Femte Föreläsningen. 1/3 62

|25||79|

Femte Föreläsningen. 1/3 62.

Om Finska Folkets Vagga.

1 Lagus, Ltbl. 1861:3.

2 Wi skola nu söka att samla de äldsta dunkla spåren af finnarnes fordna tillvaro som folk, och deras urgamla bostäder och deras tusenåriga vandringssaga, innan de slutligen hamnade på deras nuvarande område. Vi hafva funnit ett sådant spår i den äldsta återstående folktraditionen ibland oss sjelfva; vi skola nu sleta – och leta vida omkring, för att bland andra nationers minnesmärken upptäcka en dylik tråd i den mörka labyrinthen af finska folkets längesedan förgätna, stumma forntid.

3 Alltsedan Kalevala blef genom S:s öfvs.öfversättning bekant för i Tyskland ha de tyska språk- och fornforskarne anat deri qvarlefvorna af en vida äldre tradition, än vi sjelfva någonsin kunnat föreställa oss. Gosche uttalade år 1856 bestämdt den förmodan, att Kva stöder sig på en urkultur eller myth, som går tillbaka ända till Asiens aflägsnaste forntid. »Äfven det flyktigaste gudaepos, säger han, måste hafva en sådan basis. Kva har brutit en ny bana för Vestasiens och Europas äldsta fornforskning.»

4 I sjelfva verket, när man genom filologernes bemödanden kommit derhän att igenkänna en tydlig förvandtskap mellanVesta flera bland Vestasiens och Europas fordom mäktigaste folk – för att ej nämna C:s yttrande, hkenhvilken säger sig öfvertygad om att vi, genom vårt af mongolisk härkomst upprunna språk, stå i nära förvandtskap med ¼ af mskomenniskoslägtet – måste man enligt all historisk analogi komma till den slutsats, att den folkstam, hkenhvilken ända till våra dagar förmått utkasta så talrika spillror öfver tvenne verldsdelar, måste i den gråa forntiden hafva varit icke blott ett talrikt och mäktigt folk, utan äfven ett folk, som ägt en viss grad af högre kultur; annars hade skulle dess spillror längesedan, under årtusendens söndring och landsflykt, hafva förlorat hvarje spår af dessras gemensama ursprung. Och vidare, när man, äfven utom språkgebitet, hos alla dessa beslägtade stammar igenkänner spåren af samma verldsåskådning, som ännu i dag genomgår Kvala och fortlefver hos finnarne, nemligen den magiska – eller schamanismen, som den med ett|26||80| gemensamt namn kallas uti dess lägre former, – så måste man deraf sluta, att denna verldsåskådning, denna magiska kult engång måste hafva uppnått en intensiv utveckling, – m. e. o.med ett ord att en sådan tradition som Kvala nödvändigt måste stå på en bred forntida basis. Castrén har verkligen, när han i sintt epokgörande föredrag »Hvar låg det f.finska folkets vagga?» samlade i en brännpunkt resultaterna af sina mödosama forskningar, uttalat en sådan mening. Knappt tolf år äro förlidna, sedan hans snilleblick framträngde så långt i det f.finska folkets forntid, att man med förvåning tyckte honom icke allenast ha uppnått roten af den f.finska stammens tusenåriga träd, hkethvilket han också gjorde, utan ock skådat tillbaka så långt som forskningens öga någonsin kunde tränga uti vår forntids natt, – och likväl ha under de få år, som härtills utgöra hans efterverld, redan nya utsigter vidgat sig öfver ännu aflägsnare tidrymder, i hkahvilka skuggorna af våra förfäder framskymta långt bortom sjelfva Moses och Abrahams dagar. Jag menar här de märkvärdiga upptäckter, hvartill man de sednaste åren kommit och än vidare har utsigt att komma genom gräfningarna i Ninives och Babylons ruiner samt de dermed shängandesammanhängande forskningarna uti Vestasiens äldsta språk och minnesmärken. Dessa forskningar ha numera kommit ända till Babels torn, hvars grundvalar för sju år sedan bragtes i dagen, och till den språkförbistring, hvarom vår bibliska historia talar såsom orsak till att detta verldsmonument aldrig blef fulländadt.

5 Förhållandet dermed är i korthet som följer. År 1844 (?) begyntes på franska och eng. regeringarnas föranstaltande högst betydande gräfningar vid Eufrats och Tigris stränder, der man alltsedan år efter år intill 1855, framdrog den ena märkvärdiga ruinen efter den andra. Allt som kunde bortsläpas, deribland massor af stenmonumenter, betäckta med hieroglyfer, fördes till Paris och London, till Wien och Berlin, för att|27||81| dels uppställas i samlingarna, dels underkastas noggranna undersökningar. Bland dessa fynd upptäcktes äfven, vid öppnandet af en mur i kon. Sardanapali slott en stor mängd olika färgade, brända lerskifvor med deri inristade bokstäfver, kortsagdt en hel literatur, innehållande fornkaldeisk astronomi, mythologi, lagkunskap, och samt lexikon och grammatika öfver utdöda språk. – Särskildt dessa lexikaliska upplysningar gåfvo anledning att ånyo undersöka ett antiqvariskt fenomen, som härtills trotsat all skarpsinnighet, neml. den s. k. kilskriften. I flera af Vestasiens bergstrakter, på områden som tillhört den fordna persiska monarkin, fanns neml. ett slags besynnerlig hällristning, ingraverad i klippor, stundom af flera 100 fots höjd och sträckande sig på somliga ställen en hel, ja någongång 2 à 3 verst i längden. Denna s. k. kilskrift, hvilken begagnats sednast i Seleucidernes tid, men hvars äldsta spår uppgå till ända 2,200 år f. Chr., befanns vara fornpersisk, men åtföljd af dubbla öfvsättningaröfversättningar, hvilken ingen kunnat tolka, innan stenbe Sardanapali stenbibliothek gaf dertill klaven. Ena öfvs.öfversättningen, hkenhvilken igenkändes vara densamma som på en mängd monumenter i Nin. och Babybylon, var s. k. assyrisk samt nära beslägtad med hebraiskan och arabiskan; men den andra öfvs.öfversättningen, som i hällristningarna intog det medlersta rummet, befanns vara s. k. Medisk och skrifven på Scythernes språk, det s. k. Turanspråket – samma språkstam, som af Castrén kallas den altaiska och af andra den finsk-tatariska. Orsaken hvarföre dessa tre versioner af samma innehåll ställts i hällristningarna under hvarandra är att var de assyriska konungarnes vana att i regeringshandlingar, likasom i officiela minnesskrifter, tala till hvarje dem underlydande folk »efter deras mål», som det heter i Esthers bok och som äfven Herodotus anför. (Förklaring hvarföre den mediska kilskriften är äldst).

6 1 stad.stadiet ideografiskt: – madaspråk: annat
2 stad.stadiet, då karaktererne erhöllo föremålets ljud l.eller namn. – användes då för ord, i hvilka höres ett madspråk: annat l.eller matspråk: annat – men blott så att stammen bibehölls.
Lersyuavsvårtyttarierna Sispråk: annat (silmäspråk: finska) + pispråk: annat (lappsk peljespråk: samiska, öra) + haspråk: annat, fisk (f.finska kalaspråk: finska).original: )

7 När t. ex. assyrierne för ordet fader, som i deras språk heter abuspråk: annat använda ett tecken som ursprungl. heter atspråk: annat(isäspråk: finska), så ligger förklaringen i Skythiskan, der fader heter attaspråk: annat (isäspråk: finska). – På samma sätt begagna de för hand ett tecken af 5 slagda fingrar, som de kalla katspråk: annat, ehuru hand hos dem har ett helt annat ljud, men tecknet har uppkommit af det skythiska katyaspråk: annat, (vogul.voguliska katspråk: annat, lapp. kätspråk: samiska., finn.finska käsispråk: finska) o. s. v. – För assyr. ordet asumspråk: annat, himlahvalf, nyttjas tecknet turspråk: annat kabuspråk: annat o. s. v. ostjostjakiska: ataspråk: annat, ung.ungerska atyaspråk: annat, tscherem.tjeremessiska ätjäspråk: annat, lappsk. atzjespråk: samiska, samoj.samojediska ätjäspråk: annat

8 3 st. Perserne gjorde skriften fonetisk. Härigenom Sisspråk: annat = palspråk: annat, broder
(sisarspråk: finska = adjaspråk: annat och adaspråk: annat, samoj.)original: samoj.

9 Wi känna ännu alltför litet af dessa nyss upptäckta minnesmärken, för att komma till andra positiva resultater, än det, att ett urfolk af finsk stam, det uralska, det altaiska, det skythiska, redan långt före vår tideräkning ägt den grad af kultur, att det uppfunnit en skrifkonst, och den betydenhet i öfrigt, att det aktats värdigt en sådan hågkomst i hällristningarna. Redan det faktum att Mediens äldsta invånare varit af finsk l.eller om man så vill altaisk härkomst, är af upplysande historisk vigt.|28||82| (Asien – As = vidt land) (jmfr Madarspråk: annat, maaspråk: finska = hebr.hebreiska Ur Kasdimspråk: annat, strand två vatten, = kaksispråk: finska) Icke mindre öfverraskar oss upptäckten att den öfver hela östra Europas forntid vidt utbredda, sagolika och tidtals mäktiga folkstam, som kallas Skyter (af germ.germaniska ordet Skyttspråk: annat, = Tschud) är just denna samma Altaiska, samma urfinska folkstam, ur hkenhvilken under sednare tidskiften en sådan mängd af folkförgreningar blifvit spridda öfver hela nordvestra Asien och ända till Östersjöns, ända till Ishafvets kuster.

10 Detta resultat måste ännu anses som en hypothes, hkenhvilken väntar sin snara bekräftelse. Men det får en ökad betydelse och sannolikhet, när man jemför det med förut kända, ännu oförklarade data i gamla historien. När vi t. ex. läsa hos Justinus, att »Asien skattade i 1500 år åt Skytherne, tilldess att Ninus, Assyriens konung, undandrog sig all tribut» – och veta af en temligen pålitlig beräkning, att det assyriska riket under dess halfmythiske Ninus stiftades omkring 2017 f. Chr. – så förflyttar oss Justini uppgift (i hans epitome af ett större verk) ända till 3,517 år före den kristna tideräkningen. Denna ziffra vore verkl. egnad att väcka grundade tvifvel, derest vi icke inskrifterna på det nyligen återfunna Babels torn förflytta oss tillbaka ända till 2,940 år före Nebukadnezar, tornets återställare,. d. v. s. till 3,501 à N. tillträdde regeringen 604 och dog 561 före vår tideräkning; alltså föra oss inskrifterna än till 3,501 à 3,544 f. Chr. Vi få således akta oss att icke obetingadt anse höga kronologiska ziffror derföre som falska. – Justini uppgift sfallersammanfaller med en annan af stor vigt. Babyloniern Berosus uppräknar neml. i fragmenterne af sin babylon-historia tre dynastier, hkahvilka före den inhemska konungaätten suttit på Babylons thron. Åtminstone i den tredje af dessa dynasterier, hkenshvilkens 11 herrskare upptaga en tidrymd af 208 år, tror man sig med bestämdhet igenkänna en skythisk konungaätt.