provinsen Tavastland är likväl något annat än Jemerlandet i dess stora utsträckning. Dess äldsta historiska kärna är att söka i Ladogatrakterna, medan det nyare Tavastland har sin tyngdpunkt i höglandet mellan Näsijärvis och Päjänäs vattensystem.