Sjuttonde Föreläsningen 15/3 66

|112|

Sjuttonde Föreläsningen 15/3 66.

1 RepetitionRepetition. Elisabeth I. 25/11 41. Säkkjärvi. Löfving. Vinterqvarter – Sjukdomar Stämplingar. Panique.

2 Öfversten Carl Otto Lagercrantz, en af de verksamaste ränksmidarne och pratmakarne i armén, afgaf i krigsrådet följ ett betänkande, som för sin utomordentliga feghet förtjenar att särskildt ihågkommas. Efter Sedan han förklarat att han aldrig befunnit sig i så svåra omständigheter och att man måste adorera Guds hand samt dermed vara nöjd, fann öfversten bäst att med det första abandonnera ett illa flanqueradt retranchement, hvars 6 polygosvårtyttner fordra åtminstone 6000 mans besättning. som Fhamn. Man borde söka amusera fienden och arretera hans operationer, till att dermed draga riket ur en total undergång samt ofördröjligen begära förhållningsordres af Kgl. Maj. och rådet. Skulle fienden mot förmodan ej bevilja ett stillestånd, var det öfverstens oförgripliga tanke, att innan aftonen alla de en mil häromkring liggande byar uppbrännas, örlogsskeppen antändas, galerflottan med alla här liggande transportskepp sänkes, det grofva artilleriet spränges, fältartilleriet förespännes, de härvarande trupper marschera, och landet ända till Anjala bro brännes och ödelägges, staden antändes och hvad här är ruineras. – Detta utan att man ännu sett någon fiende; han förmodades endast vara att vänta! Och likväl förenade sig i detta nesliga och vildsinta yttrande, i detta oerhördt fega och mot det arma Fd grymma förslag 16 chefer af närvarande 18: bland dem Lvhpt och Bbrock. Endast öfverste Wrede och den tappre veteranen gen.major Bosquet, kommendant i F:hamns fästning,|113| vägrade att samtycka härtill och förklarade att man hellre borde slåss till sista man. –

3 »Den 2 Mars – säger fältpredik. Tiburtius – glömmer jag aldrig så länge jag lefver. Ty ehuru ännu icke något visst spordes om RneRyssarne, gick dock galenskapen till sin högsta grad, så att enhvar gick sin väg och frågade hvarken efter generaler eller ordres. En magasinsskrifvare, som velat med bränvin stärka sitt nedslagna sinne, lät i sitt fylleri hvar och en som kom taga hvad han ville, hvaraf ryktet utkom att magasinet gafs till spillo, och det plundrades verkligen. Alla stycken kring fästningen voro vända uppåt vädret, man talade om att de skulle sprängas och fästningen öfvergifvas. Mest alla invånare flyktade ur staden, och dock visste ingen, om fienden var i anmarsch eller ej.»

4 Major Pfeiff red ut, som det hette, att söka trosshästarne, men stadnade i sin förskräckelse ej förr än i Orimattila, der han lät höra åt huru det stod till i F:hamn. – I Mendolaks brändes ett magasin med sådan brådska, att alla uppbördsskrifvarens saker – Det var denna armé och detta befäl, som skulle utföra ett anfallskrig och som på förhand skulle eröfra från Rd dess nya hufvudstad. Det utomordentligt löjliga i denna förskräckelse var att den saknade all verklig grund. Ryska armén låg i god ro i Wiborg och hade endast dragit till sig några förstärkningar. Löfving godtgjorde snart sitt förra förhastande genom att bringa säkrare underrättelser; men när han dervid yttrade sig på sitt vanliga frimodiga sätt öfver befälets usla anstalter och ringa kunskap om fiendens företag, förgrymmades Lvhpt, och lät arrestera den käcke partigångaren och skickade honom fången till T:hus. Om han Lvhpt mist sitt högra öga, hade detta ej kunnat skada honom så mycket som hans okloka förhastande att beröfva sig sjelf den ende man, som var i stånd att gifva honom pålitliga underrättelser. Malmström om Löfving, ogrundadt –

5 Sedan man på detta sätt i 4 l.eller 5 dagar förgäfves väntat RneRyssarne till F:hamn och ingen fiende syntes till, begynte man ändtligen att fatta så mycket mod, att man kunde blygas. – Emellertid hade obotliga skador skett – genom manskapets fram- och återmarscher och hästarnes utsläpande – förskräckelsen ledt till den en ganska ovanlig åtgärd.|114| Öfv. Lagercrantz blef neml. skickad till Pbg för att föreslå vapenhvilans förlängning, men reste på eget bevåg till Moskva, för att uppvakta den unge hert. af Holstein och med honom uppgöra förslager om thronföljden i Sv. Tillika utmålade han sv.svenska härens tillstånd i de mörkaste färger. Beskickningen blef utan direkt resultat, och Lvhpt lät skicka Lagercr. vid hans återkomst fängslig till Sthm, men man hade redan det ex. som sedan förnyades 1788, att sv.svenska officerare under brinnande krig öppnade på egen hand underhandlingar med fienden,. och Lagercr. hade i armén många vänner, hkahvilka upp gjorde sig en heder af att visa öfverbefälhafvaren all möjlig olydnad, utspridde om honom de smädligastsvårtytte rykten och på vid sina dryckeslag skickade till generalerne den trotsiga helsning, att de nu föreslogo Carl XIII:s skål.

6 Vid samma tid, när RneRyssarne genom vapenhvilans uppsägande åstadkommit en så hejdlös skrämsel i F:hamn, hade de på ett annat håll verkligen varit i rörelse. I början af Mars ströfvade ett parti af 900 r.ryska dragoner öfver gränsen i norra Savolaks och uppbrände några bondgårdar. Landshöfd. Stjernstedt i Nyslott vidtog genast kraftiga försvarsåtgärder,original: försvarsåtgärder utsände skidlöpare –. En kapten Betke satte sig i spetsen för några Karelska dragoner, några man af Nyslotts garnison och några uppbådade bönder samt förjagade fienden tillbaka öfver gränsen. I Kiides prestgård lågo en natt två officerare, Bergman och Knorring, med 22 man och omkr. 350 mot fienden uppbådade bönder. Officerarne druckne. Om natten blefvo de kringrände af betydlig fientlig|115| af några hundra kosacker och 2000 dragoner. Officer. förbjödo bönderne att skjuta på fienden, befallte dem sönderhugga sina skidor och gingo sjelfve ut att dagtinga om en vapenhvila. Den beviljades, men fienden begagnade tiden att af hölass och bräder uppföra ett bålverk, hvarifrån han begynte skjuta på prestgården. Bönderne besvarade elden och 60 l.eller 70 lyckades slutligen slå sig igenom, men 1240 blefvo nedhuggne och 120 tillfångatagne. Bergman, Knorring och blansvårläst p.g.a. överskrivningderas 22 soldater gåfvo sig fångne. Sv. Karelen förhärjades, Savolaks hotades för andra gången af samma öde, men räddades åter genom Stjernstedts utspridda rykten, att en stark militärtrupp var i antågande, och när fienden såg 350 bönder utstyrde i uniform, drog han sig tillbaka. Kapten Kræmer som anförde dessa bönder, jemte 70 man af Nyslotts garnison, företog var djerf nog att gå öfver r.ryska gränsen i Kerimäki och drog fienden efter sig samt höll ut i en het skärmytsling, der hans skidlöpare gjorde mycken nytta.

7 RepetitionRepetition 26/4 70. Förräderi. – Stillest. uppsäges. – Lagercrantz. – Konfusion. Kides, Savolaks. Manifestet.

8 Midti landets nöd och förbittring öfver kriget kom nu kejsarinnan Elisabeths ryktbara manifest af d. 18 Maj Mars 1742, – ryktbart och märkvärdigt icke blott derföre att r.ryska regeringen deri för första gången vädjade till ett sjelfständigt Fd, utan äfven derföre att denna tanke då fick ettn fattade varaktig rot hos en liten del utaf finska adeln och sålunda utgjorde fröet till kommande händelser. (Anjala förb. s. 31), Hert. af Fd 46).

9 Planen var tydlig: Anbudet var lockande. Det i så många sekler sönderslitna Fd, som hkethvilket ständigt fått blöda för hvarje hugg, som riktats af Rd mot Sv. eller af Sv. mot Rd, och som aldrig kunde hoppas något varaktigt välstånd, så länge desst förblef en gränsprovins och ett trätoämne mellan de två rivaliserande hufvudmakterna i norden, –|116| – detta Fd, som visserligen var fästadt vid Sv. med traditionens och kulturens starkaste band, men också gång efter gång fått erfara att det i nödfall kunde gifvas till spillo för det svenska moderlandets intressen, – detta Fd skulle hädanefter blifva en fredlig barrière mellan de båda makterna och njuta af alla neutralitetens fördelar, ja blifva f ett sjelfständigt land och intaga denna »plats bland nationernas antal», hvartill hvarje folk med lifskraft och sjelfmedvetande slutligen måste sträfva. Hvem hade undradt, om ett så länge af strider och olyckor uttröttadt folk nu, när åter ofärden stod för dörren, skulle ha lyssnat till detta anbud och i sin politiska oerfarenhet glömt, att ingen verklig sjelfständighet under sådana förhållanden varit möjlig? Och likväl finner man, förutom dessa få f.finska adelsmän och tjenstemän, som läto förblända sig af så den lysande utsigtern, man finner icke, säger jag, att manifestet i Fd gjort ringaste intryck eller framkallat något slags folkrörelse. Land och folk förblefvo trogne sin svurna öfverhet, såsom de alltid ha varit – och fast som klippan fortfor Fd ändock att stå qvar vid Sv:s sida. Detta Denna tystnad var Fds svar på det anförda yttrandet vid sv.svenska riksdagen, att »enda hasarden» – och man torde med nödgas erkänna, att sägannen om en finsk trohet, som bestått sådana prof, icke hör till poeters eller officiele talares utslitna fraser.

10 I armén vid F:hamn fortforo eländet och sjukligheten, missnöjet och tvedrägten, det hemliga förtalet och den öppna olydnaden. Lvhpts plan var att tidigt på våren låta inspärra Wiborg från sjösidan och derpå med sin förstärkta armé angripa fästningen ifrån landsidan.|117| Men sv.svenska flottan kom sent i rörelse, och när hon ändtligen kom med sina pestsmittade fartyg, som åter blefvo en graf för besättningarna, vägrade amiralerna att lyda. Äfven de voro anbefallde att hålla krigsråd, för att afgöra om det vore möjligt att lyda öfverbefälhafvarens ordres – och denna möjlighet att icke lyda var redan tillräcklig att hindra tillintetgöra den i ett krig så oumbärliga enheten, kraften, energin. Lvhpt ville skicka flottan ett stycke framom armén, flottan åter ville hellre vara stationerad ett stycke bakom armén, och i stället att täfla om äran att först möta fienden, täflade derföre armé och flotta om vanäran att först undvika honom.

11 Följden var, att Aspö. Och när Lvhpt i slutet af Maj 1742 åter hade under sina fanor 15,000 man i tjenstbart skick, qvarlåg han i F:hamn och väntade fiendens anfall.

12 I Wiborgs s:drogssammandrogos åter nu på våren en rysk armé under Lascy, 26,000 m.man stark, hvaraf ungefär 10,000 m.man kavalleri. Med denna styrka gick Lascy d. 13 Juni öfver sv.svenska gränsen.

13 1½ mil österom F:hamn ligger det det ryktbara Mentolaks, ett af dessa pass, hvarmed naturen såjelf har så frikostigt sörjt för Södra Fds försvar. Vägen passerar här mellan höjder, som åt Wiborgska sidan äro ganska branta, men åt F:hamnska sidan mera långsluttande, så att artilleri utan svårighet kan derifrån uppföras. I öster om slätten vid detta pass rinner en bäck, öfver hkenhvilken man 1742 endast kunde passera på en smal, med pallisader befästad bro, och österom bron var åter en förhuggning af fälld skog, medan sanka kärr i norr och hafvet i söder gjorde positionen omöjlig att kringgå. Här var således – Major Fröberg med 2000 man, – ej utan 10,000 mans förlust.

|118|

14 Mentolaks vstarkare än F:hamn.

15 R.Ryska armén nalkades, och dess kosacker begynte svärma st långs strandvägen. Vid Husula stodo T:husTavastehus och Savolaks reg:tenregementen samt Kymmenegårds bataljon uti läger. Dessa trupper voro så litet vaksame, att de den 16 Juni skickat sitt mesta manskap utan gevär till Fhamn efter proviant. Om aftonen kommo kosackerne till Qvarnby och nedgjorde utan åtskilnad alla, som kommo i deras väg, bland dem gen.qvartermästaren Nordencreutz. En flyende bonde förde nyheten härom till Husula, och här blef alarm! Lägret stod i full ordning med tält, fanor och gevär, men manskapet var borta! Kl. 2 på natten visade sig kosackerne i den närliggande byn, och lägret hade varit förloradt, derest ej major Krabbe med 30 man hade fattat posto vid en bäck och uppehållit fienden, tilldess att major Delvig med fältvakten lyckades skrämma honom på flykten. Emellertid utbredde sig förskräckelsen ända till hufvudarmén. och I lägret vid Högfors berättades att Fhamn redan var omringadt, och när någon fältpredik. T. försäkrade att man ännu ej sett andra än ströfvande kosacker, utropade öfv.löjtn. baron Mörner: »bed Gud att ni aldrig får se någon kosack!» – D. 21 Juni kom ett rykte att dammen vid Mentolaks var i hemlighet genombruten. S. qväll D. 21 Juni kom öfverste Palmstruch, som vid Husula gömt sig bakom en sten, och berättade med mycken ifver i Högfors att man borde retirera, ty RneRyssarne skulle strax vara der. – Så mycket pultroneri väckte likväl denna gång åtlöje, och armén stod qvar.

16 Men major Fröberg vid Mentolaks var en gammal, försagd herre. Han hade utsändt den raske öfv.löjtn. Aminoff med 300 dragoner på rekognoscering – dessa hade haft en skärmytsling och förlorat 20 man.|119| Då inbillade sig Fröberg att förhuggningen kunde brännas, kärret kunde genomvadas, passet kunde stormas kringgås och tagas. Midsommardagen om aftonen drog han sig derföre undan till Fhamn, lemnande sålunda den starkaste position utan svärdsslag i fiendens händer. – Först 18 timmar derefter anryckte r.ryska armén och fann till sin stora öfverraskning passet öfvergifvet. Fienden RneRyssarne sjelfve voro i hög grad förvånade. De skickade för ro skull några grenadierer att bestiga retranchemantet i fronten, och dessa behöfde mer än en timma att klättra upp. – Nu gällde det Fhamns fästning.

17 Fhmn har på ena sidan saltsjön, på den andra Bamböle träsk. Mellanrummet var 1742 befästadt med vallar af torf, dock icke bättre, än att flera famnar deraf nedrasade under långvarigt regn. De klena fästningsverken voro dock så stort tilltagna, att de för sitt försvar hade behöft en armé af 10,000 man. Emellertid kunde fästn. endast med svårighet kringrännas, kommunikationen från sjösidan var öppen, terrängen på Wiborgska sidan var oländig, artilleri fanns tillräckligt, och ett stycke vester om fästn. stod sv.svenska hufvudarmén i läger vid Summa. Allt detta gjorde ett försvar icke blott möjligt, utan ganska fördelaktigt, och fältm. Lascy tvekade om han kunde våga ett anfall. Men sv.svenska armén förekom honom med samma ifver som nyss vid Mentolaks och gaf på förhand allt förloradt.

18 Lvhpt grep till sin vanliga utväg: krigsråd. Resultatet var att, sedan Mentolaks var förloradt, skulle man öfvergifva äfven Fhamn, »som intet meriterar att defenderas och derigenom exponera hela Fd.» Gen.major Bousquet qvarlemnades i fästn. med 500 Ff.Finnar att berga hvad de kunde och spoliera det öfriga.original: öfriga, och Förgäfves begärde han.original: han dDerpå begynte en af de nesligaste ilbragder som någonsin fläckat de sv.svenska vapnens ära. D. 28 Juni kl. 10 om aft. staden – magasin. antände – tyghuset