Första Föreläsningen. 6/2 66

Lästext

||

Wår-termin 1866.

I.

|| |1|

Första Föreläsningen. 6/2 66.

1 Jag helsar mina åhörare åter välkomna till hågkomsten af framfarna dagar. Må denna de blifva lärorika, för oss alla äfven med framställningens brister. Den marmor, i hkenhvilken häfderna rista sin dom, är ännu icke bruten i Finland. Vår historia är ännu blott en famlande väg genom töcken och ödemarker, här och der belysta af solen. Det är nationens fulla medvetande af sig sjelf, som engång skall föra vägen till klarhet och visa oss dess bestämda mål.

2 Vi ha egnat den nästförlidna terminen åt Carl XII:s historia, – eller rsvårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slutättare åt Fd under Carl XII:s regering, ty vi måste akta oss att ställa låta konungen bortskymma folket, ehuru han står framför det. Ingenting är vanligare, än ett sådant misstag. Det är en snarasvårläst p.g.a. strykning, för hkenhvilken häfdatecknaren ofta är utsatt. Man ser bergspetsarna, som dominera landskapet, och glömmer lätt de djupa dalarna, de bördiga slätterna, som ligga derunder. Lättast inträffar detta med sådana häfdens jättegestalter tornspetsar, som Carl XII, hkahvilka gå öfver allt menskligt mått och synas ensama bära inom sig ett helt tidehvarf. Slägte efter slägte stadnar i lemma starthäpenkommentar beundran vid deras fot – allt sammanflyter i ett intryck af storhet, massorna försvinna, ind hjelten står ensam qvar som en fyrbåk i tiderna. Kommer sSedan kommer en häfdatecknare, som gör den samvetsgranna men kalla kritiken till sin hufvudsak. Han nedflyttar hjelten från piedestalen af hans lemma starttraditionelakommentar storhet och begynner att drag för drag nagelfara med hans personlighet. Han finner der mskligmensklig brist – han finner att den ena eller andra riktningen i hjeltens lif varit sned, varit sjelfvisk och olycksbringande och dömer honom derefter,|2|lemma startdömer honom som t. ex. Rotteck dömt Alexander den storekommentar, som en folkslagtare utan högre ändamål, än sin personliga ärelystnad. Men han far vilse, likasom de fara vilse, hvilka endast sett härföraren och icke de djupa lederne bakom hans fana. Målaren kan ej tänka sig hufvudfiguren på sin tafla utan fond, ej heller fonden utan den framstående bilden i förgrunden. Båda äro för hvarandra lika nödvändiga. När ett folk eller ett tidehvarf uttalar sin kraftiga mening i en fristående hjeltefigur, så kan man vara viss uppå att de båda lika nödvändigt betinga hvarandra. Hjeltens mening är folket, folkets mening är hjelten. Historien är sammansatt af utmärkte mäns biografieroriginal: biografin, och lemma startsv.svenska folkets – vi kunde tillägga f.finska folkets – historia är, som Geijer säger, dess konungarskommentar. Men bakom, inom och, i visst afseende, öfver dessa enskilda personligheter, står derasvårläst p.g.a. strykning massan, ur hkenhvilken de hämta sin lifskraft.

3 Detta är i korthet förklaringen af de olika meningar, som nu i vår tid kämpa om C. XII:s minne uti historien. lemma startPå ena sidan står en redan halftannat gam sekel gammal tradition, hyllad upprunnen ur folket sjelf, fortplantad af skalderne och upptagen som ett historiskt faktum af många häfdatecknare, hkahvilkahvilka i C. XII skildra Sveriges lemma start»störste son»kommentar och ett mönster för alla hjeltar. På andra sidan står den, i sitt eget tycke, opartiska kritiken, som anser sig förpligtad, visserligen att erkänna hans ovanliga egenskaper, men också att strängt döma honom med oblidkelig stränghet som regent, till en del som mskamenniska.kommentar Hvem af dem har rätt? Hvem har orätt? Det är troligt, att historiens framtida dom, som genom sedan den poetiska traditionen lemma startrenatskommentar genomgått kritikens skärseld, skall utfalla så, att ingen af de stridande meningarna har fullkomligt rätt.|3| Framtiden skall säga om C. XII, att i honom icket blott ett helt folk, utan en hel förgången tidsålder uttömt och förblödt sin hjeltekraft i en fafsvårläst p.g.a. strykning fruktlös kamp mot en inbrytande ny verldsålder. Den skall Historien måste i honom se en stor tragisk personlighet, som kämpar mot ett oundvikeligt öde och hvars lysande segrar endast voro förberedelsen till hans slutliga, oundvikliga nederlag. Vi kunde säga förklara det tydligare med lemma startdet bekanta uttrycket, att C. XII var den siste riddarenkommentar, hvilket innebär hela hans folk icke att han skulle ha uppträdt i verlden minst två sekler för sent. Men historien erkänner inga andra sådana senfödde, än riddaren af la Mancha och hans likar. Skillnaden är att Don Quixote varär en en figur utan fond isolerad från sin tid hela sin omgifning och derföre oförstådd, förhånad och maktlös, under det att bakom C. XII stod ett helt folk af samma lynne och kraft, under ett folk som fullkomligt förstod och införlifvade hans personlighet med sin egen. Hans dygder och fel voro i sj. v.sjelfva verket sv.svenska folkets egna, endast i högre grad framstående: derföre bär detta folk hafte hälften af både det ansvar och den ära, som tillfalla honom. Beskov, Lagerberg sid. 2. Men mMed detta sv.svenska folket inträffade ett i historien högst sällsynt fall, att dess urspr. ridderliga lynne hade genom nära ett århundrades strider och segrar, genom en rad af lysande krigiska regenter och blifvit alldeles ryckt ur de det naturliga grans mått, som dess fysiska makt under vanliga förhållanden skulle ha utmätt ut åt en fattig nation af 1½ million mskormenniskor. Det sv. folket gick i ett rus af segrar och eröfringar, som gjorde att det från sin ordbok utstrukit ordet omöjligt. Denna handfull krigare, som så ofta trotsat en mångdubbel fientlig styrka, och detta jernb fattiga jernbärarland, som vågat eftersträfva hela Östersjöns kuster och uppstiga till rangen af en stormakt i Europa,|4| måste nödvändigt afspegla sig och igenkänna sig sjelf i en for härförare, som tycktes af skickelsen bestämd att föra det till höjden af yttre storhet och från höjden till fallet högre än någonsin Wasahuset från och med C. IX bestod af idel högtsträfvande idealister, hkashvilkas makt låg i hänförelsen af stora tankar och som derföre hade ryck småningom ryckte sitt folk med sig. Jag säger med flit småningom, ty med framgångar vexte sjelfförtroendet vexte och med sjelfförtr. makten – fFöre C. IX hade Gustaf II A. varit en omöjlighet – före G. A. hade C. X varit lika omöjlig – men efter C. X som bland alla var den lemma startoförvägnastekommentar eröfraren, var allting möjligt. Och den korta, behöfliga hvilan under C. XI:s regering, som var dock, af en förberedelse till C. XII, äfven denna hvila var en stormaktsperiod, under hkenhvilken det högsträfvande sv.svenska lynnet lejonet, upptaget af sina inhemska reduktions lemma starthusligakommentar bekymmer, åtnöjde sig att visa tän från sin kula i norden visa tänderna åt Europa, medan det fortfarande kände sina klor vexa. Det sv.svenska folket gick i ett rus af segrar och eröfringar, som gjorde att det från sin ordbok utstrukit ordet omöjligt. Denna handfull krigare, som så ofta trotsat en mångdubbel fientlig styrka, och detta jernb fattiga lemma startjernbärarlandkommentar, som vågat eftersträfva hela Östersjöns kuster och uppstiga till rangen af en stormakt i Europa, måste nödvändigt afspegla sig och igenkänna sig sjelf i en for härförare, som tycktes af skickelsen bestämd att föra det till höjden af yttre storhet och från höjden till fallet högre än någonsin.original: någonsin Under C. XII kastade sig sv.svenska folket med hvilad kraft och okufligt mod öfver halfva Europa, som anföll det, men blott för att betala höjden af sin ära med djupet af sitt fall.

4 Finland. Utom det att f.finska folket aldrig varit ett politiskt folk, aldrig satt sin ära och sitt mål i att beherrska andra folk eller förvåna verlden, har det alltid tillika varit trögare, långsamare i att tillegna sig nya idéer. Under C. IX:s och början af G. A:s regering voro hade Ff:Finnarne händerne fulla med att försvara sin egen tufva. I polska och sedermera i 30 åra kriget begynte de långsamt efterhand uppvärmas och blefvo vandes så småningom vid den tanken att betyda någonting äfven utom deras eget land. Under C. X voro de så att säga hemma i denna nya lemma startrolkommentar och så slagfärdige, att deras hemmavarande uppbådade bönder år 1656 utan svårighet jagade tillbaka öfver gränsen samma RrRyssar, för hvilkas öfvermakt de så ofta förut nödgats gömma sig undan i skogarna.|5| Hjeltetankarna, stormaktsstoltheten funnos voro här dunklare, mera outbildade, än hos uti Sv., men de funnos dock också här, de hade blifvit köpta med för mycket blod, för att ej till någon del ha ingått äfven i f.finska folkets stämning för tiden. Så likasom uppvexte C. XII också för vårt folk ur en historisk tradition. Under C. XI hvilade äfven Ff.Finnarne på geväret och hämtade af reduktionen en kraft, förutan hkenhvilken de ej skulle förmått bära de efterföljande pröfningarna. I C. XII:s första segrar hade de FfFinnarne, som vi sett, en högst betydande andel. Men den hanf segerns berusning, den hänförelse för hjeltekonungen, som i Sv. öfverlefde sjelfva nederlagen, den blef i Fd tidigt afkyld. Det var icke med glada känslor den f.finska krigaren stridde i Polen och Rd medan han visste sin egen hembygd vara hemsökt af fiendens anfall, under det att han den arm, som bordt försvara sitt eget land, drog ut att eröfra främmande länder, och som åter bortskänktes. Fds blickar följde C. XII:s bugtande bana till Ukrän och Pultava med helt andra känslor än Sv., ty rundtom F. vikens kuster dånade redan ryska kanoner, och detta kanondunder drog sig allt närmare. En afgörande seger vid f.finska gränsen hade varit detta folk kärkomnare, än alla ofruktbara lagrar i Rd och Polen.svårläst p.g.a. radslut Men det var här C. XII:s lycka vände sig och hans motgångar begynte. Den f.finska hären vid gränsen stred tappert, men utan lycka, under Cronhjort, och Maydel, Lybecker, Armfelt. Långsamt, men säkert närmade steg för steg, men sig steg för steg den annalkande r.ryska makten, och öfversvämmade slutligen hela Fd. F. folkets styrka låg då, som alltid, i resignationen. Men under det att detta vårt folk beröfvadt all hjelp af sin konung, styr monark, med orubblig trohet, qvarstod vid det fallande sv.svenska väldet, kunde man icke vänta att det skulle hänföras af beundran för en konung, som utan tycktes handlöst öfverlemna det i fiendehand för att fullfölja in främmande intressen. Det lider intet tvifvel, att ju enthusiasmen för C. XII varit betydligt svalareutanför pappret (radslut) i Fd, än i Sv. – hos massan af folket – och likväl hos den f.finska soldaten och hans officerare gick vördnaden äfven här till en beundran, som icke tålte någon motsägelse.

|6|

5 Men detta oaktadt. – Att f. folket dock glömde – deraf att k. C. i sitt lynne hade ett äkta f.finskt drag, som detta folk igenkände, och det var hans ryktbara envishet, hans jernhårda oböjlighet.

6 I öfrigt var k. C. de första tresvårtytt åren af sin regering för mycket pojke och sedermera för mycket krigare, för att egna åt Fd någon synnerlig uppmärksamhet. Han besökte aldrig denna del af sitt rike – han kände Ff.Finnarne endast af deras soldater, som alltid tillhörde hans kärntrupper, och han gjorde vårt folk den äran att tilltro detsamma eller som han tilltrodde Svv.Svenskarne, d. v. s. nära nog omöjligheter. Derföre befallte han Cronhjort först med en styrka af 4–7svårtytt000 man att försvara f.finska gränsen mot RnesRyssarnes hela makt – sedan vacklande kom hans befallning att f.finska hären 11000 m.man stark skulle inbryta i Ingermanld, slå tsar Peters härar och förstöra Pbgslutligen vidare lät han befalla att folket vid gränsen skulle uppmuntras till ströftåg inåt Rd – likasom att FfFinnarne bönderne hemma i landet skulle sjelfve försvara sig mot fiendens talrika härar. Detta allt under det att landet led af missvext och pest och medan en stor del af dess krigare stridde utomlands under hans fanor i Polen. Utgången är känd – det var icke folket,original: folket icke den f.finska soldaten andra ordres. vankel som svek hans djerfva förväntan, det var befälets oduglighet och de sista åren den fysiska och moraliska kraftens totala uttröttande. Krigaren. Främmande för folktraditionen.

|7|

7 RepetitionRepetit. siste riddaren vexte ur traditionen.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 häpen överväldigad.

    2 traditionela etablerade.

    2 dömer honom som t. ex. Rotteck dömt Alexander den store I Allgemeine Geschichte vom Anfang der historischen Kenntniss bis auf unsere Zeiten (1812–1827) kritiserar den liberala historikern Karl von Rotteck Alexander den stores gärning.

    2 sv. folkets – vi kunde [...] konungars E. G. Geijer, Svenska Folkets Historia. Andra delen (1834), s. 392.

    3 På ena sidan står [...] som mska. I början av 1800-talet betraktade företrädarna för göticismen Karl XII som en idealgestalt, som förverkligat de gamla göternas »mannamod och redliga sinne». Detta framkommer tydligt i bl.a. Tegnérs av Topelius ofta citerade dikt »Carl XII» från 1818. Geijer förhöll sig däremot mer reserverat till Karl XII, medan Götiska förbundets häftigaste kritiker Hans Järta intog en positiv hållning till »krigarkungen». Också professorn i estetik P. D. A. Atterbom deltog i prisandet av Karl XII, särskilt i Karl den tolfte betraktad i sitt förhållande till vitterhet, vetenskap och skön konst (1864). Den historiker som var först med att presentera en alternativ uppfattning om Karl XII:s kungagärning var Anders Fryxell. I Berättelser ur svenska historien (1823–1879) får bilden av »Sveriges störste son» ge vika för bilden av en krigsfanatiker som drev sitt folk i fördärvet. Fryxells omdöme om Karl XII väckte stor uppmärksamhet, och bl.a. Bernhard von Beskow tog kungen i försvar. I den debatt som uppstod stod två olika historieuppfattningar mot varandra; den ena sidan ansåg att man inte utan poetisk inlevelse kan förstå Karl XII:s motiv (och inte heller någonting annat i historien), medan den andra sidan menade att man måste förhålla sig objektivt till det behandlade ämnet och kritiskt studera källorna. Det är denna nya tendens inom historieskrivningen som Topelius något avvaktande kallar för den »opartiska kritiken».

    3 »störste son» Tegnér i »Karl XII» (1818): »Böj, Svea, knä vid griften, / Din störste son göms där.»

    3 renats Detta är ett tillägg ovanför raden.

    3 det bekanta uttrycket, att C. XII var den siste riddaren Uttrycket finns bl.a. i uppsatsen »Rörande katastrophen 1718» i det av P. Wieselgren utgivna De la Gardiska Archivet. Nionde delen (1837), s. 163.

    3 oförvägnaste djärvaste.

    3 husliga här: inrikes.

    3 jernbärarland medeltida eller litterär benämning ursprungligen på vissa järnproducerande delar av Mellansverige. Senare blev begreppet mer oprecist och syftade ibland på hela Sverige.

    4 rol parallellform till roll.

    Faksimil