Trettiofjerde Föreläsningen. 3/12 63

|299||782|

Trettiofjerde Föreläsningen. 3/12 63.

1 Sysslomannen eller Klosterfogden var en frater ab extraspråk: latin, som hade uppsigt öfver klostrets tjenare och underhafvande, red omkring öfverallt att anteckna och uppbära skatt ifrån godsen, byta eller köpa nya egendomar åt klostret o. s. v. Äfven hanoriginal: Han var således en vigtig person och stundom af adel. De tjenandeoläsligt p.g.a. konservering/inbindning bröderna användes dels som ekonomer vid jordbruket, dels som handtverkare: murare, glasmästare, bokbindare o. s. v. De invigde bröderne, munkarne, förrättade den dagliga gudstjensten och messorna, mottogo bikt och gåfvo aflösning, voro lärare i klosterskolan, afskrefvo böcker och skickades stundom som klostrets sändebud till Wadstena och till Rom. År 1487 skickades tvenne munkar från N. till brigittinerordens generalkapitel i Gnadenzell uti Pfaltz, och en af dem, Arvidus Nicolai, utsågs till en af de 7 s. k. assessorerne, som då uppgjorde nya reglor för orden. År 1516 företog en broder vid namn Michael från N. en resa till Rom och besökte derunder alla i vägen liggande brigittiner kloster. Munkarne i N. voro ofta lärde män, som icke onyttigt använde deras lediga stunder. En af dem, vid namn Johannes Budde l.eller Reek, öfversatte omkr. år 1483 flera delar af Gla Testam. till svenskan och sammanskref, utom andra arbeten helgonhistorier, det sv.svenska helgonet Katharinas lefverne. I företalet till St Mechtilds legend säger han, att jungfru M. låtit honom i en spegel se allt hvad i den boken står. En annan författade dDen första läkarebok på sv.svenska språket är i medlet af 1400talet författad i Nds kloster och upptager inalles 8 läkemedel, som hvarmed förf. säger sig kunna bota alla slags sjukdomar, neml. rökelse, enträd, balsam, senap, bäfvergäll, malört, nässlor och porsris. – Såväl munkar som nunnor invigdes med stor högtidlighet,. vVanligen, men icke alltid, skulle den nya systern eller brodren först såsom novis beredas för sitt heliga kall. Derefter skedde invigningen med gudstjenst och böner. Fader l.eller moder, om sådana funnos i lifvet, framledde novisen till högaltaret, der hon och lemnade ? der hon mottogs af abbedissan, svor eden och ikläddes doket, sedan hennes hår förut blifvit afklippt, till tecken att hon nu afsagt sig all verldslig fåfänga. Ofta intogos mycket unga flickor, stundom enkor, någongång hustrur, hkashvilkas män lefde. Nunnorna buro en grå yllekjortel och tröja med långa ärmar, deröfver en kappa, som om vintern kunde fodras med fårskinn och sammanhölls med en trädhäkta öfver bröstet. En mössa betäckte pannan och större delen af kinderna. Deröfver föll ett dok af svart lärft, som fästes med tre nålar, och öfver doket|300||783| fästes ett stycke hvitt lärft i form af en krona. Ordenstecknet, som bars äfven på munkarnes gråa ylle- eller lärftskåpor, var ett hvitt kors med en ring deromkring.

2 St Britas ordensreglor voro ganska stränga. Framför kyrkan skulle ständigt stå en likbår, och hvar morgon kl. 9 skulle abbedissan läsa böner vid en ständigt öppen graf i kyrkogården. Syst Innan stora messan var hållen på morgonen, fick ingen af systrarna tala; vid aftonmåltiden rådde likaså allmän tystnad. Från kl. 3 e. m. till aftonsången var det systrarna tillåtet att tala med anförvandter och vänner,. men dDet skulle ske vid särskildt föreskrifna fönster. Tjenande systrar fingo fritt gå ut och in i klostret,. bBland de vigda nunnorna var det blott de äldre, som stund fingo gå ut i staden med läkemedel åt sjuka. För öfrigt sysselsatte sig nunnorna mellan bönstunderna med konstrika handarbeten, af hvilka några bevarats till senare tider. De guldstickade messkjortorna, de broderade altarklädena, de heliga fanorna med jungfru Marias, St Britas och St Henriks bilder, voro merändels nunnearbete. I N. finns ännu en industri med yllevirkningar och strumpstickning; om den förskrifver sig från klostrets tider, är svårt att afgöra; menra säkertrare är är känner man att de ännu brukliga Raumospetsarna äro ett klosterminne från kath.katholska tiden. – I läkedomskonsten voro nunnorna och en del munkar mycket hemmastadda; man hade ej andra läkare,. dDeraf uppstodo vid alla kloster ett slags hospitaler, der fattige vårdades gratis. Tillika utdelades dagliga allmosor, ishti synnerhet åt fattiga pilgrimer. – Klosterträdgårdarna voro ett mönster för andra och vårdades med största omsorg. Genom dem utbreddes i nejderna kring Åbo en mängd fruktträd och köksvexter, som infördes från Tyskland. Här odlades också det första lin, den första hampa och den första humle i Fd. Klostrens jord var den bäst odlade af alla i landet, deras underhafvande voro de förmögnaste, och emedan de mer än andra voro skyddade för öfvervåld och utpressningar. – Till ordensreglorna hörde att fasta hvar fredag och dessutom många andra fastedagar. Lefnadssättet var på det hela tarfligt; mMan sof på halmdynor med ylletäcken. Rätternaoriginal: rätterna bestodo mest af mjölk, fisk, rofvor, kål och grönsaker; socker: honing men när biskopen eller andra förnäma gäster besökte N., hörde vanligen ett rikt bord till ordningen. sSocker, honing. – Ingen klostermedlem fick äga något för egen person; klostret var rikt, men hvarje syster eller broder hade för sin person aflagt fattigdomslöfte. – – Man vet icke om N:s kloster annat ondt, än att det någon tid tyckes ha blifvit öfvermodigt af sin ordens stora inflytande och, med stöd af Wadstena, velat undandraga sig biskopens i Åbo öfverinseende,|301||784| hvarföre biskop Olaus Magni fann sig föranlåten att fråntaga kl.klostret inkomsterna af Masku sokn – och likaså låg N. i delo med biskoparne Konrad Bitz och Laurentius Suurpää samt klagade öfver den sistn. i Wadstena. – För öfrigt, kunde och under det att Wadstena kl.kloster var föremål för mycket förtal, hörde man ej ens de ifrigaste reformatorerne i Fd beskylla N. för osedlighet. Man talade endast om munkarnes och nunnornas lättja; men att äfven detta till stor del var utan ogrundadte skäl. Ingen verklig fläck låder vid minnet af N:s kloster; dess fel voro tillhörde tidehvarfvets och klosterväsendets; dess invånare synas ha varit fromma och flitiga mskormenniskor, som utöfvade kristliga dygder efter den tidens begrepp, hvarföre också nNådendal i hela Fd stod i ett mycket högt anseende, så att antalet af dess pilgrimer och inkomsterna för dess aflat vissa tider kunde mäta sig med, om ej öfverträffade Åbo domkyrkas. – Detta stora anseende hade klostret att tacka för sin oväntadt långa tillvaro ännu in i lutherska tidehvarfvet. Det föll icke som månget annat kloster för ett utbrott af folkets afsky och de maktägandes öfvervåld, utan det föll småningom sönder för tidens nya tro, som gnagde dess grundvalar. 1495 var d Först kommo yttre olyckor: en 1495 en svår pest, då i kl:sklostrets borgaregård dogo 50 personer, så att ingen derannan qvarlefde, än två gamla qvinnor och några barn; samma år var så stor brist, att abbedissan ej ägde en läst malt för vintern och tillika en så stor fruktan för RnesRyssarnes infall, att kl:sklostrets alla invånare tänkte på flykt. 1508 var åter en härjande pest, då 35 nunnor och munkar afledo, så att förstärkning måste begäras från Wadstena. Vid samma tid begynte de rika donationerna alltmera att glesna. Så kom G. Wasa och med honom Westerås Recess år 1527, som indrog kyrko- och klostergodsen till kronan; derjemte förbjöds att intaga nya nunnor och munkar; de som funnos, skulle då få lemna klostret och gifta sig, om de ville; mMunkarne som blefvo prester i församlingarna. Emellertid fortlefde kl.klostret i N. – 1531 och 1537 försålde det ännu gods – G. Wasa, i början skonsam, anammade snart sedan 1554 dess kyrkosilfver: 28 marker 4 lod – då förbjödos äfven alla messor och all helgondyrkan i klostret äfvensom att der läsa St Britas uppenbarelser. Ännu år 1569 ingingo Ns nunnor med en böneskrift till Joh. III. dDå voro »en hop korsystrar och några personer af brödrakonvent»konsekvensändrat/normaliserat. Ändock fortfor en qvarlefva af kl.klostret, numera munkarnes konvent upphörde slutligen.|302||785| plundradt på alla sina gods. dDen sista abbedissan i N. Brigitta Kurck dog år 1577; dDe återstående nunnorna erbjödo då år 1564svårtytt åt kon. Johan III deras klenoder, guld och silfver, mot årligt underhåll för deras lifstid, hkethvilket beviljades. Det fordom rika kl.klostret fick nu som nådegåfva ett litet hemman i Reso. År 1575 glimmade en skymt af nytt hopp för det döende klostret. Drottn. Katharina Jagellonica underrättade nunnorna i N. att klostren i riket skulle återställas och anbefallte dem upptaga och inviga så många unga flickor de kunde anskaffa till nunnor. Klostret reparerades: katholicismen gjorde sina sista ansträngningar att återvinna det förlorade landet. Det var förgäfves: den nya tidsens andan låg hade blifvit den öfvermäktig, och Johan III nödgades öfvergifva sina planer till katholicismens återinförande. dDen sista abbedissan i N. Brigitta Kurck dog år 1577; Efter henne qvarlefde 3 nunnor. År 1581 återstod blott en enda, Elin Knutsdotter, katholic:s enka i Fd. Hon lefde af konungens allmosor ännu år 1592. – Efter Joh. III:s död kföljde Upsala möte 1593, och nu uppstod en storm mot de katholska minnena. Hvad tidens tand skonat, förstördes af luthersk fanatism. Otaliga helgonbilder och reliker offrades atdå åt lågorna. N:s förfallna klosterbyggnader nedbrötos – teglen användes till andra byggnader. Efterhand blefvo endast några grushögar öfriga, hkahvilka dr Elmgren nyss med omsorg uppmätt, för att leda sig till en planteckning af klostrets fordna omfång och inredning. KlosterKkyrkan qvarstod och qvarstår ännu i dag. År 1628 d. 4 Mars hände sig, att en ung adelsman, Johan Henrikson Jägerhorn till Spurila, ville skjuta kajor, som sutto på kyrktaket, men taket tog eld af förladdningen och kyrkan brann. Omkr Sedan blef den nödtorftigt i ståndsatt och tillbyggd år 1660, men har med sina återstående bil helgonbilder och inskrifter varit ganska förfallen intill våra dagar, då nyss ett statsanslag af 3000 rubel s:rsilfver blifvit beviljadt för dess iståndsättande. – Så hade Fds förnämsta kloster en obestridd tillvaro af blott 83 år och derefter ännu ett aftynande lif på nåder i 50 år; – ett kort blad i seklernas bok, men likväl tillräckligt, för att äfven i vårt land afspegla en af de färgrikaste och vigtigaste sidorna i den europeiska medeltidens historia.

|303||786|

3 Som bidrag till medeltidens och den kath.katholska kyrkans karakteristik i Fd, skall vill jag tillägga några ord om högtidligheterna vid skrinläggningen af St Hgs ben i Åbo år 1514. – Midti domkyrkan var uppförd en balkong af bräder öfver hela dess bredd, med rikt beklädda platser för riksföreståndaren, riksens råd, biskoparne och landets förnämsta adel. Här förrättades först en högtidligt messa Hela kyrkan var prydd med vapensköldar – lampor och vaxljus – På hvarje pelare hängde helgonets vapen, belyst af vaxljus. Från hvalfvet och portarna nedhängde kransar och grönt löfverk. Gatorna voro sopade,original: sopade beströdda med löf och granris,original: granris. husen behängda med blomster. Först sjöngs på estraden en högtidlig messa och 4 à 600 små ljus utkastades åt de kringstående. Derefter framburos det nya helgonets qvarlefvor i högtidlig procession från högchoret kring kyrkan och så upp på estraden, under afsjungande af Veni, creator Spiritus. Derpå upplyftade erkebiskopen sina händer och begynte psalmen Veni, sancte Spiritus! Sedan sjöngs Litanian och Kyrie eleesonspråk: grekiska, hvarpå erkeb. åter upplyfte sina händer och sjöng ensam tre verser, med tillämpning på helgonet. Då aftågade ånyo processionen, under det att riksföreståndaren bar helgonskrinet till högaltaret, der församlingen tilläts att kyssa skrinet och förrätta sin andakt. Förgyllda och försilfrade bröd, mjöd och vin framburos till offer i ett förgylldt och ett försilfradt ankare., som allt tillföll de tjenstgörande presterne. Derunder tillställdes hvarjehanda konstverk: brinnande bollar af blår och valnötsskaloriginal: valnötskall fyllda med krut, liknande ljungeldar, nedkastades från kyrkhvalfvet; lefvande dufvor kringflögo med eld i munnen, – troligen antingen som symboler, eller för att inbilla folket att eld nedföll från himmelen till helgonets ära. Nu hölls på estraden en latinsk predikan om den helige Hg – och derefter begynte återigen underverken med fördubblad ifver: oblater och blommor regnade ned från hvalfvet, dufvor, hjerpar, steglitsor, sparfvar och andra små fåglar släpptes lösa att flyga kring kyrkan; hela kyrkan uppfylldes med dofter af rökelse och myrrha, under det att flera hundrade afbildningar af helgonets vapen kringkastades bland åskådarne. Sist sjöngs ännu en messa till jungfru Marias ära, lästes böner om god väderlek, om fred och slutligen bön för alla kristna själar. Derefter åtskildes församl., för att gå hem, »snacka i skinkan» och dricka godt finskt öl, under det att|304||787| St Hemmings lefverne och underverk upplästes vid måltiden. »Sådan högtid sker aldrig mer i våra dagar, som nu lefva», säger tillställaren i sitt program, hkenhvilken var ingen annan än den ryktbare Hg Gadd.

4 Denna från de romerska helgonfesterna lånade tillställningoriginal: Tillställningen gör det intryck, att en tro, som behöfde sådana medel för att imponera på massorna, icke kunde länge mera bestå – och icke ens dessa medel gjorde samma intryck på dene trögare nordiska folkens fantasi, som på de liflige italienarne. – Ett sannt kristligt lif förmådde icke denna kyrka att väcka, men väl lade den grunden dertill, genom att böja det f.finska folkets knä för den osynlige kristne Guden, som stod likasom gömd bakom helgonabilderna och det töcken af rökelser, som uppfyllde våra kath.katholska kyrkorna.

5 Sid. 306. – För folket blef kyrkan icke blott en förmynderska, utan i många afs.afseenden en välgörarinna. Tron på goda gerningars nödvändighet för saligheten var entt af så utmärkande hufvuddrag i kath.katholska kyrkans hufvudläror, att redan derföre stor vigt lades på välgörande inrättningar. Utom Vid Sjukvården. – Spetälskan – Vägar. – Broar. – Herbergen. – Asyl. – Frid. Gillena: 1) St Nicolai, början af 1300t.; – 2) St Annas, Magn. Tavast; – 3) De tre konungars gille, grund. 1449 till jungfru Marias och de helige tre konungars ära; – 4) Helgeandsgillet, instiftadt i Wiborg 1485. – Till välgör. inrättningar Kyrkan hade från början arbetat för civilisationen genom att införa en mildare lagstiftning. Hon fortfor efter sitt mått att tillika arbeta för den vskapligavetenskapliga bildningen. Kyrka och skola voro då oskiljaktigt förenade. Hon inrättade tidigt en kathedralskola i Åbo med 4 kl.klasser och en skola i Wiborg. I båda bildades förnäml. prester. De flesta af Fds kloster voro skolor. inrättade Ryktbarast blef Raumo klosterskola l.eller det så. k. studium præcipuumspråk: latin Collegium Raumensespråk: latin. Der undervisades äfven lekmän. Studierna gällde kanoniska lagen, kyrkofäderne, latin, logik och filosofi.original: filosofi Triviumspråk: latin: trivial: Grammatik, rhetorik, dialektik; – Quadriviumspråk: latin: Arithmet., geometri, musik, astronomi. 1418 en lector sententiarumspråk: latin. Lärjungarne kallades djeknar, och de fleste vandrade från gård till gård, för att tigga medel till sitt uppehälle, hvarföre också skolgången ofta varade 16 till 20 år. När denna djeknegång ansågs skadlig, anslaogos åt djekn. andelar af kyrkans inkomster: »Studentsmöret från Lojo.» – 100 dagars aflat för dem, som understödde fattiga djeknar. Biskopar, kloster och kyrkor underhöllo fattige ynglingar vid landets skolor och vid utländska universiteter, der många vunno magistergraden och några vunno andra utmärkelser = adelsmän. En af domherrarne i Åbo var på detta år 1347 »procurator för engelska nationen vid univ. i Paris» och sändes till påfven i Avignon för att bilägga en tvist mellan theol. och filosof. fakulteterna. År 1487 innehade finnen Johannes Olai samma värdighet. Sederm. biskop Olaus Magni var t. o. m. rektor vid pariser univ. med rang framför erkebiskopen och värdighet konungen och påfven. Forsman

|305||788|

6 Det första bibliothek man hör omtalas i Fd var den boksamling biskop Hemming förärade Åbo domkyrka. Sedan klostren begynte äfven här deras afskrifningsarbete, blefvo böckerna mindre sällsynta, men voro likväl så dyra, att blott de förmögna hade råd att lägga sig till sådana lyxartiklar. Pergamentet ensamt var så dyrt, att det mången gång, så tungt det är, uppvägdes med silfver. Sedan fordrade afskrifningen ett otroligt mödosamt arbete, så mycket mer, som icke allenast hvar bokstaf skulle vara noga textad, eller rättare målad, utan kapitlen äfven skulle förses med stora målade initialer eller bilder, ofta inlagda med silfver och guld. Virmo kyrka köpte engång af domkyrkan en bok med helgonlegender och betalade den med Kintikkala gods. Lojmijoki kyrka betalade för en messbok 80 mark silfver; domkyrkan betalade för en sådan dylik 100 mark. – Också voro de första tryckta böckerna teml. noggranna kopior efter de handskrifna. Den äldsta och första bok, som trycktes för finska kyrkans behof, var det s. k. Missale Aboënse (Miss. Eccles. Ab.), föranstaltad af biskop Konr. Bitz, som i st ville lät trycka och utdela till alla kyrkor i Fd ett ex. af denna messbok i st.stället för de felaktiga handskrifter, som dittills varit i bruk. Boken, som innehåller en reviderad upplaga af alla vid den kath.katholska gudstjensten i Fd brukliga messor och böner – en del messor försedda med noter – är öfversedd af Daniel de Egher, theol. professor i Paris, och tryckt på pergament år 1488 af Bartholomeus Gothan i Lybeck – »konsekvensändrat/normaliseratex inspiratione divinaspråk: latin», genom gudomlig ingifvelse, som det heter i företalet. Till bokens historia hör, att för hvarje gång en prest läste messan derur, kunde han för sin egen del påräkna 40 dagars aflat. Af dDenna bok är så rar, att – oberäknadt några defe fragmenter – endast ett komplett exemplar deraf funnits i Kphmns bibliothek, intilldess att framl. doktor Grönblad fann de lösa bladen begagnade vid reformationstiden till omslag kring gamla räkenskaper och andra handlingar, hvarigenom univ:t nu äger ett komplett ex. – det andra som numera finns i verlden – af denna messbok. – Porthan och andra m. h.med honom|306||789| ansågo Missale Aboënse vara den enda under kath.katholska tiden tryckta bok för f.finska kyrkans behof. Men år 1844 upptäcktes, genom statsr. Pippings lärda forskningar, en ny, dittills okänd bok – Manuale Aboënse – hvars lösa blad på samma sätt blifvit begagnade till omslag uti senatsarkivet. Denna bok är tryckt på pergam. år 1522 i qvartformat, och i så måtto ännu rarare än messboken, emedan univ:s biblioth:s exemplar är det enda, som finnes.

7 Med munkordn. får man ej förblanda de under medeltiden s. k. Gillen, som uppstodo af behofvet att förena sig till gemensamt försvar l.eller för gemens. ändamål, merändels under något helgons beskydd. Convivia.språk: latin Hörde till medelt.medeltidens mest utvecklade samhällsformer.

8 1) Nikolai. b.början af 1300t.

2) St Annas. M. Tavast.

3) De 3 konungars, grundl. 1449 till original: de Jungfru M.Maria och de 3 kon:skonungars ära. 15 Magg.

4) Helgeandsg.Helgeandsgille, Wibg 1485.

9 Lefnadssättet på denna tid visade sällsama motsatser. I bredd med den största enkelhet, i bredd med en tarflighet som sträckte sig ända till konungarnas hof, visar sig stundom ett förvånande öfverflöd. som i våra dagar skulle anses för oerhördt. Den f.finska adeln lefde för det mesta på sina gårdar, och skilde sig från det öfriga folket endast genom riddarnes guldkedjor och förgyllda sporrar samt deras fruars hermelinfodrade mantlar. Denna adel hade vuxit i betydenhet under 1400 talet och dels uppstigit direkt ur f.finska folkets leder, såsom slägterne Tavast, Djekn, Frille, Karpelan, B – dels ifrån inflyttad svensk l.eller utländsk adel, såsom slägterna Stjernkors, Krok, Spåre, Skytte, Svärd, Finckenberg, Fleming, Horn – men alla kände landets finska språk, många talade knappt något annat. Dyrbarheter brukades af silfver och guld; intetsvårläst p.g.a. strykning från Paris hämtades lärdom, men inga moder, hvarföre också högtidsdrägterna gingo i arf från mor till dotter och testamenterades icke sällan åt kyrkor och kloster. Lsvårtyttyx. Glas. Me Just emedan adeln stod folket så nära i detta land, som saknade efter Karl Kn:s flyttning från Wiborg saknade icke sett ett hof och blott sällan såg en riksföreståndare, än mera sällan en konung, – just derföre fanns också knappt någon medelklass i den mening man nu förstår detta ord. Ståndsindeln. Andl. lekmän. Adel, borgare, bonde voro skildes från hvarandra genom afståndet i förmögenhet, men ganska litet genom afstånd i bildning. Nöd och fattigdom funnos, som alltid, i detta land; välståndet var likväl i en del af landet ej obetydligt på 1400 talet. Våldsgerningar voro icke sällsynta, ishti synnerhet i de laglösa tiderna efter 1389 och efter 1463, när adeln bäfven den f.finska adeln befästade sina gårdar och förde krig på egen hand. Någotra egentl. bondeplågare kände man ej ännu, det var först de följande seklerna förbehållet att skapa dessa småtyranner mellan konung och folk.|307||790| Och Huru bildningen nedträngde bland det egentl. folket – huru dess hedniska gudar småningom stego tillbaka i sagornas skugga och räddade sina sista bortdöende minnen i landets aflägsnaste ödemarker – och huru en ny kristlig romantik begynte att äfven uti den finska folksången kämpa med den gamla mythverlden – derom få vi framdeles tillfälle att tala, när vi komma till reformationens tidehvarf.

10 Jag slutar här dessa framställningar, med det original: det medvetande att de långt ifrån motsvara till form och innehåll hvad de borde vara. Jag tackar emellertid mina talrika åhörare och åhörarinnor för det att ämnet – vårt lands och vårt folks förgångna tider – så tsvårläst p.g.a. strykningal hitkallat en så talrik krets. Det är dock ett stycke af fäderneslandets lif, som lefver upp dervid – det är dock blod som flöt i dessa framfarna tider – det var dock vårt blod – den själ, som tänkte och verkade i dessa längesedan gömda och till stor del glömda generationer – det var dock vårt folks ande. Vi skola åtm. söka att icke hålla detta ämne för lågt.

|308||791|