Elfte Föreläsningen. 26/11 56

Elfte Föreläsningen. 26/11 56.

1 Men flodernas uppkomst shängersammanhänger och beror väsentligen af sjöarnas. Öfverhufvud kan anmärkas att det är en falsk åsigt hkenhvilken betraktar den fysiska geografin som en stillastående vskap.vetenskap Den är|8||326| tvärtom underkastad lika många förändringar och en lika permanent utveckling, som någon annan vskap.vetenskap Dessa berg, som synas evärdeliga, förändras – de lyfta sig högre genom landhöjningen, dessa floder och sjö deras stabilitet är egentl. blott relativ, och blott relativt utgöra de det konstanta shållandesammanhållande elementet af jordytan. Deremot äro alla vattendrag underkastade mångfaldiga och täta förändringar, som nästan under våra ögon dagligen bli synbara; och samma förhållande är med jordlagren, med luften, med temperaturen, med hela klimatet. Än mer: dessa förändringar äro icke blott partiela, tillfälliga, af en eller annan slump beroende, utan totala, permanenta och följande en gifvandeen bestämda utvecklingslagar. Att utspana lagarna och resultaterna för denna progression, denna genom åtrtusenden fortgående utvecklingsprocess, det är den fysiska geografins högsta problem, och vi skola ej heller lemna det ur sigte.

2 Wi återkomma till sjöarna. De ha, som sagdt, i ankologin hufvudsakl.hufvudsakligen den bestämmelse att utvecklamärka den relativt djupaste dälden dalen. Hela ankologin börjar således med höjdernan såsom begränsning af dalen och slutar med sjöarnan såsom dalens djupaste bassin. På det sättet blir äfven sjön en bestämn.bestämning som egentl. betecknar något annat än sig sjelf, och mellan dessa båda ändpunkter konstrueras nu läran om ett lands yta.

3 Om vi icke visste af andra skäl att F. är ett kuperadt land, d. v. s. ett land fullt med dalar, så skulle vi veta det genom dess rikedom på sjöar.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Wi ha samma rätt att tala om Saima dalen, om Päjänedalen, om Njärvidalen o. s v. som vi ha rätt att tala om dessa sjöars systemer. Och i samma mån som sjösystemerna fördela sig i en mängd skilda eller förbundna vattendrag, fördela sig också dalsystemerna. 1861. Sjön utmärker i allmänhet den nejdens djupaste dalbotten, att säga: här är en sjö, derföre är här en dal, har öfverallt sin tillämpning. I Fd kan man vända om satsen och säga: här är en dal, derföre är här en sjö. I andra länder är detta ej fallet. Spanien t. ex. är ett kuperadt land, men har det oaktadt ganska få och små sjöar. Frankrike, som också är rikt på berg och dalar, har sjöar blott på ⅟₁₅₀ af sin yta. Schveitz, det land som i hela Europa har de högsta berg och de djupaste dalar, har sjö blott på ⅟₂₃|9||327| af sin areal. Norige, genomstucket af en bred fjällrygg, har blott ⅟₂₀ sjö; Sverige deremot betäckes ⅟₈ af Sveriges yta af sjöar. Finland har sjöar på mer än en ⅟₈, d. v. eller närmare det har ³⁄₁₆ af hela sin areal betäckt af sjöarna 803 □ mil af 6,835. Det är således här, som sjöarnan äro den talrikaste och tillförlitligaste dalmätaren. Man kan säga, att här finns icke en enda dal, icke den minsta däld, som ej är eller tydligen varit i sin innersta och djupaste del betäckt af reservoir för en vattensamling. Men en del af dessa vatten har under tidernas lopp uttorkat eller utsugits af bäckar och floder; andra ha försinat genom skogarnas minskning och deraf följande brist på nytt tillflöde af fuktighet; åter andra ha uttorkats af menniskohanden. Slutligen ha en stor mängd förlupit sig och förtvinat i kärr och mossor. Men alla bära ännu i dag omisskänneliga intyg af vattnets fordna dervaro.

4 Nu fråga vi: hvad är orsaken till att Finland på detta sätt mer än något annat land i Europa och mer än något annat land i verlden, med undantag af vissa delar af Nordamerika, har en sådan rikedom på sjöar, att ankologin, som annars säger: här är en sjö; derföre är här en dal – i Finland kan vända om satsen och säga: här är en dal, derföre måste här vara eller ha varit en sjö. –?

5 Låt oss se åt, huru insjöarna uppkommit i andra länder. Det har så tillgått, att antingen de tropiska regnen eller snömassorna, ha som smält uppå bergen, och ha gifvit upphof af åt floder, som åter uppsvällt af regn och regn och källådror från sluttningarna. Den floden har, enl. tyngdlagen, sökt sig den genaste möjliga vägen till hafvet eller oceanen, som är den djupaste dalen af alla dalar. Men, utom det att floden under sitt lopp mött motstånd, som tvungit honom att kröka sin fåra, har han tid efter annan träffat en däld eller en dal och på andra sidan om den en höjd eller en bergsrygg. Den dalen eller dälden har han då varit tvungen att fylla först, innan han st kunnat komma deröfver och|10||328| söka sig ett utlopp på andra sidan. På det sättet har i den dalen en sjö uppstått. Och emedan det händt att kanterna, d. v. s. höjderna kring denna dal varit högre än flodens fåra källa, innan han nådde dalen, så har floden icke alltid förmått öfverstiga dem, utan ursprungligen måstasvårläst p.g.a. strykning vända om, sedan han uppfyllt dalen, och söka sig ett nytt aflopp på sidan om sjön. Till det Det förra, nemligen att floden flutit derigenom, har inträffat med de flesta större sjöar utomlands, t. ex. Bodensjön, Geneversjön, Lago Maggiore o. s. v. Det sednare åter har varit fallet med en mängd sjo mindre sjöar, t. ex. dem, hkahvilka man så talrikt finner vid sidan af Donau uti Moldau. Der har floden så att säga måst gjort ett fåfängt försök att vand bryta sig igenom och måst vända om. – Nu kunna vi ingalunda bestrida, att ju bBåda händelserna ock ha inträffat också hos oss och haft inflytande på våra sjöar. På förra slaget, neml. att floden flyter igenom sjön, ha vi ex. i Uleå sjö; på det sednare åter i Wuoksens de talrika fjärdar, som Wuoksen bildar vid sidorna af sin nedre fåra förerän han kommer till mynningen. Men två omständigheter vittna ögonskenligt att andra orsaker varit de hufvudsakligt bestämmande för sjöarnas uppkomst i Finland. Den ena är den att våra sjöar både till antal och vattenmassa så högst betydligt öfverväga våra floder; den andra åter är, att i Finland öfverhufvudtaget är det sjöarna som nära och gifva upphof åt floderna, icke tvärtom. Det hör till undantagen att en stor flod, som man säger, flyter igenom sjön. Det hjelper icke att man säger: våra sjöar mottaga från alla kanter en mängd bäckar och små tillflöden, hvilka sedan förenade utflyta i floden. Det är sannt och det förklarar sjöarnas underhåll, hvarföre de kunna lemna ifrån sig en så stora vattenmassor utan att synnerligen minskas. Men det räcker icke till att förklara sjöarnas första uppkomst. Wi kunna möjligen tänka oss, att t. ex. Uleå sjö och andra af de inre sjöarna, Pielisjärvi. t. ex., som omgifvas af högländer, kunnat bilda sig genom vattenflöden från höjderna; men vi stadna i pumpen villrådighet, om vi på det sättet vilja förklara uppkomsten t. ex. af Saima och många andra, hvilka till största delen omgifvas af lågländer och blott på några sidor ha smala höjdsträckor|11||329| och åsar, hkahvilka ingalunda kunna tänkas ha gifvit upphof åt en så stor vattenmassa. Än mindre räcker den förklaringen till, när vi tänka oss uppkomsten af en så ofantelig vattenmassa, som Ladoga, Europas största insjö, och som förtjenar namn af ett innanhaf. Der måste sökas en annan förklaring, och den finna vi alldeles otvunget i den redan ofta nämnda egenheten för Finlands jord, att vara en dotter af hafvet, uppstigen ur Östersjöns moderssköte.

6 Wi ha således rätta att för uppkomsten af vårt lands sjöar uppställa en helt annan grund, än för andra länders sjöar, neml. den, att de samteligenAlla våra sjöar äro qvarlefvor af det haf, som fordom svallat öfver Finlands yta, ända till foten af Maanselkäsä. högsta kammar. När detta haf dragit sig tillbaka, ha dammar, grund och bankar bildat sig, hkahvilka sprängt sjöarna från hvarandra, stängat deras ytor från hafsytan, och och bildat det nuvarande mellanliggande torra landet. o Sjöarna ha då qvarstadnat i de relativt djupaste dalarna, medan de grundare dalarna, de som vi nu anse för sluttningar eller slätter, blifvit torra. På grund häraf kunna vi också antaga att våra insjöars vatten fordom varit salt hafsvatten och då haft en helt annan vattenvegetation, bebotts af helt andra fiskarter, mollusker o. s. v. än nu är fallet. Efterhand har denna sälta förlorat sig genom ombyte af vatten; det salta vattnet har förrunnit i floderna eller afdunstat, medan alla tillopp medfört sött vatten, tilldess slutligen hvarje spår af sälta försvunnit. Och allt eftersom denna förändring fortgått, ha äfven sjöarnas flora och fauna förändrats. Vissa spår, åtminstone i faunan, låta leda likväl ännu till föreställningen om qvarlefvor från saltsjöperioden.Laxen t. ex. i våra större insjöar, malen i Janakkala sjöar, den svarta skjälen i Ladoga, alla dessa och flera andra äro sannolikt afkomlingar af fordna saltsjöinvånare. Åtminstone blir det svårt att bevisa, huru dessa djurarter kunnat i sednare tider komma dit uppför floderna från hafvet. (Laxen – Uleå. ej uppför Imatra). Till och med den|12||330| allmänt bekanta omständighet, att många de minsta och numera fullkomligt isolerade träsk, mången Lampispråk: finska, som ligger liksom i en gryta med höga branter på alla sidor, likväl ofta äro mycket fiskrika. Dessa svarta abborrar, bruna mörtar och braxar m. m. lefva der som munkar i ett kloster och äro sannolik ättlingar af en gamla anor, hkahvilka i urtiden, för årtusenden tillbaka, simmat i oceanen, till dess att de instängdes i sina trånga celler af den finska naturens sekulararbete, dess allt fortgående mäktiga proc emancipationsprocess från Östersjöns förmynderskap till sjelfständigt oberoende.

7 När vi således tillskrifva de finska sjöarna en primitiv uppkomst ur instängda hafsfjärdar – en förvandlad skärgård – få vi ej lemna ur sigte, de andra elementarkrafter som uppehålla deras väldiga vattenmassor och troligen äfven inverka på det periodiska stigande och fallande, som man i nagr velat varsebli uti några af de större sjöarna.

8 Vi få nemligen icke förgäta, att det finns entt tredje slag af vatten, som om de också ha mindre betydelse för ankologins råmärken, likväl ha särskildt på vårt land ett stort inflytande, nemligen kärren. I Svenska Finska språket iakttager icke sa noga gradationerna af merispråk: finska, järvispråk: finska, lampispråk: finska, suospråk: finska, m. fl. binyanseringar af vattennejderna. Svenskan deremot är icke alltid så noga: den tillmäter sig att kalla t. ex. Uleå stora sjö ett träsk (U. tr.), och en annan gång låter den äfven ett verkligt träsk, som långt för|13||331| detta förvandlats till kärr, bibehålla sin ursprungliga benämning (Artsjö). Kärren befi utmärka i vårt land, liksom sjöarna, en dal, men icke den djupaste, utan en dal som är lägre än slätten, men grundare, högre än sjön. Vi kunna i allmänhet antaga två slags kärr: 1) sådana som hafva sitt vatten från en ofvanför liggande höjd eller sluttligenning och hvilkas tillkomst således har en analogi med tillkomsten af utlandets insjöar, samt 2) sådana som tillförene varit sjöar, derefter uppgrundats till träsk och slutligen, när vattnet fördunstat eller runnit undan, förvandlats till kärr – således genomgått alla gradationerna. Det sednare slaget är det allmännaste, som förekommer under den benämningen; men deremot ges det ofantliga sträckor annan vattendränkt mark, som har fastare konsistens och derföre icke bära namn utaf kärr. Vi Likasom vi tänka oss hela Finlands jord såsom aftryck af en underliggande ojemn platå af granit, så måste vi också tänka oss största delen af Finlands lågländer som cacherade kärr, d. v. s. nejder öfverallt genomdränkta af vatten mellan det öfversta jordlagret och den underliggande bergplatån. Det är ursprungligen också en följd af vårt lands härkomst ur hafvet, ty vi må icke föreställa oss att vattenmassornas gränser i sjelfva verket äro så bestämda, som de se ut på kartan eller för ögat. Det är tvärtom säkert, att det haf, som fordom betäckte landet, icke nöjde sig, med när det drog sig tillbaka, att likasom qvarlemna sjöarnas detacherade arriergarde, utan till en betydlig del insögs af jordlagren och qvarstadnade der. Icke heller böra vi föreställa oss, att sjöarna uttömma allt sitt öfverflödiga vatten genom floderna. Emedan sjöarnas dalar ligga högre än hafvets och nästan alltid åt någon sida omgifvas af en sluttning, lägr som efterhand sänker sig lägre än sjöns nivå, så blir deraf en följd, att sjön icke blott utskickar floden, utan äfven att dess vattenmassa tränger på dammen, d. v. s. på jordlagren,|14||332| åt det håll ditåt nejden sluttar och vattnet drages af tyngdlagen. Det beror då på dammens fasthet om och huru stora vattenqvantiterter förmå söka sig ett underjordiskt aflopp från sjön. Är Möter der berg, så släpper det naturligtvis allsintet vatten igenom. Möter der hård sandvall, så silas också blott en ringa qvantitet vatten derigenom, och då uppstå der källsprång. Möta åter på den sluttande sidan lösare jordlager, så silar sig större vattenmassor beständigt igenom, och undergräfva marken och förvandla dess lösaste och lägsta delar till kärr, men de o hvaremot en fastare jordmån ofta då bildar likasom en skorpa öfver ettn underliggande vattendränkt kärrtrakt. På det sättet ha vidsträckta kärrländer bildat sig t. ex. omkring Lappajärvi sjö i Österbotten, hvilken hel och hållen omgifves af ett mot hafvet sluttande lågland. Vid Pyhäjärvi i Eura och på många i otaliga andra sjöars granskap varseblifver man samma sjöarnas inverkan på lösare jordmån i närheten. Hela den del af Wiborgs län, som sluttar mot hafvet söderom Saima: Savitaipal, Joutseno, Klemis, Ruokolaks och längre ner Luumäki o. s. v. ända ned till Säkkjärvi, – och ännu mera hela Wuoksens stora deltaland: Jääskis Andreæ, Räisälä, Sakkola, Pyhäjärvi, Mohlu, Walkjärvi, Rautus o. s. v. – alla dessa nejder äro genomdränkta af underjordiska vatten, som sila sig utför sluttningen ifrån Saimabassinen. Saima kanalarbete kan bäst intyga tillvaron af dessa cacherade vatten; några de värst genomdränkta nejderna undvekos; men i andra såsom Pälli, der man vara original: man tvungen att gå linien fram, ha kostat otroligt arbete. Samma förh.förhållande äger rum med södra hälften af Wasa län som hvilar på lergrund och är utomordentl.utomordentligt vattendränkt, emedan det sluttar mot hafvet, men från Oravais kapell norrut vidtager sandjorden och i sammaoriginal: samman mån utlöper det mesta vattnet ofvanompå jordytan i floder, åar och bäckar.

9 Wi finna således, att F. har icke blott floder och sjöar, utan äfven stora landsträckor som hvila på vatten. Det har icke blott två haf omkring sig och en skärgård inom sig; det har tätt under ytan af sin fasta jord ännu|15||333| ett haf eller en underjordiskt haf – vatten omkring sig, uti sig, under sig. Det har sjelfva sitt namn af dessa underjordiska vatten, och ej med orätt. Ty af dem beror Finlands bördighet. Lemnade åt sig sjelfva till en lekboll för polarklimatet, hemfalla dessa stora sträckor oundvikligt åt ödemarken, och vattendunsterna föda frost och sjukdomar – såsom fallet varit detta år. Uttappade, utdikade, med klok beräkning stödd uppå erfarenhet, förvandlas dessa stora på vatten liggande landsträckor till bördiga åkerfält. Wi nämnde engång förut, att de 79½ □ milen åkerjord utgöra blott ³⁄₂₀ af landets odlingsbara mark och att F., engång uppodladt, bör utan svårighet kunna nära 16 millioner menniskor. Denna beräkning gäller eg.egentligen åkerbruket i dess nuvar.nuvarande skick. TMed rationela methoder, och sedan de underjordiska vattnen, som nu göra åkrarna sanka och frostömma, blifvit afdikade, böra åkerbruketn och n samma areal åker, som nu lifnär 2 personer, utan svårighet kunna nära tre – och på det sättet komma vi till en ziffra af 24 millioner, såsom tänkbar för F. – Vi lemna den t. v.tills vidare i sitt värde; det är nog att den visar oss hkenhvilken oberäknelig framtid som återstår för den finska jordens kultur.

10 Denna samma naturlag, som drager sjöarnas vatten nedåt närmaste sluttning, har man ofta begagnat för att uttappa eller fälla sjöar, hvarigenom man vunnit stora sträckor. När Längelmenwesi år 1828 d. 3 April 1830 bröt sig väg genom den halffärdiga Kaivantos dammar till den 6½ (à 5 f.fot) fot lägre liggande Roine och dess systersjö Mallawesi, vunnos derigenom 4,500 tunnland ängsmark vid L:s stränder. Men om sådana företag någongång medföra fördelar, så medföra de ännu oftare stora faror, emedan de for så lätt förvandlade stora och djupa och vattenmassor, som välgörande förmedla temperaturvexlingarne, till grunda sjöar, som äro förderfliga för landet, eller till kärr, som i sin tur behöfva en ny och mödosam behandling för att göras odlingsbara. Sjöfällningarna äro derföre blott undantag, och ofta skadliga palliativer i Finlands kultur; det rätta fältet för odlingens eröfringar är kärrodlingen i stort – nemligen icke blott de sanka trakter, som ligga för ögat, utan än mer dessa underjordiska vatten, som nu undergräfva största delen af den odlade och odlingsbara jorden i landet.

|16||334|

11 Medan vi tala om vattenytorna, återstår ännu att nämna ett annat slag, som Finland först i år (T. K.) erhållit i större stil, nemligen kanaler. Deras brukbarhet och nytta hvilar helt och hållet derpå att i sta låta en rad af skilda stillastående vatten uppfylla samma ändamål ett som entt sjö rinnande v.vatten eller en sjö, d. v. s. förvandl. ettn sluttning till en rad af slätter, terassformigt höjda ofvanför hvarandra, med asvårläst p.g.a. överskrivningfsatser af likformig höjd, der ett passerande fartyg mgednom vattnet höjes eller sänkes till den närmaste terassen ofvanom eller nedanom. Kanalen har således det egna, att, likasom floden, åskådliggöra en lång sluttning, men på ett annat sätt; och derpå beror dess betydelse för ankologin. Saima kanal kan nu undervisa lära oss den minsta bondpojke, att fällningen Saima ligger 255 fot öfver F. V: yta – att således hela det nedanför liggande landet – d. v. s. den falln sammanlagda sänkningen af Wuoksen, Ladoga och Neva på ett annat håll – likaså är 255 fot utgör en sluttning af sammanlagda 255 fot. – Om eEn sluttning med fast mark under fötterna kan i de flesta fall besegras med en dertill afpassad drifkraft, vare sig organisk eller mekanisk, så likväl, att, t. ex. för jernvägarne, sluttningen ej kan öfverstiga ett visst lågt maximum, emedan man ej vill slösa på backen uppåt en kraft, som sedan på den jemna vägen vore förspilld, och å andra sidan emedan man ej vill eller kan, för att motväga backen nedåt, använda en för tyngden tillräcklig hämmkraft. Deremot kan sluttningen af en vattenyta, d. v. s. en flod, endast i den händelse besegras, att den är låg, jemn och lång, såsom en icke för strid flod. Wi se uti vårt land exempel på motsatsen, nemligen båtfärder uppför och utför de stora nordliga forsarna. Det är ett undantag, som kan tillämpas blott på den lilla trafiken; det är att öfverlista en naturkraft mer än att besegra den. Stark sluttning af vatten kan besegras blott med slussar och kanaler – derföre har man kringgått Ämmä fall, Konnus och Taipale forsar redan innan man begynte med storverket Saima kanal. Och Men F. är ett land af nästan idel sluttningar. Blir då frågan om bästa sättet att besegra dem, Nu så gäller som bäst det vigtiga valet för F:ssvårtytt mellan två kommunikationer. Kanaler: 1) anl. kostn.anläggningskostnad lika, underh.underhåll billigare – 2) skrymmande och tunga varor – 3) icke omlastning – 4) naturenligt för Sjöarna – Jernvägar: 1) snabbhet – tidens värde – a2) alla årstider – 3) jordbruksprodukter – 4) fullkomligare transportmedel –tillagt av utgivaren Skall man tillgodogöra vattensluttningen med kanaler eller skall man tillgodogöra landsluttningen med jernvägar? HH.Herrarne ha bemärkt den strid som härom kämpas i detta ögonblick. Hvilkendera än må segra, beror likväl kommunikationens och dymedelst äfven kulturens framtid i Finland på möjligheten att med tillfredsställande framgång besegra|17||335| sluttningen, eller med andra ord, upphäfva sluttningen och förvandla Finlands yta så, att den för handel och rörelse får slättens betydelse.

12 Det återstår då, sedan vi talat om höjden, sluttningen och dalen, att till sist nämna några ord om slätten. Jag har redan nämnt, att Finland egentligen är ett land af sluttningar, Finland är populärt taladt ett backigt, ett kuperadt land, hkethvilket förh.förhållande skapat den bekanta ihärdiga och försigtiga finska hästen, som skulle snafva i eg.egentliga bergstrakter, men icke har sin öfverman i tålamod och styrka att draga sitt lass upp- eller nedför en backe. Finland har således med få slätter i ordets absoluta betydelse. Det ges nemligen få trakter, der vattenpassets horizontela yta sfallersammanfaller med markens. Det som vi Rrelativt deremot till kalla slätter, är mest en sluttning eller en dal. Men vi må hålla oss till denna relativa synpunkt. Vi finna då slätten uti vårt land under hufvudformen af mo. Mon hvilar på en bred häll af granit och består allmänneligen af granitens egna beståndsdelar, grusad kisel. Mon är också en för norden egen företeelse, hvilken vi dela med Skandinavien och norra Ryssland – någonting annat än söderns sandhedar, hvilkas lösare jordarter icke förmå frambringa någon så kraftig produkt som den nordiska furan. Mon är också barrskogens rätta hembygd, likasom löfskogen känner mera frändskap till kärret. Mon är det kraftigaste, ofta vildaste uttrycket af den finska naturens individualitet. Ty om den mon i viss mening kan anses allmänt nordisk, så kan också med rätta sägas, att den egentligaen blott i Finland utpräglar sig fullt sjelfständigt. Ty dDen skandinaviska mon är trängd mellan berg och likasom blott ett undantag, inpressadt emellan berget på ena sidan och kärret på andra sidan. I norra Ryssland åter, som sluttar mot ishafvets mvindar, förtvinar mons produktiva kraft och öfvergår gerna till hed eller stepp, d. v. s. till en vanmäktig skugga utaf den finska. Blott hos oss är mon med sina jätteskapelser den fullt nordiska naturföreteelse, hvilken skalderne besjunga för dess majestätiska storhet och der det finska allvaret sannast utpräglar sig i hela sintt djup, hela sitt lugn. – Sedan vi räknat kärret till dalen, har också dDen finska jorden har också föga någon annan form af slätt att uppvisa. Heden är blott en förlorad mo, åkerfältet och ängen blott af odlingen kufvade kärr – mon är detn finska jordens första, äldsta, urkraftiga, men också mot odlingen mest fientliga form – och ännu länge sedan sjöarna gifvit sina stränder åt lian, kärren sin dy åt åkermannens plog, fortfaroläsligt p.g.a. skada den gamla, hårdnackade finska mon att trotsa de slätter, som flerstädes betäckas af hopade stenrös, höra rättast till bergen.

|18||336|