Elfte Föreläsningen. 24/2 65

|75|

Elfte Föreläsningen. 24/2 65.

1 RepetitionRepetit. Banér och hans bana. Wittstock 24/9 36. 1637 återtåg fr.från Torgau. 1638 Pommern Ferdinand II. 1639 Chemnitz

2 I Januari 1641 hade kejsar Ferdinand III församlat en riksdag i Regensburg, och staden var uppfylld af allt hvad kejsaredömet då hade utmärkt och lysande, när plötsligen en underrättelsen, att Svv.Svenskarne stodo i närheten på andra sidan om Donau, spridde harm och förskräckelse i den lysande samlingen. Det var Banér, som, i förening med Weimarska hären, begagnat den ovanligt kalla vintern, när kejsarens hela krigsmakt låg spridd i vinterqvarteren, för att hastigt marschera till Donau samt, om möjligt öfverraska och tillfångataga kejsaren med hela hans riksdag. Anslaget var lika djerft, som välberäknadt, och hade sannolikt lyckats, derest den tillfrusna Donau ännu en dag längre kunnat bära de inbrytande Svv.Svenskarne. – Redan var riksdagen betänkt på en skyndsam flykt och endast kejsaren svor att försvara Regenburg till sista blodsdroppen, då ett plötsligt töväder befriade floden från dess isbrygga och riksdagen från den hotande faran. Att slå broar mellan de flytande isstyckena, var omöjligt – den alltid opålitliga Weimarska hären skilde sig då från tågade bort och Banér var tvungen att afstå från sin djerfva plan, utan annat resultat, än ett plundrande ströftåg i Bajern.

3 De kejserlige beslöto, i sin förbittring, att hämnas, afskära Banér återtåget och alldeles tillintetgöra honom. Nära var att så skett, men Llyckligtvis märkte han oråd, kastade sig in i Böhmen och kom undan. Det var vid detta återtåg den f.finska öfversten Erik Slange med 2000 ryttare kastade sig in i fästningen Neuburg och blef omringad af fiendens hela makt. Det var i Mars 1641. I 4 dagar försvarade sig Slange, bakom usla murar, utan infanteri och nästan utan kanoner. Fienden erbjöd en fördelaktig dagtingan. Slange svarade,|76| att han skulle försvara sig, sålänge han ägde högra armen i behåll (den venstra hade han mistat i lägret vid Saalfeld) och hotade att skjuta den förste, som härnäst visade sig med dylika anbud. Han höll ord: en trummslagare kom med nya propositioner och besvarades med en kula genom hufvudet. – Nu fördubblade det fientl.fientliga artilleriet sin eld – en stor breche blef skjuten – Slange lät innanför breschen timra en ny förskansning af bjelkar – också den blef genomskjuten – stora stycken af murarna ramlade – husen nedskjötos – man kunde utifrån se in ända till stadens torg, och likväl försvarade sig Slange, så länge han ännu ägde en kula att sända mot fienden. Men när han slutligen ej ägde annat än stenar att skjuta med, begärde han kapitulera mot fritt aftåg. Det vägrades – fienden stormade – ännu försvaradesvårtytt Slange i flera timmar: då måste han slutligen gifva sig fången med sina tappre. Men dessa 4 dagar, under hkahvilka han uppehållit fiendens förföljande makt, voro en omätlig vinning, ty de gåfvo Banér tid att hinna undan. – Det är med anledn. af detta tappra försvar, som Erik Slang erhållit det ärofulla tillnamnet »Den svenske Leonidas».

4 Piccolomini förföljde ändock Banér in i Böhmen – der blef en kapplöpning, som mycket liknade återtåget från Torgau. Blott en half timma förut hann Banér till det smala pass genom Ertzgebirge, som han måste passera för att uppnå Saxen Pressnitz – men derefter var han räddad – och kurf., som lät sjunga tedeum öfver sin fiendes förmenta nederlag, hade den harmen att några timmar defter se Banérs förtrupper ströfva ända till Dresdens portar.

5 Detta sitt sista återtåg gjorde Banér nästan döende.|77| Länge hade krigets mödor och väl äfven dess utsväfningar härjat denna starka andes kroppsliga hydda. Förgäfves hade han begärt afsked – fäderneslandet behöfde honom, och tjena måste han, ehuru det ofelbart måste kosta hans lif. En elakartad frossa, förvärrad af den kyliga vårluften, uttömde hans krafter. An Än sängliggande och än buren på bår undan den ständigt förföljande fienden, fortfor han att leda härens rörelser, intilldess att han, i sista stunden utsatt för fiendens anfall, slöt sin lysande krigarebana och sin oroliga lefnad i Halberstadt den 10 Maj 1641. – Han dog förbannad af det härjade Tyskland, välsignad af det räddade fäderneslandet, och man kan säga om Johan Banér, att på samma sätt hafva förbannelsen och välsignelsen alltsedan kämpat om hans rykte för efterverlden. Ty under det att mörka fläckar af krigets förvildning vidlåda hans minne som mskamenniska – under det att strömmar af blod, otaliga tårar och minnen rysligt förstörda städers jemmerrop följde denne vildsinte krigare – har historien å andra sidan antecknat hans i alla faror glänsande rådiga okufvade snille, hans glänsande tapperhet och framförallt hans omutliga fosterlandskärellek, som bestod alla frestelser och slutligen förde honom till denna död, som han så ofta undgått på slagfältet. »Banér – säger G. – har tecknat sig sjelf i sina fälttåg. Vin och kärlek voro hjeltens svagheter.»

6 På sin sotsäng hade han förordnat generalerne Pfuel, Wittenberg och K. G. Wrangel att gemensamt mottaga öfverbefälet. Men så förvildad af krigets sjelfsvåld var denna armé, att endast den fruktade Banérs jernarm hade förmått i någon mån tygla dessa lössläppta passioner, och nu när han var borta, ville soldaterne ej lyda befälet, befälet ej lyda öfverbefälet – alla pockade på belöningar och fria tyglar – öfverstarne sammangaddade sig och fordrade full sold, ökade rättigheter och en tysk fältherre.|78| När man känner denna vådliga upplösning i sv.svenska arméns egna leder, måste det förvåna, att de tre fältherrarne likväl lyckades vid Wolfenbüttel slå den angripande Piccolomini med så blodigt hufvud tillbaka, att han förlorade mellan 23 och 34000 man. Knappt var denna fara öfverstånden, innan splitet inom hären utbrast med förnyad häftighet, Dmk och de tyska furstarne gjorde allt för att underblåsa missnöjet, och allt syntes ånyo på väg att falla sönder, då ändtligen franska penningar och Lenna Torstensons utnämning till öfverbefälhafvare lyckades sätta en damm för de missnöjdes anslag.

7 Lennart Torstenson var vid denna tid 4638 år gammal, redan en pröfvad fältherre och åter en helt annan man än Banér, mera liknande Horn i sina aktningsvärda egenskaper som mskamenniska. Likasom Banér var född soldat, var deremot L. T. en född fältherre. Redan som gosse hade han utmärkt sig genom sitt stilla, begrundande lynne, som likväl, och i högre grad än Horn, var mäktigt af en utomordentlig handlingskraft. Han hade först tjenat konungen som hofsven under kriget mot Polen, och det var då han, skickad under en skärmytsling med ordres till en af öfverstarne, märkte att fienden ändrat ställning och företog sig på eget bevåg att ändra ordren derefter. Detta var farligt och hade kunnat kosta ynglingens hufvud, men tillvann honom i stället kon:skonungens synnerliga uppmärksamhet. »Du duger bättre till fältherre, än till hofsven» – och en fältherre blef Torstenson, sådana Sv. haft få. Han avancerade hastigt, utbildade sig i G. A:s skola och blef den, som näst kon., bragte det sv.svenska artilleriet till det dåförtiden bästa i verlden. Ofta hörde man kon. säga, under det att hans ögon hvilade med varm glädje på denne snillrike man: »Min Lennart är ändå den bäste bland dem alle.» – Bidragit. – Fången vid A. V. och åter utvexlad, led han af fälttågens strapatser – fotgickt – och lät hade|79| kort förut återkommit till Sv. för att sköta sin helsa, när på våren 1641 underrättelse anlände om Banérs död och rådet enhälligt kallade T. till öfverbefälet. – Hans gikt. – Först på hösten öfverreste han till Stralsund – och först i Nov. tillträdde han sitt befäl med än oinskränktare makt än Banér, med förstärkn. af nya trupper och med 235000 rdrriksdaler för att stilla de missnöjdes enträgnaste fordringar. Början var ett föga lysande vinterqvarter i Saxen. Men snart märktes det, att ett snille af första ordningen hade uppträdt i spetsen för sv.svenska hären. I April 1642 förenade sig Torstenson med Stålhandske, som blifvit med af en vida öfverlägsen makt förjagad från Schlesien, och mot detta land marscherade nu T:son 19,000 m.man stark. Det starka Glogau togs med storm, och stora förråder föllo i Svv:sSvenskarnes händer. Kort derefter slog han hert. F. Alb. af S. Lauenbg totalt, och i drabbningen stupade denne äfventyrare, som – Lützen – Fästn. Schweidnitz och hela Schlesien blefvo segrarnes byte. Derifrån bröt T. in i det dittills af kriget förskonade Mähren, tog Olmütz, med ofantliga förråder och sände den djerfve, roflystne partigångaren Helmuth Wrangel med sina ströfkorpser ända till 6 mil från Wien. En h Hans plan var beständigt att diktera freden i Wien, och för detta ändamål behöfde han stöda sig på en kedja af fästningar. En hel månad låg han förgäfves framför Brieg, som undsattes af Piccolomini; ilade derefter tillbaka till gränsen af Pommern och förenade sig med K. G. Wrangel och A. Lillje, som medfört förstärkningar från Sv. och Fd. Försvårläst p.g.a. överskrivningNu var han stark nog att tvinga Piccolomini till strid och gick derföre till Saxen samt började belägra Leipzig. – Likasom för 11 år tillbaka kurfurstens nödrop kallat G. A. till Bfelds slagfält, så kallade nu samme furstes nya nödrop den kejs.kejserliga hären till samma slagfält – Andra slaget vid Bfeld – Leipzig.

8 RepetitionRepetition 15/2 69. Banér 1639–41. Pommern, Chemn., Erfurt. Rgsbg 1641 Jan. – E. Slange, Neubg. B. † 10 Maj 41. Minne. 3 fälth. – myteri. L Torstenson.

|80|

9 Kejs. hären, som anfördes af erkehert. Leopold och Piccolomini, var omkr.omkring 19,000 m.man stark, hvaraf 13,000 ryttare och endast 6000 m.man infanteri. Anm. Meningen var att icke inlåta sig i strid, utan låta den sv.svenska hären sjelf gå sin förstöring till möte genom att qvarstadna öfver vintern i den mest förödda delen af norra T:land, hkethvilket också varit det sannolikaste. mMen så skickligt förstod Torstenson, sedan han nödgats upphäfva Leipzigs belägring, att tillställa en låtsad flykt under skenbar oordning, att de kejs.kejserliga lockades till att förfölja honom, och så fick han sin fiende just der han ville hafva honom. Listen lyckades så fullkomligt, Sv:s reträtt liknade så alldeles en brådstörtad flykt, att äfven den kloke Piccol. lät bedraga sig och marscherade efter till den vida slätten norrom Lpz. för att, som han trodde, oroa och upprifva den återtågande sv.svenska hären.

10 Wbg Åbo rytt. Stålh. Nylands Centern: Östb.Österbottens reg.regemente 1 lin. midtsvårtytt. BborgsBjörneborgs etc.svårtytt

11 Emellertid hade denna om qvällen den 22 Okt. uppnått Bfelds slagfält och bivuakerade der i full slagordning. Hela styrkan uppgick till 15000 m.man, hvaraf 9000 m.man kavalleri och 6000 m.man infanteri, med 70, mest lätta kanoner. Högra flygeln anfördes af gen.major Wittenberg i första och gen.maj. Stålhandske i andra linien samt bestod af idel rytteri. I centern stodo infanteriet och artilleriet under T:sons eget befäl och under honom gen.fälttygm. Liljehök främst samt bakom honom gen.majorerne Mortaigne, K. G. Wrangel och Axel Lillje. Den unge pfaltzgrefven Karl Gustaf. Venstra flygeln anfördes i första linien af gen.maj. Slange, i andra linien af gen.maj. Königsmark. När fienden sedan framryckte, befanns att sv.svenska hären nu innehade i det närmaste samma position, som Tillys armé under det första slaget vid Bfeld 1631 och deremot den kejs.kejserliga hären i det närmaste samma position som konungens här på denna minnesvärda dag.

12 Slaget stod den 23 Okt. 1642. Redan före dagens inbrott hörde man i sv.svenska lägret de kejs.kejserliga truppernas anmarsch – bön och predikan hölls vid samtl. regementer,svårläst p.g.a. inbindning/konservering fältropet utdelades: »Hilf, Jesus der Herrspråk: tyska!»

|81|

13 När de kejs.kejserliga i dagbräckningen marscherade upp, sågo de en syn, som måste hafva uppfyllt dem med förvåning och säkert icke förfelade att göra på dem ett djupt intryck. Samma här, som de igår sett inbegripen i ett förvirradt återtåg och som de nu väntade att finna till hälften skingrad under en oordnad flykt, – samma här marscherade nu dem till möte i slutna leder och den skönaste ordning, ej för att fly, utanför att angripa dem. Striden kunde emellertid ej mera undvikas, och anförarne skyndade att förändra marschordningen till slagordning samt galopperade framför lederna, uppmuntrande sitt folk.

14 Kl. var 7 på morg.morgonen Det kejs.kejserliga artilleriet stadnade på höjden och begynte med god verkan beskjuta de framryckande Sv.Svenskarne En af dess första kulor dödade T:sons häst och afskar hans rockskört, sårade träffade derpå pfaltzgrefvens och ryttm. Rabenaus hästar, slet den skicklige statssekreter. Lars Grubbe midti tu , och dödade hans kanslist Mårten Qvast. Sv.Svenska kanonerna besvarade elden under framryckandet, men med svagare verkan. Slutl. stadnade båda centrarnes infanteri midtemot hvarandra på 100 stegs afstånd och beskjöt hvarandra med liflig musköteld.

15 Undertiden ryckte högra sv.svenska flygelns linie fram under Wberg och högg in på den kejs.kejserliga venstra flygeln under Buchheim och Borneval, innan denna hunnit komma rätt uti ordning. Anfallet var så häftigt, att Ungrarne och Kroaterne efter en kort strid kastade om och flydde i sporrsträck. En del af det öfriga rytteriet värjde sig tappert, erkehert. och Piccol. skyndade dit och lyckades ordna motståndet, men nu framryckte Stålhandske med andra linien, och i två förnyade choquer kastade han och Wberg fienden öfverallt tillbaka, så att omkr.omkring en timma efter slagets början var de kejs:s nederlag på denna sida fullständigt.

16 Sämre gick det på Sv:sSvenskarnes venstra flygel, som stod mot Gonzaga och Bruay. Här stupade genast i början den tappre finnen Erik Slange för en pistolkula, hans folk råkade i oordning och veko undan, men upptogs i andra linien af Königsmark, som åter förde dem i elden.

|82|

17 Vid denna tid hade infant.infanteriet i båda härarnas centrar ledsnatsvårläst p.g.a. inbindning/konservering vid muskötelden och ryckt hvarandra på lifvet. Der blef en förtviflad strid med pikar, bardisaner, värjor och muskötkolfvar, man mot man. Å båda sidor kämpades med största tapperhet och förbittring. En hel timma vacklade segern. Den oförfärade Liljehök, han som inom kort vunnit så stort anseende, att han redan på förhand var utsedd till T:sons efterträdare, stupade; flera öfverstar likaså. Erkehert. och Piccol. fäktade här som simpla soldater. Nära fångne. Förvirring.original: Förvirring Artilleri togs, återtogs. Då högg den segrande sv.svenska högra flygeln det kejs.kejserliga infanteriet i ryggen – ännu en stund värjde det sig, me under stor manspillan; derpå upplöstes allt i en vild flykt, och när slutl.slutligen Stålhandske, som flög öfver fältet på sin löddriga springare kom att på samma sätt anfalla den venstra kejs.kejserliga flygeln i sidan, var Sv:s seger afgjord. – Allt flydde i största oordning – endast vid skogsbrynet försvarade sig ännu två kejs.kejserliga brigader med förtviflans mod, angripna från två sidor och nedskjutna med deras egna kanoner, tilldess äfven detta sista motstånd brast och slaget var afgjordt. Kl. var något öfver 10 f. m. – föga mer än 3 timmar – förföljelse hela dagen – De kejs.kejserliga förlorade öfver 5000 man döde, bland dem många högre officer. och lika många fångne – bland dem 2 generaler,original: generaler 7 öfverstar, en mängd officerare – hela deras artilleri, tross, krigskassa, ammunition och 121 fanor.

18 – Sv.Svenskarnes förlust föga mindre – öfver 2000 döde (Liljehök,oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Slange) och lika många sårade (Stålhandske). Normal.

19 Räfst i Böhmen. Reg.Regementet Madlo upplöst, standarterna brända, officerarnes värjor afbrutna, öfversten halshuggen.

20 Torstenson för svag att förfölja.