Tjugutredje Föreläsningen. 21/3 65

|162|

Tjugutredje Föreläsningen. 21/3 65.

1 RepetitionRepetit. C. G. utnämn. 1650. – Kröning Hushålln. Gunstlingar. Adeln. Qvinna. Religion.

2 Den ständiga yra af nöjen, under hkahvilka Kr. lefde de två eller tre sista åren af sin regering, och den öfver excentriska ynnest, hkenhvilken hon visade utländske gunstlingar, hade ett djupt inre motiv. Det var ensamhetens, känsla tomheten, hkenhvilken förr eller senare bemäktigar sig alla sjelfviska karakterer. Den som väljer sitt eget jag.original: jag Behofvet af kärlek, af verklig tillgifvenhet är så djupt rotadt i hvarje mskohjertamenniskohjerta, att det omöjligt kan ersättas af hvarken af andras fala smicker eller af egen sjelfförgudning. Men huru kan den, som sjelf icke älskar något annat, icke ödmjukar sig för något annat än sin egen förmenta storhet, af andra vänta en sann tillgifvenhet? Kristina hade för skarp blick, för att icke märka den öde tomheten af sitt lif och och ana hvad smickrarne och lycksökarne tänkte om henne. Det måste ha funnits ögonblick, när hon förstod att hon icke ägde en enda verklig vän. Hon kände desst dåft gäsande missnöjet rundtomkring henne; hon kunde ick misstänkte att, alltefter C. G:s utnämning till thronföljare, allas blickar i hemlighet vändes mot denna uppgående sol, medan man ännu af tvång och skyldighet visade knäböjde för henne, medan hon satt på thronen. Detta gjorde henne lifvet tungt: man såg henne ofta dyster och nedslagen, försänkt uti grubblerier. Och då kastade hon sig med ett slags trots inre förtviflan ånyo in i nöjenas hvirfvel, för att döfva den inre rösten, som beständigt tillropade henne, att utan Gud, utan kärlek, utan ödmjukhet finnes ingen sann lycka på jorden, – och då hånlog hon åter öfver dessa gamla fördomar, i hkahvilka vanliga dödliga låta fånga sig, medan hon, den oförlikneliga, den makalösa, den gudalika, var sig sjelf nog och kunde trotsa msklighetensmensklighetens föraktliga svaghet.

3 Länge hade Sv. varit drottn. Kr. för trångt; på sistone blef det olideligt. Det var slut med guldet, slut med tålamodet: fattigdom, tystnad och hemligt knot omgåfvo henne.|163| Då blef Kr:s längtan att frigöra sig från dessa tryckande band så häftig, att hon beslöt ej längre uppskjuta sin afsägelse. Man säger att C. G. haft vänner och utliggare, som i hemlighet underblåst drottn:s längtan till södern genom att stalla jemföra dess rikedomar och behag med det fattiga Sv. – Det är möjligt, ehuru knappt mer än en misstanke. C. G. iakttog denna tid den yttersta försigtighet, väl vetande att när om en så ombytlig välgörarinna skänkt honom en krona, kunde hon, om man retade henne, taga den åter på samma sätt. Att han icke, åtm.åtminstone icke då mera älskade Kr:s person, ehuru han så föregaf, när han friade till kronan, är säkert. Hedv. Eleon.

4 Den 11 Febr. 1654 kallade drottn.drottningen rådet till Upsala och tillkännagaf sitt oåterkalleliga beslut att nedlägga kronan. Sedan rådet förgäfves upprepat sina förra invändningar, yttrade slutl.slutligen rikskansleren: »skall det ske, så ju förr, dess hellre.» I Maj skalladessammankallades ständerna till Uppsala. Den 21:sta tillkännagaf drottn.drottningen för dem sitt beslut. De upprepade samma bön som rådet, att H. M.Hennes Majestät måtte fortfara att styra riket, och talmännen försäkrade smickr.smickrande att ingen kunde göra det bättre, visare eller lyckligare. Endast bondetalaren sade rätt fram: »Hvad tänker E. M. på, som ämnar öfvergifva oss? Ett sådant rike kan ej så lätt fås igen. Det kommer E. M.Ers Majestät att ångra. Nog är prinsen en hederlig karl, men så länge ni lefver vilja vi behålla er och hjelpa eder att draga lasset.» Kr. svarade att hennes beslut stod fast, äfven om man bjöde henne ännu en krona. – Från den stunden var saken afgjord, och nu gällde att bestämma vilkoren. Der blefvo långa och heta debatter om drottn:s blifvande underhåll. Å båda sidor gjordes eftergifter, och slutligen bestämdes, att drottn.drottningen för sin lifstid skulle uppbära inkomsterna af öarna Gottland, Öland och Ösel, Norrköpings stad och slott, Wolgast m. fl. besittningar i Pommern samt Poel och Neukloster vid Wismar, tills.tillsammans 240,000 rdr.riksdaler – Adelns donationer.|164| I dessa besittningar, som skulle svära henne trohetsed skulle hon få tillsätta guvernörer och andra embetsmän, äfvensom prester i regala pastorater, men bibehålla folket vid lutherska läran och ej betunga dem med högre utskylder än förr. Hennes enskilda betjening skulle stå under hennes domsrätt, staten skulle betala alla hennes härtills gjorda skulder, och sjelf skulle hon icke vara någon annan än Gud ansvarig för sina handlingar. Några ville att Kr. skulle qvarstadna i Sv., andra att hon skulle mista sitt underhåll, om hon affölle från lutherska läran, men båda dessa förbehåll afböjdes.

5 RepetitionRepetition 15/3 69. Christina. Karakter. Religion. Afsägelse. – Vilkor.

6 Den 6 Juni 1654, Gustafsdagen, skedde det högtidliga thronbytet i Upsala slott. »Det var, säger P. Brahe, »en medömkelig akt.» Drottn. gick ur sitt rum, bärande kronan på hufvudet, äpplet och spiran i handen, klädd i sin kröningsdrägtmantel af blått sammet öfversållad med gyllene kronor, och under den en hvit atlaskjortel. Inför det församlade rådet och ständerna uppläste nu riksrådet Shering Rosenhane afsägelseskriften och derefter thronföljarens försäkran att hålla de af drottn.drottningen förbehållna vilkoren. Sedan öfverlemnade drottn.drottningen riksregalierna, det ena efter det andra åt de fem höga riksembetsmännen. Men näroriginal: När P. Brahe skulle lyfta kronan af hennes hufvud, vägrade han, drottn.drottningen gjorde det då sjelf, och derpå mottog Brahe som riksdrots kronan. Slutl. afklädde henne två kammarherrar kungamanteln, och drottn.drottningen stod nu der i sin hvita atlasklädning som enskild person. Då började Kr. sitt afskedstal, tackande Gud, som låtit henne födas till drottn.drottning öfver ett så mäktigt rike, och dernäst sina fordne förmyndare samt råd och ständer för deras trohet. Derpå uppräknade hon hvad under hennes reg.regering blifvit utfördt, sade sig lemna thronen med godt samvete och förmanade alla att lika troget tjena den nye konungen, som med sina stora egenskaper visserligen skulle träda i hennes store faders fotspår.|165| Uppträdet var värdigt, och vackert och hvad man den som känner mskohjertatsmenniskohjertats lyftning i sådana ögonblick, måste äfven tro att Kristina i denna afskedsstund tänkte som hon talade. Der var i detta tal en fläkt af hennes faders ande, likasom hans sällsynta gåfva att röra hjertan »H. M. – säger Brahe, stod och talte så vackert och fritt; stundom satt gråten något i halsen och – mMången af de närvarande rördes till tårar; att hon sin ätt och sin regering slöt förrän Gud det gjorde: hon stod så skön som en engel.» aAlla glömde hvad hon felat, endast tänkande på hennes utmärkta egenskaper och i tysthet beklagande den sällsama, sorgliga sjelfförblindelse, hvarigen. den ärorika Wasaätten i dess direkta afkomlingar nu skulle utslockna på Sv:s thron. – Efter talet svarade Sh. Rosenhane på ständernas vägnar, talmännen kysste hennes hand, och hon nedsteg från thronen och höll ett tal till efterträdaren, uppmanande honom att följa Sv:s store konungars exempel. Prinsen svarade skickligt och utgaf med hög, säker röst sin konungaförsäkran och men kunde icke förmås att i hennes drottn:s närvaro uppstiga på thronen, utan fortfor att bevisa Kr., under mycket krusande å båda sidor, all kunglig hyllning.

7 S. d.Samma dag kl. 2 e. m. kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka till Sv:s konung. Krist:s stolta sinne kunde ej förmås att vara tillstädes dervid; hon red under kröningen ut på en promenad.

8 ThronFförändringen mottogs öfverallt, utom af adeln, med en tyst tillfredsställelse. Kristina lät öfver sin afsägelse slå ej mindre än sex prunkande medaljer, alla med hennes bröstbild. – Så hade riket, så hade Fd, hvars ombud voro tillstädes vid detta tillfälle, den 6 Juni 1654 fått en ny konung, och ett nytt konungahus och en ny framtid. Betydelsen af denna tilldragelse kuande endast efterverlden rätt uppfatta, när hon skådar tillbaka på det Pfaltziska husets tre Carlar: och en Ulrika en hjelte för ordning och rätt mellan två verldsstormare: en lysande början, en lugnande midt, ett hastigt bländsken och ett brådstört fall. – Följa Kristina.

9 Redan d. 7 Juni lemnade drottn. Kr. Upsala, följd af konungen och rådet ett stycke på vägen och dröjde derefter några dagar i Sthm, der hon offentligen gick till nattvarden och hyrde ett enskildt hus för sin blifvande återkomst. – Till Spaa.

|166|

10 Tolf örlogsskepp hade enkom blifvit utrustade, för att invänta henne i Kalmar och föra henne öfver till T:land. I stället tog hon vägen nedåt Skåne, dåmera åtföljd endast af fyra svv.svenskar. När hon kom till den lilla bäcken Stenså, som då utgjorde gränsen mellan Sv. och Dmk, hoppade hon ur vagnen, sprang med åtbörder af liflig glädje öfver bäcken och utropade: »ändtligenkonsekvensändrat/normaliserat är jag fri och fri från Sv., dit jag hoppas att aldrig behöfva återvända.»

11 – Ulfeld – Dnmk – Manskläd. – Drottn. Sofia Amalia.

12 I Hambg samlades kring Kristina ett hof af främl.främlingar och här njöt hon för första gången den efterlängtade lyckan att lysa och beundras uti sin frihet. På samma sätt uti Brüssel, der hon mottogs, som öfverallt, med kungliga ärebetygelser. Hit skyndade äfven, på hennes begäran, gunstlingen Pimentelli från Spanien. Knappt några månader hade förflutit sedan hon Krist. lemnat fädernejorden, innan hon i Brüssel öfvergick till kath.katholska läran. Det skedde på sjelfva julaftonen i några få vittnens närvaro, och Pimentellis biktfader jesuiten Guemes var den som mottog hennes afsägelse. Krist. afsvor sina fäders tro, antog den katholska och lofvade vid sin själs salighet att icke hysa någon öfvertygelse, som stridde deremot, hvarefter hennes nye biktfader gaf henne absolution och upptog henne i den allena saliggörande kyrkans gemenskap.

13 För dem som närmare kände Krist., var detta sällsama steg icke oväntadt. I denna sjelfviska själ fanns aldrig något djupt rotfäste. Från den atheism, det uppenbara religionsförakt hon bekände sedan mer än ett år, kom hon följdriktigt till den öfvertygelsen, att alla religioner voro lika goda, d. v. s. lika dåliga. Redan 1653 hade hon i Sthm gjort bekantskap med en dit insmugen jesuit Picques de Malines som skickligt förstod att begagna sig af denna sinnesstämning. och Pimentelli synes dock ha varit den förnämste biktfadren och smickrade drottn.drottningen med det uppseende det skulle väcka i Europa, att hon, som haft mod att afsäga sig en krona, äfven skulle ha mod att afsäga sig sina villfarelser religion.|167| Det nya, det öfverraskande, det trotsande i ett sådant steg anslog Krist:s öfverspända själ: man förstod att så väl afmåla den ära hon dermed skulle inlägga och framför allt det varma mottagande hon derefter skulle röna i målet för alla hennes önskningarsvårläst p.g.a. radslut Rom, att hon utan svårighet gick in på förslaget, vore det också blott för att förarga Svv.Svenskarne Att deri söka något mer än en storartad nyck, torde vara fåfäng möda. Säkert är emellertid, att Krist. reste från Sv. med den redan stadgade föresatsen att öfvergå till kath.katholska läran. – Men jesuiternas jubel var hon tålde icke heller att man skulle anse henne ha bytt bandet af en tro mot bandet af en annan, och närmaste följden af den s. k. omvändelsen var ingenting annat än en ny hvirfvel af larmande förströelser och nya gäckerier öfver kath.katholska, likasom förut öfver luth.lutherska läran. – Men Trosförändringen skulle vara hemlig. – Smädelser. ättlingen af Gustaf Wasa och Carl IX, den store G. Ad:s dotter! – »Bakfram i katkesen.»konsekvensändrat/normaliserat – Men påfven Alexander VII – På hösten 1655 till Inspruck. G. A. – Den 3 Nov. i Insprucks domkyrka. – Procession – Vigvatten – Korskyssning. – Knäböjande framför påfl.påflige legaten Holstenius, uppläste Krist. offentl. den kath.katholska trosbekännelsen – skärselden – helgonen – helgonbilderna – påfven – vid Gud och hans helga evangelium. – Man anmärkte, att drottningen uppläste denna akt med säker röst, kallt och utan ringaste förlägenhet samt deremellan såg legaten djerft uti ansigtet. – Absolution. – På qvällen spektakel – skådespel = narrspel. – Sverige.

14 Kristinas tåg från Inspruck till Rom var ett formligt triumftåg. – Mariabilden i Loretto krona och spira. – D. 9 Dec. intåg i Rom, knäfall för påfven. – D. 24 Dec. högtidligt intåg. – Påfven och hela den kath.katholska verlden jublade: två segrar. – Kr. som amazon, omgifven af furstar och kardinaler. – Sedan Alexandra: Alex. Magnus. – Farnesiska palatset. – Fester. – Tungomålens hyllning.|168| – För långt att omtala – konster och vskapenvetenskapen – 1656 en akademi för italienare – Stötte sig med Spaniorerne. – Närmade sig Fransmännen – Intåget i Paris 1656. – Mottogs af Ludvig XIV. – Utsökta sällskaper – undran – gäckeri – hennes drägt – fria sätt – sjunga, gapskratta, svära – gäspa – Här började frånsidan – Det fina Frankrike – tatterska – hufvudperson – – Ninon del’Enclos det enda fruntimmer – Återkomst till Rom – Fattigdom – Glömska – Andra resan till Frankr., fattig drägt, 2 vagnar. – Fick stadna i Fontainebleau. – Monaldeschi. Sentinelli. 1657. – Det oaktadt Paris.

15 RepetitionRepetition. Ensamheten – Thronafsägelse 21 Febr. 6 Juni 1654 Underhåll Ax. Ox. Resa. Öfvergång.