Tionde Föreläsningen. 14/3 63

|69||399|

Tionde Föreläsningen. 14/3 63.

1 Landskronas förstöring var, säger Kar.amsin, storfursten Andrejs enda berömliga bragd. Han dog år 1304 som munk, hatad och föraktad af sitt land, som han sålt prisgifvit åt Mongolernes raseri. Denna tid skildras i öfrigt såsom utmärkt af sällsama och förskräckliga naturfenomener. En ovanligt lysande komet försatte hela Rd i häpnad; stormar, torka, hungersnöd, pest och eldsvådor förhärjade Novgorod och många delar af landet. Mongolerne rastade för ett ögonblick, men blott för att snart åter bryta lös. De sofvo på sina hästar. Äfven Novgorod Storfursten Michail Jaroslavitsch (Tver: Novg.) nödgades i tvenne år dröja hos den unge khanen Usbek: Hans strid med Georgii Danilovtsch af Moskv.utanför pappret (radslut)

2 Delning. Förlikning i Kolsäter 1305. 1317 d. 16 Dec. Nyköpgs gästabud.

3 M. Ketilmundson Mora Stenar 1319. Waldemar, hert. af Fd. 1302. Birger 1310 Wibg Qvinnofrid i Karelen 13616.

4 Strhm V: 251. Helsingborg

5 Sverige: 1303 Lysande högtider. Äfven Novgorod: Warägiska gatan. Torkel Knutson, fängslad Dec. 1305, asvårtyttfr.afreste Febr. 1306. – Peder af Westerås nödgades redan 1299 fly till Norge »för marskens hotelser» (förskingrat kyrkogods) och dog i armod. – 7 mån. derefter: Håtunaleken. – Vid rikets delning mellan kon. Birger och hans bröder 20/7 1310 erhöll kon. på sin andel äfven Viborgs slott, dock så att han skulle återgälda hertigarnes omkostnad på detta slott – hvaraf synes, att det blifvit starkare befäst. Obs. Hertig Valdemar Åbo: andelarne splittrade. – År 1316 lyste Kon. B. frid öfver Carelens qvinnor. Sid. 72.

6 De inre fejderna hindrade Novg. att begagna sig af segern vid Landskrona. Först 9 år derefter utbrast striden åter i full låga. Novg. seglade år 1310 med lodjor och fartyg till »Userva» = Uusijärvi, (Suvanto). – Der nedrefvo de, s. kr., en gammal stad och anlade en ny vid utloppet. = Enl. Akiander, Taipale by. – Mot Karelarne. – Följande år, 1311 vände Novg. sina vapen mot Tavasterne. – »De tågade med örlog till Tyska landet, bakom hafvet, mot Jemerne, med furst Dmitri Romanovitsch. Och sedan de farit öfver hafvet, intogo de först Köpmanselfven, uppbrände byarna och gjorde fångar, men boskapen nedhöggo de. Sedan intogo de hesvårtyttla Svartbäck, bekrigade alla byar vid långsmed Svartbäck, – kommo till|70||400| staden Wanaj – intogo den och uppbrände den staden. Men Tyskarne flyktade till borgen, som var ett mycket starkt befäst ställe på en hög klippa, som ej hade tillträde från något håll. Och de skickade med helsningar att anhålla om fred, men Novgor. gåfvo ej fred, utan stodo 3 dagar och 3 nätter, härjade distriktet, uppbrände stora byar, förstörde all rikedom och qvarlemnade af boskapen ej ett enda horn. Och då de sedermera tågade tillbaka, intogo de Kaugala å och Perno å, begåfvo sig ut på hafvet och kommo alla helbregda till Novgorod.»

7 Föreläsn. 1854 Ht.
Lehrbg: Kumo
Karams. Vanhakylä, Ulfsby,original: Ulfsby Kymmene, Kumo
Hpg: Pojoviken – Svartå
Akiander: Ankoper

8 Hypotheser: – Wuoksen l.eller Kymmene?

9 Kriget fördes med omskiftande lycka. År 1313, medan posad lyckades en svensk ströfkorps öfverrumpla staden Ladoga, medan dess posadnikspråk: ryska varoch krigare voro borta på ett krigståg mot Sv., uppbrände staden, bortförde folket i fångenskap och återvände, lastade med rikt byte.

10 Karelarne slöto sig allt närmare svenska sidan. Man finner att Novg. begynt behandla dem som ett underkufvadt folk och tillsatt öfver dem en tyrannisk ståthållare vid namn Boris, som plundra genom sina utpressningar gjorde gjorde ryska väldet hos dem förhatligt.original: förhatligt År 1314 insläppte de svv.svenskarne i Kexholm och nedhöggo alla dervarande ryssar. Men ännu samma år kommo Novgor. med sin ståthållare Feodor, som bragte en del af Karelarne åter på sin sida, återtogo staden och nedhöggo svv.svenskarne gjemte de karelske rebellerne.

11 Man förvånas öfver denntta ihärdiga mod, att försvara deras välde öfver kringboende folk, när man läser att Novgorod just vid samma tid led af en svår hungersnöd, ochhärjades af eldsvådor och låg i strid med storfursten Michail i Tver, som ryckte med en stor krigshär mot staden. Strid d. 10 Febr. 1316 – Bojarer, borgare betäckte valplatsen; »vi vilja stupa för den heliga Sofia och vår ståth. Afanasij». – Måste utlemna Afan. – och tribut. – Skickade till horden – Nytt tåg 1317. – Befästningar, pallisader, stenmurar.

12 År 1317 inseglade ett sv.svenskt ströfparti i Ladoga och slog många Obonegska = kring Onega boende, köpmän. –Vigtigare följ. år.

13 1318 tågade Novgoroderne i härnad öfver hafvet till Aurajoki och förde mycket krig och intogo Suomifursten|71||401| Lüders stad och biskopssätet och återkommo alla friska till Novgorod. Lyder von Kyrnen. – 11 Juni vidoriginal: Vid detta härjande infall 11 Juni brändes äfven den nya domkyrkan. – (Juusten.)

14 Så fortfor kriget med stor förbittring på ömse sidor. – Storf. Michail hade 1318 blifvit afrättad hos Usbek vid Azovska sjön och sörjdes af hela Rd som martyr. Hans brorson Georg Jurij Danilovitsch efterträdde honom. Jurij erfororiginal: Erfor att svv.svenskarne 1322 gjort ett misslyckadt försök att intaga Kexholm, men blifvit slagne af Novgoroderne. – Georg Förfärdigen eder kastmaskiner! sade han till Novgoroderne och tågade s. å.samma år med en mäktig krigshär mot Wiborg. Från den 12 Aug. till d. 9 Sept. anföllo RneRyssarne staden med stor häftighet. Sex stora murbräckor gjoch kastmaskiner gjorde mycken förödelse, men de belägrade försvarade sig med så stor tapperhet, att storfursten nödgades aftåga med oförrättadt ärende. Förbittrad öfver detta motstånd, lät han upphänga de svenskar, som fallit uti hans händer. Det var Den 9 Sept. aftågade storfursten hastigt. Orsaken var den oväntade underrättelsen, att khanen Usbek bortgifvit thronen åt hans medtäflare, fursten i Tver, Dmitri Michailovitsch. Följande år blef han återkallad af Novgorod, som nu var i stort trångmål, emedan Svärdsbröderne,original: Svärdsbröderne Lithauiske fursten Gedemin,original: Gedemin. angrepo dess besittningar på samma gång som svv.svenskarne Då anla beslöt fursten att spärra inloppet till Ladoga. Vid Nevans utflöde ligger den genom sitt läge vigtiga ön Pehkinäsaari, densamma som der svv.svenskarne år 1300 anföllos af RneRyssarne med 1000 fartyg. Här anlades nu en fästning, som af RneRyssarne kallades Orechovetz och sedan Peter d. stores tid Schlüsselburg, men som af svv.svenskarne erhållit namnet Nöteborg.

15 I Sv. hade emellertid den svage Magnus Smek efterträdt sin lika vankelmodige och olycklige faderrbror,. oc Eric Olai: »Ända från den tid Sv:s rike fick sina första inbyggare, har det svårligen någonsin varit så betungadt, så hemsökt och så olyckligt genom alla landsplågor af vapenmakten, som just denna tid.»konsekvensändrat/normaliserat Torkel Kn:s oskyldiga blod var förfärligt hämnadt – rikets tillståndoriginal: rikets tillstånd var utblottadt efter de inbördes krigen och freden på båda sidor efterlängtad. Na Mer än 160 års krig.

|72||402|

16 IX. Den fridsame biskop Magnus i Åbo – han som med en sann herdes mildhet hela sin tid igenom arbetade tyst och obemärkt på för sin kyrkas och sin församlings välfärd och så föga deltagit i tidens politiska fejder, att hans namn knappt förekommer i de få urkunder vi äga i behåll ifrån denna tid, – han som räknade för sin största ära att hafva invigt Åbo nya domkyrka år 1300 och ditflyttat ifrån Nousis St Henriks ben. Det säges också om honom, att han fullbordat ett af hans företrädare, dominikanern Johannes grundlagdt dominikanerkloster i Åbo och att han begynt anläggandet af Kuustö biskopsgård, hkenhvilken sedan blef ett starkt fäste. – Bisk. Magnus gick till sina fäder år 1309 och bvar den förste, som begrofs uti den nya domkyrkan, lycklig att icke öfverlefva de svåra tider, som inträffade under hans efterträdare.

17 RepetitionRepetition 18/3 67. 1310: Userva. 1311: Wanaja. 1314: Kexholm. 1317: Ladoga. 1318: Åbo. 1322: Wiborg. Fästet Nöteborg. Freden.

18 X. Denne blef Ragvald II (1309–1321), född på Åland och kanik l.eller domherre i Åbo domkapitel, af hkethvilket han valdes till biskop. Sedan han blifvit stadfästad i sitt embete af påfven, invigdes han år 1312 högtidligen i sitt embete af erkebiskopen i Ab Upsala Nils Kettilson. – Hela hans embetstid var full af oro och motgångar. Den 11 Juni 1318 anlände en rysk flotta till Åbo, brände staden, domkyrkan och den nyligen af Ragvald fulländade biskopsgården å Kuustö, och der blefvo Åbo domkyrkas klenodier, privilegiebref och många andra gamla urkunder uppbrända.

19 Hansastädernas bemedling. Freden i Nöteborg den 10 Sept. (3 Sept.), enligt andra d. 12 Aug. 1323. Sändebud kommo från Magnus Smek. Och sedan man som grund fastställt de fordna förhållandena, afslöts mellan de båda makterna en evig fred den 87 (10) Sept. 1323, det första fredsfördrag, som blifvit afslutadt mellan Sv. och Rd.|73||403| Denna trsvårtyttaktat, som bekräftades med korssvårläst p.g.a. strykningkyssning (sid. 75) Den är vigtig derföre att den sedan under århundraden alltid blifvit ånyo åberopad och lagd till grund för följande fredslut. RneRyssarne gåfvo »till vänskap» åt Sv. 3 gisslalag i Karelen: Savolaks, Jääskis och Euräpää. För första gången uppdrogs nu en bestämd gräns mellan de båda rikena. – Denna gräns skulle taga sin början från F.finska viken flångs Systerbäck (Rajojoki) till Sääjoki, som faller i Wuoxen – derifrån till St Andreæ socken, genom Kexholms område till Puruvesi och Orihvesi samt Juojärvi i Libelits och Kuopio socknar – och så vidare långs den linie, som fortf. förblef gränsen mellan Uleåborgs län och Arkangelska guvernem. – Denna gräns, som ägde bestånd intill 1617, då Gustaf II Adolfs och De la Gardies vapen aftvungo Ryssarne Kexholms län och Ingermanland, tryggade sv.svenska väldet i dess besittning af de nämnda Karelska landskaperna, men hade tvenne väsentliga olägenheter: 1) att afstänga Sv. Fd från Ladoga och göra detta till en rysk sjö; – 2) att klyfva Karelska folkstammen emellan tvenne riken. – Naturlig gräns: Nevan.

20 För öfrigt lofvades af RneRyssarne fri handel från Tyskland, Lybeck, Gottland och Sverige genom Neva till Novgorod och af svv.svenskarne att ingen skada skulle RneRyssarne tillfogas ifrån Wiborg, inga fästningar skulle framdeles, hkenhvarken af Ryssar l.eller svv.svenskar uppföras i Karelen, gäldskyldige män, trälar, öfverlöpare och illgerningsmän skulle å ömse sidor utlemnas och ingendera rikets undersåter få göra jordköp på andra sidan om gränsen. Sv. skulle ej bistå RnesRyssarnes fiender i Narva, och om öfvervåld å någondera sidan skedde af enskilde personer, skulle ej freden anses bruten, utan de brottslige lagligen straffas. (Sid. 75)

21 Handelintressen medverkande. – Hanse köpmän närv. vid fredsslutet. – Utlänningar kyrka 1142 i Novgorod, – RneRyssarne dito i Wisby. Af ett fördrag mellan Wisby och Novgor. af 1201, finner mattn att RneRyssarne då räknade sitt område intill Björkö vid Wiborg – Birger Hertt. åter utfärda original: utfärdasvårtytt 1306 och 1312 fribref för Lybeckarne att segla på Nevan. Hipg Neva, sid. 79. Sid. 75.

|74||404|

22 Med freden i NborgNöteborg och dess bestämda gräns slutar historien om Fds eröfring af Sv. XdomensnKristendomen behöfde ännu vida längre tid, för att eröfra folket. Landet indelades i tre ståthållaredömen: Åbo, Thus, Wiborg, och till konungarne valde merändels dertill kloka och försigtige män. En lång erfarenhet hade lärt, dem att Ff.Finnarne äro oböjligt hårda, när de med våld angripas, men icke svåra att vinna med fog och lämpa. Den verldsliga och den andliga makten hade försökt båda delarna. Eröfringens period visar sig också deri att vi ännu föga se till f.finska folket annorlunda än som fiender, hedningar l.eller kättare. Det är Historien talar här till oss med utländsk tunga, utländskt hjerta. Hvad icke är sv.svenskt – är för sv.svenskarne fientligt; hvad icke är ryskt för RneRyssarne likaså. Vårt folks tunga är stum under denna tid – vi kunde ej skrifva. Och vi som efterlefva, måste af dessa främmande vittnen inh snarare gissa än erfara vårt folks lidanden. Men vårt hjerta förstår dem.

23 Denna eröfring var mera värd för hvad den kunde blifva, än för hvad den var. De långvariga, förödande krigen med deras omenskliga härjningar hade förvandladt de me Fds då mest odlade södra och östra provinser till ödemarker. ÖfversigtSid. 56.

24 Fds civilisation trefaldig: 1) europeisk, 2) skandinavisk, 3) finsk. I. Kyrkan: Staten: – Vi ha sett huru vid Fds eröfring den religiösa frågan var intrasslad med den politiska. Sv.Svenska vapnen uppträdde, tid efter annan, i korta, lysande krigståg och drogo sig snart tillbaka, nöjda att ha på någon enda punkt bibehållit ett varaktigt fotfäste. – Biskopen deremot förblef ut beständigt i landet och beständigt i verksamhet för att utbreda sin makt. Honom Honom Honom – Kyrkan – förmådde intet nederlag kufva, ingentet hårdnackadt motstånd i längden uppehålla. Han arbetade tyst på sitt verk, medan vapnen hvilade; medan far Och den romerska kyrkan är framför andra är känd för sin utomordentliga seghet – Segt mot segt. – Sålunda vande sig blefvo biskoparne snart bättresvårläst p.g.a. överskrivning s. a. tsvårtytt. hemmastadde i landet. Konungen var långt borta – hans män, hans vapen kommo och gingo – det fasta, det bestående, det evärdeliga, det var kyrkan och dess öfverhufvud. – I hela den romerska kyrkans tendens låg tillika herraväldet öfver verlden. – Denna tendens uppträderde|75||405| i början med mycken varsamhet och en viss skygghet i Fd. – DenK.Kyrkan ställerde sig under den verldsl. maktens beskydd. St Erik

[                        ]Tomrum

25 Nöteborg Jag storfurste Jurij Danilovitsch med min wojvod Ofrom, min höfdinge Abraham och Novgorods folk har afslutat en öfverenskommelse med min broder, Sveriges konung Magnus Erikson. Och kommo till oss Sveriges sändebud hr Erik Thureson, hr Hemming Ödgissleson, Peder Jönsson och hr Widemunder, klerk, samt Wåre och köpmän af Gottland, Ludvig och Feodor. Wi togom evärdelig fred och kysstom korset. – – – – – Och denna fred är å bägges vägnar korskysst. Hvar honom bryter, allsmäktig Gud och Jungfru Maria öfver honom hämnas.

26 I. Henrik.

II. Rudolf † 1178.

III. Folkvin.

IV. Thomas 1209–1245.

V. Bero 1248–58.

VI. Ragvald I. 1258–1266.

VII. Kettil 1266–1286.

VIII. Johannes I. –1290.

IX. Magnus I. –1291–1308.

X. Ragvald II. –1309–1321.

XI. Benedikt. 1321–1339.