Femte Föreläsningen. 26/10 61

Femte Föreläsningen. 26/10 61.

9. Wårt lands uppkomst ur hafvet.

1 Utgående från landhöjningens erkända faktum, skola vi nu söka förklara den dermed shängandesammanhängande hypothesen om Finlands upphof ur Östersjöns böljor.

2 Första blicken på den bekanta Gyldénska höjdkartan visar oss, att det egentliga finska höglandet har sin knut, sin utgångspunkt i norr och nordost, hvarifrån landet sedan sänker sig åt vester och söder. I sjelfva verket måste vi tänka oss den skandinav. fjällryggen med dess östra och sydöstra utgreningar i Maanselkä såsom vår gemensama nordiska moderstam – såsom den kärna, kring hkenhvilken allt nordens land vester om Hvita hafvet och Ladoga efterhand har uppstått. Denna höjd- och bergskedja kröker går fast och odelad, med få smärre utvikningar, från sydsydvest till NNO ända till dess den kröker sig vid 69:de breddgraden (Kasawaara?) kröker sig mot öster och på samma gång dels aftager i höjd (från 2000 fot till 1200 f.fot, 800 f.fot och derunder), dels utgrenar sig i flera sidostammar, medan hufvudstammen, vår egentl. Maanselkä, något öfver 68:de breddgraden vid Talkunaoivi, kröker sig åt söder och, vidare utskickande sidoåsar som sammanbinda finska halfön, alltmera förplattar sig, tilldess den alldeles förlorar sig i slätterna och kärren vesterom Ladoga. Gå vi då ut från det otvifvelaktiga faktum, att ett ofanteligt strandlöst haf i forntiden svallat 800 fot öfver denna del af jorden, så måste denna fjällrygg, dessa höjdsträckor ha stått öfver vattenytan såsom öde klippöar och uddar, kring hkashvilkas sluttningar småningom bildat sig landsträckor, under det att vattnet, i samma mån det fallit undan, der qvarlemnat slamm, och sand och lera, der en vegetation kunnat uppkomma.

|23||31|

3 Gyldénska kartan betecknar landets höjd öfver hafvet med olika färger, så att de lägst öfver hafvet liggande lågländerna betecknas med blått o. s. v., intill gula färgen, som betecknar 8 à 900 fots höjd och den hvita, som utmärker 900 till 1000 fot och deröfver. Tänka vi nu oss alla de andra färgerna borta, så att endast dene gula och dene hvita områdena qvarstå, d. v. s. minst 800 fots höjd öfver hafvet, så ha vi framför oss en bild af den första brudkärnan, som vårt lands första kärna, dess ursprungliga konfiguration. Denna kärna visar oss en halfö, ej olik den nuvar. grekiska halfön, utgående från Kuusamos fjällknut med denss bredaste hufvudsträckning åt SSV. till nejden af det nuvar. Tamerfors. Från sydöstra stranden af denna halfö ha då fyra mindre, smalare, men äfven så långsträckta halföar eller rättare ökedjor utgrenat sig åt söder: en till det nuvar. St Michel, Heinola, en till St Michel, en till Nyslott och en till nejderna norrom Ladoga, ungefär 3 mil ofvanför Sordavala. Och mMellan dessa ökedjor, och söderom dem, har utbredt sig en vidsträckt arkipelag af otaliga större och mindre ögrupper, af hvilka de sydligaste bildat en här och der afbruten kedja med hufvudsträckningen från öster till vester, från nejderna af nuvar. Tohmajärvi ända till Thus och vidare i mindre grupper ända framåt nejden af Åbo. Alla lägre sträckor voro ha då varit af vattnet öfversvämmade. Bottn. vikens dalbäcken sträckte sig i norr ända till foten af Mselkä i nuvar. Enontekis Lappmark, öfversvämmade hela det vida området af den nuv. Kemidalen och stod högst sannolikt möjligen genom flera sund, på de punkter, der fjället var genombrutet af dalsänkningar, i direkt förbindelse med Ishafvet.|24||32| Af Finska viken i dess nuvarande form exsisterade icke, ej heller Ladoga. I dess ställe svallade Östersjön i vida, af med klippor och grund beströdda fjärdar öfver Estlands och Ingermanlands lågländer, öfver nuv. Gamla Fds område och Ladogadalen i ett bredt sund ända upp till nuvar. Hvita hafvet, så att Fd i sjelfva verket var en kringfluten ö, eller rättare en ofantelig skärgård, – det Suomensaarispråk: finska, som ännu står qvar i den poetiska traditionen. Saimena, Päjäne, Näsijärvi, alla voro fjärdar af samma vida stora, brusande haf. Hvilken storartad, men tillika ödslig skönhet måste icke denna vida, stormiga skärgård då ha erbjudit – uppfylld, såsom man måste tänka sig den, af ständigt stormande luftdrag mellan dess åsar och klippor, ständigt våldsama hafsströmmar mellan genom de sund som här sammanbundo Ishafvets vågor med Atlantiska oceanen! – Man vore Vid När man läser grekers och romares äldsta beskrifning om norden, stödd utan tvifvel på ganska gamla traditioner, hämtade från fenicierna, – om de stora öarna Skandia och Epigia (= Eningia) norrom Germaniens nordliga kust – och ännu mer, när man hos Hesiodos och andra läser den urgamla traditionen om de s. k. fauces Maris Caspiispråk: latin, eller det breda sund, hvarmed Kaspiska hafvet ansågs stå i förbindelse med norra oceanen – vore man nästan frestad att anse denna tradition hvila på entt forn verkligt forntida faktum, nemligen Östersjöns och nordens utseende vid den tid, då endast kärnan af Skandinavien och Finland stod höjd öfver hafsytan. För att utröna om detta varit möjligt – för att våga åtminstone en gissning om tiden för denna den finska vallens uppstigande öfver|25||33| Ösjöns yta, äger man ingentet kändt historiskt faktum till vägledning. Enda möjligheten att beräkna en sådan tidpunkt, är att stöda sig på den nuvarande landhöjningens kända belopp och anbringa dess måttstock på förflutna årtusenden. – Jag har förut erinrat att man ej deraf, att norra Skandinavien och norra Fd nu höja sig 4½ fot pa samt södra delen Fd och medlersta Skandin. 2 fot på seklet, kan med visshet sluta att denna höjning i förgångna sekler varit densamma. Anta Låt oss likväl för ett ögonblick antaga att så varit.

4 Räknar man 45 fots höjning på 1000 år, så skulle för 2,200 år sedan, d. v. s. vid Filips af Macedonien tid, allt det land, som mellan Torneå och Wasa betecknas på Gyldénska kartan med mörkblått ha och gränsen af det gröna, ljusblåa, ha stått under vatten i Filips af Macedonien tid för 2,200 år sedan; men vid sydfinska kusten skulle vattnet då, efter 2 fots höjning på seklet, ha stått endast 44 fot högre. Efter samma beräkning skulle vid Österb. kusten allt det ljusblå d. v. s. allt det land, som nu står 200 fot öfver hafsytan ha stått under vatten vid tiden för de egyptiska pyramidernas uppförande, eller 2000 före den kristna tideräkningen, medan vattnet vid sydfinska kusten då stått endast 90 fot högre än nu. Och mäter man med samma måttstock den tid som förflutit sedan sjelfva den nu 800 till 1,000 fot höga kärnan af vårt land, den gula och hvita färgen på kartan, höjde sig öfver vattenytan, så får man för norra Finland den höga ziffran af något öfver 17,000 och för södra Finland 40,000 år – Ziffror som vida öfverstiga all annan tideräkning, än kinesernes och hinduernes sagor.

|26||34|

5 På denna väg är det således omöjligt att förlika traditionen med andra fakta, än de allra yngsta i vårt lands geologi. Huru då förklara skeppsvraket på Simsjö berg, 200 fot öfver hafvet, eller den lika högt belägna skeppsbryggan på bottnen af Åkers sjö vid Trollhättan? Måste vi nödvändigt föra dessa fakta tillbaka till pyramidernas tid? – Sannolikt icke. Om den förklaring geologerne gifva oss om landhöjningen är riktig, så säger oss sjelfva theorin om jordens afsvalning, att denna afsvalning måste blifva allt långsamare, ju mera den yttre jordskorpan tilltager i tjocklek. Om således skandinaviska och finska vallen i vår tid genom denna afsvalning pressas i höjden 2 till 4½ fot på seklet, så följer af fenomenets egen natur, att tryckningen, och i samma mån landhöjningen, är i aftagande och fordom varit starkare än nu. Härmed ha vi således mistat vår måttstock för tidens beräkning, och ingen kan bevisa, att icke landhöjningen t. ex. för 2500 år sedan, då fenicierna inträngde i Östersjön, varit dubbelt snabbare än nu, och att således de förutnämnda höga tusentalen reducera sig till perioder, som möjligen ännu kunna ligga inom den äldsta traditionens synkrets.

10. Vidare följder af landhöjningen.

6 Wi lemna emellertid denna kronologiska hypothes och gå att på ett mera faktiskt område undersöka den vidare följderna inverkan, som landhöjningen nödvändigt måste ha haft på vårt lands yta.

|27||35|

7 Det fenomen, som vi ännu i dag ha framför våra ögon vid Öbottens kuster, måste ha timat i stora skala uti hela den finska skärgården, allteftersom landet höjdes och vattnet föll. Två slags öar: klippor och tillandade. Grunden uppstego småningom till vattenytan, mottogo frön af vass och andra sjövexter, öfverspolades åter, härjades, förändrades, tilldess att deras yta icke mer nåddes af vattnet, hvarefter de antogo vegetation och blefvo små öar. Dessa öar vexte beständigt i omfång; sunden mellan dem inbördes och mellan de äldre klippöarna uppgrundades och bildade s. k. halsar, eller låglända näs, hkahvilka sammanbundo öarna. De större öarna fingo omkring sig en allt tätare skara sedan tillkomna holmar, hvilka i Öbotten kallas »vattuungar» och som efterhand vuxo fast vid de större. Alltflera bland dessa öar grodde tillika tillsamman med fasta landet och bildade, först uddar, sedan små höjder, medan de fordna sunden blefvo lågländer mellan höjderna. På samma gång vuxo den fasta finska halföns stränder alltmera på bredden, der hafvet var grundt, och bildade dessa stundom oöfverskådliga slätter, dessa med gräs bevuxna savanner, hkahvilka man än i dag ser mångenstädes vid de Öbottniska kusterna. Den första, ofta förhärjade vegetationen vann småningom stadga; – de första trädslagen, som der fattade rot, voro vide, al och sälg – dernäst björk, rönn, och hägg och asp, sist barrträden, som fordra fast grund och torr mark, således tillhöra den äldsta jordkärnan och granitgrunden. Så vexte halfön beständigt genom eröfringar från hafvet; dess långa, åt söder framskjutande fyra sidogrenar grodde tillsammans; de inre hafsfjärdarna blefvo under tidernas lopp kringgärdade, först af öar och åsar, sedan af fast land,|28||36| och förvandlades derigenom till insjöar, af hvilka de flesta i början ännu stodo genom sund i förbindelse med hafvet. Så bildades Saima derigenom att den ökedja, som bildades uppstod i söder af på det nuvar. Salpausselkä,s vexte granitrygg grodde tillsamman och blef en damm mot hafvet – och när derigenom den fordna direkta förbindelsen mellan Saima och hafvet blef stängd, nödgades sökte de påträngande vattmassorna våldsamt bryta sig ett nytt utlopp genom Imatra Wuoksen. Men Wuoksen utföll fordom genom Suvanto sjö i Ladoga. Här tilldrog sig ett eget naturfenomen (1856 sid 7) – Päjänes centralbassin, som fordom flöt tills.tillsamman med Saima i öster och hafvet F. Viken i söder, stängdes likaså utaf Salpausselkäs sammangrodda öar, medan andra ökedjor vuxo ut i skärgården kring nuvar. Heinola och bilda en damm emot Saima vattnet. Att Päjäne länge haft ettn öppen farled till hafvet genom Kymmene elfs floddal, synes otvifvelaktigt, intilldess att sundet, på sätt som vi strax skola se, förvandlades till en flod. På en de äldsta tryckta kartorna, trädsnitt, tryckt (i Mainz 1483?) ser man Päjäne afbildad såsom en långt inskjutande hafsvik, hkenhvilken klyfver Fd i tvenne hälfter. Näsijärvis vattensystem har måhända längre än de öfriga, åtminstone längre än Päjäne, utgjort en inskjutande hafsvik eller skärgård i söder om den förnämsta vestliga halfön och haft strömmat ut genom den bugtiga floddal, som nu genomströmmas af Kumo elfs många forsar. Likaså Med de nordliga insjöarna, äger ett annat original: äger i hufvudsaken samma förhållande rum. Deras Oulujärvis dalbäcken stänges både på vestra sidan, der det har sitt nuvar. utlopp, och på den östra af vida höglända trakter, som tillhöra den äldre kärnan af Fds kontinent, medan, hvarföre det sannolikt äfven bör räknas till Fds äldsta insjöar, likasom Uleå elf måhända är landets äldsta flod. Likaså Kuusamos vattendrag. Men Oulu sluttningen utvisar, att Ouljärvi i forntiden varit ett med Bottn. viken i direkt förbindelse stående innanhaf – och på samma sätt ha Kuusamo vattnen utgjort klippiga fjärdar af Hvita hafvet. Enare åter hör till de|29||37| yngsta insjöarna, emedan det område, som nu skiljer denna sjö från Waranger fjord, är till större delen består af sanka kärr, som måhända ännu för tusen år tillbaka voro af hafvet öfversvämmade.

8 Emedan de sanka trakterna mellan Hvita hafvet, Onega och Ladoga äro ett lågland af endast 2 à 300 fots höjd öfver hafvet, måste Finska viken genom ett bredt sund öfver detta område ha uti en jemförelsevis nyare tid ha stått i direkt förbindelse med Hvita hafvet, medan kärnan af Finska halfön shängdesammanhängande med Skandinaviens fastland och tillsammans med detta bildade en stor ö. Emedan Kden lägre belägna Kemidalen vid samma tid varit öfversvämmad af Bottniska viken, har således F.Finska halfön blott genom ett smalt näs, långs sträckningen af det nordliga Mselkä, varit sammanbundet med Skandinavien – men om, som jag förut antydde, denna öfver Kemidalen inbrytande hafsvik funnit tillfälle till att på någon punkt genombryta fjället, och förbindas med Ishafvet och göra Fd till en ö för sig, det kan endast genom närmare topografiska undersökningar gissningsvis utrönas. Wisst är, att vid den tid, då kärnan af Fds jord först höjde sig öfver hafvet, Bottniska viken måste ha varit strömmat vidpass en tredjedel längre mot norr, men deremot varit dubbelt bredare i öster och vester än nu samt öfversvämmat jemförelsevis större område af finska vallen, än af den svenska, emedan stranden på finska sidan är långgrundare. Finska viken har intagit en mindre bredd, af den dubbla orsak, att dess stränder|30||38| äro djupare och landhöjningen der mindre märkbar. MenDeremot har F. V. genom sammanflödet med Ladoga och kanalen till Hvita hafvet då ägt ett helt annat utseende.

 

9 1) Sjöarna.
2) Floderna. Forsarna.
3) Kärren.