Sjunde Föreläsningen 29/2 72

|46|

Sjunde Föreläsningen. 29/2 72

1 Religioner.

2 Med hänseende till religionen förhålla sig Europas nationer som följer:

3 Till kristendomen bekänna sig 96 %, till andra religioner knappa 4 % (3,9). Bland de kristna har katholska läran de fleste bekännarne, 141 mill. 300,000, dernäst den grekiska kyrkan 635,800,000; och Protestanter finnas 63,100,000. Samma 3 grupper, som folkstammarna, endast att en är här i proportion större. Afvikande kristna sekter räkna inalles 3,800,000 bekännare. Judar finnas 4,100,000, Muhamedaner 6,850,000; – hedningar nära 200,000.

4 Ett egendomligt samband mellan religioner och nationaliteter är omisskänneligt. Så finner man den katholska kyrkan öfvermäktigt herrskande bland de greco-romaniska folken, protestantismen bland de germaniska och grekiska kyrkan bland de slaviska folken. Detta kan icke vara en tillfällighet: det bevisar, icke blott att hvarje folks egendomliga lynner finner sig företrädesvis anslaget af en viss form för dess religiösa medvetande, utan äfven att det är nationaliteterna som tydligen varit medverkande i att dana denna form. Katholicismen i sin nuvar. form afviker betydligt från den äldsta, den verkligt katholska, allmänna kristna kyrkan: hon har uppstaplat tradition på tradition och slu ändtligen tillspetsat sig i sin slutpunkt, den påfliga ofelbarheten. Hedendom, Diana. Det sinnebildliga, det aningsfulla, det mystiska, det för sinnena anslående i kath. kyrkans kult är särskildt egnadt för de romaniska folkens lifliga fantasi och sinnliga åskådningssätt. Att antingen|47| i maklig ro stadna vid denna sinnliga åskådningen, eller i lidelsefull häftighet, genom botöfningar och goda gerningar tillkämpa sig sjelf frid och salighet, detta är alldeles förenligt med sydländska naturer lynnen och särskildt med de romaniska folkens ständiga omskiften mellan veklig ro och en stormig passion. Den grekiska kyrkans kult har, som bekant, sitt mesta innehåll gemensamt med den katholska: vördnaden för det traditionela, det formela, ceremoniösa, mystiska, för det gudomliga, iklädt en sinnlig och mskligmensklig form, fastor, botöfningar, helgondyrkan, klostren, och slutligen den kyrkliga mskligamenskliga auktoriteten såsom representant för den gudomliga,. som hvars spets å ena sidan hos katholikerne är påfven, å andra sidan men hos Grekiska bekännare patriarken, och den heliga synoden. och slutl. det verdsliga öfverhufvudet Båda kyrkorna äro autokrater, allena saliggörande – extra ecclesia nullu salusspråk: latin – herrsklystnad saknas hos ingendera, ehuru denna framträder skarpare genom rom. kyrkans starkare koncentration. Skilnaden är, att den grek. kyrkan bär en mera österländsk pregel – hon är lugnare Men en väsentlig skilnad mellan dem båda är i kyrkans förhållande till staten. Katholisismen utlöper i en rent kyrklig spets, – i en s. k. påfve, som kallar sig Christi ståthållare och på grund af denna fingerade titel gör anspråk på att underordna staten och alla verldsliga förhållanden under kyrkan. Den gGrekiska kyrkan har, till följd af sina patriarkers beroende, först under det byzantinska kejsaredömet och sedan under andra verldsliga herrskare, förlorat denna sin kyrkliga spets och dermed, om icke sina anspråk, så dock sintt traditionela och berättigande att dominera staten. Båda kyrkorna lida af det grundfelet, att sammanblanda kyrka och stat, men under det att den katholska kyrkan vill beherrska staten,|48| vill staten beherrska den grekiska kyrkan. För öfrigt bär denna sednare en mera österländsk pregel, som är öfverensstämmande med dess bekännares härkomst och lynne. Den grek. kyrkan är mycket mera konservativ, än den katholska, mycket orörligare, mera ålderdomlig, mera lugn, mindre intelligent, mera försjunken i former, som förlorat sin betydelse, och i det österländska, kontemplativa betraktandet af det gudomliga. Derför har hon också i det yttre stått mera orörd af tidens stormar, men inom henne verkara samma upplösande krafter, som inom den romerska. MskoandenMenniskoanden kan icke bindas vid former och bokstäfver, det oändliga hos honom protesterar i hvarje ögonblick mot ändliga band, hans eget outtömliga innehåll förnyar sig ständigt och spränger de skrankor dammar man vill uppresa mot hans forsande lifsström.

5 Religioner.

6 Detta visar sig dels mindre i de sekter, som oroa båda de nämnda kyrkorna, dels än i de inom dem befintliga bjerta motsatserna af bigotteri eller fullkomlig otro. En allena saliggörande kyrka medgifver ingen medelväg: hon fordrar med ett förfärande samvetstvång ovilkorlig tro på alla sina maktspråk, följaktligen också på de absurdaste sådana, såsom undergörande helgonbilder, prestens gudomliga medlarekall, salighet förvärfvad med egna goda gerningar m. m. sådant, som strider diametralt, icke blott mot kristendomens och bibelns läror. Häremot resa sig samveten och öfvertygelser öfverallt inom de båda kyrkorna,|49| Religionerna. men der möter en stor svårighet att bilda en majoritet för reformerna, just emedan dessa kyrkor tillika äro uttryck af nationaliteten och former för dess skaplynne. Ly I lyckligaste fall bilda dessa protestanter inom romerska och grekiska kyrkorna en sekt – såsom vi nu inför våra ögon se gammalkatholikerne uppresa sig mot den påfliga ofelbarheten – men i de flesta fall stadnar den sårade öfvertygelsen inom den protesterandes eget bröst och slår der lätt öfver i en fullkomlig otro. Tron får sin styrka genom den gemensama bekännelsen, och detta förklarar oss kyrkornas uppkomst, – men otron behöfver ingen sådan positiv lifsyttring, emedan dess väsende just består uti att förneka. Otron kan således umbära stödet af en kyrka, den kan uppsvälla i hela sin toma storhet inom ett enskildt mskobröstmenniskobröst, och som sådan uppträder den mest enstaka inom de grekiska och romerska kyrkorna. Inom dessa löper icke blott hvarje tänkande, utan äfven hvarje efter den gudomliga sanningen uppriktigt sökande själ den dubbla faran, att antingen nödgas kasta förneka sin öfvertygelse och blindt tro allt, eller ock vidhålla denna protesterande öfvertygelse och lika blindt tro intet. Det finns inom de båda kyrkorna ofantligt många, som välja det förra alternativet och blifva hvad man kallar bigotta; – det finns ofantligt många, som välja det sednare och blifva tviflare på allt, atheister af renaste vatten. När sådane, såsom Men både tro och otro drifvas genom den mskligamenskliga andens egen|50| expansionskraft att göra propaganda, att utbreda sina läror, – och emedan tron måste stöda sig på en inre lifserfarenhet och otron deremot kan begagna alla yttre vapen, som erbjudas den af en materialistisk eller tviflande tidsanda, utbreda sig dess läror, enligt regeln, vida snabbare, såframt icke stora pröfningar kasta mskoandenmenniskoanden på knä för Guds thron.

7 Religionerna.

8 Häri ha vi förklaringen af sådana märkeliga tilldragelser som de sednaste åren timat inom den katholska kyrkan: å ena sidan en förslafvad kyrkas vidunderliga trots mot hvarje utveckling af mskoandenmenniskoanden, – å andra sidan internationalens och kommunismens fräcka uppträdande mot all positiv tro och mot all positiv historisk erfarenhet. Den grekiska kyrkans ålderdomliga byggnad står ännu till utseendet orubbad och lugn, men äfven inom henne arbeta samma motsatser mellan vantro och otro, och de skola ofelbart leda äfven till hennes upplösning. Men när detta sker, är omöjligt att förutsäga. Det byzantinska riket stod i nära tusen år qvar efter den tid, när det redan tycktes vara i full upplösning. Alla de nationer, som bekänna sig till den grek. kyrkan, stå i jmf. – med det nyare Europa ännu på medeltidens kyrkliga ståndpunkt. Politiska omhvälfningar kunna påskynda, men äfven fördröja upplösningen. Krisen kan med nutidens jernvägshastighet komma i morgon; den kan dröja i flera sekler – men nationerna kunna icke i hast omskapas, och tills detta skett, kan kyrkan få anarkin, men icke reformen.

|51|

9 Religionerna. Protestanter.

10 Den protestantiska bekännelsen är, som sådan negativ, den protesterar mot mskligamenskliga tillsatser till bibelordet, förnäml. i den katholska kyrkan, ur hvars sköte den separerat sig. Hade den stadnat vid sitt förnekande af katholicismen, så hade den, till följd af utvecklingens lagar, upplöst sig i otro – såsom nykatholicismen för 25 år sedan och såsom vår tids s. k. frikyrkor. Men protestantismen har sin positiva bekännelse i sina två hufvudkyrkor: den evang.lutherska och den reformerta, hkahvilka åter sönderfalla i flera underafdelningar. Katholikernas främsta argument mot protestantismen är just detta dess sönderfallande i olika öfvertygelser, mot hkahvilka katholic. uppställer sin princip af kyrkans och trons allmänna enhet. Verkliga förhållandet är, att denna enhet aldrig kunnat och aldrig kan genomföras, lika litet som den fria mskoandenmenniskoanden kan någonsin bindas vid en gemensam och en för alla tider bestående utvecklingsform. Men det kan icke nekas, att der dock ligger en fara i protestantismens åtskilssträfvande väsende. Ty om friheten är ett nödvändigt moment för den mskligamenskliga utvecklingen, är enheten, s:hållningensammanhållningen, regeln, ett icke mindre vigtigt moment. Allt beror på att finna den rätta jemnvigten mellan dem båda.

11 De protest. kyrkorna ha funnit en sådan föreningspunkt i bibelordet. Att tolka detta med trons ödmjukhet och det mskligamenskliga förnuftets frihet, samt att icke erkänna någon annan högsta norm för sin öfvertygelse, – detta är protestantismens positiva princip. På den Det grundar sig, rätt fattad, såväl samvetsfriheten, som den mskligamenskliga forskningens rätt.

12 I bredd med kath. och grekiska kyrkorna|52| är denna uppfattning af religionens sanningar en tänkande, men äfven till en viss grad kylig. Den utmönstrar fantasin, den lemnar blott ett begränsadt utrymme för känslan, den vädjar mera till förståndet, den lägger religionens tyngdpunkt i viljan.

13 Religionerna.

14 Allt detta är nordiska grunddrag. Söderns och österns folk lefva vida mer i känslan och fantasin, – nordens och vesterns folk mera i förståndet och viljan. Det, som gifvit de germaniska nationerna en så betydande rol i historien, är just en öfverlagd viljekraft. För dem är den protestant. uppfattningen af religionen alltså i sj. v.sjelfva verket nationel. De kunna umbära största delen af den vidlyftiga, känslan och fantasin anslående apparat, hvarmed de två äldre kyrkorna kringbyggt den på engång så enkla och så djupa kristendomen och hvarpå de öfriga sätta ett så högt värde. De bortkasta skalet, för att behålla kärnan.

15 I sin nyktraste opposition mot känslans och fantasins intrång på religionen blir protestantismen hvad man kallar puritanism. Den förnekar då dessa två elementer, i st. f.i stället för att underordna dem, och på detta sätt kommer protestant. till en motsatt ytterlighet. De skottske puritanerne vände sig med en fanatisk vrede mot alla sköna konster i kyrkans tjenst: mot sången, orgeln, måleriet, skulpturen, arkitekturen. Det blef en stelfrusen religion – de kunde icke afkläda mskanmenniskan hennes medfödda känslor, hennes öga och öra för skönhetens element. – Närmast puritanismen står den reformerta kyrkan i dess kyligt förståndiga uppfattning.|53| Mot den har uppstått en reaktion, som i den anglikanska eller engelska högkyrkan närmar sig mer den katholska så nära, att öfvergången icke är svår: – något som de sednaste åren väckt i England mycken uppmärksamhet. – Den lutherska kyrkan deremot har likasom behållit en barlast ifrån sin moder katholicismen – konsternas medverkan och ett något friare spelrum för känslan. Men den luth. kyrkan har också behållit, jemte den anglikanska, en öfverbyggnad af hierarki, som gör henne rank på tidens farvatten. I statens öfvermakt öfver kyrkan närmar sig åter protestantismen den grekiska kyrkan. Inom de båda gamla kyrkorna kämpade upplösande motsatserna af öfvertro och otro. Inom de protestantiska kyrkorna döljer sig en annan fiende, måhända farligare än de båda förra, neml. likgiltigheten. Det finns mycken andelig lättja t. ex. inom den lutherska kyrkan. Katholiken och Greken korsa sig alla dagar för sina gudabilder, visserl. ofta tanklöst, men dock med en hågkomst af sina pligter mot Skaparen; och deras vi lutheraner anse oss ha gjort nog för vår Gud, när vi två timmar i veckan – ofta föga mindre tanklösa – sitta i kyrkan. InOom de protestant. kyrkorna dö af någon sjukdom, blir det af sömnsjuka. leder indifferentismen till samma resultat: sekter, otro. Men lyckligtvis har historien vanligen sina medel att uppskakaoriginal: uppska de sofvande ur deras dvala.

16 Religioner.

17 Detta nu ur synpunkten af kyrkornas nationela betydelse. Det torde icke vara för många ord, slösade på ett lifselement, hvaraf, – som jag förut har antydt – nationernas styrka lifskraft väsentligt beror.