|||720| |||721|

Höst-termin 1863.

III.

TjugondeSjunde Föreläsningen. 19/11 63.

1 Stockholms blodbad.
Sv. och Fds underkufv. Hg Gadd, Sthm
Kröningensvårtytt – Ff.Finnarne
7 Nov.

2 Den 7 November 1520 – fjerde dagen af kröningsfesterna – uppkallades de utsedde offren, under alleh.allehanda förevändningar, till Sthms slott och sågo med bestörtning att portarna stängdes efter dem. De infördes i slottssalen – der satt kung Kristian på sin domarestol, omgifven af sina rådsherrar. Erkebiskopen G. Trolle trädde då, enligt aftal, fram och begynte anklaga herr Sten och sv.svenska rådet. Kungen frågade, med låtsad motvilja, om ej saken kunde i godo förlikas; men erkebisk. fordrade att de anklagade skulle häktas och dömas af påfven. (Sägen att Trolle var tvungen). Konungen genmälde härtill, att saken ej borde hänskjutas till påfven, utan afgöras hemma i riket, hvarmed erkebisk. förklarade sig nöjd.

3 Främst framkallades fru Christina att svara på anklagelsen mot herr Sten. Hon svarade frimodigt, att hennes afl.aflidne make handlatst med rådets och hela rikets bifall, – besvor konungen att icke bryta sin ed, sägande sig nu ej äga annan makt än sina tårar. Som bevis framlemnade hon det pergamentbref, som innehöll beslutet i Sthm 1517 om Trolles afsättning. Detta räddade icke henne, men fällde undertecknarne. (Hans Brask). Nu framkallades ur hopen en hvar i sin tur; men ingen frikändes mer än biskop Otto Sv., som lemnat kon. listan. Det drog på tiden – blef mörka qvällen – tjenare inkommo med svärd och bloss,an gripande den ena efter den andra uti den skälfvande hopen. Kl. 10 på qvällen var ransakningen slut. Det gick hastigt nog för så många. Alla De anklagade kastades i tornet; de öfriga måste stadna öfver natten i slottet.

4 Engång anklagade, voro Svv.Svenskarne också dömda. Thorsdagen den 8 November – femte dagen af krön.festen – red redan före dagningen en härold kring Sthms gator och befallte enhvar vid lifskraft att hålla sig hemma. Portarna stängdes, kanoner framkördes på Stortorget och vändes med mynningen mot gatorna; lansknektarne uppställdes i långa rader. Väntan Kl. 9 afkunnades samlades ett slags andelig domstol, bestående af Jöns Beldenacke, Trolle, Brask, Svinhufvud m. fl. biskopar,original: biskopar inalles 11, uti slottssalen och afkunnade domen öfver Sten Sture och hans anhängare, icke som majestätsförbrytare, utan som kättare. Kl. 12 öppnades slottsportarne, och de dömde utfördes mellan dubbla rader af lansknektar till Stortorget.|241||724| Der stod väntade dem profossen inom en stark spetsgård af soldater. Folket hade nu fått tillåtelse att gå ut och strömmade till. På rådhusets burspråk l.eller balkong framträdde då den nybakade danske riddaren Nils Lykke och höll tal till folket: »De gode män skulle icke undra på hvad de nu finge se. De dömde vore allesamman onde kättare, som dessutom lagt krut under slottet, för att spränga kungen i luften. Kungen hade likväl velat förlåta dem, men erkebiskop Trolle hade tre gånger gjort knäfall för honom och bett om rättvisa.» – Då utropade en af de dömde, biskop Vincentius af Skara, »att allt detta vore en skändelig lögn, som Gud en dag skulle hämna». Tvenne andra, rådmännen i Sthm Anders Karlson och Rut, rop instämde i samma rop och varnade folket för kung Kristians arglist. I detsamma såg man i ett af rådhusets fönster konungens mörka ansigte. Men nu gjorde knektarne starkt buller och öfverröstade de dömde. Fångarne bådo då om bikt och aflösning, men det vägrades dem på den grund att de voro dömde kättare. Blodbadet begynte. Den förste, som nedlade sitt hufvud på stupstocken, var biskop Mathias af Strengnäs, som så nyss förut kring hela Sverige lupit kung Kristians ärender. Nära nog hade det hugg, som fällde hans hufvud, äfven kostat Sv:s blifvande reformatorer och häfdatecknare lifvet (Olaus, Laurentius Petri). Dernäst följde i ordningen biskop Vincentius af Skara och efter honom rådsherrarne: Först Erik Abr:son Lejonhufvud, samme förrädare som visat Danskarne vägen kring Tiveden; vidare Knut Kurk, den f.finska biskopens frände, Erik Joh:son Wasa, den unge herr Gustafs fader, – Erik Ryning, som öfvertalat fru Christina att uppgifva Sthm åt Danskarne – Erik Gyllenstjerna, bror Eskil Banér, Joachim Brahe och inalles 13 herrar af rådet och ridderskapet. Derefter följde stadens alla tre borgmästare och 13 rådmän, slutligen femton af Sthms anseddaste borgare, t. o. m. enskilde borgare, som ej kunde återhålla deras tårar vid den sorgliga anblicken. Inalles den dagen omkr. 50. En ung man, Måns Jönsson, korsfäst. Olaus Magn. såg 94 afrättas.|242||725| De afhuggna hufvuden spetsades på pålar, utom biskop Mathias. Kropparna lågo qvar på torget. Der uppstod ett regn, som från Stortorget strömmade nedåt stadens lägre delar, sattå att Sthm bokstafl. badade i blod. För att öka fasorna, inträngde tygellösa danska soldater i husen och föröfvade många våldsamheter.

5 Fredagen den 9 Nov. lät konungen utropa, att numera kunde alla, som dolt sig undan, fritt komma fram; han ville ej straffa flera. Många, som dolt gömt sig i källrar och uthus, läto bedraga sig och trädde fram, men blefvo genast gripne och halshuggne. Mördandet fortfor hela dagen., och likaså plundringen uti husen. Flera bland de halshuggne herrarnes tjenare kommo, okunnige om dessa tilldragelser, in till staden, för att söka sina herrar, och rycktes nedsvårläst p.g.a. överskrivningaf hästryggen samt hissades med stöflar och sporrar i galgen. De döda qvarlågo ännu om lördagen på torg och gator. Mi Sabbaten instundade, der blef mildt väder, en liklukt utbredde sig öfver staden, och man fruktade pesten. Då föreslog Jöns B. att de döde skulle som kättare brännas på bål, hkethvilket ock skedde på Södermalm, der nu Katharina kyrka höjer sin stolta kupol. Sten Sture d. y:s och hans döda barns kroppar upprycktes ur grafvarna och kastades på bålet – men att konungen dervid skulle i sitt raseri ha bitit uti sin döde fiendes halfmultnade qvarlefvor, är endast en dikt af folkhatet, hkethvilket icke visste något så omenskligt, som det icke tilltrodde kung Kristian. För att likna sin herre, lät äfven erkebiskopen uppgräfva och på bålet kasta en död man, som i lifvet förtörnat honom, neml. Stures skrifvare Mårten Jönsson.

6 VisstTroligt är dock, att konungen af blod alla dessa styggelser råkade i ett slags raseri, som förblindade hans vanliga klokhet. Fru Christin Sigrid Banér, – Christina Gnas moder, Gustaf Wasas mormor, – insyddes i en säck och kastades i strömmen, men räddades af en genom danskarnesutanför pappret (radslut) emot föreställning att hennes lif kunde inbringa konungen en dryg lösepenning. Fru Christina sjelf uppkallades och tillsades att välja, ant. hon ville brännas, dränkas eller lefvande begrafvas. Hotelsen synes ha varit en beräknad tortyr: hon benådades, mot löfte att återkalla sin unga son från Dantzig och sända honom att uppfostras i Dmk. Derefter fördes hon med flera andra förnäma sv.svenska fruar till Kphmn och kastades i det blå tornet.|243||726| Af hunger, törst och köld dogo der Gustaf Wasas moder, fru Cecilia af Eka, och tvenne hans systrar. (Gustaf III:s opera) De öfriga hade danska drottn. Isabellas godhet att tacka för att de fingo upplefva lyckligare dagar.

7 Dessa händelser äro allmänt kända och i otaliga sägner, i många dels historiska, l.eller dels romantiska framställningar inpräglade uti folkets minne. Mindre bekant är måhända, att Sv:s förskräckelse och afsky äfven fann genklang hos flera många bland Danskarne sjelfva., ja bland Kungens egna trotjenare, Otto Krumpe och Severin Norby, förbannade hans trolösa handling,. och O. Krumpe ville ej längre tjena en sådan herre och tog afsked från sintt fältherrekommando. nNär den sistnämnde Sev. Norby fick befallning att låta mörda 30 sv.svenska adelsmän, som befunno sig i hans våld, utropvägrade Norby med de orden: han och sade: »Nej, sade han, hellre må de som krigare på öppna fältet slåss för sittn lif hals, än här slagtas som kycklingar.» – och så lät han dem undkomma. Kphmn. – Äfv. Kejs. Karls sändebud doktor Joh. Suckot.

8 Hammerich 167.

9 Några dagar efter blodbadet ankom underrättelse, att drottn. Isabella skänkt sin gemål en prinsessa. Med anledn. häraf tillställde Gorius Holst åter en fest på Sthms borgerskaps bekostnad. Man dansade, så att säga, på nyss fyllda grafvar. Konungen utfärdade öfver hela riket ett bref, hvari han förklarade, att de afrättade varit kättare, hkashvilkas död befriat riket från bannlysningen; men när detta skett, ville han styra landet i fred efter dess gamla lagar. (Kättare, reformation)

10 Emellertid utbredde sig Ffrån Sthm utbredde sig mördandet vidare öfver hela riket. Fogdar och höfdingar fingo befallning att öfverallt gripa och afrätta St. Stures fordne vänner och haanhängare. I Dec. reste konungen åter till Dmk. Hela hans väg utmärktes af galgar, stegel och bödelsbilor. Humorist. I NySöderköping hängdes fororiginal: fors hans egen gunstling Klas Holst förut, men hängdes. I Linköping firade konungen julen hos biskop Brask på det sätt, att tvenne af Stures trotjenare, förrådde af biskopen, klöfvos i i Wadstena uti fyra delar. I Jönköping halshöggs herr Lindorm Ribbing och derefter hans tvenne späda söner, den ena 8, den andra 6 år. I Nydala kloster blefvo abboten och fem sju munkar, nyss komne från messan, bundna och stoppade under isen,original: isen abboten simmade i land. En annan munk räddades derigenom, att kon:s skrifvare gaf honom en hatt, och en kappa, och en penna i handen och placerade honom bland de öfrige skrifvarne. De afrättades halshuggnas antal i Sverige beräknades Olaus Petri till öfver 600 utom dem kung Kr. låtit hänga, dränka och stegla.

11 »Reformatorn K. gjorde inqvis.inqvisitionen till den blodröda kronan i den sv.svenska papismens träd»

12 Innan kort begynte bilan och repet sitt blodiga arbete äfven i Fd. Här hade Hg Gadd, i spetsen för en dansk här och än mer med sin vältaliga tunga förmått det ena slottet, det ena landskapet|244||727| efter det andra att hylla kung Christian. De förra slottshöfdingarne blefvo då afsatte, och i deras ställe tillsattes Danskar och Tyskar. På Åbo slott hetteNamnkunnigast för sin grymhet var den nye höfdingen i Åbo Thomas Wolff (Junker Thomas), en tysk, som icke fann sitt samvete oroadtoriginal: oradt af några missgerningar. Medan nu Fd på sena hösten 1520, nyss insöfdt, äfven det, af kung Kristians löften, med förskräckelse väcktes af underrättelserna från Stockholm, skyndade tyrannen, missnöjd att de finske herrarne undgått blodbadet i Sthm, att äfven här låta utföra sina blodsdomar. Chron. 658. Bud kommo till fogdar och slottshöfdingar att ofördröjligen afrätta alla betydande män af f.finska adeln, dem de kunde få i sitt våld, obekymrad derom, att utan afseende på att äfven desse varit inbegripne i konungens dagtingan med fru Christina. Den 2711 Nov. – samma söndagen som de döde brändes på Södermalm efter Stms blodbad – afgick kung Kr:s bref till höfdingen Peder Hvid, som på Christina Gns vägnar innehade Tavastehus, att åt kon:s utskickade, den grymme Jöns Mattson, öfverantvarda dervarande herrar, och den 27 Nov. halshöggs i T:hus den tappre och redlige Åke Göranson Tott. Hans 3 döttrar blefvo jemte modren, Märta Bengtsd. Natt o. D., afförda i fångenskap till Dmk, derifrån de först 1524 frigåfvos.original: frigåfvos Grönbl. 379. Derifrån gick blodsdomen vidare till Wiborg. Rolf Mattson, höfding i Wiborg, Raseborg Wiborgsom skyndade till Raseborg, för till Raseborg att der gripa Nils Eskilson Banér och doktor Hg Gadd. Ännu Mårtensdagen samma höst, medan Sthm badade i blod, hade den gamle diplomaten, utan aning om nå följderna af sin nya danska politik, i allsköns lugn hållit ting i Wiborg och fortsatte derifrån färden till Raseborg. Här blef han, jemte Banér, halshuggen framför slottet 3:dje Advents söndag den 16 December, sålunda med sitt blod aftvående sin ålderdoms hemska förvillelse; hvarföre ett sorgligt exempel på ett långt lif egnadt åt fosterlandets tjenst, men slutande med en affällings död, tillskyndad honom af samme konung, för hkenhvilken han uppoffrat hvars f ärlighet han så ampelt vitsordat, hvars välde han så nitiskt sökt utbreda. Häfdernas dom måste dock rättvist döma Hemming (Hg) Gadd efter hvad han i mer än 560 år verkat godt för sitt land, icke efter hvad han under sista året af sin lefnad mot det förbrutit. Hans brott var att han förtidigt gaf den fosterländska saken förlorad och sökte räddningen i den hårda nödvändighet, der han trodde sig ensam finna den. Öfvermått af klokhet blir stundom dårskap – och sålunda medan Hg Gadd, den tidens klokaste, finaste,original: finaste erfarnaste, mestbepröfvade statsman, så grymt missräknade sig, var det en oerfaren yngling förbehållet att, endast ledd af sitt mod och sin foster förtröstan på det rättas seger, åter uppresa det sjunkande fäderneslandet.|245||728| Man känner icke alla kung Kr:s offer i Fd; krönik. säga endast, att de voro »många»; och det stadnade icke heller vid dessa första blodsdomar. – Förvånande måste det synas, att vid denna konungens hämd mot sina fiender, just den mäktigaste, anseddaste och farligaste af dem alla, biskop Arvid Kurk, gick fri. Porthan tror att biskopen hållit sig undan på sitt välbefästade slott Kuustö; men om han också här låtit första stormen gå öfver, hade det säkert ej varit svårt för den danska makten, som då innehade hela Fd, att bemäktiga sig denna lilla borg. Man finner likväl ej att ens ett sådant försök blifvit gjordt. B Ej heller kan man, med Grönblad, antaga, att biskopen till en då blifvit sparad såsom en för tillfället mindre betydande person. Han var dock i alla hänseenden den mest betydande man i landet. Och då man ännu mindre kan förmoda, att kung Krist. af i något slags raptus af mildhet beslutat förskona biskopen, återstår blott den förklaring, att denne förstått på ett klokt sätt öfverlista sjelfva den listige Kristian, insöfva hans misstankar och ställa sig så, som ville och kunde han vara konungens intressen nyttig i Fd – det enda sannolika motiv för Kristian att skona honom. I denna förmodan styrkas vi af ett senare bref, dater. Kuustö d. 21 Sept. 1521, från biskop Arvid till konungen sjelf, hvari han tackar kon för kon:s »kärliga skrifvelse» samt förklarar sig »redan ha varit och än vidare vilja vara hans nåde och hans tjenstemän uti Fd i allo behjelplig med råd och dåd, med folk, skepp och vapen, försäkrande om sin och sitt folks trohet, nit och tillgifvenhet i yttersta måtto, såsom han ock säger sig tillförene hafva betygat i bref till konungen». Detta bref är undertecknadt: »Eders nådes ödmjuke kapellan Arvid, med samma nåd biskop i Åbo». – Man finner häraf, att redan förut en förtrolig brefvexling ägt rum mellan konungen och biskopen och att den senare skenbart visat stort nit för det danska väldet – således skäl nog för Kr. att tillsvidare tillförsäkra sig om hans biträde i detta aflägsna och fientligt stämda land.|246||729| – Såsom ett mästerdrgag af Arbiskop Arvid måste vi anse det P. S. han bifogar samma bref, med begäran att konungen ville förläna honom Sagu socken med Runa gård i utbyte mot Pargas samt vidare om en förläning af Modhois gods åt Arvid Stålarm, under försäkran att denna kungl. nåd skulle af dem med all trogen tjenst återgäldas. Tillika åberopar han muntligt intyg om sitt nit af kon:s höfvidsman Wulf von Grevensdorf. – Det synes, att Bbiskop Arvid kände kung Kristian och hans sätt att bedöma mskormenniskor samt derefter ställde sinatt bref. Despoter missräkna sig vanligen, när de tro sig vara som slugast, och när derigenom att de tro sig hålla mskormenniskor i sina händer genom att binda dem vid sig med egennyttiga, sjelfviska motiver. En oegennyttig tjenare skulle alltid ha varit hos konungen misstänkt. Men Eefter ett sådant bref kunde kung Kr. icke annat tro, än att biskop Arvid sålt sigtt land, sålt sig sjelf och sina vänner till hans villiga redskap, till en början mot Sagu socken etc. i betal och sedermera andra timliga förmåner, i betalning för deras tjenster. Derföre fick också biskop Arvid, ehuru visserligen med blödande hjerta och gäsande harm, sitta trygg på uti Kuustö borg. Att han derunder hvälfde inom sig helt andra planer, än kung Kristians tjenst och Sagu socken, i sitt fosterländska sinne, det visade sig snart.

13 Denna despoternses vanliga blindhet, som biskop Arvid för sin del och för Fd så klokt beräknade, ledde slutligen Kristian sjelf i förderfvet. Han visar sig i historien som en man utan hjerta, och jag har förut anmärkt, att detta till denna brist till slut blef hans fall. Ty derigenom kom han, med allt sitt skarpa förstånd, med all sin politiska slughet i öfrigt, allttt helt och hållet missräkna sig på mskornamenniskorna. Han visste, att adeln i Sverige med skäl var hatad hos massan af folket. När han dränkte denna adel i blod, trodde han sig kunna räkna på detta de lägre klassernas hat, på deras afund emot de högre, på de förmåner han ville bevilja dem, på den fruktan han injagat hos dem, och derigenom göra massan af folket sig tillgifven. Men han förstod ej att beräkna de känslor, som tala högre än alla stundens sjelfviska intressen i mskorsmenniskors bröst, –|247||730| afskyn för hans grymhet – förbittringen öfver hans trolöshet – nationalstoltheten, som han så djupt sårat och förolämpat – friheten som han förtrampat – förödmjukelsen under ett främmande välde – och sjelfva medlidandet, som utsläckte allt gammalt hat mot hans offer, i samma stund dessa tillika blefvo offer för fäderneslandet. Dessa känslor, allmänna i Sverige, allmänna i Finland, reste sig mot honom och blefvo honom öfvermäktige. Hvad gagnade det honom att han vädjade till de sjelfviska intressena? Det var folkets hjerta, som protesterade deremot den hjertlöse konungen, och mot denna protest förslöades bödelns bila likasom krigarens svärd.

14 RepetitionRepetition 7/10 67. Sthms blodbad. Fd. P. Hvid, Thus. d. 27 Nov. Å. Gson Tott. Wibg, Rolf Mattson. Rbg: 16 Dec. Eskil Banér, H. Gadd A. Kurk.

15 Likasom det nya ljuset tändes ur årets mörkaste natt och småningom vexer ända till klarheten af en midsommarsol, så uppvexte äfven Sveriges och Fds nya frihet ur sjelfva fasorna utaf Sthms blodbad. Utan detta hade måhända kung Kr. ännu länge regerat – unionens band hade måhända ännu en tid framåt omsnärjt de nordiska folken och blifvit, om än ofta upplöst, ånyo sammanknutet af den hersklystna adeln, som fann sin räkning dervid – och Gustaf Wasa hade måhända, bragdlös eller med i främmande tjenst, slutat sin lefnad som landsflykting långt ifrån fäderneslandet. Men det gemensama anskri af fasa och förbittring, som efter våldsgerningarna i Sthm uppstod öfver allt nordens land, Dmk icke undantaget, försonade plötsligt alla olika meningar, olika intressen, och vände dem alla till hat mot konungen. Från denna stund begynte en hvälfning i norden. Det oerhörda brottet följdes snabbt af en icke mindre storartad vedergällning, och kung Kristians sol stjerna begynte sjunka, när han trodde den stå hogst sig hafva befästat sin makt. henne den uti Zenith af sin makt.

16 Innan vi likväl följa honom utföre på den bana, som sluttade mot hans fall, blir det nödigt att dröja en stund vid ett ögonblick betrakta honom på höjden af hans makt. Vi skulle mycket misstaga oss, om vi med sv.svenska och f.finska folkets dåvar. ögon i Kristian II endast sågo den falske menedaren, den blodige tyrannen. I hans hufvud hvälfde sig större planer, än hans samtid anade. Han hade uppnått: det första stora mål, till hkethvilket han sträfvade:|248||731| Nordens trenne riken lågo för hans fötter; hans välde sträckte sig från Selands bokskogar och Holsteins bördiga slätter trädgårdar ända till Maanselkäs furor, Nordcap och Islands snöbetäckta vulkaner. Men detta var honom icke nog: han utrustade en expedition till Grönland; han ville på fullt allvar dela med sin kejserlige svåger det rika rof, som af länder och guld, som dennes vapen just då genom Ferd. Cortez och andra härförare eröfrade på Amerikas fastland. Sjelfva hans redan vunna eröfringar voro för honom endast medel till nya. Framför allt ville han tillintetgöra hansestädernasoriginal: hanestädernas makt, och föra att tillstoppa källan till deras rikedomar, ville han skaffa dem mäktige konkurrenter i norden. Just vid samma tid kung Kristian, – berusad, som man tyckte, ända till vansinne af den hämd han tagit på Svenskarne – anträdde återresan till Dmk, sammankallades den 4 Dec. 1520 ett stort antal borgare från alla tre rikena till Sthm, för att »i den heliga trefaldighets namn» grunda ett stort nordiskt handelskompaniförbund, som skulle hafva 4 stora nederlagsorter: en i Kphmn, en i Sthm, en i Bergen (?) och en i Åbo. Nya stapelplatser skulle grundas vid F. och Bottn. vikarna, hvarigenom Fds besittning fick en ökad betydelse. Hfors. Förslaget fann bifall, ochsvårläst p.g.a. överskrivningemedan hansestädernas öfvermakt öfverallt kändes tryckande. De tre rikena skulle härigenom fastare sammanknytas. Andra föreningsband skulle komma dertill. Norræna tungan. Skriftspråket var vid denna tid detsamma för Dmk, – Norige och Sverige. Nu skulle Dde tre rikenas lagar skulle nu också gorockså få samma lagar under en ärftlig konungamakt. Midtunder afrättningarna vid kungens återresa skalladesammankallade han Sveriges lagmän till Linkg, för att i förening med danska jurister bilda ett slags lagkomité, hkenhvilken skulle föreslå gemensama reformer i alla rikena. Kort derpå finner man honom arbetande på en ny kyrkolag för Dmk, hvari presterne förbjudas att äga fast egendom och åläggas att, enl. apost. Pauli förmaning, »taga sig en hustru och lefva i det heliga äkta ståndet enligt förfädernes bruk». Biskopar och prelater skulle afskeda sitt stora följe, och lefva och kläda sig ödmjukt, som deras stånd fordrade. sSkolorna refoorganiserades, klostren förbjödos att utsända tiggaremunkar. »Den onda och okristliga seden, som brukades på de danska öarna, att sälja bönder och Xnakristna mskormenniskor som kreatur», skulle afskaffas.|249||732| Städerne fingo en ordnad styrelse, deras privilegier utvidgades, tullen bestämdes, sjöfarten tryggades. När biskopen i Borglum invände att strandröfveri icke var förbjudet i bibeln, svarade kungen: har du icke läst att der står: »du skall icke stjäla; du skall icke dräpa». – Entt friskt och nytt lif begynte röra sig i allt Dmks rike, och just under det blodiga året 1520 stod kung Kr. i liflig brefvexling med Luther om reformationens införande. – Det var icke en regent af vanliga egenskaper, som förehade sådana planer. Med vemod blickar historien tillbaka på ett så mäktigt snille, som grumlades af så beklagansvärda passioner.