Andra Föreläsningen 15/2 62

|10||64|

Andra Föreläsningen 15/2 62.

1 Man torde komma sanningen ganska nära, om man, hufvudsakligt stödande sig på den Castrenska hypothesen, föreställer sig Kalevalas historiska grund och tillkomst ungefär så:

2 När karelska stammen, den nuvar. finska folkdiktens egentliga bärare, efter en sekellång vandring från Altai öfver ryska slätten intågade i Finland, medförde den från sitt moderland och sina stamförvandter ett redan förhanden varande rikt förråd af mythiska sägner och föreställningar, som traditionelt fortplantades. Efter invandringen bibehöll sig en ringa del af dessa sägner i en form, hvari den första urformen ännu är igenkännelig, exempelvis den ursprungligen indiska mythen om verldsägget. Men största delen af denna mythiska urtradition modifierades under förloppet af ett årtusende betydligt, och det på fyra olika sätt:

3 1) En del stadnade qvar i symbolisk form och ingick som grundelement i senare inlefda föreställningar. Dit höra i främsta rummet den magiska visdomen, hvilken är karakteristisk för alla folk af finsk stam, men tillika i Ordets makt öfver naturen äfven röjer spår af den indiska mythen; – vidare natursymboliken, som igenfinnes hos alla högre begåfvade folk i naturtillståndet och som i Kvala intager ett så framstående rum: jag behöfver endast nämna striden om sol och måne, som Louhi fängslade uti kopparberget; – slutligen hör dit den egentliga gudamythen, hvars grunddrag ännu återfinnas Castrén återfunnit ganska igenkännliga hos de flesta af våra stamförvandter i Asien – exempelvis himlens och underjordens gudaväsenden, jemte föreställningen om Tuonela, hvilka myther tillhöra de äldsta i Kalevala.

4 2) En annan del af urmytherna qvarstadnade likasåledes som ett dunkelt minne, men i ettn så uppblandadt och genom senare tillsatser förvirradt form,|11||65| att man numera antingen icke, eller med största svårighet kan igenkänna grunddragen. Till dem hör ishetisynnerhet Sampomythen, hvilken otvifvelaktigt är af hög ålder, men hvars symbolik är så bortkonstlad och uppblandad, att man i den med möda återfinner en ursprunglig symbolik, framgången ur samma grund som verldsägget, d. v. s. danandet af det mäktiga ur det allraringaste. Bland många andra dithörande sägner i Kvala torde man äfven dit få räkna tillkomsten af Wns andra kantele, af från björkens stam och jungfruns lockar; – i allmänhet de episoder af dikten, der ett ursprungl. symboliskt element blifvit likasom öfvertäckt och nedmylladt af diktens andra beståndsdelar.

5 3) Största delen af den gamla traditionen är likväl den, som i Kvala finnes öfverflyttad på andra personer, andra lokaler, andra förhållanden, än de ursprungliga. Det är bevisligt, att en del Kvs förnämsta namn, såsom Kaleva, Wn I. L. Wipunen m. fl. ärodatera sig från deen tid, näräldre tid, än finnarnes invandring i Finland; jag beh och likaså finner man vissa för alla de vestfinska grenar folken gemensama sägner om Wn och hans tjusande sångmakt, jemte spridda drag om de andra heroerne. Men om man undantager sångaren Wn, hkenhvilken hos alla de vestra stamförvandterne bibehåller samma grundform – ganska naturligt derföre att han representerade kar mythens för alla gemensama kärna, den högsta magin – så inser man lätt, att gestalterna efterhand antogo en något olika form hos stammens olika grenar. Wotjakerne t. ex. äga äfven sin Ilmar, Lapparne sin Ilmaris, liksom fFinnarne sin Ilmarinen, och hos allesamman är han en luftgud, som namnet antyder. Men hos Wotjak. har han inkräktat å ena sidan den gamle Ukkos, å andra sidan den han kristne gudens område och blifvit egentl. en symbol och representant af himmelen; hos Lapparne åter är han en trollmakt, som frambringar storm och oväder på fjällen, medan han hos Finnarne blifvit i främsta rummet en smed = i allmänhet konstnär, och dertill, som vi veta af Kv., en lycklig friare och krigare.|12||66| Lküne, esth. På samma sätt finna vi hos Esterne Kalevanpoeg, som motsvarar vår Lkäinen, hufvudsakligen framställd såsom en väldig viking och krigare, egenskaper, som äfven den finska mythen i hög grad tillerkänner honom, men i den sednare får han en bestämdare pregel af ynglingaöfvermod, äfvensom hans bragder bland de sköna här intaga ett framstående rum. Detta som ex. på mythens omgestaltningar af dess personligheter. Kvs heroer äro påtagligen i sina grunddrag äldre än invandringens tid, men ha sedermera omformats och fått nya tillsatser, nya egenskaper – hvarföre det icke heller är osannolikt, att verkligen utförda hjelte- och krigsbragder m. m. blifvit af efterkommande slägten dem tillskrifna. – Till dessa likasom i en annan jordmån öfverflyttade traditioner höra äfven en del af Kvs lyriska elementer, såsom solsången, björnsångerna, brölloppsqvädena och – den äldsta lyriken i trollrunorna – men malla dessa äro starkt uppblandade med nyare tillsatser. Slutligen Dessutom är det sannolikt att äldre traditioner blifvit tillämpade på nyare strider mellan Karelare och Lappar, Karelare och Qvener, hvarföre Lönnrots hypothes om tillvaron af historiska fejder i Kvala i sjelfva verket ej motsäger antagandet af en äldre mythisk botten för dikten.

6 4) Slutligen har en del af den mythiska traditionen, utom de uppenbart kristna beståndsdelar, som deri inmängt sig, mångenstädes tagit färg och form af den kristna verldsåskådningen. Det Jag msyftar således ej derpå att jesusbarnet, jungfru Mariatta o. s. v. fått en plats i de yngre runorna. Det finns ett kristligt inflytande så att säga afspegladt på sjelfva den urgrund, hvaraf Kalevala är byggd. När t. ex. Wn kallas luojaspråk: finska eller skaparen, är runan visserligen dertill berättigad enligt den äldsta mythiska föreställningen som likväl ej räknade så noga med skaparekraften = eg. magin –; men uttrycket betecknar icke mera öfverallt den Wn, den skapare, som i 1:sta run.runan|13||67| af gamla Kv. frambragte verlden med sång, utan luojaspråk: finska får ofta tillika den kristna bemärkelsen af beskyddare, upprätthållare, t. o. m. hämnare som bestraffar det onda, – hvilken sistn. egenskap den gamla mythen ursprungl. tillskrifver Ukko. – Myth Tuonela t. ex. är en urgammal myth, som återfinnes temligen ren i 16:de runan af nya Kv., men när man i 15:de r.runan ser den fint poetiskt anbragta solstrålen upplösningen – ser Lkäinens moder anropa solen att sända en stråle ned för att söfva Manalas folk, är det svårt att afgöra om icke i denna sköna dikt kanske omedvetet inblandar sig en kristlig symbolik. – Ofta finner man frälsaren och neitsy Maria emonenspråk: finska anropas tillika med Wn – engång t. ex. bedes jungfru Maria hämta en fjäder ur Wns gördel – På samma sätt inblanda sig kristliga föreställningar i de urspr. gamla brölloppsqvädena i 23, 24 och 25:te runorna, – och i allmhtallmänhet kan man göra den anmärkning, att Kvs lyriska beståndsdelar haft mindre kraft, än de episka, att motstå det kristna inflytandet.

7 Rekapitulation. Härvid bör man ej förbise tvenne vigtiga omständigheter. Den ena är den, att karelska mythen i Kva icke visserligen representerar grunddragen, men icke alla utvecklingsformer af den finska mythen i dess helhet. Der saknas den vestra eller tavastländska mythcykeln, hkenhvilken efter under kristendomens påtryckning gått förlorad, till följd af den tavastl. grenens mindre poetiska djup i lynnet. En sådan cykel myth har otifvelaktigt funnits, ehuru mindre shängandesammanhängande och utvecklad, än den karelska. Att den exsisterat, åtminstone i fragmenter, ännu på Agricolas tid, kan man sluta deraf, att han i sin tolfradiga mythologi uppräknar flera gudanamn Turri eller Turrisas, Egres m. fl., hka icke återfinnas hos karelarne och i Kva. Dylika skiljaktigheter återfinnas i de prosaiska folksägnerna, hvilka Ganander anlitat, Warelius m. fl. samlat och äfven Castrén icke förbisett. Det är svårt att numera af dessa spillror sammanställa bilda sig en föreställning om en egendomlig tavastländsk förgrening af finsk myth; spridda drag hänvisa på en närmare förvandtskap med den estniska mythen och å andra sidan med den skandinaviska, hvarom strax mera. Man kan likväl lugna sig med den visshet, att denna vestra mythgren i allt grundväsentligt måste ha sfallitsammanfallit med den östra eller karelska.

8 Den andra vigtiga anmärkningen är att den finska, eller om man så vill, den karelska mythen trädde i fejd mot kristendomen på en tid, när den ännu icke var fullt utvecklad och hade, så att säga, icke ännu vuxit ut till sitt fulla mått.

|14||68|

9 Måttstocken för en sådan mythens mannaålder är i allmänhet gestalternes fulla individualisering såsom personer. I den grekisk-romerska mythen t. ex. finna vi en bestämd rangordning mellan gudaväsendena: öfvergudar, undergudar, naturpersonifikationer, heroer. Zeus och konsorters utseende, egenskaper m. m. voro der så fullständigt och i detalj utprickade som något signalement i en polisrapport och ingingo i folktron som ett slags mythisk katekes med bestämda dogmer. På samma sätt Icke fullt så tydligt hade Skandinaviens gudar utpreglat sig i bestämda gestalter; Odin var icke fullt Zeus; Freja var icke fullt Afrodite o. s. v., och gränslinierna mellan gudar och menniskor sammanflyta uti ett töknigt fjerran. Men ställda vid sidan af den finska mythen, äro likväl de skandinaviska gudagestalterna ojemförligt mera begränsade och utbildade till dogmer i folktron, likasom de äfven från poetiska väsenden hade vidare utbildats under inflytandet af en presterlig kult. Hos finnarne saknades en sådan kult: sångaren var ännu – såsom han af ålder varit hos alla folk – deras trospredikant, deras och bäraren af deras gudar, likasom stamchefen eller husfadren var deras öfversteprest. Att fFinnarne saknade en utbildad religiös kult och ceremonier att deras religiösa ceremonier, såsom offren, stenrundlarna, besvärjelserna, bönerna, gudabelätena (der de funnos) ännu stodo på vitnade om vild entt outveckladt naturtillstånd, bevisar tillräckligt att deras mythiska tradition ännu icke hunnit utbilda sig till en egentlig gudalära. För samma orsak, nemligen bristen på all egentlig dogm, har det ock varit ett så vsvårt och vanskeligt företag att sställasammanställa ensvårtytt finsk mythologi. Dess beståndsdelar sflytasammanflyta å ena sidan med naturen – å andra sidan med menniskan. Ukko har ej förmått lösgöra sig från himmelen och nedstiga på jorden för att personligen herrska och ordna såsom en annan Zeus – Wäinämöinen har icke förmått lösgöra sig från mskoväsendetmenniskoväsendet och uppstiga till himlen som gud, såsom t. ex. hans svaga motbild Brage i den skandin. mythen. Wn = Ukko.|15||69| obs. Bjarmerna. Jag kan derföre ej alldeles förena mig i Castréns ofvan anförda åsigt, att de finska gudarna skulle ha blifvit förmenskligade, individualiserade, utan anser snarare, i likhet med Lönnrot, att deras drag blifvit öfverflyttade på fordom verkliga personer. I stället att, som C. antager, utgöra ett tecken till ålderdom hos mythen, anser jag det snarare utgöra ett bevis på ungdomssvaghet, emedan, om Fds gudar verkligen varit en dogm, verkligen utvecklade personliga gudar, de då visserligen ej skulle tillika ha saknat en utbildad religiös kult.

10 NärOm vi således måste antaga, att kristendomen inträngde i Fd på en tid, när den genuina finska mythen ännu var stadd i sin ungdoms vextlighet och icke hunnit utbilda sig till en fast form i en egen gudalära, var detta en svaghet, som gjorde att hedendomen i yttre måtto, i formen, snart dukade under – så att här t. ex. aldrig någon Julianus Apostata, såsom kämpe för den romerska mythen, eller någon Hakon Jarl, såsom kämpe för den skandinaviska, kunde ställa sig med makten af en auktoritet till motvärn mot kristendomen. Och likaså var det naturligt, att kristendomen i yttre måtto skulle lätt intränga i de öppna remnorna af denna formfattiga, outvecklade finska myth och sålunda ganska tidigt inmänga kristliga former, uttryck och föreställningar i den genuina folktron. Men tillika innebar finska mythens ungdom en stark motståndskraft i sjelfva dess innersta rot. XdomenKristendomen fann sicke här, såsom i Rom, en redan föråldrad, utlefvad, af reflexionen undergräfd och inom sig sjelf sönderfallande folktro – hkethvilket, ehuru i mindre grad, var fallet äfven i Skandinavien – och som derföre var lättare att besegra uti sjelfva dess kärna. Utan xdomenkristendomen fann stötte här på en ännu vexande, fast vapenlös motståndare, som visserligen i det yttre kufvades och antog dess lärosatser, men desto segare och ihärdigare genom många sekler fortsatte sitt motstånd i sjelfva folktron. I sjelfva verket lefver är denna tro ännu i dag icke fullt besegrad, icke fullt död; och bästa beviset derpå är just fortlefvandet af de traditionela my hedniska mytherna ända till våra dagar. Fd har länge burit ett kristet namn och varit hedniskt uti sitt hjerta, – eller, för att uttrycka oss ur mythens synpunkt, det|16||70| har i sju århundraden dyrkat en utifrån införd gud och likväl intill denna dag bevarat tydliga spår af förfädernas genuina, urgamla verldsåskådning.

11 Fasthåller man denna förklaring, så blir det icke längre en gåta, hvarken huru Kalevalasångerna uppstått, eller huru de så länge bibehållit sig på folkets läppar, likasom man ej heller längre stadnar i ovisshet om det berättigande dem tillkommer såsom historisk källa. Det utgör i sanning icke det minst ärofulla beviset för finska folkets hegemoni i stammen, bland alla dess stamspråkförvandter, att detta folk ensamt haft kraft att vidhålla sin urgamla mythiska tradition, och, med den, hela den sega motståndskraften af en utpräglad nationalitet. Det är, som redan nämndes, Wäinöfolket, Karelarne, vi i främsta rummet hafva att tacka för detta stora fädernearf; men äfven den vi skola framdeles finna att tavasteoriginal: tavastlangrenen varit icke mindre verksam för samma mål, ehuru på ett annat, mera negativt sätt, genom en negation af det främmande inflytandet i seden och lynnet.