Tjugusjunde Föreläsningen

|185|

Tjugusjunde Föreläsningen.

1 Konung Gustaf III föddes i Sthms slott den 24 Jan. 1746 n. st.nya stilen, efter mer än 60 år den förste infödde kronprins sedan tolfte Carl. Redan hHans födelse, som dock väckte allmän glädje, gaf partierna en ny förevändning att visade förödmjuka konungamakten. Den nyfödde prinsen förklarades för statens barn, öfver hkethvilket föräldrarna icke ägde deras naturliga rättigheter, och Hattarne, som då sutto vid styret, ombytte efter 8 dagar barnets amma. Detta kunde sedan den häftiga L. U. aldrig förlåta. Det var icke heller föräldrarna, det var rådet, som utnämnde prinsens guvernant, riksrådinnan Wrangel, och hans förste guvernör grefve Tessin. Valet var kanhända det bästa, som då kunde göras. Tessin begynte sin handledning, när prinsen var fyra år gammal, med att berätta för honom roande sagor, och när prinsen fann dem alltför moraliska, för att roa, tillade guvernören med sin utmärkta fyndighet det ena broderiet efter det andra på sagan. När prinsen var 5 år, begynte Tessin för honom uppföra små komedier. Så blef den första egenskap, som utvecklades hos den späde prinsen, en ytterst liflig och lekande fantasi, hkenhvilken också blef ett af de mest framstående drag i hela hans lefnad.

2 En gammal mans bref t. en ung prins. Men gr. Tessin var icke blott guvernör för kronprinsen och maitre de plaisirspråk: franska för hans föräldrars hof; han var tillika kanslipresident och original: och den mäktigaste mannen i rådet, följaktligen i Sv. – Prinsen var derföre knappt 4 icke 5 år gammal, innan hans guvernör förlofvade honom med den endast några månader yngre prinsessan Sofia Magdalena af Dmk, dotter till kon.konung Fredrik V, i ändamål att derigenom knyta entt för riket fördelaktigt vänskapsband med den gamle arffienden.

|186|

3 Förlofningen bedrefs så egenmäktigt, att A. F. och L. U., som voro fientligt sinnade mot det d.danska konungahuset och aldrig af fri vilja skulle ha gifvit sitt samtycke, underrättades derom blott i förbigående såsom ett rykte, och när saken förekom i rådet, försäkrade Tessin på egen hand om föräldrarnas samtycke. När dessa sedan vägrade, var det för sent: man hade redan uppgjort saken i Kphmn äfv. Detta kunde framför allt kunde L. U. sedan aldrig förlåta: det blef den eg. orsaken till Tessins fall och till den förderfannars oförklarliga ovilja L. U. sedan hyste emot sin sons gemål, en ovilja, som hon redan från späda barndomen äfven förstod att ingifva sonen.

4 Prinsens andre guvernör var gr. Bjelke och sedermera grefvarne Tess Stromberg och Scheffer; – Kavaljerer: Wrangel, Silfverhjelm m. fl.; enasvårläst p.g.a. strykning bland hans informatorer voro skalden och häfdatecknaren Olof v. Dalin och den lärde mathemat. Klingenstjerna;original: , alla utsedde af ständerna. Guvernörer och lärare ombyttes flera grgånger, allteftersom det ena l.eller andra partiet kom till makten,. och De afgående förtalade för prinsen sina efterträdare, och efterträdarne afmålade på samma sätt sina företrädare i de mörkaste färger. Den ena läraren uppref den grund, som den andre lagt, och föräldrarna, som hatade alla dessa påtrugade ledare, allt af partihat, och då man med flit valde personer, som voro föräldrarna misshagliga, kunde i shti synnerhet den qvicka och reetsama drottningen ej afhålla sig att beständigt förlöjliga dessa herrar i prinsens närvaro. Det behöfdes icke mer för ett lifligt och qvickt barn, och det dröjde ej länge, innan prinsen fann ett nöje i att göra raka motsatsen af hvad hans|187| lärare sagt honom och trodde sig just dermed behaga sina föräldrar. Detta verkade icke godt på hans första uppfostran och skulle ha verkat värre, derest han icke sjelf vid mognare år hade lärt sig att uppskatta sina bästa lärares redbarhet. När gr. Stromberg och Dalin skildes ifrån honom, blef han sjuk af sorg, men för den utmärktaste bland dem alla, Tessin, förf.författare till de utmärkta, sedan på de flesta europeiska språk öfversatta brefven till sin elev, kunde han aldrig fatta någon tilverklig tillgifvenhet.

5 För prinsens undervisning hela uppfostran hade man uppgjort de nogrannaste instruktioner, och enligt dessa hade han bordt blifva ett mönster af dygd och lärdom, så mycket mer, som han fattade allt med stor lätthet. Men just lättheten gjorde, att ingenting trängde djupt. Han var ett af dessa underbarn, som förvåna med sin qvickhet, sitt minne, sin snabba fattningsgåfva och för hkahvilka lexorna tyckas vara en lek, men som också leka med kunskaperna. Prins Gustaf inhämtade en massa af kunskaper och sedereglor, men utan att dförmå sammansmälta dem; till han kände allt, men ingenting grundligt, knappast historien, som var hans älsklingsvskapälsklingsvetenskap. Ingen i hans rike skref den tiden en vackrare svenska än han, men ingen stafvade sämre hans sköna språk. Allt flöt på papperet som ett tal, en deklamation, en rol, – huru det skrifna såg ut, bekymrade honom föga. Snillet ersatte sedan en stor del af dessa brister, och hans lyckligaste tankar voro alltid inspirationer. Det var också hvarken omfattande kunskaper eller en mogen, fast öfvertygelse, som gjorde hans storhet; det var snille, smak och hjerta uti den lyckligaste förening.

6 Många omständigheter tycktes förena sig.original: sig En olycka för utvecklingen af G. III:s karakter var att han från spädaste barndomen uppvexte under partiernas som glömde sin inbördes bittra kamp sinsemellan endast för att förena sig emot den misstrodda och ständigt förödmjukade konungamakten. »Hvilket intryck skulle väl en tioårig prins erfara af händelser sådana som den misslyckade statskuppen 1756. – »Jag såg den blott som ett förvånadt barn.»|188| B. sid. 97. »HkenHvilken föreställning, säger B., skulle han från sin spädaste barndom erhålla om de sp heligaste pligter, om kärleken till sina föräldrar och sitt folk, då han förnam dessa pligter stå i öppen strid med hvarandra?» Men de maktegande partierna voro farliga och fingo ej stötas. Förställning var derföre en politisk nödvändighet, och förställning blef derföre tidigt en annan framstående sida hos G. III och en grundsats i hans regering. » Men »en konungs förställning bör icke gå öfver tystnadens gräns,» säger han sjelf, och det var denna hans förmåga att tiga, en förmåga, som utan hkenhvilken han skulle ha blifvit nedtrampad som ännu lägre än hans företrädare, det var den, som hans fiender ej kunde förlåta honom. Omgifven af ränker på alla håll, lärde han sig tidigt, såsom Carl XI och Carl XII, att blifva ogenomskådlig. Hans smädare hafva sedan förvändt denna förklarliga, om ej ursäktliga statsklokhet derhän, att G. III blifvit kallad en komediant och hela hans lif en rol, beräknad uppå att maskera förhatliga planer. Och likväl gick sträckte sig aldrig hans förställning till hyckleri med hjertats känslor; han tvärtom beherrskades han mer utaf dem, än som alltid var förenligt med hans egen lycka.

7 Sina mesta lediga stunder tillbragte G. III i barndomen hos sin mor, och det var af henne han mottog de varaktigaste intryck. Hans mor var, som bekant, en snillrik qvinna och har blifvit förliknad vid en örninna i bur. obsvårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta sluts. En mor Af henne ärfde sonen ett högt sinne, snillet, ärelystnaden, maktlystnaden, lifligheten, ömtåligheten om sin värdighet, etikett, smaken, fyndigheten och förmågan att tjusa. Af fadren ömhet, godhet, rättskänsla, försagdhet.original: försagdhet Hon älskade icke Svv.Svenskarne; och likväl det var den enda känsla hos henne, som icke ärfdes af sonen. – Tessin

8 Bland hans fel i barndomenVid 11 års ålder var G. III ett således ett godt, älskvärdt, qvickt och lifligt, men äfven bortskämdt barn,|189| som ena gången förvånade alla med sina skarpsinniga svar, andra gången fann sin största glädje i att leka med dockor, att kläda sig till flicka eller att om qvällarna, sedan han klädt af sig och satt i sin säng, försöka huru det ena eller andra röda bandet klädde honom,. – allt undersvårläst p.g.a. strykning det att Utan pgarpenningar – han godhjertadt bortskänkte alla sina månadspgar åt sina syskon eller åt fattiga. – Man har en komedi af G. III, förf.författad vid 11 års ålder. Den framställer en gosse ung seigneur, honom sjelf naturligtvis, som genom sitt lättsinne gör sin lärare all möjlig förtret. När han gossen bör läsa öfver sin lexa, leker han theater, gör toilett o. s. v. Lärarn, mr Barbarissimus, inträder för att börja en lektion i Cornelius, men medan han föreläser latin, uppläser gossen en rol. Man försöker derpå med Euclides, men det lyckas ej bättre. Slutligen inhämtas en jordglob, men den okynnige lärjungen hoppar att ridaoriginal: rider grensle öfver globen och utropar: Jag omstörtar hela universum! Förskräckta komma då föräldrarna in, den unge herrn löper sin väg, och informatorn ger honom ett intyg att han varit – mycket flitig. – Det lilla stycket är i sin skämtande öfverdrift ganska karakteristikt och lemnar sannolikt en icke illa träffad bild af G. III som barn.

9 RepetitionRepetition 8/11 70. G. III. Uppfostran. – Förlofning. – Lärare. – Studier – Karakter. – Arf. Vid 11 år.

10 Men barnet vexte upp och blef en intelligent yngling, som under sin lekande glädtighet, snart röjde ett skarpt omdöme, en beslutsam karakter och ett allt varmare hjerta för fäderneslandets betryck. Den 14 årige prinsen intogs af den häftigaste förbittring mot de officerare, hkahvilka 1760 utan permission reste hem från kriget till riksdagen, och knappt var freden slutad 1762, innan han begärde att få tjena under sin morbror Fredrik II i preussiska armén, en begäran som icke blef bifallen. – Utesluten från statsärenderna och beröfvad sina förhoppningar att vinna utmärkelse på krigarebanan, kastade sig den unge prinsen derefter med ett|190| ungt sinnes hela ifver på literaturen. Det var historie och franska klassiker, som mest upptogo honom. Gustaf Vasa var hans ideal, och tanken att befria fäderneslandet hans ungdomsdröm. Man häger ett stort antal handskrifna uppsatser af Gustaf III från denna tid – karakteristik af Trajanus, – Catos lefverne – Dialoger mellan Racine och Euripides, – mellan G. Adolf och Henrik IV, mellan Ludvig XIV och Carl V – tvenne tragedier: Henrik IV:s död och Coriolanus – ett minnestal öfver Sylly m. fl. sådana, eg. skriföfningar och som sådana omogna, hvarföre de ej heller blifvit tryckta, men som alla vittnande om de höga ämnen, som upptogo denras unge författare. När Dalin dog, förf.författade prinsen öfver honom ett vackert minnestal. Vid denna tid hade Voltaire och encyklopedisterne fått en mäktig beundrare i Fredrik II. Genom honom, genom drottn. L. U. och genom sv.svenska sändebudet i Paris, skalden grefve Creutz, fick denna nya s. k. filosofi ett starkt insteg äfven hos Sv:s unge kronprins. Han begynte en brefvexling med Voltaire, och den europ. literaturens dåvar. konung blef utom sig af förtjusning, när han hörde att prins G. kunde Henriaden utantill. »Jag har författat den, till ensvårtytt skref Voltaire, till en lexa för konungarne, men jag hoppades icke att den skulle bära frukt i norden. Jag hade orätt: norden har alltid alstrat hjeltar och store män.» Den sv.svenska kronprinsens rykte begynte redan att blifva kändt i Europa. – Dessa literära förbindelser afbrötos för någon tid genom en tilldragelse, som han sjelf länge ansett för en olycka. Han var nu väl blott tjugu år, men då han varit förlofvad i nära 16 mer än 15 år, ansåg man det vara tid för honom att föra sin brud till Sv. Alla försök att uppskjuta giftermålet voro förgäfves.|191| Rådet och ständerna fordrade att så skulle ske, och det skedde. I Sept. 1766 reste prinsen till Helsingborg, för att möta sin brud. Förut hade han korresponderat med gr. Creutz såsom en sak af vigt, att få veta huru Dauphinspråk: franska af Fr. varit Ludvig XVI varit klädd på sin brölloppsdag. Prinsessan Sofia Magdalena var då tjugu år, äfven hon, och prinsen beskrifver henne sjelf på följande sätt: »Hon ser bra ut, utan att vara vacker, är mycket väl vext, presenterar sig med värdighet, är något för artig för hennes rang, men högst blyg och mer än som passar ett fruntimmer af stånd. Hon är sjelfva godheten, stilla och mild; hon saknar ej qvickhet, men hennes ytterliga blyghet hindrar henne att visa det i konversationen. Med ett ord, jag tror mig i henne ha fått en hustru, som passar mig.» Hon har skönhet nog att vara behaglig, ej nog att förvrida hufvudet på mig, tillräckligt förstånd att ej bära sig dumt åt, och ljufhet nog i karakteren att ej vilja tillvälla sig ett välde öfver mig, hvarom jag är oändligen svartsjuk.» – Efterverlden har icke jäfvat detta G. III:s omdöme om sin gemål. Likasom sin danska företrädarinna på sv.svenska thronen, Ulr. Eleon. I, förblef äfven Sofia Magd. hela sitt lif igenom en god, blyg, saktmodig och älskande furstinna, hvars lifs högsta smärta var att ej se sin kärlek besvarad. Ty deri hade prins G. misstagit sig – till hans gemål var hon icke passande – för hans lifliga lynne syntes hon kall som is, och sjelfva den skära rodnad af blyghet, som spridde sig öfver hela hennes väsen, stod i alltför stark kontrast emot den sprittande, lätta, frivola umgängestonen i de hofkretsar, som bildat sig efter det då allt beherrskande franska mönstret. – Sofia Magd:s giftermål blef redan af detta skäl icke lyckligt och förbittrades snart af den gamla drottn:s fientliga köld.|192| Scener. Mellan prinsen och hans gemål uppstod snart en kallsinnighet, hkenhvilken gick så långt, att de aldrig sågo hvarandra, utom vid de tillfällen, när etiketten fordrade att de skulle synas tillsammans, och S. M. gick slöt sin tysta smärta inom sig, medan hennes gemål begynte kasta sig in i politiken med samma ifver som förr i literaturen.

11 1767 fick han tillträde till rådets öfverläggningar, öfver hkahvilka han förde utförlig dagbok. Drag af snillets högsinthet och lättsinne blandas der om hvarandra. Än hörde man honom göra skarpa jemförelser mellan Polens och Sv:s blifvande öde; än såg man honom under rådsherrarnes långa tal l.eller under sekreter:s föredragning sitta och rita en theaterdekoration l.eller en karrikatyr. – 1768 Vänskap – förakt för Mössorna. 1768 i början af året ville han förmå sin far till en statskupp, och när en sådan befanns för halsbrytande, var det prinsen, som jemte drottn. och gr. Fersen förmådde kon.konungen till den bekanta afsägelsen och uppläste hans tal till rådet. – »Elakhet.» Prinsens beslutsamhet. – När Men riksdagen – Utl.Utlands resan. Kansler.

12 Från denna tid var en revolution förr eller sednare oundviklig, om ej allt skulle falla sönder, och ingen var lifligare öfvertygad derom, än kronprinsen. Polens öde föresväfvade honom beständigt, och tanken på fäderneslandets räddning lemnade honom ingen ro. – Men han kände sig stå ensam med sina farliga planer. Hans far var gammal och svag, hans mor uppskrämd af så många redan lidna nederlag; alla män af betydenhet och inflytande tycktes ense om att, i hvad ände månde hända, hålla det kungliga lejonet bundet som förr.

13 RepetitionRepetition. G. III:s barndom Lärare – Tessin – Fantasi – Förställning. Literatur. Voltaire. Förmälning 66. Sofia Magdalena. Politik. – Vördnad för reg.formen.

|200||193|