Fjortonde Föreläsningen. 2/3 65

Fjortonde Föreläsningen. 2/3 65.

1 De sv.svenska vapnens sista bedrift under 30åra kriget var intagandet af Prag. Det var Königsmark, som fick denna bragd på sin lott. Prag hade så många gånger varit hotadt af fienden, men dock alltid obetvingadt, att man slutligen vant sig att anse det som ointagligt. Detta var ock denna stad under vanl. förhåll., belägen, som den var på höjderna påå båda sidorna Mulda floden och omgifvet af starka murar. Dit hade derföre Böhmarne under föreg.föregående fientliga infall skyndat att föra alla sina dyrbarheter, och inom dess murar hopades omätliga skatter, särdeles inom den delen af staden, som låg vesterom Mulda och kallades Lilla sidan, der äfven kejs.kejserliga slottet och de förnämsta klostren voro belägna. En böhmisk förrädare, Odowalsky, uppbragt mot kejsaren, som vägrat honom pension, erbjöd sig hos Königsmk att öfverraska sitt fäderneslands hufvudstad. Planen hölls ytterst hemlig, och Königsmk närmade sig småningom staden under förevändn. att belägra det närbelägna Pilsen. Men den 15 Juli gick han i ilmarscher mot Prag, lät besätta alla ditförande vägar, och nu först underrättades befälet om hans djerfva plan. Så tyst hade han ryckt an, och så hemligt hölls anslaget, att Prag låg oförberedt i fullkomlig säkerhet, när Königsmk natten mot d. 16 Juli 1648 stod med endast 3000 ryttare och 500 m.man fotfolk på Hvita berget invid staden. Ännu hördes skyltvakternas rop vid vaktombytet och klosterklockornas ringning till ottesången,|98| sedan blef allt tyst. Då förde Odovalsky 100 man till en del ett ställe af muren, som han kände – de klättrade upp, nedstörtade skyltvakten och bemäktigade sig en port, som de öppnade. Innan den öfverraskade besättningen hann sätta sig till motvärn, var hela Lilla sidan af Prag intagen, och broarna öfver floden besattes, för att hindra undsättning från den ännu ointagna delen. I tre dagar plundrades staden: bytet var omätligt, hvarje soldat blef en rik man och Königsmk sjelf den rikaste bland de rika. Man sade att han för egen del låtit bortföra fem vagnar, lastade med guld och silfver. En stor del af dessa skatter förslösades sedan lika fort som de vunnits, men en del hemfördes till Sv. – bland annat den dyrbara boksamlingen med Codex Argenteus, som nu tillhör Upsala bibliothek, en mängd målningar och andra konstverk, som ännu förvaras i Gripsholm och Skogkloster samt den kostbaraste rubin, som finnes i Sv:s skattkammare. Dessutom fanns och togs allt Prags hela rika krigsförråd, som här förvarades, och deribland 80 bronzkanoner. – Bestörtningen bland de kejs.kejserliga blef stor, och alla krafter uppbjödos för att försvara den andra sidan af staden. Königsmk tillkallade genast Wittenbg med hans korps och började belägra den ännu ointagna delen af Prag. När detta drog på tiden, utgick Wberg med en ströfkorps och tog dent starka fästet Tabor samt slog och tillfångatog kejs.kejserliga generalen Buchheim. – Vid denna tid sköflade Wrangel Bajern med sv.svenska hufvudstyrkan, och i förening med Turenne, och men hindrades af den regniga sommaren och de uppsvällda floderna att inbryta i Österrike. Innsvårtytt 10 gr.gånger Och vid samma tid hade Kristinas gunst utsett hennes kusin, den unge pfaltzgrefven K. G. till öfverbefälhafvare öfver den sv.svenska armén i Tyskld. Wrangel smickrades och tillfredsställdes. Med 4000 m.man förstärkningar afseglade han fr.från Sv. och ankom till Prag den 24 Sept. Nu begyntes med all kraft belägringen af den ännu obetvingade delen –|99| Der mötte tappert motstånd, och ännu i 30åra krigets sista aftonväkt, gjöt mången Sv.Svensk, mången Ff.Finne sitt blod mot dessa obetvingliga murar, tilldess att tvenne annalkande fiender: vintern och den nye kejs.kejserliga fältherren Goltz, tvungo Königsmk K. G. pfaltzgr. att upphäfva belägringen. Det var ej här, och öfverhufvud ej på Tysklands härjade jord, som K. G. skulle skörda sina lysande lagrar. I det han på sena hösten 1648 tågade nedåt Bajern, för att understöda Wrangels operationer, mötte honom underrättelsen om Westfaliska freden.

2 RepetitionRepetition 19/2 69. Jankovitz. Hfeld. Ferdinand III. T:son. – Rgagoczky. T:son. – Wrangel. 1645. – Böhmen. Turenne. – Melander T. och W. slogo M. vid Süsmarshausen 17 Maj 1648. Kgsmk, Prag 16/7 48. C. Gustaf. Bayern.

3 Wi hafva sett det 30 åra krigets början, fortgång och slut. Upprunnet ur en grumligaad relig.religiös fanatism källor, förvandlades det alltmera till sjelfviska intressens hårdnackade kamp om timliga fördelar och slöt med att blifva en vidrig ohygglig pöl af blod, i hkenhvilken knappt mskormenniskor mera, utan vilddjur sölade sig i alla styggelser. Hvad var målet? Hvarföre spilldes dessa strömmar af blod, hvarför ödelades blomstrande länder, hvarföre gick denna röda eldstrimma genom verlden, plundrande folkens lycka och välfärd ända från Alpernas spetsar och långt borta i Finlands snöiga ödemarker? Var det verkligen en strid mellan mörker och ljus, mellan katholicism och protestantism, mellan frihet och despotism? Ja, så hette det. Men förgäfves söka vi mer än en man, som skulle ha fattat målet så högt och gifvit sitt lif för att uppnå det, och denne ende var G. Adolf. Han ensam hade fattat det så, han ensam förde en strid »för Gud och mot djefvulen», som han uttryckte sig, och han ensam endast hans hjeltestorhet har adlat detta krig med ett så upphöjda ändamål. Han bildar dess glänsande medelpunkt: före honom var mörker, efter honom var kom natt. Ty hvad finna vi före honom, annat än en samma kamp af sjelfviska intressen, öfver hkahvilka en envåldsherrskare bemödade sig att resa sin absoluta thron, begagnande religionen till täckmantel för sina despotiska planer?|100| Och hvad finna vi efter honom annat än ökad förbistring, och ett ännu hejdlösare tummel af mskligamenskliga lidelser? Hvad det blef af detta ursprungliga religionskriget, det framlyser klart deri, att det kath.katholska Frankr. kämpade vid sidan af det protest.protestantiska Sv. –; att en reformert fältherre slutl.slutligen var den som anförde de kejs.kejserliga arméerna – och att det protest.protestantiska Saxen ena gången kallade Sv. till hjelp mot de kejserlige, andra gången de kejs.kejserliga till hjelp mot Svv.Svenskarne – G. A. ensam hade allvar med sin idé. Han var den nye Luther, omgjordad med trons svärd. Utan honom vore 30 åra kriget en ödemark af förvildning. Att äfven hos honom slutligen eröfraren uppvexte ur tros- och frihetshjelten, det låg i omständigheternas tvingande makt. Han var för stor, för att begripas af en samtid, fången i sina små sjelfviska syften: han måste dessa mskormenniskor förstodo icke huru man kunde strida och falla för en idé, och när han på nära håll såg all denna lumpenhet smida sina ränker omkring honom, måste han vara betänkt på att binda och beherrska med vapen hvad han ej förmådde frigöra med sanningens makt. Wallenstein ensam förstod honom G. A., likasom men blott för att blifva hans motsats och håna –. Sedan båda bortgått från skådeplatsen Tilly – Pphm, syntes efter dem ett tomrum, som ingen mäktade fylla. Fältherrarne af G. A:s skola ställde sig, den ena efter den andra, i spetsen för hans härar, alla med något arf af deras mästare. Horn och Torstenson förenande mskligamenskliga dygder med fältherrersnillet, Bhard af S. W.,original: Bhard af S. W. Banér och Wrangel utan sådana, men alla med arfvet af en dittills ouppnådd krigskonst och något af denna förmåga att sammanhålla och beherrska mskormenniskor, som var så egendomlig för G. A. Likväl märker man hos dem, huru de alltmera kommo trängdes allt längre från det ursprungl. målet. Den redlige Horn bar ännu inom sig illusionen af ett religionskrig; Banér, hämnaren, hade helt och hållet förlorat den; Torstenson, blixten, det mest lysande snillet af de fyra, gick samma bana väg som bBanér för Sv:s politiska intressen, och hos hos Wrangel fanns intet annat af G. A. än krigaren. Alla dessa voro likväl militäriska snillen: i de kejs:skejserligas leder|101| uppstod efter Wallenstein ingen enda fältherre, med undantag af Piccolomini, och efter Ppheim knappt en utmärkt soldat, med undantag af de Werth. De sv.svenska härarne, så berömda för sin krigstukt, medan kon. lefde, hade längesedan förvildats och framforo som afgrundsandar mot vänner och fiender. På samma sätt var det med furstarne. Om man afräknar de båda kejsarnes sega, bigotta fanatism och onekliga ståndaktighet, fanns i det vida, folkrika Tyskld ingen enda furste mer än den grånade Max. af Bajern, som var vuxen sin tid och sin ställning. Alla öfriga utan undantag voro fega, vankelmodiga, svaga och färdige att sälja tro, frihet och fädernesland för deras små personliga intressen, och om någon ännu bar en gnista sjelfständighet i sitt bröst, var det en qvinna, landtgrefvinnan af Hessen, som i nöd och lust stod fast vid den engång svurna fanan. Det tyska folket sjelf hade förslöats af lidanden och förtryck: endast stundom förmådde fanatismen, såsom hos Bayrarne, eller fosterlandskärleken, såsom hos Hessarne, ännu framkalla spridda lifsyttringar. De sv.svenska härarne, så berömda för sin krigstukt, medan kon. lefde, hade längesedan förvildats och framforo som afgrundsandar mot vänner och fiender. – Och öfver detta vankelmodiga, usla slägte, födt att förtrampas, reste sig tvenne utländske beherrskare, hvilka hvar för sig, följde sina sjelfviska planer och sökte att tillrycka sig en del utaf bytet: det var Oxenstjerna och Richelieu, Ox. och Mazarin. Richelieu. Så långt sv.svenska vapen eller sv.svenskt inflytande sträckte sig, var Ax. Ox. Tysklands verklige konung. Men denne man, hvars som i snille och kraft var värdig att ställas vid G. A:s sida; – denne man, som ensam uppbar ett sjunkande välde och lyckades shållasammanhålla tidens tygellösa, åtskilssträfvande lidelser, – denne man som i rådkammaren fullföljde hvad G. A. grundlagt på slagfältet och sålunda blef den andra grundläggaren af Sv. som stormakt, – denne man var framförallt statsman, följaktl.följaktligen kall och beräknande. När G. A. gick till kriget med denna stora, ungdomliga illusion att strida för msklighetenmenskligheten, hvilket blef summan utaf hans hjelterykte, då följde honom Ax. Ox. utan illusioner, med statsmannens beräknande politik, för att på Tlands kuster bekämpa Polen, bekämpa kringgå Dmark och bringa Sv. ett steg närmare Östersjöväldet.|102| Det var måhända denna frånvaro af enthusiasm, som räddade Sv., men det var också den, som neddrog kriget från dess idéela mål och förnedrade det till en strid om andelen uti bytet. Man kunde säga till Ox:s urskuldande att han kunde ej handla annorlunda. Men när man ser samme snillrike statsman, under det att han utom riket lyftade Sv:s makt och inflytande högre än någonsin, tillika inom riket med kloka, varsama, länge beräknad politik steg för steg föra adeln upp till en höjd, hvarifrån den trampade folket under sina fötter, – då är man stundom frestad att fråga, om detta hjerta var lika ädelt, högtänkt som hufvudet var godt, – och i den beundran alla tider egnat Ax. Ox:s snille, blandar sig dock den tvekande frågan: hvad var målet? Svaret ligger står skrifvetsvårläst p.g.a. inbindning/konservering på historiens blad: den stormakt, som Ax. Ox. skapade, föll under sin egen tyngd; den aristokrati, som han upphöjde, föll under folkets klagan och konungamaktens vrede; med ett ord, de sjelfviska partikularintressena, vare sig ett folks eller en samhällsklasssvårtytt, måste gå under genom sin egen ihålighet; – Richelieus politik, Ox:s politik, båda straffades af efterverlden med lögn. – men G. A:s verk – den idé, för hkenhvilken han lefvat, blef bestående genom seklerna, och den förde msklighetenmenskligheten framåt, och den just derföre att hans mål, hans ära stod ogrumlad af mskligmensklig sjelfviskhet, just derföre blef den och dess mäktigt lifvande minne det enda varaktiga arf, som Sv., som Fd ännu i dag äga i behåll af 30åra krigets blodiga lagrar. –

4 Förfärligt hade jesuiternes fanatism och kejsar Ferdinand II:s begär efter envåldsmakten blifvit hämnade på det olyckliga T:land. År 1618, när kriget brast ut, var detta land det mest blomstrande, rikaste, lyckligaste i hela Europa. Talrika, folkrika, idoga städer reste öfverallt sina murar och tornspiror; grönskande åkerfält, välmående byar, fa ett folk i välstånd fägnade öfverallt vandrarens blick, och äfven kulturens|103| högre blomning, vskapensvetenskapens forskningar, konstens skapelser funno der en afundad frihetstad. Men hurudant var detta rika land år 1648, när kriget tog slut? Från Ösjöns kuster ända ned till Alpernas gräns utbredde sig för ögat en stor, oöfverskådelig ödemark, betäckt af aska och grus, af elände och barbari. De kejs. Tillys och Wsteins härar hade gjort början och härjat norra T:lands protest.protestantiska länder, i den medan de kath.katholska med jubel helsade kättarnes utrotande. Bladet vände sig – de kath.katholska länderna blefvo i sin tur på samma sätt öfversvämmade och förhärjade, och slutligen gick förödelsen utan åtskillnad öfver dem alla med stigande vildhet. Vän och fiende lefde och frossade utan åtskiln.åtskillnad på det lands bekostnad, der han befann sig för tillfället och utsögpressade utan förbarmande ända till sista skärfven. De grymheter, som i början voro afskydda undantag, blefvo senare, efter G. A. död, regel. Hvarhelst arméerna tågade fram, der flydde allt som fly kunde till skogarna, lemnande hus och hem till sköflings, och de som ej hunno undan blefvo föremål för misshandlingar så rysliga, att icke ens Hunnernas beryktade framfart i folkvandringens tider qvarlemnat så fasaväckande spår. Svv.Svenskarne och Ff.Finnarne lärde sig samma grymheter i den vilda skola, till hkenhvilken de sändes: – i detta fall må det anses för en lycka att det finska namnet fördolt sig bakom det svenska; – ty länge efteråt skrämde de tyska mödrarna sina barn med hotelsen: »Svv.Svenskarne komma!»

5 Och om allt dock hade stadnat vid brända städer och byar, härjade åkerfält, nedhuggna eller misshandlade mskormenniskor, så hade ännu ett hopp återstått. Men, likasom i Rd efter Mongolernes härjningar, likasom i Fd efter stora ofreden, det moraliska eländet var nästan ännu beklagligare, än den materiela olyckan, så äfven i Td. Råhet, förvildning och alla laster följde i krigets spår, och den fordom stolta, kraftfulla tyska folkkarakteren blef från denna tid djupt förnedrad, så att intet mera förslafvadt, fegt och uselt folk har trampadt Europas jord, än detta samma t.tyska folk ett helt sekel efter 30åra kriget, intilldess att store härförare – Ännu i våra dagar. –