Tjugondesjette Föreläsningen. 17/11 63

|231||711|

Tjugondesjette Föreläsningen. 167/11 63.

1 Sten Sture d. y. i Fd 1512, Arvid K. 1513 (ej i Wiborg och Raseb.)

2 Sigbrit
Kr. Reger. Sten St.
G. Trolle
1517, 18
Bannlysn.
Fd –
Bogesund –
Sture: Trolle

3 Grönbl. 694.
Planer mot Fd.

4 RepetitionRepetition 15/5 67. Dyveka. Sigbrit. S. Norrby. Kr:s handfästning. Mot Sv. G. Trolle. 1515. Krigsrustningar. Traktat

5 Efter Sten Sture d. y:s död var Sveriges rike en sörjande enka. När den slagna bondehären ännu engång samlades vid Elgsund, för att göra fienden motstånd, framträdde en man och frågade: »för hvem viljen I strida?» Denna fråga kunde ingen besvara. Väl röstade några på Sten Sturesoriginal: Sten Sture unge sånon Svante, men ett sexårigt barn dugde icke till regent i sådana tider. Ture Jönsson Roos och andra herrar ansågo sig sjelfve synnerligen lämplige att föra riksrodret, men då de öfrige voro af annan tanke, blef ingen sämja, hären skingrade sig åt alla håll, och den segrande fienden utbredde sig härjande öfver riket. En herredag hölls i Upsala; Gustaf Trolle uppträdde der som erkebiskop, lika myndig som förr, och föreslog|232||712| att hylla kung Kristian, hvarpå fältherren Otto Krumpe å sin konungs vägnar lofvade fullkomlig glömska och förlåtelse af det förflutna samt att bibehålla enhvar vid dess privilegier och egendom. – Det mäktiga adelspartiet, som alltid varit böjdt att fiska i Unionens grumliga vatten, samtyckte härtill, och bud sändes derom till Sthm. Men der satt Sten Stures enka med trogna män på Sthms slott och ville ingalunda svika sin herres minne och genom att hylla kung Kr. Förgäfves drog G. Trolle med 5000 man för att bibringa henne en annan öfvertygelse. Hann fann Norrbro uppbruten, vindbryggorna uppdragna och helsades med skarpa skott från slottets murar. Hon Chr. G. hade vid denna tid förlorat en af sina späda söner satt ännu omgifven af 4 späda barn; men öfvergifven af sitt land, visste denna hjeltemodiga qvinna att upplifva de sinas sjunkande mod. Sthms befästningar iståndsattes, knektar besoldades och ställdes under borgarnassvårtytt anförare; hon en af sina söner sände hon till Polen och underhandlade med dess konung om bistånd. I Lybeck värfvade hon trupper; till alla rikets höfdingar skref hon de mest högsinta uppmaningar: hon ensam uppbar ännu det fallande riket. Bönderna fattade mod, samlade sig åter och nedhöggo danska ströfkorpser. Långfredagen 1520 var en hård strid vid Upsala – 30000 bönder: danskarnes ledo rytteri blef obrukbart för den klibbande snön – de ledo ett kännbart nederlag, deras fana i en gärdsgård – men bönderne skingrade sig att plundra lägret, blefvo i sin tur öfverfallna och ledo ett än ömkligare nederlag.

6 Kon. Kristian hade emellertid rest öfver till Kphmn för att rådgöra med Sigbrit och samla nya förstärkningar. I Maj kom han tillbaka och inspärrade Sthm med sin flotta. Liksom fordom kung Hans, medförde han salt och sill, för att locka bönderna. Öfverallt reste hans utliggare kring landet, för att prisa hans regemente. Det var|233||713| förgäfves. Bönderne fortforo att föra ett småkrig mot Danskarne, och en del herrar hjelpte dem. Kriget drog på tiden, Kon. Kr. förmådde ingenting uträtta och rasade af vrede.

7 I Finland gingo hans sake angelägenheter till en början föga bättre. Här hade han haft en motståndare, honom fullkomligt vuxen i klokhet och kraft, men öfverlägsen i själsstorhet och kämpande för det dyrbaraste mål, sitt fosterlands räddning. Detta var biskop Arvid Kurk. Det bör tilläggas, att kon. Kristians förbindelser med Luther då redan begynte blifva kända i norden; och hade häfvensn hans fäderneslands väl varit hamindre dyrbart än det var för den katholske hierarken i Åbo, så hade han – obekymrad om de sv.svenska biskoparnes svekfulla föredöme – redan i sin kyrkas, sin tros försvar funnit ett tillräckligt motiv att uppträda som det danska väldets outtröttlige motståndare. ? Biskop Arvid hade från början slutit sig till Sturarnes parti och verksamt deltagit i nästan alla möten och herredagar under St. Sture d. y:s tid – sålunda äfven deltagit i beslutet om G. Trolles afsättande. Denna hans tillgifvenhet besvarades också af riksförest. med ett oinskränkt förtroende. Man äger ännu af från åren 1513–19svårtytt en samling af bref till riksförest. Sten Sture, hvari han på det enträgnaste varnar underrättar honom mot om RnesRyssarnes och Danskarnes stämplingar och betygar honom sin och Fds orubbliga trohet. – Här var nemligen, oaktadt freden stilleståndet med Rd år 1513 blifvit bekräftadt med korskyssninge, ingen säkerhet från den sidan, och mer än engång skrifves från Wiborg, att RneRyssarne, under förebärande att vilja uppgå gränsråerne, hotade med nya infall. Dessa faror ökades genom ett först år 1514 sedan år 1516 mot Polen och Sverige afslutadt förbund mellan storfursten Wasili och kung Kristian, som gjorde allt hvad han förmådde för att upphetsa den östra grannen mot Fd och Sverige och närmast Fd. Storfursten lofvar deri, bland annat, att »i den vedervärdighet, som kunde uppstå mellan konungen af Dmk och Sten Sture», ville han storf.storfursten och konungen »komma tillsammans som en man samt gemensamt eröfra och underlägga sig Sveriges land», – hvaraf vill synas, som hade storfursten för sin del ämnat behålla Finland. Derifrån blef han dock hindrad genom sina oupphörliga krig mot Polen, Lithauen och khanerne i Kasan.

|234||714|

8 Bedragen i sitt hopp om bistånd från Rd, såg sig kKr. vid krigets utbrott om efter medel att om icke antingen underlägga sig Fd, eller dock göra detta land så stor skada som möjligt. År 1517 hade en dansk flotta härjat Nylands och Åbo skärgård. År 1519 fick kon:s höfding Steffen v. Weberstedt befallning att på hösten intaga Fd och besätta det under vintern, men svarade att det var honom omöjligt derest icke kon. skickade honom en förstärkning af 1000 lansknektar; – då ville han »öfver vintern göra ett sådant rumor i Fd, att hans nåde skulle deri finna sitt välbehag». – Vid samma tid fick Severin Norby enbefallning att angripa Fd, men svarade likaså, att det var honom omöjligt, »hans folk ville ej dit öfver»; – han föreslog i stället att inkalla RneRyssarne och med deras tillhjelp intaga Fd, och skulle detta ej låta sig göra, så borde man värfva 1000 ryttare med motsvar. fotfolk af härmästaren i Liffland, föra dem öfver från Reval och proviantera dem från Estland.konsekvensändrat/normaliserat – Ingendera planen blef likväl utförd, och DD.Danskarne åtnöjde sig att från Öland och Kalmarsund brandskatta de sv.svenska kusterna. – Man finner emellertid häraf, att de danska höfdingarne icke vågade angripa Fd utan en större krigsmakt – landet var således rustadt till försvar, och det hufvudsakl.igen genom biskop Arvids energiska åtgärder, hvari han kraftigt biträddes af den f.finska adeln: Krister Claesson Horn till Åminne, höfding i Åbo, Tönne Erikson Tott, höfd. i Wbg och Raseborg, Lagm. i Sydf. lagsaga Klas Henrson Horn, och Lagm. i Norrf. lags. Knut Erson Renhufvudoriginal: Knut Erson Renhufvud. och Åke Göranson Tott, höfd i T:hus, m. fl. tappre män, som sedan fingo med lifvet plikta för sin trohet mot fosterlandet. – Händelsernas utveckling i Sverige tillintetgjorde dock alla de finska herrarnes bemödanden. Det var engång skrifvet i ödets bok, att folkens nordens frihet skulle undergå ett blodsdop utan like, för att rensaa den från mycket grummel, som samlats der under sekler och utgjorde, så att säga, medeltidens slagg – hkethvilket måste rödjas ur vägen för att göra jordmånen fruktbar för komm.kommande skördar.

|235||715|

9 Trött vid det olyckliga och ändamålslösa kriget stod var kon. Kristian redan betänkt på att återvända till Dmk, då någon – man vet ej hvem – gaf honom det rådet att skicka sina sv.svenska anhängare för att underhandla till Sthm. Detta råd fann kon. klokt och ditsände biskop Mathias Lilje fr.från Strengnäs, herr Erik Ryning och den välbekante, snart 90årige Hemming Gadd, hkenhvilken – sedan han under hela sitt långa lif varit Danskarnes bittraste fiende – och gjort dem otalig afbräck – nu på sin lefnads sena qväll hade blifvit deras afgjorde anhängare. Hvilka listiga medel kung Kr. brukat, för att under Hg Gadds fångenskap i Dmk så plötsligen förvandla denne sin gamle fiende till en vän, är icke kändt – och den sluge diplomatens omvändelse voroe ännu en oförklarad gåta, derest man icke får anse den, vid hans nu snart fyllda 90 år, vara härröra af ålderdomssvaghet. Måhända ansåg han också, att allt var förloradt, sedan Sten Sture lemnat verlden, utan att i hela Sveriges rike då ännu visade sig en enda man, värdig att som hans efterträdare ställa sig i spetsen för folket. Mycket fanns hos kung Kr., som anslog Hg Gadds sympathier: – hans presthat, hans adelshat, hans förkärlek för de lägre folkklasserna, på hkahvilka ju äfven hade varit Sturarnes främsta stöd. Hg Gadd synes ha varit fullt öfvertygad om Kr:s utmärkta egenskaper. »Hans nåde – skref han – är i allt en skälig, dygdig och gunstig herre, utan all arglist.» Men om Hg den lärde doktorn var af ålderdom svag i sin politiska öfvertygelse, så behöll hans tunga likväl sin oförminskade liflighet, och bästa beviset derpå var att framgången af hans beskickning. I början fattades föga, att icke ju doktor Hg blifvit ihjälslagen som en förrädare af en ibland Sthms höfdingar, – men huru han der brukade sin vidtberömda vältalighet, lyckades det honom slutligen att få några af adeln och de tyske borgarne i Sthm staden på sin sida. Oenighet uppstod, och Chr. G. begynte fruktande förräderiet mer än fiendens vapen,. tTroligen fäste hon ocksa också stor bedasvårtyttkt af vigt vid Hg Gadds inställsama löften; hasvårläst p.g.a. strykningn hade ju etc. Af dessa skäl nödgades slutl. nödgades den hjeltemodiga Christina försvararinnan Gna att den 20 5 Sept. 1520 dagtinga och samt uppgifva Sthms stad och slott åt kung Kristian.|236||716| Vilkoren voro så fördelaktiga. man vågade hoppas.original: hoppas Kristian skulle erkännas som konung. Deremot lofvade han glömska af det förflutna och af alla tvister. Ingen skulle straffas för den skada som blifvit tillfogad G. Trolle och andra anhängare af danska partiet; detta skulle ej ens omtalas. Allt skulle vara i fred och försoning afslutadt engång för alla. Fru Christina skulle erhålla Tavastehus slott och län i Fd med all konungslig rätt, mot vanlig länspligt; vidare Kumo gård till sitt underhåll; dessutom förläningar i Sverige, och konungen skulle mot henne och hela hennes slägt blifva en huld fader. I denna fred och försoning skulle främst Sturarnes trogne bundsförvandt, den vördige fader biskop Arvid i Åbo, dernäst äfven Tönne E:son och Åke G:son Tott, Gustaf Erikson Wasa och andra Sturepartiets vänner och höfdingar så i Fd som Sv. vara till alla delar inbegripne. Fångarne skulle å båda sidor frigifvas o. s. v. – Akten finnes af kon. underskrifven och med hans sigill bestyrkt samt bevittnad af 4 biskopar, hvaribland främst G. Trolle, samt 12 andlira andlige och verldslige herrar, deribland Hg Gadd – likasom för att rätt kraftigt för efterverlden bevittna ett fördrag, som kort derpå blef så skändligen brutet. – Den 7 Sept. öppnades Sthms portar; och kung Kr. höll der sitt intåg mellan 1000 ryttare och 2000 lansknektar, följd af presterskapet med monstranser, kors och fanor. Bland åskådarne var en lybsk köpman. Till honom ropade kungen: »berätta du derhemma att vi nu ha intagit en port till Lybeck; den andra skola vi väl sedan veta att taga efteråt». tTilldragelsen firades med guds Tedeum i Storkyrkan och derefter med ett gästabud hos den rike borgaren Gorius Holst. Allt skulle vara idel fröjd; men redan dagen derpå upprestes tvenne galgar, en på Stortorget, den andra på Korntorget. Den tapp Måns Jönsson, höfding på Westerås slott, blef först rådbråkad, derefter hängd. Mot de sina öfriga nya vänner var kung Kr. ännu ganska vänlig, omfamnade och kysste många bland dem. Hären u Snart underkastade sig hela riket, mot de heligaste svurna löften att konungen skulle regera efter Sveriges lag och icke utkräfva någon hämd mot sina fordna fiender. – Hären upplo Hären upplöstes, konungen reste åter till Kphmn för att rådgöra med Sigbrit, och på sommaren hösten 1520 var erkände hela Sverige sin nye konung.

|237||717|

10 Arvidssvårtyttson VI.

11 Underrättelsen härom förlamade äfven Fds motstånd. Hmg Gadd fick här på sin lott, att med sin öfvade tunga söfva Ff:sFinnarnes misstankar till ro. Här röjde han åter intet tecken till bräcklighet. Outtröttligt reste han, ännu först på sommaren, sedan på hösten omkring i landet, från län till län, förkunnande öfverallt, att kung Kristian var »en skälig, dygdig och gunstig herre, utan all arglist». Runda löften sparades icke – Bland de åtgärder han vidtog för att vinna landet, var äfven en bekräftelse på Wiborgs stads privilegier. Och doktor Hg Gadd var känd öfverallt i Fd som en trogen anhängare af Sturarne; hans ord hade derföre vigt stor vigt: man kan med skäl säga att han med sin flinka tunga eröfrade Fd åt konung Kr. Derföre höjdes ingenstädes något allvarsamare motstånd; slotten gåfvo sig och besattes med anhängare af danska partiet. Hvem ville, hvem vågade numera hysa en tanke på motstånd, sedan Ssjelfva biskop Arvid syntes till allas förundran plötsligen omvänd till en anhängare af Dmk och konung Kristian. Man har af honom ett bref, dateradt 11 Juni 1520, till erkebiskopen Gustaf Trolle, hvari biskop Arvid, under betygande af sin stora bedröfvelse öfver hans höga broders, erkebisk:s, lidna oförrätter, tillika betygar sin stora glädje att sakerna nu fått en så lycklig utgång samt beder hans högvörd. inför kung Kristian betyga hans trohet och nit och ingalunda missförstå honom derföre att han skickat några af sina knektar till Sverige; – dete hade skickats blott för att ditföra ett fartyg, som Sten Sture i tiden af honom köpt. – Än mera komprometterande för biskop Arvid är ett annat senare bref från honom till kon. Kristian sjelf. Men vi skola spara vårt omdöme, innan vi stämpla en så utmärkt personlighet som en lismande affälling, och i stället låta hans handlingar tala. – D. 10 Juni 1520 – således vid samma tid som förenämnde bref är dateradt, afsändes ett cirkulär från konungen till biskop Arvid och öfrige riksråd i Fd med uppmaning till dem att infinna sig i Sthm vid kon:s tillämnade kröning uti Nov. s.samma år.|238||718| Ff.Finnarne vägrade dock att hörsama denna kallelse – luften tyckes ha förekommit dem laddad med åska – de undskyllde sig med resans besvärligheter uti den sena årstiden och undgingo derigenom – några åtm.åtminstone – det öde, som annars ofelbart hade väntat dem.

12 Emellertid hade kung Kr. d. 20 Okt. återvändt ifrån Kphmn till Sthm, utan tvifvel fast besluten att genomföra sin plan i Sverige lika grundligt som han 11 år förut hade lagt Norige för sina fötter – Tarqvinii plan, att afslå de högsta vallmotopparna i sin trädgård. Dertill blef framför allt nödigt att utrota den sv.svenska adelns chefer – denna adel, som Kr. af så högt hatade – och derigenom icke blott skaffa sig fred för dess ärelystnad, utan tillika beröfva folket alla framstående anförare, som kunde göra ett nytt uppror farligt. Men: – Spänningen – St Britas spåoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarandedom.

13 Allhelgonadag, en thorsdag, samlades allt folk på Brunkeberg, der en stor trädborg var byggd,. och Jöns Beldenacke, en f. d. skomakare, af kung Kr. upphöjd till biskop, frågade då allt folk, om icke Kr. nu enligt Sveriges lag vore rätter konung. Menigheten svarade ja, och så skedde hyllningen. Från hela riket voro de förnämste samlade. Den 4 Nov. skedde blef kon:s K kröningt i Sthms storkyrka af erkebisk. G. Trolle. Med misstrogna ögon anmärkte Svv.Svenskarne genast, att regalierna vid detta högtidstillfälle icke buros af svenske, utan af danske män, och likaså, att endast danskar, men inga svenskar enligt öflig sed dubbades till riddare. Men man tröstade sig dermed att konungen än engång, under sakramentets anammande, hade svurit förnyat sin konungaed ofta svurna kungaed, som äfven i bref utgått kring hela riket. Derefter firades tre dagar å rad stora festligheter med sång, dans och riddarespel, dervid k. Kr., behängd med Gyllene Skinnets ordenskedja, som han fått af kejsar Karl, »syntes allom vänlig och lät sig med sitt ansigte svåra lustig och glad förnimma, undfängandes en part med skrymtaktigt kyssande, somliga med famntagande, slog händerna samman, log och lät allehanda vänlighetstecken påskina». – Derunder höll han likväl råd med sina förtrogna och det beslöts att utföra den länge påtänkta planen nu, medan han hade nästan hela den sv.svenska adeln i sina händer och sålunda med ett slag krossa hela den farliga hydran. Bisk. Otto Svinhufv. i Vesterås, lista – Man var endast i förlägenhet om en förevändning, – antingen ville man tillställa ett låtsadt uppror – eller lägga krut –|239||719| – eller påfvens bannlysning. Slutligen blef Didr. Slaghöks – denne kungens barberare, som slutl. blifvit upphöjd till hans skriftefader – råd antagit, att kon. väl hade för sin egen person lofvat glömska af det förflutna, men på påfvens och kyrkans vägnar hvarken ville eller kunde han gifva ett sådant löfte. – Beslutet utfördes den 7 Nov. och som utgjorde den fjerde dagen af kröningsfesterna. En mängd Svv.Svenskar uppkallades på slottet under alleh.allehanda förevändningar, infördes i en stor sal och sågo med förskräckelse att portarne slötos bakom dem. Kon. satt på sitt domaresäte och G. Trolle framträdde som anklagare. – Kon. låtsade råda till förlikning – men erkebisk. fordrade de anklagades häktande och dom. – Christina Gna tårar – Trolles dom, Sthm 1517 – Brask – En och en utsöktes de anklagade – ingen slapp ut – alla måste tillbringa natten på slottet – andra Femte dag. 8 Nov. dom =svårtytt Jöns Belden. »Om ej alla som sammansvurit sig mot påfven och den romerska stolen, borde anses som kättare» – Ja. – Stadsportarna stängdes – beväpnade danskar uppställdes – laddade fältstycken framfördes på Stortorget – mynningen mot gatorna – Kl. 12 på dagen begyntes det blodiga skådespelet –