Sjuttonde Föreläsningen. 6/12 62

|165||311|

Sjuttonde Föreläsningen. 6/12 62.

1 Konung Erik beslöt sig således, på sina biskopars inrådan, att företaga ett korståg till Fd. Men derförinnan, säga krönikorna, skickade han bud till Ff.Finnarne, att de skulle godvilligt afsvärja sina hedniska gudar, antaga den kristna tron och underkasta sig svenska väldet; hvarom icke ville han hemsöka dem med krig. Denna berättelse har blifvit mycket betviflad, och krönikorna äro långtifrån pålitliga; men en sådan budskickning låg fullkomligt i tidehvarfvets lynne och torde väl enklast förklaras så, att konungen, sedan han landstigit på Fds kust, lät genom lösgifna fångar sända ett förelägga Ff.Finnarne sådana dessa vilkor., Krönikorna som tillika inneburo anspråk på det gamla ÖsjöväldetÖstersjöväldet. tyckas viljande och dDeruti ville han, såsom kristen och stridande för ett högt mål Guds ära, framfara annorlunda än hans företrädare, de vilde vikingarne, hkahvilkasvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande hkahvilkasvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande endast stredo för vinning och egen ära och derföre utan någon föregående krigsförklaring gjorde strandhugg på främmande kuster. (Jmfr Sigurd Jorsalafar i Småld Fryxell 2: s. 15) De sv.svenska Kkrönikorna tyckas, iefter deras naiva sätt att se saken, försvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandeundra sig öfver att icke Ff.Finnarne genast antogo dessa vilkor och mena konungens infall genom en sådan halstarrig vägran vara dubbelt rättfärdigadt Jmfr Dalin. – likasom ett folk borde klandras derföre att det icke genast, på en främmande eröfrares befallning, afsvär sina fäders tro, antager bekänner en okänd gud, om hkenhvilken det icke hvars tillvaro det knappt haft en aning, och fegt underkastar sig herraväldet af ett främlingarmande folk, hkethvilket det förut dittills endast lärt känna som fiender till dess välfärd. – Vi Fds eröfring af svenskarne måste betraktas ur högre synpunkter och utgör ett storartadt drama, der alla historiens inre makter äro i rörelse och alla de högsta högsta ändamål, för hkahvilka mskormenniskor lefva och strida, råka i konflikt med hvarandra. Sjelfva tiden var genomglödgad af stora tankar och stora bragder: det var medeltidens starkaste och skönaste blomningsålder, de första korstågens besjungna och ridderliga tidehvarf. Dess idéer uppnådde norden, de sökte sig luft, – Fd blef deras valplats. Å ena sidan stårod der här i kampen en ren fläckfri historisk karakter, en fulländad hjelte, brinnande af den hänförelse, som lifv hans tidehvarf ansåg för det högsta och heligaste, nemligen|166||312| nitet för den heliga kristna trons utbredande; – och bakom honom stod ett djerft, tappert sjelfva kärnstammen af de samma Norrmanner, som besegrat Europa, ett djerft, tappert och ärelystet folk i hela ungdomens friskhet och, likasom deras anförare, i hela hänförelsen af deras första brinnande trosnit. På andra sidan – på i Fds skogar – stod ett mindre djerft, mindre bragdlystent, men lika tappert och krigiskt folk, hvars politiska svaghet och brist på sammanhållning i någon mån ersattes af det mäktiga tvånget att strida för sina gamla gudar, att och värna sin frihet mot främlingars anfall. Tro och ära på ena sidan, tro, och frihet och fosterland på den andra, tapperhet och dödsförakt på båda sidor skulle således mötas i striden – den brytningen måste blifva våldsam, ty mellan sådana makter ingås ingen dagtingan – men hvilken Gud än beskärde de sina segern, i en sådan strid kunde alltid äfven den öfvervunne stupa med ära. Denna Fds första kamp mot svenskarne liknade deri den sista som Fd förde med samma folk, att Fd hvarken förr eller senare målet varit så högt och stridens utgång så afgörande. Men under det att 1808 års kämpar sett deras minne qvarlefva i odödliga sånger, ha kämparne från 1157 allesamman, med undantag af de två eller tre främste bland svenskarne, namnlöse och okände längesedan förmultnat under de tufvor, på hkahvilka de gjöto sitt blod för fäderneslandet.

2 Repetitionmotiver. Repet.Repetition Korståg. Hadrian IV. Bud. Fds första och sista kamp. Aflaten (6/3 73.) Året. Helsingar.

3 Man har länge tvistat om det år, på hkethvilket Erik d. h. företog sitt korståg mot Fd. Den äldsta oriktiga uppgiften säger år 1150 – de senare mera pålitliga ha varierat mellan 1155, 1156 och 1157, och vid det sistnämnda året har man slutligen stadnat såsom det riktiga. Tidi Således detta år 1157 tidigt på våren utsände konung Erik härpil, såsom det kallades, och uppbådade sitt folk till härnad mot hedningarna. Biskoparnes utsände bestyrkte detta konungabud med en nya kraftiga löften väckelser, som|167||313| dittills varit föga eller intet kända i norden, nemligen löftet om syndernas förlåtelse för alla dem som deltogo i korståget, men evig salighet bland himmelens helgon åt alla dem, som föllo uti den heliga striden. Med svenskarnes sed och sinnelag måste detta ha varit att gjuta i deras stridslystna sinnen likasom gjuta eld på eld. De hade så ofta, ja hvarje år, hvarje sommar varit vane att ila till vapen för små alla småkonungars enskilda fejder, l.eller hoppet att plundra eller också blotta begäret att strida och vinna ett lysande namn. Nu skulle de följa en konung, som landet betraktade med stolthet som en af sina yppersta, – de skulle hämnas Finnarnes anfall mot Sveriges kuster, – de skulle vinna ära och byte, och nu sade man dem, att de ännu dertill att sjelfva röfvaren, mördaren, våldsverkaren, sådana otaliga funnos i dessa blodiga tider, skulle vinna aflat och evig salighet! Med så starka lockelser måste konung Eriks kr snabbt ha samlat en betydande här. Man känner icke dess antal, man vet icke heller med säkerhet af från hkahvilka bland rikets provinser hären egentl.egentligen samlades; endast det berättas med någon trovärdighet, att kärnan af hären bestod af de tappre Helsingarne under deras höfding lagman Fahle, Bures befäl som kallades Fahle Buhre d. ä., deraf att han höll ting med folket på en ort som kallades Bura, der Bura elfven utfaller i hafvet ur Bura sjö. (Afzel. 2: sid. 30) Utom honom hade kon. Erik ännu en annan och än mäktigare Helsinge under bland sina höfdingar, och det var Guttorm Jarl, som af konungen blifvit utnämnd till Jarl öfver Svealand, den högsta verldsliga värdighet näst konungens egen, till tack derför att Guttorm varit den, som förmått Jemtland och Helsingland att åter gifva sig från norska spiran under den svenska. Sannolikt var bestod äfven den öfriga hären till större delen af Svealands krigare, hkahvilka både voro närmast till hands och konungen mest tillgifne. I Kungshamn utrustades|168||314| flottan, och der gick äfven biskop Henrik ombord med sina prester. Man finner öfver detta ämne många gamla afbildningar från den katholska tiden. En af de äldsta är den s. k. konung Eriks tapet, en stor, grof väggmålning, som fordom hängde i Gamla Upsala Kyrka och der man på olika rutor ser konungens bragder afbildade. En särkild ruta är egnad åt inskeppningen, der man ser konungen stående midti skeppet och vid hans sida biskop Henrik och kon:skonungens banerförare. Naturligtvis kunna ej dessa munkarbeten intyga annat, än huru man i de nästföljande seklerna föreställde sig konungens tåg. Om flottans styrka känner man blott att den säges ha varit mycket stor, hkethvilket är troligt, då man finner att vida mindre vigtiga sjötåg denna tid företogos med flera hundrade små skepp l.eller drakar, vanligen så inrättade att de i stilla lugnt väder äfven kunde drifvas med rodd. Och det enda man känner om sjelfva öfverresan är, att Guttom Jarl säges ha seglat näst efter konungen.

4 Hvar konungen landstigit på Fds kust, det finnes icke närmare uppgifvet. Vanligen antages denna ort ha varit nejden af Åbo. Porthan med sin kritiska varsamhet anser endast det säkert, att landstigningen skett på det s. k. egentl. Fds kust, men finner det ej osannolikt, att Abo Aura Ås mynning för sitt gynnsama läge varit verkliga landningsplatsen, helst kon. Erik från Åland, som påtagligen redan då hade svensk befolkning, kunnat förse sig med lotsar och vägvisare till närmaste kust. – Vidare Såsnart konungen landstigit gjorde han, efter kristen gammal sed, ett löfte. Han lofvade, säger legenden, att om Gud och den heliga jungfrun förlänade honom seger, ville han bygga ett Herrans hus på den hedniska stranden. Derpå har sannolikt biskopar hållit messa och bön, hvarefter korshären drog till strid, åtföljd af prester och munkar, som vid dessa tillfällen gingo bland de främste med korset i handen.

|169||315|

5 Hvar svenska hären stött tillsamman med Ff.Finnarne finnes icke heller närmare uppgifvet. Det har sannolikt icke varit långt ifrån kusten, ty huru välrustad än konunge korshären varit, kan den icke gerna ha medfört många hästar och förnödenheter öfrigt som behöfdes att intränga djupt i ett fientligt land. Landstigningen skedde i den del af Finld, som näst Ladogas kuster, sannolikt var den tätast befolkade i landet. Här bodde dent del af Tavasterne folk, som sedan företrädesvis kallades Finnar l.eller Sumer, Suomalaisetspråk: finska, och var en vestlig förgrening af Hämäläisetspråk: finska l.eller Tavasterne. Från Åbo vidsträckta skärgård hade de sannolikt förut gjort härjningar in på svenska kusten – och kriget var icke blott ett korståg, det var äfven ett hämdekrig, ett politiskt företag. Men just dessa Tavaster voro äfven de tappraste, och ihärdigaste och mest sjelfständige bland Ff.Finnarne – De veko drefvo derföre sannolikt icke långt fran sina hjordar till skogarne, samlade manskap från deras spridda Kihlakunnatspråk: finska och stadnade sjelfva så vid deras byar, att mota fienden. Om Ff:sFinnarnes styrka och anförare saknas alla underrättelser. Sannolikt stodo de, som bruket var hos Esterne, i kilformig slagordning och mottogo fienden med spjut, pilar och klubbor. Det kom då till strid, och denna strid blef hård, säga enstämmigt både krönikor och legender. Icke för ringa pris sålde Ff.Finnarne sin gamla tro och sitt lands sjelfständighet. Om häftigheten af denna kamp, vittna de många döde, som omtalas ha stupat på båda strider. i slaget. Stort manfall, säger krönikan, skedde der på båda sidor, dock mest på hedningarnes. När kon. Erik betraktade slagfältet, utgjöt han tårar, icke öfver de korsets fallne sina stupade män, ty de hade i striden vunnit en evig martyrkrona, utan öfver de fallne hedningarne. »Huru många själar, utropade konungen, hafva här gått för evigt förlorade, hkahvilka hade kunnat frälsas, om de antagitnammat den kristenna tron!» – All Ff:sFinnarnes tapperhet var dock förgäfves, de dukade under för den svenska korshärens lika dödsföraktande tapperhet, brinnande trosnit och öfverlägsna krigskonst. Segern blef så mycket mera afgörande, emedan Ff.Finnarne ej ägde några varaktiga befästningar,|170||316| till hkahvilka de efter ett nederlag kunde draga sig undan. En del af de öfverblifne flydde troligen till skogarna, en del tillfångatogs, resten underkastade sig, och första Då, sa vilkoret var att de skulle antaga den kristna tron.

6 RepetitionRepetition Erik d. h. Motiverna till Fds er.erövring Bhd af Clairvaux. 1157. – Hvar? Drabbn. – Bågar. Kavalleri (ratsuspråk: finska) Dop.

7 Vid omvändelser denna tid tog man det icke så noga. Någon egentlig undervisning kom icke i fråga. Man tillsporde hedningen, om han ville tro på Gud fader, Son och den helige ande, jungfru Maria och helgonen, och när han dertill jakade, utan att oftast ha någon annan föreställning dervid, än att han hyllade seg en hop andra gudar i st.stället för sina gamla, var vanligt att först primsigna honom, hkethvilket betydde att presten såsom en förberedelse gjorde korstecknet öfver honom och lade sina händer på hans hufvud. Derefter blef han vid lägligt tillfälle vattenöst, d. v. s. döpt. – Detta skedde stundom så, att en i sender framsteg i massa. hela den församlade När Wladimir d. store och hans bojarer mottagit dopet i Cherson, följde dem hela det församlade folket deras exempel sålunda, att alla på gifvet tecken stego ned uti Dnieperfloden vid Kiev (Karamsin I: s. 176) – de fullvuxne gingo i vattnet ända till bröstet och halsen – fäder och mödrar höllo sina barn på armarna – presterna läste dopformuläret öfver dem och välsignade dem – och härmed var omvändelsen gjord, hvarefter den ytterligare firades med uppbyggandet af en kyrka åt den helige Basilius. – I de skandinav.skandinaviska länderna, der hvarje vuxen person var en man för sig och visserligen ofta följde sina furstars föredöme, men icke som en fårahjord, utan alltid med en viss grad af fri sjelfbestämmelse, skedde dopen i massa på annat sätt. Fanns en flod l.eller en sjö i närheten, så hände väl också då, att folket steg ned deri, men då skulle stego presterne efter och vattenöste hvarochen särskildt – något som på sitt sätt betecknarde erkännandet af individens rätt och personliga frihet. Det vanligaste var likväl, att menigheten samlades vid någon källa, som af ålder ansetts helig och nu ytterligare välsignades utaf presten, och då skedde likaså vattenösningen|171||317| en i sender. Så skedde troligen äfven vid Ff:sFinnarnes dop.

8 Obs. E:s budskickssvårtytt. Histor.Historiska makter. ÖväldetÖstersjöväldet. År – aflat. Folket – strid – dop. Ekm. RepetitionRepet. 17/4 73. Korståget. Motiver. Sjötåget. – Eriks tapet. – Fahle Bure. Slaget. – Dopet. Epokgörande.

9 Den Husaby. Legenden säger oss att biskop Henrik döpt Ff.Finnarne uti Kuppis källa invid det sedan anlagda Åbo. Denna berättelse har af Porthan och andra blifvit betviflad på den grund, att Kuppis källa – som än i dag finnes öfverbyggd och begagnad vid den bekanta vattenkuranstalten – är alltför obetydlig till omfång, för att man der en större menighet der kunnat stiga i vattnet och mottaga dopet. Detta inkast saknar grund. Man vet att Ff.Finnarne liksom skandin. ansågo vissa källor heliga redan under hedendomen, och derifrån ha ända till våra dagar bibehållit sig på några orter en sed att ofra i källorna. En sådan helig källa var möjligen också Kuppis. Men nu voro var det sed att de förste kristne missionärerne icke förstörde afgudatemplen, utan invigde dem till kyrkor, och på samma sätt helgade de hedendomens heliga källor. Det är derföre möjligt, ja äfven sannolikt, att legendens berättelse om Kuppis grundar sig på en sann tradition – ty en så vigtig händelse måste naturligtvis länge stadna i de efterlefvandes minne. Man måste då tänka sig, att först de finske fångarne och sedermera alla, som kort efter nederlaget underkastade sig, blifvit af biskop Henrik förde till Ku den heliga källan och der en i sender vattenöste. Denna tilldragelse är också afbildad i en ruta på St Henriks Eriks tapet, och i våra dagar har den blifvit illustrerad med en af Ekmans bekanta freskomålningar i Åbo domkyrka. – Oaktadt då obs. I denna sin första början var omvändelsen till kristendomen föga annat än en tom ceremoni, – och men man bör märka, att i hela katholska lärans och medeltidens anda hade denna ceremoni en undergörande kraft,. – lLikasom korstecknet kunde fördrifva spöken och afvärja trolldom, så troddes äfven det vigda vattnet innebära en hemlig undergörande kraft, som gjorde de döpte, äfven utan förberedelse och kännedom af xdomenkristendomen, delaktige af nåden. – Jmför barndopet.|172||318| Men oOaktadt dopet i Kuppis källa, såsom omvändelseverk i högre mening, var utan betydelse, måste det alltid för sina följder räknas såsom den mest betydelsefulla epok i vår historia. På den okända sommardag, då den engelske missionären i sin fulla skrud med mitra och kräkla, beräknade att som skulle imponera på hedningarne, och omgifven af en segrande, nu knäböjande svensk här med dess konung i spetsen, vattenöste desse vilda Tavaster, i deras som besegrade och vapenlöse måste med sorg och förbittring ha mottagit dopet – från den dagen begyntes Fds kristna tidehvarf – Fds vesterländska kultur – och dermed i större mening äfven Fds egent historia.

10 Det är icke bestämdt sagdt, men det är troligt, att till firande af detta högtidliga tillfälle, som måste kasta en ny och lysande glans öfver kon. Eriks regering och de svenska vapnen, äfven en kristen kyrka blifvit uppbyggd. Hvar detta Hvilken var denna första kyrka? har sannolikt vVarit det Räntämäki, k.Vårfru kyrka,original: kyrka. nära Åbo hvarifrån någontid derefter biskopssätet säges ha blifvit flyttadt till Åbo? Eller var det Nousis kyrka, der biskop Henriks ben sedermera länge förvarades? Ingen vet med visshet annat härom, än att dessa kyrkor i gra Åbos närmaste granskap äro bland de äldsta i landet. Porthan anser det troligt, att de första kyrkorna varit endast små predikohus utaf träd, ungefär sådana som det ännu i våra dagar qvarstående St Henriks predikohus i Ylistaro. Det var väl så i den första början och i aflägsnare bygder. Mot denna åsigt talar dock Men den katholska läranoriginal: lärans tidiga behoöfde af en yttre ståt, som kunde gifva okunnige hedningar en mera vördnadsbjudande föreställning om den kristne gudens makt och anseende; och den omständighet att biskop H. stadnade qvar i landet efter konungens bortresa, gör det snarare sannolikt, att han genast låtit åtminstone påbörja grundandet af ett varaktigare, ett ansenligare tempel. – Alldeles ogrundad är deremot den tradition, att St Erik l.eller St Hk skulle ha grundlagt åtskilliga andra kyrkor i Fd Eg. Fd, Satakunda, Nyland och Öbotten.

|173||319|

11 Detta alltLandstigning, drabbning, dop, allt detta skedde troligen i början på sommaren, och tid återstod således att plantera korset äfven på andra af Fds kuster. Härom säga oss krönikor och legender endast, att kon. Erik underlade sig södra Fd och Nyland samt insatte sv.svenska kolonister i sistnämnde provins, hkenhvilken deraf skulle ha erhållit sitt nuvar.nuvarande namn. Det är troligt att kon.konungen följde kusten åt och landsteg på en l.eller flera punkter af Nyland. Men der finnes intet spår att han skulle mött något motstånd, och likväl är landet så bördigt, kusten så beqväm för sjöfart och har säkerligen redan i äldsta tider ägt ej o så betydliga handelsplatser, att det skulle förvå denna landkuststräcka, ifall den bebotts af samma tappra och sin gamla tro vidhängande Tavaster, som nuv.nuvarande Åbolän, säkerligen ej hade gifvit sig utan strid. Kon:sKonungens fredliga eröfring af Nyland torde väl derföre endast förklaras deraf, att sv.svenska kolonister redan före hans Erik d. h:s tid varit – såsom äfven Hpgs undersökningar visa oss – bosatte på Nylands kust, och mottagit svenskarne som bröder och stamförvandter. Detta hindrar icke, att ju ändå ett antal Helsingar, som åtföljt kon. Erik, vid hans afresa kunna ha qvarstadnat här, för att gifva det sv.svenska väldet mera stadga; såsom man har allt skäl att förmoda af de många spår Helsingarne qvarlemnat på denna kust, hvaraf den ort Fds nyare hufvudstad är ett bland de mest framstående. Nylands sv.svenska befolkning består likväl visst icke endast af Helsingar – det är egentl.egentligen i denna trakt af Nyland, som Helsingeminnet är starkast utpregladt i traditionen, och deraf har man skäl till den förmodan, att det möjligen varit vid Wanda ås utlopp, ryktbart för sitt fiske, som E. d. h. landstigit. – Derefter, säges det, vände kon. E. samma sommar till sitt land igen. – Att han under denna sin färd skulle ha landstigit i Öbotten och der, ända upp till Kemi, landsatt sv.svenska kolonister, som fördrifvit Lapparne, är en gammal tradition, hkenhvilken icke förtjenar någon uppmärksamhet. Men biskop H. qvarstadnade efter kon:skonungens afresa för att i Fd fortsätta omvändelseverket.