Sextonde Föreläsningen. 30/4 62

|75||129|

Sextonde Föreläsningen. 30/4 62.

1 Jag nämnde de s. k. Lapinrauniotspråk: finska l.eller Lappgrafvarne. Detta namord är oegentligt, ty det är påtagligen icke grafvar, utan fordna bostäder, som i några delar af Fd, särdeles vid de vestra kusterna, förekomma under denna benämning. Vanligen bestå de af gropar i jorden, hkahvilka fordom varit betäckta med tak af stock och granris. stenrösen ofvan jord. Man original: Man finner i dem åtskilliga brända stenfattningarar, af hkahvilka en del synes ha utgjort eldstäder, andra åter varit begagnade för religiösa ändamål, såsom offer. Sådana finnas i Keuru, Ohriwesi m. fl. orter och kallas på några ställen, såsom i Jämsä, Munkkilaisten muuritspråk: finska. Jmfr Suomi 1847 sid. 51. – Lapinrauniotspråk: finska innehålla äfven smedjeslagg – i en del af dem ha fyra på kant ställda stenar bildat en sorts kammare. – De stora stenrösena kallas Hiidenkiukaatspråk: finska l.eller Jätinroukkiotspråk: finska. (Laihela m. fl.) I deras midt ha äfven funnits större stenar, sköra af bränning, stundom ett och annat bronsstycke. (Lillkyro, Sideby, Mouhijärvi) – I Sidebyhögarne kol. – En mil söderom Bborg 10 Hiitolaisten haudatspråk: finska, under hkahvilka sägas vara hvälfda grafvar. – I Hollola Jäppiläisten supaatspråk: finska. – Nära Sordavala Metelin kauatspråk: finska. I en af dem i Säkkylä by en hufvudskalle dubbelt större än andra. Aska och ben anträffas i de flesta, men emedan Lapparne ej brände sina döda, utgöra antagas benen för det mesta vara lemningar efter förtärda renar och andra djur. Der någongång obrända mskobenmenniskoben anträffas och gropen således verkligen varit en graf, utgör detta endast en bekräftelse på att Lapparne, liksom alla vilda eller halfvilda folk, begrafvat sina döda i grifter formade efter de lefvandes boningar.

2 Lemna vi nu t. v.tillsvidare Lapparne, för att undersöka hkethvilket folk, som närmast efter eller samtidigt med dem bebott Fd, så fästes vår första uppmärksamhet vid ättehögarna. Sådana finnas till större eller mindre mängd vid de flesta af landets kuster likväl flera vid vestra, än vid östra södra kusten, och de flesta på Åland, der antalet utgör flera hundrade. En del af dem, såsom ättehögarna i Wörå och Laihela samt på Åland, ha blifvit i sednare tider undersökte af forskare (bland hkahvilka särdeles lic. Bomansson); andra åter ha blifvit rubbade och delvis förstörde af skattgräfvare och de der funne fornsakerna längesedan förskingrade. Om dessa fynd må vi här i korthet nämna, att de allesamman tillhöra jernåldern, aldrig stenåldern, och att de få fibler eller spännbucklor af brons samt perlor af glas och bränd lera, som der blifvit funna, påtagligen varit utifrån införda smycken, som man förmodar, af byzantinskt ursprung. Vid sidan af väldiga slagsvärd, vanligen sammanböjda och med ett kort fäste, anträffas stridsyxor, knifvar, saxar, kedjor, smycken samt andra husgeråd och prydnader, stundom äfven åkerbrukets vanliga kännetecken skäran. – Allt detta tyder, såsom man lätt finner, på en svensk befolkning, på skandinaviske kolonister eller vikingar af germanisk stam, således icke på någon sådan mellanliggande folkstam, som bronsfolket i södra Skandinavien.

|76||130|

3 Af ättehögarna ha vi således derför intet egentl. nytt att inhämta i frågan om Fds äldste inbyggare. Men huru förklara dessa folksägner om Jättiläisetspråk: finska, Hiienwäkitspråk: finska m. fl. sådana, som förekomma så talrikt i hela landet och påtagligen utvisa ett folk af främmande stam, emedan – om man äfven antager att dessa sägner här som i Sverige utgått från Lapparne – de likväl ingalunda kundena beteckna Finnarne, som icke voro nog storvexta att göra detta intryck på Lapparnes inbillning?

4 Tre slags jättesagor: 1) Qvarlefvor af den hedniska mythen. 2) Qvarl Kristligt mythiska föreställningar 3) Historiska hågkomster.

5 Wi skola böra nu i korthet undersöka dessa sägners innehåll. Prof på jättesagorna De två i dem agerande hufvudpersonerna äro en bålstor, dum och obäklig jätte De gälla i allmhtallmänhet, halfmythiska, halfmskligahalfmenskliga varelser af kolossal storlek och merändels mot mskornamenniskorna fientligt sinnelag. Emedan de utgöra en blandning af hedniska och katholska fornminnen jemte lokaltraditioner, hafva dessa jättar på olika orter olika namn – minst 40 till antalet (Rhm). De äldsta af jättenamnen äro Hiisi och Kaleva. Det är numera svårt att särskilja de mythiska och ethnografiska beståndsdelarna i Hiisinamnet. Wi förbigå KvalaKalevasagan och hålla oss till den prosaiska traditionen. Der finna vi Hiiet, Hiitolaiset, öfverallt boende i bergsklyftor och ödemarker. Hiitola, Hiittis, Hienniemi och otaliga andra, nästan alltid bergiga orter hafva efter Hiiet sitt namn. Såsom prof på deras storlek och styrka berättas underliga ting. (Ex. wiborgska jättar i ring kring brasan, stenen i kyrkväggen, den gamla wiborgska drycken. – Kaleva, hans son hejdar skeppet. – Hiisi nära Hfors, frågade om Roikala gubben med de breda byxorna, finskt bränvin. – Jätteflickan och torndyfveln. – En jätte tvärs öfver vägen, man körde under; blott treårsbarn. – Räisälä jättarne tände sin brasa på skogstopparna, och dertill åtgick hvar gång en hel skogstrakt. – Jättiläinenspråk: finska gick öfver Mallaswesi från Sääksmäki till Pelkäne; vatten i stöfvelskaften. Broarna. Kyrkstenarne. En Hiisi satte sig grensle öfver Marie kyrkotak för att lappa sina skor – becktråden räckte till marken, en bonde följde i slingansvårläst p.g.a. överskrivning. »Åhå, hvarifrån kom smolket på min becktråd? – Inte ids jag taga upp sömnen»konsekvensändrat/normaliserat – knackade – Wisst blef der en liten klump –) Kivekät. – Jättefjäten. –

6 Bevis på jättarnes dumhet: de förstodo ej att bära puukkonspråk: finska i bältet, ej heller att flinta eld, utan buro ut glödkol i skogen.