Fjerde Föreläsningen. 26/9 71

Fjerde Föreläsningen. 26/9 71.

2. Landhöjningen.

1 Wi antaga emellertid nu såsom fullkomligt bevisadt, att Finlands yta fordom varit betäckt af hafvet och derunder genomgått stora naturrevolutioner, antingen nu dessa härrört af en plötsligt uppkommen våldsam hafsflod med lång varaktighet, eller under en annan period genom isgletscher, eller slutligen vexelvis genom is och strömmande vatten. Wi lemna också oafgjordt för framtida utredning, huruvida, såsom några förmena, landets yta i flera omskiften vexelvis varit hafsbotten, sedan åter sjunkit under hafvet och åter blifvit upplyftad öfver dess hafsytan. Säkert är åtminstone, att de vulkaniska krafterna i jordens inre aldrig upphört att inverka på Fi utöfvat ett mäktigt inflytande på Finlands daning och, i förening med vattnets naturkrafter, gifvit landet dess nuvarande gestalt. Om Finland med rätta kan kallas en af hafvets mest älskade döttrar, är det likaså visst, att vårt land icke allenast varit, utan ännu fortfar att vara en lekboll, ett experimentalfält för den underjordiska elden. Finland är födt af ett f eld och vatten, och dess skapelseakt fortgår ännu i denna dag.

|14||32|

2 Landhöjningen. Vattenminskningen. Bland mina åhörare finnes troligen icke en enda, som icke förnummit den sägen vid våra kuster, att vattnet minskas, d. v s. att hafvets yta år från år sjunker lägre och dra likasom drager sig tillbaka från stränderna. Den förste bäste fiskare eller strandbebyggare, som man frågar derom, särdeles vid landets nordvestra kuster, skall genast hafva i beredskap en mängd berättelser om detta sallsama i sig sjelf så sällsamma, men genom vanans inflytande slutligen helt alldagliga fe naturfenomen. I allmänhet brukar man tillskrifva sådana berättelser föga trovärdighet. Det är anses ungefär som gammalt folks vanliga utsago, att tiderna blifva beständigt sämre. För att öfvertyga sig om huruvida saken äger någon grund, har derföre vskapenvetenskapen samlat en mängd traditionela intyg öfver vattnets minskning vid våra kuster och sedermera sökt att konstatera dem genom exakta vskapligavetenskapliga rön. Se här några af de folktraditioner om vattuminskningen, hkahvilka på detta sätt blifvit konstaterade genom vskapenvetenskapen.

3 Ortsnamn. 1) Namn, som beteckna hafvets grannskap, der det ej mera finnes, eller öar, der nu är fastland, förekomma i stort antal vid alla våra kuster. I trakter med finsk befolkning har man en mängd ortsnamn med ändelserna med ändelserna salospråk: finska, luotospråk: finska, lahtispråk: finska, salmispråk: finska, niemispråk: finska, utmärkande att der fordom funnits en ö, en holme, en vik, ett sund, ett näs m. m., hvaraf numera knappast finnes ett spår. I trakter med svensk befolkning finnas är förhållandet alldeles lika.|15||33| Salo, Kokkolahti, Raumo, Pedersöre m. fl. Alla dessa namn äro traditionela vattumärken, som utvisa hafvets tillbakavikande. Och emedan insjöarnas vattenyta är till en viss grad beroende af hafvets, finner man samma förhållande med ortsnamnen vid många insjöarna.

4 Skälstenar. 2) Ett traditionelt vattenmärke har man äfven i de s. k. skälstenarna. Vid de flesta af våra kuster idkas, som bekant, om våren ett lönande skälskytte. Emedan nu dessa hafsdjur med större lätthet dödas på flata klipphällar i hafvet, der de till hundradetal krypa upp för att utsträcka sig i solskenet, ha dessa klippor eller skälstenar blifvit omtvistade jagtplatser för kustbefolkningen. Man känner processer angående jagträttigheten på sådana skälstenar för mer än 300 år tillbaka, der de tvistande parterne med största ihärdighet fullt sökat tillegna sig uteslutande jagträtt. Nu måste dessa klippor den tiden ha stått helt lågt öfver hafsytan, för att skälarne skulle kunna krypa upp på dem. Men i våra dagar finner man, att samma stenar, som man känner af dessa gamla processer, numera stå så högt öfver hafsytan, att skälarne längesedan öfvergifvit alla försök att klättra dit upp, hvarför samma klippor nu förlorat allt värde som jagtplatser. Emellertid Och derföre utgöra äfven de obestridliga bevis på hafsytans sjunkande.

5 3) Vidare bevis har man i de många fynd af föremål, hörande till hafskusten,|16||34| Fynd. hkahvilka man gjort i trakter, som nu äro mer eller mindre aflägsna från hafvet. Jag vill, bland många sådana, omtala ett, som gjordes i Sverige. När Trollhätte kanal skulle anläggas, leddes gräfningen genom en liten insjö, kallad Åkersjön, af nära nog samma höjd med vattenytan ofvanom fallen i Götha elf, men afskild från dem genom en bergsås, som måste genomsprängas. Sjön var ej djup nog för kanalens behof och måste derföre uttappas, för att kunna uppmuddras. Vid ena sidan hade fanns ett lager af bränntorf på sjöns botten, och i detta torflager fann man en myckenhet ekvirke, som liknade lemningar af en skeppsbrygga. Ett stycke utanför den låg ett skeppsankare af jern, af den storlek, som brukas till s. k. storbåtar eller kustfartyg, och mellan ankaret och bryggan låg en myckenhet forntida nipper af guld och silfver, jemte glasperlor, uppträdda på silfvertrådar. Allt utvisade, att ankaret och nipperna blifvit förlorade från ett fordom vid bryggan liggande fartyg, som varit utrustadt för resor på hafvet. Men till hafvetoriginal: hafvets fanns numera härifrån ingen vattenväg ens för den minsta båt, och sjön låg nu lika högt öfver hafvet, som alla slussarnes höjd tillsammantagen, hvaraf man kunde sluta, att Götha elf fordom varit en vik af hafvet och Åkersjön en liten hamn invid denna vik. – Jag har anfört detta exempel, dels emedan det är vskapligtvetenskapligt undersökt och konstateradt, dels emedan vi längre fram skola finna,|17||35| att äfven Finlands större elfvar fordom varit hafsvikar. Fynd. I vårt land har man gjort flera fynd af nästan samma beskaffenhet, men mindre noggrannt undersökta. Vi ha en stor mängd sådana traditioner. Ett stycke vesterom Lappo kyrka i Österbotten, – på ett namn berg, som ännu midtibland en finskt talande befolkning behållit det svenska namnet Simsjö, – har man funnit ett skeppsvrak, på 8 mil ifrån kusten, på vidpass 200 fots höjd öfver den nuvarande hafsytan. I Pyhäjoki socken har man, en mil från kusten, och vidpass 100 fot öfver hafvets yta, funnit ett skeppsankare i jorden. I en mosse i Storkyro, 2 mil från hafvet, har man likaledes funnit ett ankare och lemningar af ett skeppsvrak. På samma sätt har man på flera orter funnit jernringar, vid hkahvilka skepp och båtar fordom ha varit fastgjorda, inborrade i klippor, som numera ligga aflägsna från stranden eller högt öfver hafsytan. Tillvaron af en mängd sådana traditioner både i Sverige och Finland utesluter den hvarje förmodan, att dessa föremål skulle genom någon tillfällighet kommit att hamna så fjerran från kusten.

6 Jag bör tillägga, att man i insjöarna funnit bevis på ett motsatt fenomen, neml. att det, som förr varit torrt land, sedermera blifvit betäckt af vatten. I Suvanto sjö nära Ladoga och i Pyhäjärvi sjö i Eura socken har man på bottnen funnit stubbar och rötter af forntida stora träd, som intyga att sjöbottnen fordom varit torr mark. Men detta bevisar endast, att landets insjöar undergått många förändringar under seklernas Llopp. Hafvets fallande har deremot varit ett konstant fenomen.

|18||36|

7 Egna ögons vittnesbörd. 4) För detta fenomen ha vi ännu dertill otaliga bevis i våra egna ögons vittnesbörd. Om vi uppmärksamt betrakta den yttre muren af i någon mån lodräta klippor vid hafskusten, t. ex. vid Åland, finna vinna nästan på alla sådana ra horizontela ränder, ursprungligen af hafsslamm, hkahvilka utmärka hafsytans medelhöjd vid olika tidsperioder, och dessa ränder utvisa, att medelhöjden fordom varit betydligt högre. Det händer neml., att en del af klippan består af en lösare stenart, och ränderna bildas genom vattnets sqvalpande emot denna. Eller också innehåller klippan jern, och genom jernets syrsättning bildas då rödaktiga ränder. År 1838 fann franska nordpolsexpeditionen sådana vågräta linier i de norrska klipporna, hvaraf en vid Altenfjord utvisade 60 fots och en annan 90 fots höjd öfver den nuvar. hafsytan. Detta gäller utmärker likväl oceanens olika medelhöjd, och för vårt ämne gäller det närmast att undersöka Östersjöns.

8 RepetitionRepet. Gletschertheorin. Den permanenta skapelsen. Ortsnamn. – Skälstenar. Fynd. – Egna ögon.

9 Hafvets gradvisa tillbakagående från kusten, särdeles de nordvestra kusterna, kan efter en mansålders förlopp tydligt iakttagas med blotta ögonen. Det finns ingen gubbe om 60 eller 70 år, som ej kan intyga, att i hans ungdom vattnet stått högre än nu, att skepp seglat der nu båtar med möda passera vid lågt vatten, att boskapen nu betar på stränder, hvarest man fordom rodde med båt, att landtmannen nu bergar sitt hö, der fiskaren fordom drog not. Fenomenet är närmast bekant under benämningen tillandning, emedan land|19||37| landet vexer till, och dessa tillandningar äro så k fler vid en del kuster så konstanta, att den sålunda tillkomna marken hvart 30:de år vidpass lagligen skiftas emellan strandbyarnas hemman. Detta beror naturligtvis derpå att stranden är grund, ty vid djupare stränder behöfvas sekler för att göra vattenminskningen märkbar. Närmast för våra ögon ha vi Gammelstadsviken, som alla känna. När det första Helsingfors anlades der för något mer än 300 år sedan vid Wanda ås utlopp, var viken så djup, att de största fartyg seglade upp till dess inre delar, der hamnen då var belägen. Nu är samma vik så uppgrundad, att båten, som der arbetar sig fram mellan vassen, mångenstädes icke finner tillräckligt vatten under sin köl, och de unga torde väl upplefva den dag, då skördarens lie går öfver den fordna ankargrunden. Uppgrundningen har utan tvifvel påskyndats af det slamm, som Wanda å medför. Men i Thölö vik utmynnar ingen flod, knappt en liten bäck, och likväl hade denna vik för 40 år sedan en utsträ dubbelt större utsträckning mot nu. När universitetet först hitflyttades, åkte studenter och skolgossar skridsko på samma plats, der nu stenhusen vid Alexandersgatan äro uppförda, och viken sträckte sig öfver nuvar. bangården till närheten af Nya theatern. Det är icke endast fyllningarne, som här vunnit land, – det är en liten profbit på Fds stora årliga landvinning från hafvet.

|20||38|

10 Tillandning. Helsingfors flyttades 90 84 år efter dess grundläggning till en beqvämare hamn, i följd af den förras uppgrundning, och nästan alla våra sjöstäder ha erfarit samma påföljd af hafsytans sjunkande. Wiborg. Borgå och Åbo stå fastvuxna vid deras domkyrkor, ehuru den fordna beqväma hamnen flyttat sig allt längre utåt. Björneborg, som två gånger flyttats, har småningom nödgats flytta sin redd ända till Räfsö, 3 mil från staden. Wasa har flyttat efter sin hamn en mil ut till Brändö. Deremot är det hamnarna, som flyttat bort från Nykarleby. Jakobstad, Brahestad, Uleåborg, och Gamlakarleby hade för sin räddning 1854 den omständighet att tacka, att de engelska örlogsångarne måste ankra en mil från staden. Torneå åter, som vid sin grundläggning låg på en ö, befinner sig nu på fastlandet med en af de svåraste farleder. – Detsamma är fallet med många af Sveriges städer. (Lund var fordom en sjöstad och är nu en uppstad?). Hudiksvall flyttades 58 år efter sin grundläggning ,440 famnar utåt – Piteå efter 45 år en half mil och Luleå efter blott 28 år en hel mil närmare hafvet, allt till följd af hamnarnes uppgrundande. Det är handeln och kommunikationerna, som främst fått bevittna hafvets tillbakagående.

11 Betrakta vi sjökorten öfver Finska och särdeles Bottniska viken, så finna vi dem uppfyllda af grund och klippor, som göra sjöfarten i hög grad vådelig. Men huru omsorgsfullt dessa sjökort må affattas, så blifva detillagt av utgivaren efter 20 till 30 år ånyo otillförlitliga, såsom fallet varit med de utmärkta Klintska korten. Nya grund och klippor uppstå beständigt der man aldrig vetat af sådana förr. Detta kommer sig af hafsytans ständiga sjunkande.

12 I början af förra seklet hade man redan kommit till fullständig visshet derom att vattnet minskades vid Sveriges och Finlands kuster mot Östersjön. Men detta fenomen vore, för sig betraktadt, icke allenast oförklarligt, utan fullkomligt stridandeoläsligt p.g.a. konservering/inbindning|21||39| mot den allmänna erfarenhet, att oceanens vatten icke minskats under loppet af flera sekler. Hvarföre skulle en sådan minskning äga rum i Östersjön, som utmynnar i oceanen? Snarare borde Ö:sjöns vatten ökas genom de många och vattenrika elfvar, som utströmma deri: Då borde ju oceanens vatten allt starkare strömma in genom Öresund och Bälten. De motsatta strömmarna i Öresund. – Och ännu gåtlikare blef detta fenomen, när man trodde sig varseblifva, och verkligen varseblef, att Östersjöns vatten vid dess sydliga kuster verkligen icke minskades, utan steg.