Fjerde Föreläsningen. 13/2 65

|25|

Fjerde Föreläsningen. 13/2 65.

1 Gustaf Adolfs tredje krig, mot Polen, var till sin början det äldsta och stod i samband med thronstridigheterna mellan Sigismd och Carl IX. Polen och Sv. traktade med lika begärlighet efter besittningen af Estld och Liffland, och dent innersta syftet för båda rikenas politik åt detta håll var samma herravälde öfver Östersjön, på hkethvilket maktställningen i norden så väsentligt berodde.

2 När Carl på sommaren år 1600 kastade en armé af 30,000 man öfver till Reval och hela Estland, som gaf sig åt den tappre f.finska fältherren Karl Henrikson Horn, och utbrast kriget i full låge mellan de båda rikena. Polackarne hyste ett ganska ljumt intresse för sin konungs dynastiska planer på Sv., men en desto lifligare ärelystnad att underlägga sig de på sätt och vis herrelösa östersjöprovinserna,. och 1601 fördrefvo de under sin tappre fältherre Zamoisky Svv.Svenskarne från alla deras eröfringar. Till lycka för Sv. förstod ej Sigismd att begagna sin seger. Der utbrusto inre oroligheter i Polen, Zamoisky blef afsatt, och så fortfor kriget med omvexlande lycka, tilldess att Carl år 1605 genom sin okloka häftighet ådrog sig det svåra nederlaget vid Kerkholm. Sedan hindrade åter inre söndringar Polackarne att begagna sin seger, kriget drog ut på tiden. Karl Horn höll sig i Reval och var den sv.svenska maktens fastaste stöd. Äfven för detta krig var Fd den egentl.egentliga operationsbasen, hvarifrån härar, proviant och krigsförnödenheter öfversändes till krigsskådeplatsen. – Innan någondera af de kämpande ännu var hugad att gifva vika, kom ryska kriget emellan, Polackarne hade då fullt upp att skaffa med det vigtigare målet att underlägga sig Ryssland och uppsätta Uladislaus på tsarens thron. – Stillestånd. Det liffländska kriget var likväl, med alla sina skiften, en skola för goda fältherrar och stridsvana soldater, der äfven Jakob Delag. och Evert Horn förtjenade sina sporrar.

|26|

3 När Rds krona halkade bort ur både sv.svenska och polska pretendenters händer, såg Sigismd sig om efter andra mäktiga bundsförvandter, förmälde sig med österr.österrikiska erkehertiginnan Constantia, slöt förbund med Spanien och sporrades, – sjelf en trög och obeslutsam herre – till af jesuiternes ränker till vidtutseende planer. Redan då samlade sig förebuden till en förestående kamp på lif och död mellan det katholska och det protestant. Europa; och den kath.katholska propagandan satte alla ränker i rörelse, för att återeröfra det affallna Sv., det kätterska Fd åt påfligasvårtyttven i Rom. – Det var år 1616. De upproriska plakater, som då utspriddes från Warschau öfver Fd, voro närmaste anledningen till landtdagen i Hfors. – Men det kath.katholska partiets lycka i norden svarade ej mot dess djerfhet. Sigismd kunde ej förmås till någon afgörande kraftyttring, hans bundsförvandter hördes ej af, Sv. slöt freden i Stolbova, och 1618 ett stillestånd på två år med Polen. Undertiden samlade G. A. härar och flottor,. och 1621 gick han sjelf öfver, att försöka sin nya krigskonst, belägrade och intog det vigtiga Riga: hans första stora krigsbragd. Delag. med 10,000 f.finska »bondepaltor» intog Dorpat, Estlands besittning tryggades; man fortfor att kämpa om Liffland och Kurland. Der kommo nya stillestånd, kriget drog än vidare på tiden; 1625 slogo G. A. och Gustaf Horn Polackarne vid Wallhof; det första eg.egentliga fältslag, som G. A. vann. 1626 förflyttade han kriget till Preussen, hkethvilket kurf. af Bburg då innehade som län under Polen, och härmed kom han Tyskland ett steg närmare. S. å.Samma år slog han Pol.Polackerne vid Meve; men nu fick han en farlig motståndare i den ridderlige polske fälth. Koniecpolski, belägrade 1627 förgäfves Danzig, blef sårad vid Dirschau och led förlust. G. Horn slog Pol.Polackerne vid Düna – af sjelfva nederlagen hämtades krigserfarenhet, och så utbildade G. A. sig sjelf, sina fältherrar och sin här till sin blifvande stora rol i Tyskld.

|27|

4 Under 1628 och 1629 års fälttåg begynte lågorna af det polska kriget alltmera att sammanvexa med det stora 30åra kriget, som då redan i tio år hade uppflammat i Tyskland. Sedan Herm. Wrangel och Axel Lilje slagit Pol.Polackerne vid Gortzno, skickade Wstein sin underfältherre Arnim med 10,000 m.man krigsvana trupper att bistå Sigismd emot Svv.Svenskarne. De sv.svenska vapnens segerbana blef hejdad, pest rasade i båda de stridandes leder, G. A. inneslöt sig, efter de farliga, men oafgjorda striderna vid Stum, i fästet Marienburg, och ändtligen lyckades franska sändebudet Charnacé att d. 26 Sept. 1629 bemedla stilleståndet i Stumsdorf eller Altmark, som slöts mellan Polen och Sv. på 6 år, mot vilkor att Svv.Svenskarne skulle behålla Estland, Liffland och 4 hamnar i Preussen, men utrymma resten af sina eröfringar. Sigismd skulle behålla titeln af arfkonung till Sv.Sverige, men erkänna G. A. och hans bröstarfvingar som laglige innehafvare af Sv:s krona. Härmed slöts i sj. v.sjelfva verket detta polit. okloka krig, der de två enda makter, som förenade kunnat kufva bådas naturlige medtäflare Rd, som hkethvilket i en framtid skulle vexa dem båda öfver hufvudet, nu i stället uppbjödo alla sina krafter att utmatta och tillintetgöra hvarandra. Från denna tid daterar sig också Rds storhet. Dent började obemärkt att återtaga Polackernes eröfringar, vexte i tysthet, fick hundra år senare makt att stycka sv.svenska monarkin, vexte sedan allt hastigare, uppslukade Polen, eröfrade Fd och inträngde nedsatte dent under G. A. så mäktiga sSv. monarkin till en makt af andra l.eller tredje ordningen.

5 Carl IX, som hkenhvilken hade stått i underhandlingar med England, Frankrike, Holland och Tysklds protest.protestantiska furstar, var den förste sv.svenska konung, som vidgade sin synkrets till en europeisk politik. G. A. upptog ärfde och utvecklade vidare denna politik. Hans förebild var|28| Moritz af Oranien, och redan tidigt hade han uppgjort planer till ett stort förbund mellan de protest.protestantiska makterna, för att med framgång bekämpa katholikernes vexande anspråk. Dmks osäkra hållning hindrade honom 1614 att biträda den s. k. protest.protestantiska unionen i Heilbronn, men redan 1615 lästes i alla Fds och Sv:s kyrkor förböner för de evang. trosförvandternes goda sak. – 1618 utbrast 30åra kriget, hvars orsaker jag här ej behöfver upprepa, och århundrade. 1624, när faran ryckt närmare och Europa syntes deladt i tvenne fientliga läger, underhandlade G. A. med England, Holland, och Dmk och de tyske furstarne om en off- och defensiv allians mellan de protest.protestantiska makterna. Alla voro ense om saken, men icke om vilkoren, icke om öfverbefälet. G. A. hade ingen lust att utan säkra garantier om understöd sätta sitt rikes hela välfärd på spel, och när Christian IV af Dmk ingick på billigare vilkor, fick han öfverbefälet för den koalition, som skulle i Tyskld hejda Tillys segrande vapen. Det misslyckades, kung Chr. led d. 27 Aug. 1626 det afgörande nederlaget vid Lutter am Barenberg, och Dmk slöt år 1629 freden i Lybeck, der det återfick sina eröfringarade arfländer mot det förödmjukande vilkoret att uppoffra sina trosförvandters sak.

6 Detta Dmks uppträdande förde kriget och de kejs.kejserliga vapnen ända till Ösjöns stränder. Wallenstein belägrade Stralsund, och förklarade att han skulle hafva det, om det ock vore med diamantkedjor bundet vid himmelen., och lätsvårtytt, full af harm, när hafvet hejdade hans vidare framryckande, beskjuta Ösjön med glödande kulor. Hans hotande rörelser, hans utnämning till amiral öfver de Baltiska hafven och den väntade ankomsten af en spansk flotta till Ösjön, allt visade att faran närmade sig Sv:s egna kuster och att den då öfverallt segrande katholska ligan icke ämnade hvila förr, än den krossat och tillintetgjort protestantismens återstående bollverk uti den yttersta norden.

|29|

7 »Der var således på engång en direkt fara för Sv., en fara för dynastin, och ett stort europeiskt intresse och hela den evang. lärans bestånd på spel – höga, mäktiga motiver för en ung och ridderlig konungs ärelystnad. Utom Redan 1627 hade endast Ax. O:nas enträgna föreställningar förmått afhålla kon. från att ila det betryckta Tyskland till hjelp. Nu tillkommo direkta krigsorsaker; kejsaren hade bistått Sigismd med trupper mot Sv., och de sv.svenska sändebuden hade hånligt, med hotelse af prygel, blifvit bortvisade från fredskongressen i Lybeck, och de med G. A. beslägtade hertigarne af MbgMecklenburg hade blifvit fördrifna från deras arfländer, som skänktes åt Wallenstein.

8 Det lider intet tvifvel, att ju Sv. kunnat undvika det farliga vågspelet. Det hade kunnat sitta i ro på sina klippiga kuster, skyddadt af hafvet, skyddadt af sin flotta, och der invänta »amiralen öfver de Baltiska hafven». Men denna trygghet skulle ha köpts med dyra offer, utan att likväl erbjuda varaktig säkerhet. Estland och Liffland skulle ha gått förlorade till Polen, andra makter skulle ha tillryckt sig herraväldet öfver Östersjön, och i det att Sv. sålunda hade frångått sin snart ett århundrade följda traditionella politik och frukterna af 70 års ansträngningar, skulle det tillika ha uppoffrat sina trosförvandters sak och lemnat det kath.katholska Europa ett obestridt öfvertag, som förr alltid varit förödmjukande, alltid, förr eller senare, farligt för Sv:s egen framtid.

9 Af dessa skäl är det lika säkert, att G. A. sjelf önskade kriget, önskade att blifva direkt utmanad, såsom han blef. Han behöfde framvisa en nödvändighet, för att rättfärdiga ett så vågadt steg för sitt folk, med hvars skatter och blod han måste köpa sina segrar; – denna nödvändighet kom – och han tvekade ej i sitt djerfva beslut.

|30|

10 Endast den försigtige Axel O. – han som hkenhvilken försynens i sin vishet ställt som en dämmare vid sidan af hjeltekonungens stolta mod – han tvekade ännu i sista ögonblicket, och hvilken vågar statsman vågar väl klandra honom derför? Hvad var Sv. med Fd vid sin sida, att det skulle blindt rusa in i en så ytterlig fara? Det var ett fattigt, af långa oupphörliga krig utarmadt rike med knappt 1½ million invånare, och det skulle inlåta sig i en strid på lif och död med Europas största militärmakt, som just då hade förkrossat allt motstånd och vältade krigsvana härar af 100,000 man under tidehvarfvets berömdaste fältherrar mot Ösjöns kuster. »När jag, skref Oxenstjerna, besinnar fiendens makt och fäderneslandets fattigdom, krigets början, skiften och slutliga utgång, då resa sig håren på mitt hufvud.» – Dock äfven hans betänkligheter måste vika för kon:skonungens fasta beslut; denna starka ande ryckte oemotståndligt sina statsmän, sitt folk och sitt tidehvarf med sig. Och hvem vill åter klandra honom derför? Hans samtid gjorde det icke; hans folk, som bar ärans börda, lika tung som olyckans, gjorde följde honom med hela hänförelsen af en stor idé. Det är först i våra, långt senare dagar, som tyske historieskrifvare, i motsats emot sitt eget folks beundran, vågat försöket att nedsätta G. A. till en ränkfull eröfrare, ledd af det låga motivet att begagna sig af Tysklands dåvar.dåvarande förvirring, för att tillskansa sig några stycken jord vid dess kuster och för att sätta dess kejsarekrona på sitt hufvud. Och allt detta derföre att tyskarne icke förmådde hjelpa sig sjelfva. – Men dennssa enstaka uglelåt försök försvinner för häfdens rättvisa dom, och den hon säger oss, att G. A. drog till striden, icke för låga, personliga syften, utan för de högsta mål, som någonsin blottat en|31| krigares klinga, för frihet och rättvisa, för tro och samvete, för folk och fädernesland, för samtid och efterverld.

11 Det var d. 3 Nov. 1629, som sv.svenska rådet, hänfördt af kon:skonungens eldiga vältalighet, beslöt att tillstyrka Sv:s deltagande i 30åra kriget. Det var i d.Den 28svårtytt Maj 1630, som fattade rikets i Sthm församlade ständer, lika hänförde af kon:skonungens tal, fattade detta vigtiga beslut och beviljade gärder och utskrifningar för 3 år. Det var stora dagar, afgörande ögonblick. Tider kommo, när mången sedan ångrade detta beslut, men denna tvekan förgick, och hvarken Sv. l.eller Fd ville numera, hur mycket dene ock kostade, utplåna dessa dagar och deras följder ur sina häfder.

12 Den 17 Juni 1630 afseglade kon. G. A. med sin flotta och sin här från Elfsnabben i Sthms skärgård till Tyskland. Sv.Svenska hären hade då, genom stora ansträngningar, bragts till en styrka af 78,000 man, hvaraf 17000 till 18,000 m.man finnar. Men deraf måste mer än hälften qvarlemnas till skydd mot opålitlige grannar: 16,000 i Sv., der man väntade anfall af Dmk, 10,000 i Fd mot r.ryska gränsen och 11,000 i Ösjöprovinserna. En del trupper hade ej ännu hunnit samlas och inöfvas, och Hhela den styrka kon. medförde vid detta sitt tåg till Tld, utgjorde icke mer än 15,000 man, hkahvilka likväl fram på sommaren efterhand blefvo förstärkta till nära dubbelt. 48,000 riksdaler De f.finska trupperna afgingo icke från Elfsnabben, utan befordrades fram på sommaren från Åbo och Hfors till Stralsund. – D. 26 Juni 1630 landsteg G. A. vid byn Peenemynde på norra udden af ön Usedom utanför pommerska kusten, sedan han förut i ett manifest på latinska och tyska språken förkunnat för Europa sina skäl och sina afsigter. – I Pommern stod kejs.kejserlige fältherren Torqvato Conti med 40,000 man, men spridda och insöfda i en förderflig säkerhet. Landstigningen lyckades, man gick öfver till fasta landet, och två veckor derefter hade G. A. tvungit Pom:s hufvudstad Stettin att öppna för honom sina portar.

|32|

13 RepetitionRepetition 1/2 69. Östersjöpolitiken G. II A:s tre krig. Det fjerde. Besluten etc. Landstigningen. 26/6 1630. Stettin.

14 I Stettin började den kedja af underhandlingar, hkahvilka i detta krig beständigt gingo vid sidan af vapenskiftena. G. A:s politik var att med godo eller ondo tilltvinga sig garantier af de nordtyska furstarne för att trygga hans återtåg, – l. m. a. o.eller med andra ord norra Tyskld med de vigtiga hamnarna Stettin och Stralsund skulle blifva den operationsbas, hvarpå han stödde sig vid sitt vidare framträngande mot söder; der ville han hafva förbindelsen med Sv. fri, och dit skulle han, i händelse af ett nederlag, draga sig tillbaka. Icke ett steg ville han våga, utan att hafva ryggen fri. Snart var ett förbund afslutadt med hert. af Pommern, och när kurf. af Brbg skickade till honom ett sändebud med den naiva begäran att han måtte vända om, svarade G. A. »transivimus Rubiconemspråk: latin». »Här strida Gud och djefvulen. Vill ers kärl.kärlighet hålla med Gud, så träd på min sida, men vill ers kärl.kärlighet hellre hålla med djefvulen, så måste han i sanning med mig kämpa.» – Denna grundsats att, omgifven af feghet och förräderi, icke tåla någon neutralitet, blef sedan hans ständiga rättesnöre. Detta behöfdes, ty från första stunden han landsteg på Tysklands jord, omgafs han beständighett af feghet och vankelmod, falska vänner, hemliga stämplingar och öppet förräderi. Man traktade efter hans lif. Tvenne italienare, Baptista och Del Ponte, sammansvuro sig att lönnmörda honom l.eller taga honom till fånga. Det förra försöket misslyckades genom mördarens samvetsqval; – från Del Pontes förräderi befriade honom hans lifvakt af 70 finnar, som vid Demmin stredo och föllo för kon:skonungens försvar mot 1500 Neapolitanare. – Två månader dröjde G. A. i Stettin och drog till sig förstärkningar. Under tiden utbredde sig hans vapen segrande öfver Hinter-Pommern, och helsades som befriare i det olyckliga landet, som hkethvilket af Wstein och Conti blifvit på det grymmaste utplundradt.