Nittonde Föreläsningen. 6/11 65

|126|

Nittonde Föreläsningen. 6/11 65.

1 Innan vi lemna berättelsen om C. XII:s i alla afs.afseenden orättmätiga krig i mot Polen, kan jag ej undgå att tillägga en anmärkning, som visserligen icke är ny, den är antydd af några sv.svenska häfdatecknare, men af flera kanske med flit förbigången. Grundorsaken till Polens undergång bör utan tvifvel sökas hos folket sjelf – i denna klyfta mellan en adel som betydde allt och en massa lifegna, som betydde intet, – i ett än heroiskt, än fegt lättsinne, som alltid utmärkt denna nation och gjort den åtkomlig för alla ränker – i frihetens öfvermått, som ständigt ställer individen framför det staten och derföre leder direkt direkt från myteri sjelfviskhet till förräderi, från anarki till despotism; från – kort sagdt, Polackarne ha visat sig oförmögne att tillegna sig det moderna europ. samhället, hvars grundtanke är lagbunden frihet och jemnlikhet inför lag. Antingen måste de förändra sin nationalkarakter, eller ock blifva en anakronism i det moderna samhället. De ha föredragit det förra; de ha förblifvit sig undransvärdt lika intill denna dag. De förlikna sig sjelfva vid vassen, som böjes af stormen ända till marken, men och reser sig åter, när orkanen gått öfver. Men det gifves orkaner, som bryta sjelfva det böjliga röet, och sådana voro C. X G:s och C. XII:s polska krig. Båda dessa hjeltekonungar ha i grunden underminerat Polen, icke blott materielt, genom ett systematiskt förstörande af alla dess hjelpkällor, utan fastmera genom undergräfvande lossandet af alla sedliga band, genom undergräfvande af folketsoriginal: folket andliga kraft. Partisöndringar funnos länge; man hade redan förut vant sig att sälja p.polska kronan åt den mestbjudande, men Ddet är från 1655 och från 1702 man egentl. begynt att räkna denna långa, bedröfliga rad af förräderier baland Polens egna söner, som sedan i alla tider så väsentligt bidragit till rikets och folkets undergång. Ännu efter C. X:s ödeläggelser förmådde landet och nationen att ännu engång resa sig under Sobiesky till en kort återglans af dess fordna ära och makt; men C. XII gaf Polen dess nådestöt –|127| sedan förmådde detta olyckliga land ej att resa mera hålla sig upprätt. I 60 till 80 år stod det ännu qvar som en halfdöd invalid, tilldess att timman var slagen och grannarne, anförde af Preussens Fredrik II, skiftade rofvet. Men Svv.Svenskarne, som i våra dagar med ett så naturligt, men och tillika så lidelsefullt deltagande följa det olyckliga, oförbätterliga p.polska folkets resningsförsök, borde icke förgäta hkenhvilken väsentlig andel de sjelfva haft i Polens fall och undergång. De borde ihågkomma att huru dem icke fattats viljan, utan allenast att deras C. X G. var den förste som framkastade planen om Polens tillintetgörelse, och ty honom fattades icke viljan, allenast makten. Högsintare än hans farfader, ville åtnöjde sig C. XII att bortskänka Polens krona, men först sedan han gjort denna skänk så värdelös, som någonsin en nådegåfva kan vara, och sedan han för denna toma ära uppoffrat hälften utaf sitt rike. Så mäktiga varningar sänder historiens åt nationernas, åt konungarnes, åt individernes sjelfviskhet.

2 Vi skola nu öfvergå till andra akten utaf det stora sorgespelet, den som både rör oss närmast och tillika utgjorde stridens egentl. kärna, neml. Sv:s och Rds kamp om herraväldet i norden.

3 Vi ha sett huru tsar Peter, ett ögonblick bestört öfver nederlaget vid Narva, snart åter hämtade mod och byggde hoppet om framgång på resurserna af sitt snille och på sin motståndares felsteg. Aldrig har Tsar Peters praktiska genius, aldrig hans politiska klokhet visat sig mera beundransvärd. Han ägde i hög grad hvad C. XII saknade, neml. förmågan att af en omfattande blick, förmågan att anlägga en plan i stort och att konseqvent genomföra den; förmågan att tåligt vänta, och taga ett steg tillbaka, för att i nästa ögonblick åter taga två framåt. Han gick ytterst försigtigt: han smög till målet. Han aktade sig att uppskrämma sin motståndare|128| med stora och hastiga framgångar; som kunnat rycka den sv.svenska konungen ur hans förderfliga villfarelse om Rds vanmakt och åter vända hans fruktansvärda vapen mot detta håll. I st.stället gjorde ha tsar P. allt för att insöfva k. C. i säkerhet och för att sysselsätta honom i Polen l.eller i Saxen, medan han sjelf, tsaren, i tysthet pbortplockade den ena sv.svenska fästningen, den ena sv.svenska provinsen efter den andra. Gång efter gång, när kon. August, slagen och förödmjukad, var nära att förlora modet och gifva striden förlorad, sparade tsar Peter intet medel att hålla honom uppe med pgarpenningar, trupper, löften, intriger. Och det lyckades honom på a sjunde året; – dessa sju år, af C. XII förspillda i Polen, blefvo väl begagnade af hans motståndare, tsar Peter.

4 RepetitionRepetition 19/11 69. Altranstadt. Kejsaren. Patkull. Polen. Tsar Peter.

5 Han kallade den religiösa fanatismen till hjelp för att lifva RnesRyssarnes mod (kyrkklockorna); original: han Han skapade ett nytt artilleri, han byggde flottor af roddfartyg på Peipus och Ladoga, han befästade sina gränser, han disciplinerade sina vilda härskaror med utl.utlänningar och lät dem i små träffningar med öfverlägsen styrka mot sv.svenska trupper småningom vänja sig vid deras stridssätt och slutligen att besegra dem. Olik C. XII.original: C. XII Sjelf ej fältherre. En enda duglig fältherre: Tscheremetjeff; sedan flera. På samma gång lät han på det grufligaste härja de sv.svenska gränsprovinserna, för att skydda sin egen gräns med en bred sträcka af ödemarker, der ingen sv.svensk här kunde uppehålla sig, och när detta allt var förberedt, – då först begynte tsar Peter att steg för steg plocka frukten af trädet.

6 De första två åren efter segern vid Narva voro gingo Svv.Svenskarne ännu anfallsvis emot Rd. En djerf plan uppgjordes att förstöra Rds dåvar.dåvarande enda varf och större nederlagsplats vid Arkangel. Enl. Fryxell – en Wasabo, landväg. – Andra plan ännu djerfvare: uppför Neva, Ladoga, Onega: –|129| Slutl.Slutligen beslöts att vid midsommar år 1701 sända en eskader af 7 fartyg från Götheborg under amiral Sjöblads befäl. – Planen förråddes af en holländare – RneRyssarne satt rustade sig till försvar – och den sv.svenska eskadern vågade, af brist på pålitliga lotsar, ej framtränga ända i Dvina flodens mynning. – Två mindre fartyg strandade – några byar brändes – och derpå vände eskadern om med oförrättadt ärende till Gborg.

7 När k. C. år 1701 inryckte i Kurland, qvarlemnade han, utom garnisoner i fästningarne, tre mindre korpser att försvara gränsen mot Rd, neml. i Ingermanld gen.maj. Cronhjort med 6000 man, i Estld öfv. Hastfehr med 4000 m.man och i Liffland öfv. Schlippenbach med omkr. 6000 man i flera spridda afdelningar. Det var denna ringa styrka af för det mesta nyss utskrifvet och oöfvadt finskt manskap, som skulle hejda Rds påträngande makt af minst 50,000 man. Uppdraget var ärofullt, ty k. C. tviflade icke ett ögonblick att ju hvarochen af hans krigare skulle reda sig åtm. mot fem l.eller sex fiender; och det visste äfven soldaten och rättfärdigade äfven i hundrade små strider, dem häfderna numera glömt, hans stolta förtroende. men vida gränser etc. Får man tro alla berättelser – och utan tvifvel måste man vid der mången gången afräkna vanlig öfverdrift och vanligt skryt – så stodo der ofta icke en mot 5 l.eller 6, utan 1 mot 12, en mot 20 och stundom deröfver. Men Skilnaden – För att hämnas Cronhjorts och Lievens infall i Rd, lät tsaren i Sept. 1701 20,000 man infalla i Liffland. Då har, enl. sägen, major Anders Roos med 300 Åboläns (?) ryttare och 200 m.man fotfolk i 12 timmar försvarat sig mot 10,000 Rr med så utomordentlig tapperhet, att den förbiflytande lilla floden Wibosko fylldes med stupade fiender, och först sedan Ff.Finnarne två grgånger slagit sig igenom, men tredje g.gången blifvit omringade och endast 30 man af dem återstodo, nödgades desse gifva sig fångne. – Enl. Nordberg 200 slogo sig igenom.|130| 6 lyckliga aktioner – Schlippbach Vid Chasaritz i Liffland jagade öfv. B. Rehbinder med några sqvadroner Åbo läns kavalleri 3000 fiender hufvudstupa på flykten, och samtidigt hade nedtogosvårläst p.g.a. strykning bröt hans bror Christ. Rehbinder med sina Karelare oförfäradt in på r.ryska hufvudstyrkan, omringades, fick hästen skjuten under sig och en blessyr i hufvudet, men slog sig igenom med ett eröfradt standar och fick kort derefter hjelp af Åbolänningarne som med höggo in med den häftighet att hela den fientl. svärmen skingrades åt alla håll i en oordnad flygkt.

8 (Nordbg I: 185)

9 När på detta sätt r.ryska infallet var tillbakaslaget, vblef det för några månader åter stilla, tilldess att gen. STscheremetieff d. 30 Dec. 1701 beslöt att med 20000 man på slädar öfverraska gen Schlippenbachs korps, som sorglöst firade julen vid Erastfer i Liffland. Spb. korps, omkr. 4000 man, hvaribl. Åboläns och Wiborgs kavalleri samt Östb. inf.reg.Österbottens infanteriregemente, stod spridd i qvarteren och blefvo oförsedt anfallne. En del blefvo genast nedhuggne, en annan del lyckades samla sig och försvarade sig med vanlig tapperhet. – Då ville Spb. intaga en fördelaktigare position och drog sig tillbaka – men kavalleriet, som bestod af nytt mskapmanskap, tog detta förssvårläst p.g.a. strykning flykt och kastade sig i oordning på fotfolket, utan att kunna hejdas – hvarefter infanteriet blef kringrändt och till största delen nedhugget – 1200 man. – Dyr seger Han Det händer ofta att de moral. följderna af en drabbning äro vigtigare, än drabbningen sjelf. Peters glädje: 2 mot en, – Tscheremetjeff fältmarskalk, Andreas orden. Lika nedslående var intrycket af detta första nederlag för den sv.svenska hären. För första gången begynte soldaten räkna sina fiender och fann att de voro honom mångdubbelt öfverlägsna. – Spbch begärde enträget förstärkningar.|131| Omkr. 1000 man var allt hvad han kunde erhålla, medan på våren 1702 den ena nya bataljonen efter den andra drog förbi till kon:skonungens läger i Kurland, och Maidel – Detta år 1702 rustade sig tsar P., modig af framgången, att alldeles bortplocka Liffland. Strider på Peipus. Hökenflykt, jakten Vivat. – På v.västra stranden af Peipus utfaller ån Embach, vid hkenhvilken Dorpat är beläget. Här vid E. stod gen. Spbach med 5 à omkr. 6000 m.man, som han med knapp nöd lyckats hopsamla, och mot honom framryckte en r.rysk här under Paykull, enl. sägen, 30,000 man, som d. 19 Juli öfvergingo den grunda Embach. I st.stället att invänta fienden, gick han honom till möte som gammal Carolin, sedan hans lilla här förut hållit bön. Kl. 6 på morg. började slaget och varade med största häftighet till kl. 10 på f. m. Då veko ändtl. RneRyssarne och drefvos mot floden, deras kanoner togos; allt syntes vunnet. Men härvid hände det som kunnat hända vid Narva. Utan utväg till flykt, stadnade den ännu flerfaldt öfverlägsna fienden och begynte att med förtviflans mod försvara sig mot de påträngande Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne Dessa voro uttröttade af den föreg. hela långvariga striden och blefvo snart tagne i ryggen af det redan flyende, men åter samlade r.ryska kavalleriet. Då förlorade sv bragtes det sv.svenska och f.finska rytteriet i oordning, kastade sig på flykten och spridde, liksom förut vid Erastfehr, förvirring i fotfolkets leder. Villervalla. Ett sv. inf.reg.svenskt infanteriregemente gaf eld på ryttarne – och desse banade sig väg – Segern förvandlades nu i ett blodigt nederlag. Största delen af infant. blef efter det tappraste motstånd nedhuggen; inemot 2,000 Sv.Svenskar och Ff.Finnar betäckte det blodiga fältet, bland dem 40 officerare; 15 kanoner och 16 fanor blefvo segrarnes byte. Att äfven fiendens förlustorat var betyd mycket folk, det minskade icke stridens följder. Hummelsdorf. Sagnitz. Den ringa återstoden af Lifflands försvarare flydde till Pernau och till Reval, att söka skydd inom fästningarnas murar. Men med detsamma var äfven, 10 dagar efter segern vid Klissov, Liffland förloradt. Dorpat blokerades, alla öppna städer intogos och sköflades. Landet härjades – folket bortfördes = Finland.

|132|

10 RepetitionRepetition: 22/11 69. Polen. Peters plan. Sv. Offensiv. Arkangel. Lifflands försvar. Erastfer 30 Dec. 1701. Wolmar Anton Schlippenbach. Hummelsdorf, Peipus 1702. Sagnitz 19 Juli 1702. Moral. följder. Lifflds förlust. Katharina. Ingermanld. Carls plan.

11 D. 24 Aug. intogo RneRyssarne under fältmarsk. Tscherem. den lilla staden Marienburg, dervid slottets försvarare, kapt. Wulf, sprängde sig och slottstornet i luften jemte de stormande fienderne. I Marienburg bodde en sv.svensk superintendent l.eller biskop vid namn Gluck, och i hans hus tjenade en ung soldathustru, 16 år gammal, f.född af polska föräldrar och gift med en simpel sv.svensk ryttare (korpral), som två dagar efter brölloppet nödgats lemna henne och gå med sin sqvadron till Polen. Den unga qvinnan blef krigsfånge, jemte många andra, och bortförd som lifegen tjenarinna hos fältmarsk. Tscherem. Sju mån. derefter hände sig att tsarens gunstling Menschikoff såg henne i fältmarsk:s och begärde henne. Med lifegna gjordes inga omständigheter, än mindre med fångar, Tscherem. samtyckte, och M. förde med sig den unga fången, hvars ovanliga skönhet fängslade hans uppmärksamhet. Icke långt derefter såg tsar P. den unga soldathustrun, fäste den gången vid henne en flyktig uppmärksamhet, men såg henne andra gången och begärde henne af M. Gunstlingen vågade icke vägra, och fången från Marienburg blef upptagen bland tsarens egen betjening. Från denna tid ombyttes förhållandet: den enväldige tsaren, herrskaren öfver så många millioner blef sjelf en skönhetens fånge och förvandlades ombytte undersvårläst p.g.a. strykning öfvergaf från denna stund sitt förra lättsinne; och den lika kloka, som sköna Katharina Skavronsky, f. d. hustru till en af C. XII:s ryttare besegrade sin öfver Sv:s besegrare och blef kejsarinnan Katharina I, tsar Peters lagliga gemål och Rds beherrskarinna.