Åttonde Föreläsningen. 7/3 63

|52||382|

Åttonde Föreläsningen. 7/3 63.

1 Det område, som genom Birger Jarls tåg underlades svenska väldet och xdomenkristendomen, utgjordes således af höglandet mellan Päjäne och Näsijärvi samt mellan Näsijärvi och Salpausselkä landthöjd, följaktl. omkr. två tredjedelar af provinsen Tavastland. Men emedan sv.svenska väldet under nästföreg.nästföregående period ganska säkert förlorat det förut underkufvade Östra Satakunda och norra delen af Nyland, är kan man antaga att B. J. äfven återtagit dessa delar af landet och sålunda, med Thus till medelpunkt, bildat en fastare kärna i hjertat af landet, kring hkenhvilken sedermera de öfriga provinserna efterhand och till större delen sjelfmant grupperade sig. Okufvade voro ännu vid denna tid hela Karelen med Wiborgs län, hela Savolaks, norra T:land, norra Satakunda och hela Österbotten. Den vestfinska folkstammen, de krigiska Tavasterne, var likväl kufvad; den ostfinska, Karelarne, hann Birger ej underlägga sig; det blef hans efterträdares verk.

2 Tavasteborg (Kronoborg, Tavastehus) var för den tidens krigskonst ganska starkt befästadt med murar, torn, jordvallar och vallgrafvar, hvilka befästningar i senare tider dock undergått flera förändringar. Beläget på en udde med vatten på tre sidor, var slottet i äldre tider svårt åtkomligt sommartid och dominerade genom sitt läge den kringliggande nejden. En senare tids artilleri har det ej kunnat emotstå, men det har betryggatsoriginal: betryggats dels genom sin aflägsenhet, som gjort artilleri svårt att dittransportera från kusten,. dels derigenom att – Fru Hjärnes »Thus slott» och traditionen om Måns Ferla och Birger Jarls syster. I vinkeln af en smal gång, som leder till ett af slottstornen visas ett trångt rum i muren, der den sköna fröken blifvit insatt. – Slottet, det enda i hela det inre Fd, blef säte för en borghöfding, som tillika var styresman öfver provinsen, och 1308 formligen förklarades detta fäste formeligen för hufvudort i höfdingedömet Tavastland. Emedan detta|53||383| Thus slott lydde omedelbart under konungen och således egentl. var oafhängigt af biskopen, var det Thus det sv.svenska politiska väldets första rent politiska stödpunkt i Fd – en följd af det nya systemet efter b. Thomas – och har, oaktadt det nu synes oss af föga betydenhet, likväl utöfvadt ett högst vigtigt inflytande på det sv.svenska väldets stadga och utbredning i vårt land, – mera mot inre, än emot yttre fiender. – Några ha tillskrifvit B. J. anläggandet af Åbo – andra af Kastelholms slott. – Ingen belägring. Cellfängelset.

3 Porthan anser det troligt, att B. J. under sin nära årslånga vistelse i Fd äfven anlagt kyrkor, men hkahvilka dessa varit, kan ej med säkerhet bestämmas. En tradition, anförd af Limnell i hans disp. om Tavastland, utg. 1754, säger att Hattula kyrka är lika gammal som slottet, således uppförd af B. J. – Det säkra är endast, att Hattula kyrka är en af de äldsta i hela Fd och finnes omtalad redan vid en biskopsvisitation år 1324. – Dess nyare öden.

4 VI. Ragvald I. Efter biskop Bero följde på f.finska biskopsstolen Ragvald I, som innehade sitt embete från 1258 till 1266 och residerade, liksom sin föregångare, i Räntämäki, der han äfven ligger begrafven. Han var svensk, och född i Östergöthland, och säges tillförene ha varit först konung Eriks, sedermera Birger Jarls kansler l.eller sekreterare, hvaraf man kan sluta, att äfven han fått sitt embete till följd af konungagunst. Man kan således antaga, att han, liksom Bero, böjde sig för den verldsliga makten och afstod från anspråket på kyrkans obetingade herravälde i Fd. Emellertid hade afträdandet af biskoparnes förra inkomster till sv.svenska kronan gjort en ny beskattning nödvändig, dels för biskopars och presters underhåll, dels äfven för att uppbära den ståt och värdighet, hvarmed en kyrkofurste i dessa tider ansåg nödvändigt att uppträda. Om biskop Ragvald är således antecknadt, att han pålade Ff.Finnarne en ny beskattning, som kallas matskoth = mat-tillskott, d. v. s. en afgift i lifsmedel och troligen ull och talg, hvilken af invånarne borde erläggas åt deras presterskap.

|54||384|

5 VII. Kettil. Mera är icke om biskop Ragvald med säkerhet kändt, och han efterträddes af Catillus l.eller Kettil, likaledes en svensk, född Vestgöthe och kansler hos Konung Waldemar, hkenhvilken han hade att tacka för embetet. Catillus styrde f.finska kyrkan från 1266 till 1286.

6 Han var således den tredje finske biskopen, som medelbart eller omedelbart tillsatts af Sveriges konung och derigenom hyllat den verldsliga makten. Men detta stred mot kyrkans, mot den romerska hierarkins grundprincip, som just under samma tid, allrad efter Hohenstauffernes besegrande, allradjerfvast proklamerade den andliga maktens öfverhöghet öfver den verdsliga. I st.stället att kejsaren förut först tillsatt, sedermera stadfästat påfven uti hans embete, blef nu den grundsats gällande, att All jordisk makt är af Gud insatt genom hans kyrka. »Kejsaren har sitt rike såsom län af påfven» – detta var i 13:de seklet påfvarnes ständiga, ihärdigt förfäktade dogm (Magnus af Norige 1174 län af St Olof.) – Följaktligen voro äfven när konungarne voro påfvens läntagare, och ägde de, enligt den kanoniska lagen, än mindre någon ingen rättighet att inblanda sig uti kyrkans angelägenheter. Hela medeltiden är uppfylld af denna strid mellan den andliga och verldsliga makten – hkenhvilken ganska tydligt återspeglar sig äfven uti den finska kyrkan. (Jag skall framdeles söka närmare utreda denna stora verldsstrid och dess inflytande på vårt land – Här vill jag endast nämna, att) tTillsättandet af biskopar småningom alltmera undandrogs alltmera den verldsliga makten och blef i blef i första rummet somsvårtytt domkapitlens, i högsta instansen som påfvens rättighet. Kejsaren och konungarne ägde endast stadfästa biskopen i hans egenskap af kronans läsvårtyttntagare – för hans verdsliga besittningar och verldsliga makt samt, af för dessa regaliaer eller konungsliga rättigheter, af honom fordra trohetsed. Denna konungens öfverhöghet betecknades i äldre tider med öfverlemnandet till biskopen af ring och staf, sedermera med öfverlemn.öfverlemnandet af spiran svärdet. l.eller krasvårläst p.g.a. strykning Skenninge: Investituren. Skenninge möte: Investiturenoriginal: Investituren. erkändes äfven på Skenninge möte|55||385| Nu hade härtills ej funnits något domkapitel i Åbo, och bis kyrkan hade, i sin svåra strid med hedendomen, nödgats underkasta sig att låta konungarne mer utnämna biskop. Kon:s kanslerer. Men i samma mån den f.finska kyrkan kände sig tryggare, sökte hon äfven, med påfvens tillhjelp, att åter lösgöra sig från sitt beroende, och derföre förordnade påfven Urban IV med samtycke af kon. Magnus Ladulås, att ett domkapitel skulle tillsättas vid den dåvarande domkyrkan i Räntämäki, hkethvilket skedde år 1276, under medverkan af erkebiskop Folqvinus och andra prelater i Upsala.

7 Helsingius 95.

8 Domkapitel. – Deras inflytande. Biskopsval.

9 Om Catillus biskop Kettil vet man för öfrigt blott, att han år 1285 underskrifvit den vigtiga s. k. Alsnöstadgan, hvarigenom bl. a. våldgästning förbjöds hos allmogen.

10 VIII. Johannes I: 1286–1290, förut prior i dominikanerklostret i Sigtuna, var den förste f.finske biskop, hvilken erhöll sitt embete genom kanoniskt val, men blef fyra år derefter vald till erkebiskop i Upsala och mottog med påfvens samtycke denna högre värdighet,. men Han dog redan påföljande år 1291 under en resa i Frankrike under en resa till Rom.

11 Alla de första 8 voro utlänningar: 2 engelsm. och 6 svenskar. Men IX. Eefter honom Johannes I följde Magnus I (1291–1308), förut kanik i Åbo, den förste finne, som beklädt biskopsembetet, ty han uppgifves ha varit född på Märtälä gård i Rusko kapell, och var dessutom märkvärdig derföre att under hans tid domkyrkan flyttades från Räntämäki till Åbo.

12 Innan vi öfvergåUnder hans tid inträffade äfven Torkel Knutsons tåg till Karelen, som fullbordade Fds eröfring och xdomenskristendomens allmäna utbredning i landet, hvarföre det blir nödvändigt att förstoriginal: första redogöra för en så vigtig epok uti vårt lands öden.

|56||386|

13 1. Flyktingar. 3. Korståg. 2. Odlare. 4. Birkkarlar 1277.

14 Birger Jarls eröfring hade utbredt xdomenkristendomen österut till Päjäne, norrut sannolikt endast till Näsijärvi (Tfors). Allt land norrom N:järvi och Österom Päjäne var ännu vid hans denna tid hedniskt och oberoende finskt, med undantag af den sparsama sv.svenska kolonisation, som troligen då redan nedsatt sig i en del kustnejder af norra södra och medlersta Ö:botten. – I norr var låg en omätlig vid landsträcka, innefattande norra delarna af Satakunda, Tav:land och hela Öbotten, betäckt af ofantliga skogar och kärr glest bebodd, för det mesta af nomadiserande Lappar.original: Lappar, up I öster utbredde sig öfver hela det nuv. Savolaks och Karelen, kring Ladogas kuster och djupt in på det nuvar. ryska området de mäktige Karelarne. Redan Erik den heliges tåg, vidare det följande omvändelsenitet, biskop Thomas våldsama tider och slutligen B. Jarls tåg utöfvade ett märkligt inflytande på d sv Fds nordliga provinser derigenom, att alla Tavastl. flyktingar, alla som voro missnöjde med det främmande väldet och den främmande tron, drogo sig undan i säkerhet norrut, nedsatte undanträngde småningom Lapparne och nedsatte sig vid de fiskrika sjöarna och floderna. Vidare koloniserades det nordliga landet småningom äfven af de kristne Tavasterne derigenom, att kyrkan ganska säkert begagnade sig af dem såsom redskap för xdomenskristendomens utbredande. Biskopen gaf dem icke allenast den syndaförlåtelse, som frikostigt utdelades för ett så Gudi behageligt verk, utan gaf dem äfven – med kath.katholska kyrkans dåvar. makt att bortskänka länder – äfven den mark, de kunde eröfra af hedningarne, till deras egendom. På detta sätt blefvo korstågen i Fd permanenta. I det inre och norra landet funnos stora s. k. Erämaatspråk: finska, ödemarker, der jagt och fiske lofvade ofta rik vinning.|57||387| Till dessa nejder drogo då de södra Tavasterne ut om sommartiden och återvände med deras byte på hösten. Mötte de andra Lappar l.eller hedn.hedniska finnar, som förut intagit dessa nejder, så dödade de eller fördrefvo dem utan förskoning, åberopande kyrkans utslag, som tillerkände dem landet. Yngre söner i familjerna, eller andra som önskade sig bättre boningsplatser, nedsatte sig efterhand i de norra trakterna, och rödjade skogen omkring deras pörten och begynte att svedja. RepetitionRepetition 22/3 67. Sv.Svenska väldet i Fd. – Frihetsanda. Ej feodal. Ej lifegne. Slott – höfdingar. Sagarna. Nationaliteten. Handel: Visby. Venedig. Birkkarlarne. Städer. Emeller I söder uppför – i vester nedför floderna – Vattnens betydelse – Flodda Längtan till obekanta stränder. Floddalarna. Sluttning. Rinnande vatten. Så utbredde sig Tavvsvårtytt.Tavasterne efter konflikten med svv.svenskarne norrut, än med våldets, än med odlingens rätt; hvarom ännu qvarlefva traditioner bland folket. Lapparne Otaliga ortsnamn (Lappo, Lappajärvi, Lapeenranta, Lapinlax,original: Lapinlax Loppis, o. s. v.) bära spår efter Lapparnas fordna vistelse uti södra och medl.medlersta Fd. Vid Lapinlaks, en vik af Keurunselkä, omtalar ännu en folksägen huru Lapparne blifvit ihjälslagne för det att de ej velat antaga Xnakristna läran. – Så glest bebodt var landet, att en En sägen i Wesilaks berättar huru Lapparne en tid försvarat sig på en holme i sjön, som derföre kallas frihetsön. Wapaaluoto – Laukku herregård säges ha fått sitt namn deraf att en flyende Lappe der nedkastade sin rensel, laukkuspråk: finska. – Lapinrauniotspråk: finska. – Lappalaisetspråk: finska = hedningar. – Lapparne ej försvunne totalt: Lappo = slägtnamnet Lappalainen. – Många andra sägner vittna om huru glest det inre och norra Fd måste ha varit bebodt i 13:de seklet och ännu långt senare. I Lesti kapell, hvars första invån. sägas ha varit Lappar, råkade åbon på Hiienniemi i träta om jagtmarken med sin närmaste granne, som bodde 8 mil derifrån på Himanka gård, och stället, der de förliktes och bestämde gränsersvårtytt för hvarandras områden, kallas ännu Keräjäkangas (tingamo).original: (tingamo)|58||388| När Kumobon såg en spån komma flytande utför elfven, företog han sig en resa för att uppsöka sin närmaste granne och fann honom först i Kaukola, som är den äldsta by uti Tyrvis, 7 mil. Ännu in på 16:de seklet voro Tavastl. nordliga delar. – Oriwesi, Ikalis, Ruovesi, Keuru, Birkala, Wesilaks, Lempälä, Kangasala, Urdiala, Sääksmäki, Hauho, Akkas, Hollola Laukkas, jemte Rautalampi, Saarijärvi och Wiitasaari, m. fl. – till största delen endast ouppodlade ödemarker, der de sydligare soknarna hade deras utjormarker, fiskelägen och skogsskiften. –

15 Om Birkkarlarne mera. Sid. 91. RepetitionRepetition 2/5 73. Bero. Ragvald I. Kettil. Johannes I. Magnus I. Kolonisation.

16 Nödvändigheten att trygga Fds besittning och Sveriges kuster genom Karelarnes underkufvande blef för allt mera erkänd af sv.svenska regeringen. Den tredubbla fiendskapen mot Tavasterne, svv.svenskarne och xdomenkristendomen dref demsse Karelare oupphörligt, och sannolikt på Novgorods anstiftan, till nya härjande plundringståg. Det klagas, att de hvarken skonade ålder l.eller kön, och och på det grymmaste sätt marterade XneKristne, som föllo i deras händer. – Flera misslyckade försök gjordes att bryta deras och Novgorods makt. År 1256 på somm.sommaren gjorde sv.svenskar och Tav.Tavaster, i förbun[-]oläslig handstil med härmästaren i Liffland ett tåg till Narova och begynte der anlägga ett fäste (Narva), men återvände af fruktan för den annalkande fienden. Möjligen föroriginal: För att besvara detta besök, tågade furst Alexander Nevski samma år med hela sin krigsmakt först mot Tavastland och sv.svenska makten i Fd. – »Och det var – säger kr.krönikan – en besvärlig färd, att man ej såg hvarken om dagen l.eller natten, utan det var ett oupphörligt töcken. oOch de vandrade öfver otillgängliga berg och bekrigade hela hafskusten, några nedhöggo de, andra togo de tillfånga och återvände till eget land med många fångar; och landet vardt ryktbart genom den bäfvan och fruktan han ingaf det.»|59||389| 1257 klagar kon. Birger Waldem. i bref till påfven, att »de trolöse och grymme jemte hedn. gudlöse grymme Karelarnesvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande med raseri infallit på Sv:sSveriges område, på ett omenskl. sätt dödat många kristna, sköflat byar och åkrar, vanhelgat kyrkorna, samt till hedendom och slafveri bortsläpat nydöpta gossebarn». Korståg. Detta var likväl det sista större fälttåg mot Fd, som Karelarne veterligen företagit i Emellertid hade den gamla vänskapen mellan Karelarne och Novgorod efterhand betydligt svalnat, ju mera det fordna förbundet småningom antog karakteren af lydpligtighet och beroende från Kar:sKarelarnes sida. Novgorod hade sannolikt efter segern vid Neva 1240 och andra lyckliga fälttåg mot de sydliga folken, låtit Karel.Karelarne känna sinoriginal: deras öfvermakt. och Tillika hade biskop Kettil med mera statsklokhet än sina föregångare sökt att vinna Kar:neKarelarne på sin sida. detta Detoriginal: det säges att han skickat dem missionärer. Deraf osämja med Novg. 1269: »Och fursten ville tåga till Karelen, men Novg. bådo honom att icke tåga till Karelen, och fursten afsände sina krigshärar tillbaka.» – År 1278 brast osämjan ut i full låga, man vet ej af hkenhvilken orsaken, men det säges, att dåvar. fursten i Novg. Dmitri Alex:tsch drog ut att »straffa» Karelarne, härjade deras land och tog inbyggarne tillfånga. – Sådant var slutet på den gamla vänskapen, och det kunde Karelarne sedan aldrig förglömma. – Det vill synas, som skulle Kar.Karelarne först af hämdlystnad påkallat den liffländske härmästarens hjelp, ty år 1284, seglade Svärdsbröderne in i Ladoga och ville – som kr.krönikan säger – »taga skatt af Karelarne», men slogos tillbaka af Novgoroderne. – År 1292 gjorde Novgoroderne »med vojvoder och furstar» åter ett tåg till Tav:land, bekrigade landet och »kommo friske tillbaka». – Samma år synas svv.svenskarne ha gjort ett infall med 800 man i Karelen och Ingermanl. – De kommo – säger kr. – med 800 man – 400 till Kar. och 400 till Ingermanl. – Men Ingrer och Karelare nedhöggo en del och togo andra tillfånga.

17 Månne lockade af Kar.Karelarnes löften?

18 De vestra höllo med Sv., de östra med Nogorod.

19 Dmitri anlade Koporje 1278.

20 (Strh. V: 50.)
Sv.Svenska kr: Anno 1292 Aksborg capta est a Ruthenisspråk: latin. – Biskopen eftergaf Tavasterne det 4:de ekorrskinnet.