Fyrtiosjunde Föreläsningen. 11/5 65

Fyrtiosjunde Föreläsningen. 11/5 65.

1 Reduktionens följder. Men visserl. var redukt. sjelf en statsbankrutt, emedan den förklarade staten oförmögen att uppfylla sina förbindelser till de enskilda, som gifvits i form af förläningar.original: förläningar Rikets räddning från en statsbankrutt: intill 1697 hade man indragit gods med en årlig inkomst af mer än 2 ½ million drdaler och dessutom i kronans verkl.verkliga eller föregifna fordringar en kontant vinst af 1 mill. 760,000 drdaler.

2 Genom statens vinst af redukti. blef den i stånd att betala rikets skuld – att sätta dess finanser i ett blomstrande skick – att nedsätta utskylderna, hkethvilket skedde år 1693 – och slut. att vidtaga flera vigtiga förbättringaroläsligt p.g.a. konservering/inbindning|311| hvaribland i främsta indelningsverket, som hade ovarit omöjligt, derest ej kronan genom de många återtagna godsen hade försatts i tillfälle attoriginal: af aflöna och underhålla krigshären med boställen, hvarigenom hela försvarsverket blef enklare, billigare och mycket mera regelbundnare ordnadt än förr. – Redukt. gjorde slut på hela det gamla, från medeltiden ärfda förläningsväsendet, som bestod i att betala tjenster med jordagods. Sista stöten åt feodalväsendet. Vidare blefvo Hädanefter kunde alla embetsmäns löner utbetalas i pgarpengar, utom prester och militär. Uppbördsverket förenklades, bönderna undslauppo otaliga prejerier, som förut varit vanliga. Egendomen, blef som förut varit samlad på några få händer, blef nu jemnare fördelad, och i st.stället att adeln, som dittills ensam varit nog rik att bekosta utrikes resor och högre bildning, begynte nu äfven de ofrälse stånden att stiga i bildning och välstånd samt bana sig väg till statens högre värdigheter. 1720. Än vigtigare var bondens räddning från den hotande lifegenskapen; konungamaktens räddning för det ständigt i förgrunden hotande valriket. I st. för Till namnet stod bördsaristokratin ännu qvar med sina anspråk och sina foretra privilegier, som icke blifvit upphäfda – ja, denna aristokrati har slagit så djupa rötter i sv.svenska folket, långt mer än i det finska, att massorna der ännu i dag buga sig djupt för en titel eller ett namn; men med rikedomen förlorade adeln stödet för sin makt och medlet för sitt inflytande. Så djupt sjönk denna adel för de i Sv. och Fd för reduktionens hårda slag, att denna sedan aldrig har kunnat resa sig till sin förra höjd. Adeln efter 1680 har endast varit en skugga af adeln före 1680. Namnet och skenet ha qvarstått, men med rikedom ha slutl.slutligen äfven adelns privilegierna bortsmulats, det ena efter det andra. 1720 tog en del, 1772 och 1789 en annan del; 1809 afsade sig sv.svenska adeln frivilligt det mesta af sina återstående företräden. Den f.finska adeln, som ännu stod qvar i en del af sina rättigheter, visade vid 1863 års landtdag en hedrande beredvillighet att nedlägga äfven dem på fosterlandets altare. Ännu qvarstår adelns vigtigaste företräde – sjelfskrifvenheten – men året 1865 är sannolikt det sista i Sv. – och den tid torde komma, när denna rättighet upphör äfven i Fd.

|312|

3 En så djupgående kris som redukt.reduktionen kunde ej undgå att medföra en svår rubbning i alla privatförhållanden, innan, helst när den genomfördes så jernhårdt, ja ofta orättvist. Många hundrade dittills rika eller välmående familjer sågo sig plötsligt bragta till tiggarstafven och det var just de högsta, de mest bildade samhällsklasserna, de hkashvilkas röst hördes längst och som ensame voro i stånd att med pennan föra sin klagan till samtid och efterverld. Reduktionen hade derföre lika många fiender, som den hade offer. – öÖfverallt hördes missnöje och klagorop, knot och förbannelser. Endast herrarne i kon:s närmaste omgifning, de som voro redukt:sreduktionens villiga verktyg och som likväl sjelfve fått kindpustar af jernhandsken, endast de visade blida miner i hopp att på annat håll ersätta sin skada. – Det syntes en tid som om all äganderätt vore rubbad i sina grundvalar och som om ingen mera med säkerhet visste hvad som var hans. Hvem sade honom, att icke denna egendom, som han ärft eller köpt, kanhända för hundra år sedan varit ett kronogods? Och hvem garanterade honom, att icke hans fader eller förfäder i tredje och fjerde led begått någon försummelse, som kunsvårtytt ingen numera kände, men som kunde framletas ur kronans arkiver och drabba hans efterkommande med dryga ersättningsanspråk. Det var uttryckligen sagdt, att kronans rätt kunde var oförytterlig, dess fordringar kunde aldrig efterskänkas: hvem visste hvarsvårläst p.g.a. inbindning/konservering och när och huru ens förfäder hade förnärmat denna rätt? Och mot denna våldsama grundsats gällde inga löften, inga kontrakter; vid hvad skulle man numera trygga sig, när ett kungsord var icke mera heligt hade förlorat sin helgd, när man såg reg.regeringen sjelf, ena dagen kon. sjelf taga tillbaka hvad han gifvit dagen förut, ja öppet förklara att intet kungabref kunde hindra kronan att utsöka sin rätt? Det var, som vi finna, en fullständig revolution: I st.stället för att förut den enskilde riktat sig på det allm:sallmännas bekostnad, fordrade nu Kronan, det allm. att det enskilda skulle underkasta sig och uppoffra sig för det allm.allmänna eller gå – Öfvergångstid. – De stormigasvårläst p.g.a. inbindning/konservering brgeagdernas kraft hade kastat sig inåt.

|313|

4 Ekonomisk fara. Osäkerheten af jordegendom gjorde att ingen brukade sin jord med samma omtanke som förr, ingen sparade sina förråder, af fruktan att de snart kunde och oförmodadt kunde blifva rof för en fogdes utmätningar. Stora missvexten. – Politisk följd. Estlds och Lifflds adel drefs till förtviflan. – Och så bar den stora omhvälfningen de vigtigaste frukter – en del förderfliga för den närmaste mansåldern, andra välsignelserika för många kommande generationer.

5 Innan vi lemna reduktionen, böra vi ännu egna några ord åt dess trsvårläst p.g.a. strykning den utmärkte man, som främst näst kon. sjelf genomdref både reduktionen och enväldet. Det var Klas Hermansson Fleming. Fläckfri står han icke i denna omstörtningens tid: när har en sådan hvälfning utförts med fullkomligt rena händer? Men det är hans bittraste fiender, som varit hans domare och skildrat hans karakter, och det måste göra oss varsama i vårt omdöme. Kon. var hufvudet, Fg var armen; hvarföre belasta armen allena med allt det förhatliga som skedt? Fryxell, som annars en så berömligt söker att oväldig domare, undantager frånkänner Fg allena från ensam bland alla reduktionsmännen alla bättre motiver. »Alla de kedjor, säger Fr., hvarmed C. XI bundit den sv.svenska friheten, hafva gått genom Flgs hand. Han var vid deras tillverkn. den eg.egentliga mästersmeden.» Och dock finnes intet har han beskrifver samma häfdatecknare huru han Kl. Fg bokstafl. arbetade ihjäl sig i rikets och kon:skonungens tjenst. Idé. I sitt 28:de år var han öfverste, i sitt 31:sta var han landtmarskalk, landsh.landshöfding och president för reduktionen; sedan riksråd, presid. i kammar- och kommersekollegierna; på den tiden rikets mäktigaste man. På honom föll derföre skuggan, på det att kon:skonungens helgade person måtte stå i odeladt ljus. Man säger att hans främsta motiv varit hämdlystnaden. C. XI sjelf var af en annan mening: »Kl. Flg, sade han, var en så stor statsman, att dess like kanske aldrig mera återkommer i Svea land.» – Det ena som det andra för mycketsvårtytt. Han var tidens och kon:skonungens man – det var allt. Dog midt i sitt verk, 36 år g.gammal, under en resa till baden d. 31 Juli 1685.

|314|

6 – Kort tid. – Derföre i korthet det vigtigaste.

7 RepetitionRepetition 12/10 69. Redukt:s följder. Statsbankrutt. Finanser. Eg:sEgendomens fördelning Bildningens. Eganderätten. Politik. nödåren Flg. Kronofogden.

8 På de båda grundvalarna af enväldet och reduktionen byggde C. XI en stor ordnad plan för sitt rikes styrelse, och att han varit nog vis att uppgöra en sådan och nog konseqvent att genomföra den, det utgör hans storhet som regent och hans plats i historien.

9 Fred. Hans första stora arbete. var indelningsverket Försvaret 1673. Sv:s rike var då en eröfrande stat, omgifven afpå alla sidor af hemliga l.eller uppenbara fiender. Äfven dess lyckligaste krig hade varit en ruin för folket; afv och likväl måste äfven en fredlig reg.regering underhålla en mäktig här. Frågan var då, huru riket skulle bära en sådan börda, och C. XI företog indelningsverket. Tanken var gammal, men utf hade aldrig blifvit konseqvent genomförd. Den äldsta hären var landtvärn – Sedan rusttjensten. – G. Wasa Wärfvade trupper. – G. Wasa: rytteriet i borgläger – afvelsgårdar af f. d. kyrkogods. – De följande reger.regeringarna fortsatte detta system – Under G. A. hela rytteriet – ej på boställen, utan inqvartering. – Aflöning från hemmanen. – Missbruk – hemmanen förskingrade – Nyare indeln. bestämda boställen: torpet – – Och i st.stället för de dittills vanl. utskrifningarne, skulle numera ett visst antal hemman uppställa en knekt l.eller en ryttare. – Den 16 Okt. 1682 föreslog kon. indeln.verketindelningsverket för ständerna. Saken mötte i början motstånd, och mest hos bönderne. Okunnight.svårtytt – En del landskaper utskrifn.utskrifning – en del rotar. – Snart ångrade sig de, som – utskrifn. – i Fd. landsh. riksr.riksrådet Creutz. Landshöfd.Landshöfdingarne i Fd s:kalladessammankallades för att öfverlägga huru detta land skulle med minsta besvär för allmogen uppställa 36000 man. – Olik. Frågan var invecklad och varade under C. XI:s hela regering. Ännu 1697 icke fullt färdig – först 1733, då ind.verketindelningsverket ordnades i Östbotten, som var det sista. Landthären: 1672: 54,000. – 1693: 665,660 man. Följder.

10 1655 hade Fd uppsatt 3,615 m.man kavalleri och 6,094 m. inf.man infanteri = 9,709– utom värfvade trupper.

11 – 1693: 3,155 m. kav.man kavalleri, 7,337 m. infant.man infanteri och 674 båtsmän = 11,166. – Mera härom vid C. XII:s krig.

|||||||||315|

12 Flottan utrustades mäktigare än någonsin och förflyttades till det nya Carlskrona. På denna flotta tjenade många f.finska sjömän och deltogo i dess segrar, deltogo i dess nederlag. Redan 1594 hade Fd åtagit sig att uppställa ett visst antal båtsmän. 1640 hade vissa soknar vid kusten blifvit dertill utsedda. Wiborgs och Nylds län skulle ställa 300 båtsmän, Åbo län 300, Östb. 300, Åland och Fds städer tills.tillsammans 300 = 1200. – I fredstider tillätos likväl dessa båtsmän att tjena på handelsfartyg.

13 C. XI själen i sin reg.regering var en sträng herre som lagstiftare, som lagskipare. Han förenklade rättegångsordning – han begynte det stora lagverk, som fulländades först en mansålder efter hans död: omarbetandet af kon. Kristofers lagbok. Straffen voro stränga som konungen och som tiden – och der lades icke fingret emellan. Så mycken förvildning, som då ännu rådde öfverallt, behöfde kraftig bot. En stor förändring föregick inom hela riket, icke minst uti Fd. De många oordningarna upphörde: tjenstemännen darrade för styrelsens alltid vaksama öga; – dent förra sjelfsvåldet, den förra slappheten, prejererierna, underslefven, våldsamheterna lärde sig frukta och lyda. – Men Skuggsidor. Allt reglementeras. Allt skulle utgå från kon. sjelf. Patriarkalisk. Från knapparne i soldatens rock ända till broar och vägar. från enväldets spets i konungamakten utbredde sig tillika enväldets grundsatser nedåt till tjenstemännen, hkahvilka begynte att handla lika egenmäktigt, när de trodde sig handla i kon:skonungens namn. Under G. A. grundlades den s. k. kollegialstyrelsen och med den byråkratin – Under C. XI, fulländades verket, och byråkratin blef liksom under alla enväldiga reger.regeringar, en makt, som slutl.slutligen gafsatte en mängd nya småfurstar i st.stället för den dittills allrådande adeln. – Det var maktens centralisation, som afspeglade sig i alla dess grenar. Hvarje tjensteman representerade kon. sjelf. – Arf till Nyare tider. – Sjelfstyrelsen – Frankrike – Engld.