Elfte Föreläsningen 26/2 66

|68|

Elfte Föreläsningen 26/2 66.

1 RepetitionRepetition. Finland fr. 1721. Folkmängden. Flyktingarne. Landet. Städerna. Odling, Äreminne. Interimsförordn. 2 Okt. 1721. Hushållskommissioner 1725–27. Hindren.

2 – Kyrkornas iståndsättande med kollekter i Sv. – Tradition Klockornas upphämtande ur sjön. – Tradition från Borgnäs kapelle – En aflägsen del af Borgå socken – Ålänet – sökte att få bli eget kapell – kyrka – prest från Åbo – men kyrkklocka saknades – Då åtogo sig det nya kapellets värdinnor, 65 till antalet, att under loppet af åren 1730 och 31 spinna lingarn och väfva deraf så mycket, att deras kyrka för värdet deraf kunde få sig en ny klocka. Sagdt och gjordt – Till Sthm afsändes år 1731 1,272 alnar ypperligt lärft af gummornas tillverkning. Underrättad härom, skall drottn. U. E. sjelf ha tagit till spinnrocken och anmodat sina hofdamer att göra detsamma. För värdet af alla dessa väfvar anskaffades då till Borgnäs kapell en förträfflig klocka om 66½ Lisp:sLispunds vigt, som begagnas ännu i dag och är, efter tidens sed, försedd med vidlyftiga inskriptioner. Dylika inskrifter på många andra kyrkklockor i landet upplysa, att dessa blifvit vid samma tid anskaffade.

3 På Åbo biskopsstol hade vid krigets utbrott suttit en värdig son af en kraftfull fader, Johan Gezelius d. y., född son till sin företrädare af samma namn och född i Dorpat 1647. Redan 1675 anställd som extra ord. theol. professor vid Åbo akademi, hade han sedan en tid varit superintendent l.eller biskop i Narva och blef 1688 fadrens biträde vid biskopsembetet i Åbo samt 1690 hans efterträdare. Han var en allvarlig och redlig öfverherde efter sin tidssvårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut åsigter. Han mottog en strängt ordnad blomstrande kyrka, der den lutherska orthodoxin herrskade i all sin maktfullkomlighet och skoningslöst undertryckte hvarje friare tankeyttring.|69| Men i Tyskland begynte vid denna tid en reaktion som icke var tillfredsställd med den dåvar. lutherdomens stillastående och stränga bokstafslära, utan fordrade att detn kristliga lifvet läran skulle genomtränga det dagl. lifvet och helga alla mskansmenniskans gerningar. Denna nya lära, känd under namn af pietism, fann i början en gynnare hos den f.finska kyrkans öfverherde, som var en vän till Spener, och i denna anda skref Gezelius d. y. sina berömda predikoutkast öfver bönedagstexterna. Enligt hans åsigt vaoro dene vetskapligavetenskapliga studierna endast ett medel till kristlig lefnad, och som prokansler för Åbo univ. var det naturligt att han mer än någonsin ställde theologin öfver alla som enväldig drottning öfver alla andra studier. Men när pietismen begynte väcka allehanda missförstådda andeliga rörelser, uppstod larm i det kyrkliga lägret, och biskopen blef mot slutet en lika bitter fiende och förföljare af denna lära, som han förut varit dess gynnare och befordrare. Efter hans död Ett bland de ryktbaraste religionsoväsenden, som vid denna tid föreföllo, tillställdes af en kollega vid Uleåborgs trivialskola Lars Ulstadius, som slutl. af religionsgrubbel blef alldeles förryckt och menade sig vara af den helige ande utsänd att reformera verlden och predika en kristelig vandel. Klädd i trasor, med vildt hängande hår och orakadt skägg, infann han sig en söndag under gudstjensten i Åbo domkyrka och afbröt presten midtunder predikan med det utropet att lutherska läran vore en fördömelig lära och alla prester vore djefvulens barn. Saken väckteoriginal: väckt stort uppseende, så mycket mer, emedan U. ej saknade anhängare, som trodde på hans gudomliga kallelse. Han slutade sitt insattes slutl. som fånge på Smedjegården i Sthm och slöt sitt lif 1732. Akianders saml. – Huru en ström af andeligt lif beständigt genomgått f.finska folket och hållit kyrkan vaken, såsnart hon började slumra, ehuru dessa rörelser ofta stundom tagit en sned, mot all sann tro fientelig riktning.|70| Biskop Gezelius d. y. fick icke sluta sin 328 åriga styrelse af den f.finska kyrkan så lugnt som han börjat. Redan 1702 kom befallning till Åbo att exercera studenterne i vapenöfningar, och matheseos professorn, sederm. biskop Tammelin var den, som med musköten i hand ledde dessa ungdomens krigiska öfningar. 1713 krigstjenst. Ovädret nalkades efterhand det fredliga Åbo, och när biskop G. år 1710 öfverrest till riksdagen i Sthm, dröjde han der af fruktan för fienden ända till Sept. 1711. Derpå återvände han, men blott för att d. 4 Juni 1713, under då rådande skrämsel för RnesRyssarnes infall, återigen fly till Sthm och för alltid lemna sitt stift. I Sv. uppträdde han kort derpå djerft som Lybeckers anklagare, hkenhvilken anklaganoriginal: anklag också ledde till slöts med att den oduglige fältherren blef dömd från lif,original: lif ära och gods, ehuru han sedan benådades. Men Gezelius hade ingen glad stund mera uti sin landsflykt. och I onåd hos Karl XII, mot hvars krigslystnad han tillåtit sig några djerfva utlåtelser, och förbigången vid besättandet af flera lediga biskopsstift, slöt han sin lefnads stormiga afton d. 10 April 1718 på egendomen Viggbyholm, som han inköpt i Uppland. Adlad.original: adlad. Hans son bisk. i Borgå 1721 – Hans minne i Fd är den f.finska psalmbok han lät öfversätta efter sv. psalmboken af 1695 och som ännu i våra dagar begagnas, oaktadt dess i hög grad felaktiga språk,. och fFöröfrigt egnade han under största delen af sitt lif alla lediga stunder åt det stora bibelverket, som hans fader påbegynt och som efter hans död utkom fullständig först 1728 under den vanliga benämningen kung C. XII:s bibel. år

4 RepetitionRepetition 4/5 70. Kyrk-klockor. J. Gezelius d. y. Pietismen. Ulstadius. Univ. och kriget.

5 Gezelii efterträdare som biskop och prokansler i Åbo blef Herman Witte, f.född 1666 i Dünamunde, sedan kyrkoherde i Stettin, superintendent på Ösel, hofpredikant hos enkedrottn. H. Eleon. och ändtl. 1721 på rekommend. af enkedrottningen(?) utnämnd till biskop i Åbo, hkethvilket embete han innehade till sin död 1728. Denne för öfrigt obetydlige, men driftige man, som icke var fästad vid Fd med något annat band,|71| fick likväl det svåra uppdraget, att återupprätta Åbo Univ. akademi ur dess djupa förfall efter kriget. Från 1713, då nästan alla akad. lärare med reg:sregeringens tillstånd flydde öfver till Sv., medförande akad:s bibliothek, matriklar och andra dyrbarheter, anda medan studenterne skingrade sig åt alla håll, var akademin tillsluten ända till 1722 i Nov., då densamma ånyo högtidligen invigdes. Under högst knappa och fattiga omständigheter begynte det f.finska lärosätet sin nya verksamhet. Äfven studenternes antal var i början ringa och fattigdomen länge så stor, att – Men Åbo akademi afspeglade då, som ofta i senare tider, hela sitt land. Samma allvar, samma ihärdighet, samma fosterlandskärlek, som åter uppreste landet ur olyckans afgrund, uppreste äfven dess högskola. Flyktingarna återvände,, smån en ny generation skyndade efterhand att intaga sina företrädares plats, och redan efter några år kunde ånyo en magisterpromotion anställas. För det f.finska univ. begynte nu ett tidehvarf, som varade ända till 1827. Dess början var icke utmärkt af lysande förmågor, men desto mera lysande var midten af perioden. De klassiska studierna vaknade ur sin slummer.

6 Vältal. Henr. Hassel 1728–76.

Filos., Historia Algot Scarin 1722–61.
Fysik. Joh. Thorvöste 1720–36.
Medic. – P. Elving –26 H. D. Spöring –47.
Jurid. Sam. Schultén 1720–46.
Theol. Dan. Juslenius 28–34
Den allrådande theologin begynte, ehuru motvilligt och steg för steg, att inrymma en sjelfständigare plats åt andra studier, först ekonomiska och historiska, derefter naturvetskaperna, slutl. äfven filosofin. Efter Witte följde som biskop och prokansler först Lars Tammelin fr.från 1728 till 1733 och derefter Johan Fahlenius, svensk fr.från 1734 till 1745, då han för sjuklighet begärde afsked. Ingendera intager något framstående rum bland den f.finska kyrkans och högskolans föreståndare, och båda voro redan 60 års män, när de tillträdde embetet. Tammelin som finne älskade dock varmt sitt fädernesland och var ett fullkom troget af den båd Gezeliska periodens allvar och kraft.

|72|

7 Malmström: Våldsama medel: Statsbankrutt. 27 mill. mynttecken. Resten i tur. – Sedelmynt 1726. PgarPenningar = rikedom. Industri hufvudsak. Jordbruk bisak. Alingsås – Alströmer. Kapitaler återfördes. Lyxförordning 1720.

8 Så randades åter ett nytt och bättre tidskifte för Fd, intilldess att åter en öfvergående storm, denn icke mindre hotande, men lyckligtvis ej på långt när så härjande, kom att åter störa den fredens och den lugna utveckling, som detta pröfvade land så väl behöfde.

9 Arvid Horns styrelse var vis och för hela riket utomordentligt välgörande. Sedan sinnena något lugnat sig efter de stormar, som den stora krisen och förändringen i statsskicket medförde, voro ishetisynnerhet åren 1727 till 1731 de lyckligaste, som original: som Sv. och Fd i långa tider upplefvat. Skördarna voro ymniga, skatterna minskades, folkmängden tillvexte, handel och sjöfart utvidgades, jordbruket förkofrades, de dryga skulderna efter C. XII blefvo småningom och till större delen betalda. Äfven med utländska makter var fred på alla håll, och k. Fredrik satt trygg på sin thron, sökande i sina privatnöjen, sina jagter och älskarinnor, en ersättning för den envåldsmakt han nödgats försaka. Endast de gamle karolinerne: »När allt har nått sin höjd»konsekvensändrat/normaliserat etc. 1734 års lag. (sid. 77).

10 RepetitionRepetition 5/4 70. Witte 1721–28. – L. Tammelin 1733. – J. Fahlenius 1734–45. – Universitetet. – Den gamla goda tiden.

11 RepetitionCarl Gyllenborg f.född 1679. 14 år min.minister i London,original: London der fängslad 1717. – Fredsunderhandlare. – 1720 medtäfl. med Horn. 1723 för förbund med Rd. Dan. Niklas v. Höpken, f.född 1669 – Statsman. Fyndig – invecklad.

12 De första förebuden visa till nya stormar visade sig vid riksdagen 1731, när en högtbegåfvad, vitterhetsälskande men ränkfull och ärelysten man, grefve Carl Gyllenborg, – »lärdomens Gyllene borg», begynte att täfla med Horn om makten. A. Horn stod för högt och var en alltför utmärkt personlighet, för att icke äga många afundsmän. All Man kallade honom »den allsmäktige Horn», och det var en allmakt som många missunnade. Alla som genom honom ställdes i skuggan, alla som med l.eller utan skäl ansågo sig tillbakasatta och deras tjenster illa belönade, alla nykomlingar som sträfvade upp och icke funno sig nog hastigt erkända af den stränge chefen, som fordrade af andra samma allvar och skicklighet, hvarigenom han sjelf utmärkte sig, alla dessa förenade sig med andra, som endast önskade någontingsvårläst p.g.a. radslut|73| och begynte att mot Horn bilda en opposition för hkenhvilken Gyllenborg snart blef den erkände ledaren.svårtytt Det värsta var att Vid 1731 års riksdag blef H. visserl. för tredje gången vald till landtmarskalk, men och fortfor att vara allrådande, men när hans inrikespolitik ej erbjöd annat än ljuspunkter, funnos så många flera, som klandrade hans fredliga och försonliga utrikespolitik. Det var vid denna tid man först började höra partinamnen (1726) Hattar och Mössor. Anledningar: Mössornas politik, som varit rådande alltsedan 1720 var en fredspolitik, grundad på G. II Adolfs profetiska yttrande: antingen – eller. Det var med tanken på detta visa testamente de sökte Sv:s lycka i sjelfva dess olycka och satte sig före att inom Sv. återeröfra allt hvad Sv. förloradt, genom odlingens landvinningar, genom folkets stigande välstånd och motsvårtytt bildning, genom det fria statsskicket, genom fredens välgerningar. – Nu var Europa vid denna tid deladt i tvenne stora politiska förbund: 1) Det Wienska: Spanien, Österrike, Rd; 2) det Hannoveranska: England, Frankr., Preussen. – Med ögonen fästade på Rd och med liflig hågkomst af allt hvad Sv. från detta håll hade att frukta, fansågo mössorna för ett hufvudsyfte att bibehålla en ärofull och sjelfständig fred med denna makt. – Jag säger med flit ärofull och sjelfständig, ty – 1727 gick Sv. öfver till Hannoveranska förb.förbundet – men afslog ståndaktigt alla Fr:s lockelser att i det snart derpå utbrytande polska successionskriget gripa till vapen mot Rd. – Mössorna hade dock en vigtig motståndare, och det var det oroliga, allt ännu i sjelfva sin förödmjukelse bragdlystna, ärelystna, utåstormande sv.svenska nationallynnet, som aldrig kunde glömma den rol ett Sv. nära ett helt århundrade hade spelat uti Europa och beständigt drömde om nya segrar, nya eröfringar, som skulle återställa deras makt och deras vapenära.|74| Det var denna ärelystna, oroliga ande, som afspeglade sig uti Hattarnes parti. De förebrådde sina motståndare en feg eftergifvenhet, ett försummande af alla tillfällen att åter upplyfta Sv. till rangen af en stormakt. Och emedan hatet mot Rd, ökadt genom det lidna nederlaget, var allmänt bland hela nationen, funno Hattarne ishetisynnerhet i hvad de kallade mössornas ryska politik ett kärkommet tillfälle att angripa sina motståndare. Deremot slöto de sig till Fr., både af naturliga sympathier för ett folk, lika oroligt och bragdlystet som det sv.svenska, och emedan de från detta håll hoppades hjelp för sina vidtutseende planer.

13 Hattarnes politik svensk, mössornas finsk.

14 RepetitionRepetition. Gezelius d. y. H. Witte. L. Tammelin Joh. Fahlenius. Univ:s återinvign. Hattar, mössor Nya tiden. 1734 lag. Hattar, Mössor. Svensk – finsk.