Sjunde Föreläsningen. 19/2 66

Sjunde Föreläsningen. 19/2 66.

1 KansliRiksrådet grefve Liljenstedt – presidenten friherre Strömfelt – Afreste 28 Mars 1721 – kom mellan isstyckena från Roslagen öfver till Åland – flera nätter under bar himmel. – Slutligen genom att sönderbråka den fasta isen till Nystad. Mottogos artigt af RneRyssarne och fördes i präktiga vagnar till staden Kivikarta holme. – men inga r.ryska sändebud För att Douglas skulle få utpressa gärder – först i Maj anlände gen. Bruce och något senare geh.rådet Ostermann. – Underhandl. – RneRyssarne fordrade E., L. Ingermd, Kexh. samt Wiborg och Karelen. Prutades emot. – L. under 40 år, om hert. af H. fick thronföljden. Tsar P. ville då genast afträda Liffl. åt honom mot hemlig förbindelse.

2 RepetitionRepetition. Görtz. Första fred 1718. Planer – Frederna.

|39|

3 Afböjdes. – Sv. yrkade envist på att få behålla Ösel och Wiborg. Då kommo bedröfliga nyheter från Sv. – I början af Juni voro härjade åter r.ryska galererne vid Upplands och Helsinglands kuster, utan att möta det ringaste motstånd. Söderhamn, Sundsvall, Hudiksvall, Hernösand, Piteå. I Medelpad 243, i Ångermanland 686 gårdar. – Uppror. Trupperna vägrade gå till Sthm i April. – Kon. ville fortsätta kriget. A. Horn, E. Sparre, Tessin – Tsaren Wiborg: »Jag vill ej från mina slottsfönster se fientl. land för mina ögon.» – Hemlig befalln. till Ostm. – Men mutor. I sin nöd gaf då sv.svenska styrelsen befallning åt sina sändebud att gifva efter i alla stridiga punkter, för att genast utverka en vapenhvila till sv.svenska kusternas räddning. – De sv.svenska sändebuden gjorde ännu ett försök. De sade sig vilja afstå Ösel, men för intet pris Wiborg och hotade att i annat fall afbryta underhandlingen. Mutor.original: Mutor Då bad Ostermann dem se efter i sina instruktioner: de skulle der finna en punkt, som bemyndigade dem att äfven afträda Wiborg. Nedslagne och förödmjukade att se sina fiender lika väl underrättade som de sjelfve, nödgades sändebuden gifva efter och undertecknade d. 20 Juli en vapenhvila på 2 mån. samt slutl. d. 30 Aug. sjelfva fredstraktaten. I denna bekräftades de redan öfverenskomna afträdelserna: I., E., Ld, Kexh., Wibg, Karelen – mot 2 mill. riksdaler och rättighet för S. att årligen tullfritt utföra 50,000 tr spanmål från Liffland. Det är i sanning märkvärdigt att läsa, huru de vigtiga landafträdelserna, som helt och hållet förändrade maktställningen i norden, summariskt expedieras med få ord i punkten den 4:de af fredstraktatens 24 punkter.

4 Art. 1. Evig fred – Suomispråk: finska

Art. 2 – Amnesti.
Art. 3 – Fientligh.Fientligheterna inställas. Suomi.språk: finska
Art. 5. Fdoriginal: Fds utrymmes inom 4 veckor. 2 mill. rdr.riksdaler
Art. 6. 50000 tr rub spmålspannmål i Riga
7) Ej blanda sig i Sv:s inre angeläghter – fastmer –
8) Gränsen.
9) Invånarne bibehållas
10) Äfven religion.
– 11) Reduktion.
– 12) Indragne gods i Lfl. o. Estl. –
13) Kontribut. i Fd. vapen medföras. – Hand. restitueras.
14) Krigsfångar utvexlas.
15) Polen –
16) Handeln –
17) Dito. –
18) Dito –
19) Lösen. –
20) Engl –
22) Öfverlöpare
23) Ratifik.
H. K. M. af Sv. cederar härmed för sig och sina efterkommande och Successorer till den Sv. thronen och Sv:s rike åt Hans Czariske Maj. och dess efterkommande och Successorer till Ryska riket, till full och evärdelig besittning|40| och egendom, som aldrig bör återkallas, de medelst Hans Czar. Maj:s vapen af Sveriges Crona i detta krig eröfrade Provincier, Liffld, Estld, Ingd samt en del af Karelen jemte distriktet af Wiborgs län – (uppräknas städer och öar) – Se Suomisvårtytt.svårtytt

5 Det var en finsk man, som på sv.svenska sidan spelade främsta rolen i denna för hela nordens öde vigtiga fredsunderhandling. Johan Lillienstedt eller Paulinus, som han hette innan han adlades, var prestson från till kyrkoh. P. i Mouhijärvi och född i Björneborg och född 1655. Han studerade först vid Åbo Univ. der han redan 1674 vid 19 års ålder offentl. höll ett tal på öfver va latinsk vers öfver vårens fägr. och behag. Derpå och begaf han sig 1675 till Sv. med rekomm.rekommendation till grefve Brahe, studerade i Upsala lagfarenhet och höll der 1678 sitt ryktbara tal till Finlands ära på grek. vers, hvilket gaf honom anseende som poet, ett anseende som han äfven sedan bibehöll med flera täcka idyller och kärleksqväden i svensk vers, jemte sv. öfvs.svensk öfversättning från italienskan och andliga sånger. Den unge P. med sitt glada, älskvärda sätt, sitt lysande hufvud och mångsidiga kunskaper ingick vid de civila embetsverken under reduktionen, gifte sig med en slägting till gunstl. Piper, och steg der hastigt från grad till grad, gjorde utl.resor, och användes i diplomat. beskickningar,original: beskickningar och adlades 1690, utn. 1713 till friherre och slutl. 1719 till grefve samt 1719 till och riksråd. – Afunden dröjde icke att lömskt angripa en man, som från ett ringa stånd klifvit så högt på lyckans stege. Det berättas att tsaren lemnat O. 100,000 dukater till mutor åt de sv.svenska sändebuden, men att O. sedan skrutit huru han ej behöft använda mer än 10,000. Tsaren skall dessutom ha sagt: »Om man gifvit mig fullmakt att ensam uppgöra|41| fredsvilkoren, hade de blifvit fördelaktigare för Sv. än de nu antagna, när saken lemnats åt mina ministrars knep.»original: knep. – Detta är en af de tallösa sqvallerhistorier, som kringlöpa i så upprörda tider som denna, och Lillienst:s minne står fullkomligt rent för denna svarta beskyllning. Freden i Nystad utgjorde slutet på L:s diplomatiska bana, han dog 77 år glgammal 1732, och hans ätt utslocknade med sonen år 16767.

6 Så hade då Sv. och Fd efter 21 års oerhörda ansträngningar ändtligen fred, och hvad hade ej denna fred kostat! Förlorade voro frukterna af ett och ett halft sekels segrar och eröfringar – Johan III:s eröfr. det rika, bördiga Liffland med sin idoga handel med fästn. Riga, Dünamunde, Pernau, Erik XIV:s eröfr. – det bördiga Estland, Fds systerland på andra sidan hafsviken med f.fästena Reval, Dorpat, Narva, – Ösel, Dagö och flera folkrika öar, som ännu i dag bebos af sv.svenska kolonister, – Gustaf Ad:s och Delagardiernes eröfring, detn vigtiga gränsprovinsen Ingermanld, der Sv:s rikes råmärke stått så trotsigt i 100 år, – Nevans stora pulsåder, som flöt ifrån österns hjerta, – det vida, herrliga Ladoga, ensamt för sig ett haf och dess stränder ett kungarike, – KG. A:s andra eröfring Kexholms län, som arronderade och tryggade Fd – slutligen Torkel Knutsons gamla borg, det starka Wiborg, som i mer än 400 år hade stått obesegradt och mot hvars fasta murar densvårläst p.g.a. överskrivningstörtvågen från öster så ofta brutit sin kraft! Och mer än alla dessa länder, som i vidd och folkmängd kunde täfla med riken och furstendömen, vägde uti den tunga vågskålen förlusten af all den makt, som medföljde besittningen af dessa vidsträckta Östersjöhafskuster – Väldet öfver Ösjön, som så länge utgjort grundtanken i Sv:s hela utl.politik – Herraväldet i norden,|42| som åter var grundtanken i ÖsjöväldetÖstersjöväldet, – slutl. Sv:s rang som europ. stormakt, hkenhvilken ytterst åter var den yttersta konseqvensen af öfvermakten i norden, m. e. o.med ett ord hela denna långa kedja af politiska kombinationer, för hkahvilka så många snillen på thronen, så många snillen i rådkammaren, så många tappre fältherrar och krigare offrat sitt lif och sin bästa kraft. Allt det Allt detta, hela denna konstiga byggnad af snille, tapperhet och lycka, hela denna sekellånga hjeltedröm, som C. XII mottagit så lysande af sin företrädare och lemnade så fullkomligt tillintetgjord åt sin efterträdare, – allt detta var nu förloradt, och förloradt åt hvem? Åt denntta samma Rd, som C. XII och hans tids Sv. så djupt föraktat, men om hkethvilket redan G. II Adolf med sin klara siareblick hade förutsagt att det engång kunde utsträcka sin hand arm efter norden och halfva Europa och som nu, genom dessa exempellösa landvinningar med ens bröt öfver sina bräddar, vexande icke allenast i fysisk makt, handel och rikedom, utan vexande ännu mer derigenom att det med ett jättesteg närmat sig till Europa och plötsligen uppträdde som en aldrig anad koloss bland tidens stormakter. Och Detta Rd beherrskade nu hela Östra delen af Ösjön, dess flottor, som för 20 år tillbaka icke hade annat vatten under sin köl, än Ishafvet, Kaspiska hafvet och på sin höjd en vik af Sv. hafvet, omsvärmade nu härjande Sv:s egna kuster och kommo dessa samma gamla verldsstormande Norrmanner, som 840 år förut hade grundlagt r.ryska riket och gifvit det deras eget namn, att darra i deras eget hemland. Och detta Rd, Sv:s, Fds närmaste östra granne, hade byggt sin nya hufvudstad på ett område som nyss var svenskt och som ej låg längre fr|43| från rikets nya gräns, än att dess ryttareskaror och dess flottor på en dag eller par kunde efter behag kasta sig öfver denna gräns och förändra den efter godtfinnande. Nu först framträdde kortsyntheten af C. X G:s och C. XII:s politik mot Polen uti dess fulla dagar. Nu först förstod man huru de sv.svenska vapnen så länge arbetat på nedrifvandet af den r.ryska maktens naturliga bålverk i vester, tilldess att denna makt från det spillrade och förödda Polen vände sig mot Sv:s egna besittningar och framträngde oemotståndligt som en Nemesis för konungarnes och folkens sjelfviska politik. Om något bryter stafven öfver C. XII:s politiska omdömesförmåga, så är det väl hans ihärdiga, aldrig öfvergifna plan att mot Pol:s egen vilja uppsätta Stanislaus på deras thron och sålunda, ännu i de yttersta tiderna, när hans egna gränserländer voro af r.ryska vapen inkräktade, undergräfva den polska nationens sjelfständighet och känsla af eget värde. Det är denna polska politik, som de sv.svenska häfdatecknarne skytt att vidröra, ehuru de väl måste inse, att deri låg den verkliga och mäktigaste yttre grunden till Rds stigande och Sv:s fall, – men denna fråga har brännt dem i händerna, ty den har för efterverlden framställt tvenne af deras störste konungar som Polens förste förkrossare och banemän.

7 Jag kunde måste ännu särskildt åberopa erinra om den sjelfviska politik, som blifvit en tradition i Sv. förhåll. till Fd och som ytterst afspeglade sig i C. XII såsom dess spets. Grundtanken i denna politik var, som jag ofta har nämnt, den att visserl. älska Fd ärligt och varmt, men dock alltid det närmast för Sv:s egen skull, så att man i nödfall –

|44|

8 Hvad gjorde C. XII i Fds första fara från 1702 och sedermera i dess yttersta nöd från 1710 och 1713? Han drog först mer än hälften af detta lands krigare bort till främmande kuster – han pålade detta land gärd efter gärd för sina polska krig, medan hvarje man och hvarje daler behöfts vid Fds egna gräns, som tillika skyddade riket – och sedan låg han 5 år i T., medan RneRyssarne togo Narva, och Viborg, Riga och Reval – och Sedan när kunde sedan han ej förmås att här afsätta den oduglige Lybecker, som utan strid gaf landet till spillo, när dess soldater och bönder ej efterlängtade något högre än att få försvara sitt land. Sedan Derefter, när Armfelt mycket för sent hade erhållit befälet mot kon:s vilja och hans tappra här hade blödt på Storkyros slagfält, hvad gjorde sv.svenska regeringen? Den skickade dessa Fds sistae försvarare befallning att draga sig tillbaka till Sv. öfver Torneå, för att skydda dess Sv:s egna norra provinser, medan hela Fd gjordes till ödemark. Och hvad gjorde slutl. k. Carl, när han ändtl. återvände från Turkiet och fann den r.ryska makten i obestridd besittning af det ödelagda Fd? – Han ägde ej en tanke för Fds nöd – han förspillde rikets sista krafter på Norges eröfring, och för detta ändamål skickade han Fds sista här att förgås uti fjällens snöstorm. – Det är hårdt, men det måste engång uttalas, att det framförallt varit denna sjelfviska kungapolitik, som mot Polen och mot Östanhafsländerna, framförallt Fd, som slutl. hämnade sig i Sv:s eget fall, och 1808 i Fds eröfring.

|45|

9 RepetitionRepetition 18/3 70. Liljenstedt. Freden i Nystad. Rds makt. C. XII och Fd.

10 RepetitionRepetition 3/10 70. Kriget. – Nystad.

11 Sv. återfick visserligen största delen af Fd, den äldsta och numera, jemte en del af Pommern, den enda återstående qvarlefvan af dess ultramarinska besittningar, men i hkethvilket skick, det ha vi redan sett och skola än vidare omtala. – Innan vi gå att skildra den nya tid, som efterföljde freden i Nystad, blir det nödvändigt att kasta en blick på den stora reform, ur hkenhvilken den s. k. frihetstiden utgick och som utgjorde dess födelsetimma, neml. 1720 års regeringsform.

12 I alla länders historia träffar man dessa omkastningar i de rådande idéerna, hkahvilka finna sitt högsta praktiska uttryck i förändringar af statsförfattningen, men tydligare än annorstädes framträder i Sv:s historia efter G. A:s segrar denna brytning mellan två ytterligheter, som skiftevis komma till makten. Demokrati och aristokrati i kamp med hvarandra äro i Sv. lika gamla som xdomenkristendomen, om ej äldre, och ha skiftevis herrskat, med eller utan förbund med kungamakten, ända tilldess att adelns allt hotande öfvermakt under Kristina framkallade den reaktion af demokratin, hvars första härskri höjdes på 1650 års riksdag och som sedan 30 år derefter i med kon:s arm nästan tillintetgjorde aristokratin år 1680 och införde den enväldiga konungamakt, som alltid visat sig vara närmare än man tror befryndad med den enväldiga folkmakten. Enväldet, fördt med stor praktisk klokhet af C. XI, gick ännu ett stort steg längre under hans son och hade slutligen under de sista åren af C. XII:s regering kommit så långt, att kon. oinskränkt herrskade öfver lif och egendom och ingen frihet, ingen rättighet mera återstod för folket att värna sig mot den hejdlösa despotism, hvars redskap var Görtz.|46| Men med reduktionen, som från adeln öfveråterförde en stor del af förmögenheten till de ofrälse stånden, hade äfven en högre bildning och en friare anda bland dem fått insteg, och det var hufvudsakligen stödt på dessa stånd vid 1714 års riksdag, som det adliga rådet för första gången vågade det djerfva försöket att motsätta sig den enväldige kon:s uttryckliga vilja. I den klyfta, som alltmera vidgade sig mellan konung och folk, begynte missnöjet gäsa allt starkare, och under sina sista regeringsår omgafs C. XII af ett ännu tigande, men alltmera vexande och hotande förbund af missnöje med envåldsmakten. Den ärfda vördnaden för kon:s person höll ännu dessa svällande vågor tillbaka, och allt det hat, som eg. gällde enväldet, koncentrerade sig på dess redskap, på Görtz. Konungen föll, Görtz betalade hans despotism med sitt blod, och numera fanns ingen damm mot de nya idéernas reaktion. Häpen och rådlös, vågade U. E. ej motsätta sig det allm. rop, som genast mötte henne, såsnart hon gjorde ett försök att bestiga thronen, och för henne och hennes gemål återstod blott att söka lirka dagtinga med denna farliga folkmakt, för att åtminstone rädda en spillra af den absoluta konungamakten. Dessa försök till 1723. Men undertiden kom reg.formenregeringsformen af 1719 och 20 och satte en damm mot alla vidare försök.

13 RepetitionRepetition Lillienstedt Freden – Följderna. Friheten. Kämpafolket. Förblödt Friheten. Demokratin. ur enväldet Reduktionen