Tionde Föreläsningen. 14/10 64

|72|

Tionde Föreläsningen. 14/10 64.

1 Så föll Carl IX – väl till åren en gammal man som fyllt sitt sextionde, men fallen uti dock i sin halfva bana som regent och som statsman. Hvad hade icke denne kraftfulle man, som utfört så mycket under inalles 116 åriga regering styrelse, kunnat vidare utföra, om honom förunnats ännu lika lång tid att fullborda sitt verk! Det är vanskligt att uti historien tala om möjligheter; men det vissa är, att Carl IX efterlemnade ett halfgjordt verk, i hkethvilket man väl såg en brinnande kamp mellan oklara idéer, fientliga krafter, men ännu den ordnande tanke,nsn, som skulle beherrska dem. framlyser genom Carl IX:des hela regering, den hade ännu icke fått makt att beherrska dem. Allt Carl IX:des verk var ett framtidsarbete; han sådde; andra skördade. Han var icke allenast fader till en stor son, utan ock fader till ett stort tidehvarf, som med och under denne son skulle vexa upp ur det blodiga mödosama utsädet af Carl IX:des regering. Det är Carl IX:des tankar, som vi hädanefter skola se gå igen uti handlingar. Ille faciet.språk: latin Sällan har man sett ett så stort arf, och sällan ett stort arf så väl förvaltadt. Fadren grundlade, sonen byggde, och äran af verket tillhör dem båda. – Man vet huru deladt omdömet varit för öfrigt om Carl IX:des karakter och styrelse. Äfven de, som erkännt hans statsmannaklokhet, hafva fällt en hård dom öfver denne konung som mskamenniska. Denna dom har redan blifvit justerad och tål det kanhända mera. Han var, säger man, en ränksmidare och en tyrann bödel. I eEn af de många smädeskrifter, som hans landsflyktige fiender utgåfvo utomlands kallas: H. Carls slagtarebänk. Der berättas, att under Carl IX:des styrelse fr.från 1595 till 1611 inalles 66,977 personer stupat på slagfälten och 140 förlorat lifvet på stupstocken. Antalet. Vi vilja ej heller obetingadt gilla medlen. Men hans handlingar måste dömas efter tidens mått och tidens kraf. Han stred mot jesuiters ränker och var olyckligtvis tvungen att möta list med list. Han stred för sitt rikes räddning, och huggen föllo stundom blindt under stridens hetta. Med Det skall icke vara Den hand, som ingriper|73| i en rå och våldsam tids lidelser, kan icke vara en mild hand. Den arm, som uppreser ett sjunkande rike, ett inom sig i sjelfviskhet sönderbristande folk, måste vara en arm af jern. Och Carl IX var rätta mannen, sänd som en Guds gissel uti rätta stunden som ettn jernband pelare af granit att hålla tillsamman stöda rikets störtande murar. SåVäl slog han djupa sår, men han helade ännu mer, och försynen lät honom ärfvas utaf en son, som förstod att försona läka såren.

2 I lugna dagar som våra, i tider med en helt annan åsigt af folkens rätt och konungars bestämmelse, vore Carl IX en omöjlighet. En spira som hans skulle numera antingen brista eller smälta uti den hand, som bär henne. Och det är lyckligt att så är: vi ha ingalunda skäl att önska honom eller hans tider tillbaka. Vi skola endast mäta honom efter hans tids mått, jemfördt med det som historien uppställer för alla tider, och alla handlingar, alla karakterer. Ur denna synpunkt måste vi lära oss att akta hans minne.utanför pappret (radslut) Och ur denna synpunkt kunna vi endast skänka efterverldens fulla godkännande åt den ärofulla benämning, som våra fäder gåfvo honom: hyvä kuningasspråk: finska – en hård konung mot individens sjelfviskhet, en god konung för folk och rike.

3 Vi öfvergå nu till det skifterika, storartade tidehvarf, som begynte med Gustaf II Adolfs tillträde till regeringen och som i sin innersta mening var enCarl IX:s tanke, fulländad i principen och utförd utförd i handling. Vi inträda deri med samma känsla af vördnad, som uppfyller oss, när vi träda under Åbo domkyrkas höga hvalf och betrakta hjeltegrafvarna uti koren. Det var ett stort tidehvarf. Vi skola se till, att vi ejsvårläst p.g.a. skada betrakta det smått. – Det blir nu nödvändigt att först egna en blick åt den främste bäraren af detta stora väldiga tidehvarf, åt sonen, som gick att utföra sin faders värf.

4 Carl IX var tvenne gånger gift: första g.gången 1577 med den milda Maria af Pfaltz, dotter till kurfursten Ludvigoläsligt p.g.a. skada och för hkenhvilken han fattade kärlek under en resa till Tyskland, der han besökte sin systrarer Catharina, hert. af Ostfrisland,. och Af detta 12 år. äktenskap, som slöts genom hertiginnan Marias död 1589, föddes Carl IX:stillagt av utgivaren äldsta dotter Catharina: Pfaltzgr. af Zweioläsligt p.g.a. skadabrücken.oläsligt p.g.a. skada|74| Andra g.gången förmälde sig Carl då 42 år g.gammal år 1592 med prinsessansvårtytt Christina, dotter till hert. Adolf af Holstein, hkenhvilken i detta äktensk. blef moder till tvenne söner, prinsarne Gustaf Adolf f.född 1594 och Carl Filip f.född 1600 samt prins.prinsessan Maria Elisabeth, f.född 1596, sedermera förmäld med sin kusin hert. Johan af Östergöthland.

5 Drottn. Christina var af ett ståtligt utseende, högstorvext och af ett nog karlavulet väsende sätt, med skarpt förstånd och beslutsamt driftigt väsende samt så stark och härdad, att hon i alla årstider följde sin gemål på hans besvärliga resor till lands och sjös.: således på det hela ingen vanlig karakter och en passande maka. – Drottn. Christina hade likväl tvenne sidor, och den andra var mindre fördelaktig. Hon var sjelfrådig och sträng ända till hårdhet, ordentlig ända till småaktighet och hushållsaktig ända till girighet. Hon utmätte åt sina kammarpigor med aln den tråd, hvarmed de skulle sy hennes linne, och fordrade af dem viss spånad l.eller väfnad om dagen. och Hon förstod också att se sig till godo vid alla arfskiften i konungahuset och brukade i sen senare tid låna G. Adolf penningar, men aldrig utan full säkerhet och 6 ända till 12 proc. ränta. Man hade aldrig hört henne fälla förböner för anklagade, men väl påstods att hon bar enskildt hat till Sigismd, som engång friat till henne och skickat henne sitt porträtt, men sedan ångrat sig, – hvarföre hennes gemåls fiender kallade henne den holsteinske nattpredikanten och påstodo att hon var den Eva, som lockat sin man att bita i riksäpplet. Sådan är den vanliga skildringen. Det är också en gammal erfarenhet, att stora söner väl kunna äga födas af obetydliga fäder, men nästan aldrig af en mor, som icke äger någonting utmärkande. Förh. mellan de båda makarna var i allmh. godt, men med bådas lynne och egenskaper kunde ej uteblifva att der stundom sattes hårdt emot hårdt, hvarföre man under danska kriget hörde: Jutekonan.|75| Hon öfverlefde sitt älsklingsbarn Carl Filip och en af sina döttrar samt Hon och dog 1626, sedan hon ännu på ålderdomen varit nära att uppväcka ett krig med Dmk genom sin envishet att behålla den af DD.Danskarne illa upptagna titeln: de Lappars och Kajaners drottning.

6 RepetitionRepetition 8/10 68. Uusi Kaivando. Bergverk. Literatur. C. IX: framtidsverk. Gemåler. Barn. G. II Adolf. Moder. Horoskop.

7 Äldste sonen Gustaf Adolf, uppkallad efter farfadren och morfadren, var, som sagdt, född den 9 Dec. 1594 kl. 8 om morgonen i Sthms slott. Vid denna tid ansågs födelsetimman af mycken vigt för astrologernes uträkningar, de s. k. nativiteterna l.eller horoskoperna. Sigfrid Aroni hade då ännu icke offentliggjort sina förutsägelser; man vet således icke om hans siareförmåga vid denna timma kunnat upptäcka något märkvärdigt förebud i planeternas ställning, men väl lämpades på G. A. omtalar sedermera grefve Tessin i sin dagbok en spådom af den ryktbare Tycho Brahe med anledning af 1574 års komet, som hade lyst sedan Bartholomeinatten och försvann först när Carl IX af Frankrike dog, – att nemligen i kraft af denna komet, en prins skulle födas i Fd, hkenhvilken skulle göra en stor omhvälfning i Tyskland och försvinna från jorden 1632. Spådomen lämpades naturligtvis efteråt på G. A., med någon liten justering af födelseorten; ty om G. A. icke var född i Fd, så tillhörde han åtm. detta land som dess hertig. – Af sina föräldrar hade den unge prinsen ärft det då mer än någonsin oumbärliga verktyget för en stark själ, neml. en stark kropp, som tidigt härdades genom en tarflig uppfostran, kroppsöfningar och resor. Vi ha sett huru han vid 7 års ålder åtföljde föräldrarna genom stormar och isar till Liffland och Fd. och måste med dem d. 20 Nov. 1601 gå på isen i land vid Ekenäs från det kringfrusna skeppet. Carl IX:s skola. Många kända berättelser omtala hans oförfärade mod redan i späda barndomen, såsom när man varnade honom för ormar på ängen vid Nyköpg –|76| I talrika lifsfaror, omgifven af alla slags vådor, visade han sedan ständigt samma oförfärade mod. Ende af Wasahuset. Vid fem års ålder åtföljde han sin far vid belägr. af Kalmar. Krigiska lekar voro tidigt hans käraste nöje, och när han följde fadren till kriget i Liffld, var det hans lust och glädje att betrakta fästningsverken l.eller truppernas öfningar. Född och uppvuxen i en tid af stora händelser, förvånande hvälfningar och häftiga krig både inom riket och vid alla dess gränser, var hela hans ungdom sådan, att han måste danas till krigare. Och en krigare blef han, ja hvad som var mer, en fältherre utaf första ordningen; men icke blott det, utan hvad som var ännu förmera än det, en stor och högsinnt konung, och en mild och ädelttänkande mskamenniska. Af hkahvilka han ärft sitt lysande snille, sitt skarpa förstånd, var lätt att gissa; svårare är att säga af hvem han ärft detta kärleksfulla hjerta, som utgjorde sjelfva blomman utaf hans storhet.s krona. Af föräldrarna var det icke. Snarare af farmodren, den milda, högsinnade Margaretha Lejonhufvud; ty det är anmärkt, att barn vanligen ofta mera likna far- och morföräldrar, än egna föräldrar. En Mmedfödd gudagåfva måste i alla fall denna konungsliga, mskligamenskliga mildhet ha varit, ty icke lärde han den heller af sitt tidehvarf, som var ända till randen bräddadt med hat och bitterhet. – Hela G. A:s uppfostran var riktad på gudsfruktan, allvar, konungsliga dygder och tidens bästa bildning. Fadrens råd voro kärnfulla och rika på erfarenhet Hans hofmästare Otto Helmer v. Mörner, kon. marskalk och en tid höfding i Åbo, hans lärare den lärde riksmathematsvårtytt Anders Buræus och den ännu lärdare Johan Skytte voro alla män af djupt allvar och utmärkta egenskaper. – I deras skola lärde han med stor flit o. och hastig uppfattning grundligt historie, och metaphysik,svårläst p.g.a. radslut mathematik, lärde tala och läsa fem språk utom modersmålet, neml. Latin, tyska, nederländska, franska och italienska,|77| vidare att läsa grekiska,original: grekiska att förstå, spanska, engelska, skottska samt vid sednare år att förstå något polska och ryska. Vi kunna tillägga finska (?). Seneca utantill. Hugo Grotius. – På denna grund af kunskaper, allvar och gudsfruktan byggdes karakteren. Fadrens råd kommo dertill, fulla af kärna och lefnadsvishet: »– hedra fader och moder – älska syskon – löna trogne tjenare – var miskundsam – straffa det onda – älska det goda – tro alla väl, men lär först känna personen, – håll fast vid lag – kränk ingens rätt – haf öppet öra för undersåtarnes klagomål – haf akt på din krona!» – Synnerligt vigt lade fadren derpå, att thronföljaren i ett så söndradt rike och en så upprörd tid skulle lar tidigt lära både känna sitt folk och ocksvårtytt af folket bli känd likasom samt uppvexa under dess ögon. Derföre skulle han ständigt medfölja på resorna – derföre skulle han redan som barn blifva förtrogen äfven med sitt storfurstendöme Fd. Från tionde året fick han bevista öfverläggningarne i rådkammaren, och vara tillstädes vid främmande sändebuds audiens och samtala om krigsärender med de många utländske officerare, som då sökte svensk tjenst. Från 12:te året fick han af fadren mindre värf att på egen hand utföra. – Allt detta gjorde G. A. tidigt mogen för högre värf och stämde hans lynne mera till allvar, än vid hans ålder är vanligt. Det sägs, att han nästan aldrig varit road af barns vanliga nöjen. Men när Fryxell, på grund deraf, anför en sägen att G. A. aldrig var barn, utan strax konung, så ligger utan allt tvifvel deri ett misstag och ett djupt missförstånd af själens sunda utveckling.speriod. Att blifva en man, och en stor man, utan att derförinnan i sin utveckling ha varit ett barn, är lika omöjligt som att låta en fura genast fullvuxen uppstå ur jorden. Nödvuxen blir hvarje planta, som icke vexer enligt naturens lagar. Men sättet är olika, och utan tvifvel var G. A. ett af dessa barn,|78| som synas i förtidigt mogna endast för det att leken hos dem antager allvarets form och lynne. Denne store krigare måste hafva börjat med att leka krig i sin barnsliga fantasi såsom mot ormarna på Nkpgs äng; denne store konung måste först ha börjat med att styra en yster fåleoriginal: såte eller ett rike folk af skolpiltar; denne snillrike statsman måste ha öfvat sin första skarpsinnighet på att studera jemföra försona syskonens trätor. Likt andra barn, uppvexte han vid sagor, och han behöfde ej gå tillbaka till forntiden l.eller till ammors berättelser för att tjusas af sådana. – Vare likväl härmed huru som helst, så var Tiden sjelf rundtomkring denna vexande prinsen var en barsk tuktomästare, som manade till manlig håg. För hans unga ögon upprullades i den nära samtiden en hjeltedikt, som uppfyllde hans lättrörda hjerta med beundran och bragdlystnad. Det var Nederländernas stora frihetskrig, denna skola för de tappraste bragder, som just då, år 1609, slöts med seger och frihet; – det var hjelten Moritz af Oranien, hvars behjertade strider just då uppfyllde den protestantiska verlden med hänryckning och måste så mycket lifligare anslå ett sinne som G. Adolfs, emedan denna strid fördes, likasom hans eget fäderneslands krig emot Sigismund, på engång för frihet och tro, mot samma mörka jesuitvälde, som från Polen hotade äfven Sv:s samvetsfrihet. Moritz af Oranien förblef sedan från denna tid G. A:s hjelte och förebild; och det var, som vi veta, intet ovärdigt mönster. Återglans af riddaretidens chevalereska mod – – i denna strid för tro, frihet och fädernesland en jemförelse – Att engång få strida som han, att för stora mål, att likna honom som krigare och statsman, det blef snart G. A:s hela ärelystnad. Och så vexte han upp på engång vid vapnens gny och vid politikens rådkammarens öfverläggningar, lärde sig att skåda alla faror|79| djerft uti ögat och med klokhet begagna hvarje utväg till räddning. Ännu icke 16 år gammal, begärde han med hela ungdomens tillförsigt af sin fader att föra befälet i kriget mot Rd; det afslogs, och afslaget smärtade honom djupt. Men Sv. hade ingen brist på fiender. Redan året derpå utbröt det danska kriget, och här fick G. A., som redan är omtaladt, för första gången tillfredsställa ynglingahjertats törst efter ära och bragder. Folkets ögon hvilade redan med hopp och kärlek på den furstlige ynglingen: bortom all nöd, alla bekymmer, som fördystrade stunde tidens anlete, såg man tyckte man sig redan skåda en bättre framtid randas sprida sitt skimmer omkring den unge G. A:s ljusa lockar. Sv. hoppades, Fd hoppades; – hoppet ger äfven den dignande kraft att resa sig, och hoppet bedrog icke.

|80|