Sjette Föreläsningen 16/2 65

|40|

Sjette Föreläsningen 16/2 65.

1 Fördelarne af det långa lägret vid Nberg voro på Wsteins sida. Han hade hejdat den sv.svenska konungen midti hans segerbana, just då denna var färdig att infalla i Österrike, och tvungit honom att från anfall öfvergå till försvar. Hittills var det G. A., som beherrskat ställningen, numera var det Wstein. Ogenomskådlig, otillgänglig för medlidande.

2 Detta visade sig snart. Sedan båda härarna en tid utan afgör.afgörande resultater manövrerat i Franken och Thuringen och Bajerska hären skiljt sig från Wstein, ryckte G. A. på hösten med endast 11,500 m.man för andra gången mot Bajern, för att, med egen fara, locka Wstein efter sig och sålunda rädda det hotade Saxen. Han ville förena sig med de många missnöjde protestant. i Östrike, taga Ingolstadt och derefter kasta sig in i de kejs.kejserliga arfländerna. Men Wstein genomskådade denna plan och kastade sig under grufliga härjningar öfver det värnlösa Saxen, hvars egen här denna tid kämpade under Arnh. med framgång i Schlesien och icke gjorde sig någon brådska. Ett förfärans rop ljöd från det brinnande Saxen, och den 3 Okt. nådde det G. A:s öron, der han rastade i Neuburg vid Donau, för att unna sin utmattade här någon hvila och draga till sig förstärkn. Man hade, efter striden vid Alte Veste, märkt en tvekan, en långsamhet i kon:skonungens annars så djerfva och välberäknade rörelser – Segerns örn flög med nattadesvårtytt vingar mot undergången. Men nu fattade han snabbt sitt beslut och vände om med en sådan hastighet, att han, innan Wstein ens anat hans ankomst, stod några få mil från honom i Saxen. Vid Erfurt mönstrade han sin här – den var då endast 18,500 m.man stark – ilbud sändes att kalla Arnheim och hert. af Lünebg till hans hjelp, men de lydde icke – När Arnh. efter enträgna påminnelser ändtl.ändtligen satte sig i rörelse, skedde det|41| så långsamt, att han måste komma för sent och blef också verkl.verkligen afskuren från sv.svenska hären. Der har länge hvilat ett dunkel öfver dessa tilldragelser: man har beskyllt Arnheim för förräderi eller åtm.åtminstone hemlig motvilja mot Sv. Numera är det utredt, att skulden låg hos kurfursten af Saxen. Denne furste, som G. A. vid Bfeld räddat och förlåtit, denne furste för hvars skull han så ädelmodigt sökte att locka fienden efter sig och hkenhvilken han nu från Österrikes gränser skyndade att rädda för andra gången, denne furste stod vid samma tid i hemliga underhandlingar med kejsaren och Wstein, i den falska förhoppning att dermed köpa sig deras gunst genom att uppoffra sina bundsförvandter och räddare. En svartare otack har historien lyckligtvis sällan att framvisa.

3 RepetitionRepetition 2/2 69. Tyskland. Wstein. Tilly. Fästning. Förbund. Magdebg. Breitfld. Franken. Bajern. Alte Veste. Saxen.

4 KnappNågra d Det var i början af Nov. Några dagar trodde sig verlden få se de båda motståndarne orörligt bevaka hvarandra, liksom vid Nürnbg. Men Wsteins fyndiga snille uppgjorde en annan plan. Han tillät Ppheim att med 12,000 rycka mot Rhen, för att der hejda de sv.svenska vapnens framsteg, och gick sjelf i vinterqvarter vid Lützen, i det han lemnade vägen till Dresden öppen, under beräkning att kon. skulle skynda dit för att försvara kurf.kurfursten och hans hufvudstad. I sådant fall hade Wstein tagit sina dispositioner för att afskära sv.svenska armén återtåget mot norr, falla den i ryggen och sidan samt alldeles tillintetgöra den. – Men kon. var honom för klok. Han genomskådade denna försåtliga plan och stod fem dagar stilla i Naumburg, allt under fåfäng väntan på Saxarnes ankomst. De hördes icke af, och då erfor G. A. genom ett uppsnappadt bref Ppheims afmarsch. Genast beslöt han att öfverraska sin derigenom försvagade fiende, innan denne hann samla sin styrka.

|42|

5 Det var måndagen d. 5 Nov. kl. 4 på morg.morgonen som G. A. fick första underrättelsen om Ppheims tåg. Kl. 10 f. m. bekräftades denna vigtiga nyhet, och strax derpå bröt kon. upp. Ppheim kunde ej hinna tillbaka från Halle till Lützen förrän tidigast följande morgon. Allt berodde nu således på att ännu denna dag hinna tillryggalägga de två sv.svenska milen mellan Naumbg och Lützen. Olyckligtvis gick marschen ej så fort, som kon. hade hoppats. Passagen öfver den lilla bäcken Rippach, som försvarades af Isolanis kroater, tog tid drog ut på tiden, åkrar och så hade den korta höstdagen redan tagit slut, när sv.svenska hären kl. 6 på aftonen anlände till fältet framför Lützen. Man måste bivuakera der öfver natten, och den öfverraskade Wstein fick tid att samla sin spridda styrka. Ilbud afgick till Ppheim med befalln. att lemna Alrtsvårtytt i sticket och skynda till Lützen, batterier uppfördes, djupa diken för musketörer gräfdes i det äfven förut af kanaler genomskurna fältet.

6 Så inbröt den skickelsedigra 6 Nov. 1632. Sv.Svenska hären, 18,500 m.man stark med 46 mest lätta kanoner, stod mästerligt uppställd och beredd att anfalla fienden, som äfven utom Ppheim räknade 25 till 28000 man med 21 grofva kanoner, uppställda i två batterier framför kejs.kejserliga arméns center och Lützens väderqvarnar. Men höstdimman låg tät öfver fältet och skingrades den dagen aldrig fullkomligt. Hvarje minut kunde Ppheim anlända, och likväl måste sv.svenska hären vänta i mer än 4 långa timmar, innan dimman ändtligen mellan kl. 10 och 11 på f. m. skingrades så mycket, att man blef fienden varse och kunde öfverskåda ställningen. Då blåstes till anfall, G. A. svängde sitt svärd öfver hufvudet, anropade ännu engång härskarornas Gud och red sprängde till framåt i spetsen för högra flygeln, der Ff.Finnarne under Stålhandske stodo, som vanligt, ytterst och främst uti faran. 8 komp. finskt infanteri – 900 man.

|43|

7 Och så begynte denna blodiga, evigt minnesvärda strid, hvars förlopp vi förut ha omtalat. Vi minnas huru högra flygeln med svårighet lyckades sporra sina hästar öfver grafvarna – huru centern under Nils Brahe tog kejs.kejserliga batteriet i fronten och genombröt de främsta kejs.kejserliga fyrkanterna – huru v.vänstra flygeln under hert. Bernhard råkade ut för en häftig artillerield och måste svänga undan åt venster. Kl. var ungef.ungefär 1 på dagen och striden rasade långs hela linien, då kon. fick underrättelse att kejs.kejserliga batteriet var taget, men att sv.svenska centern höll på att tagas i sidan af fientligt kavalleri. Det var då han i spetsen för Smålands ryttare, hkashvilkas öfverste blifvit sårad, red med sådan hastighet fram emot centern, att endast få kunde följa honom – och dervid råkade han under dimman in ibland de fiendendlige kuirassiererne, fick en muskötkula genom venstra armen, badvar nära att svimma och bad hert. af Lauenbg föra sig ur striden, men råkade asvårtyttny fick dervid en annan kula genom ryggen, föll vanmäktig af hästen och blef derpå slutl.slutligen med flera värjstygn genomborrad af fientl.fientliga ryttare, som förgäfves sökte släpa honom med sig, hvarpå han blef liggande i sitt blod vid sidan af den trogne pagen Leubelfingen. – När detta sorgebud blef bekant genom kon:skonungens lösa häst, som galopperade förbi lederna, öfvertog hert. Bernhard öfver befälet, och hela den redan tillbakaslagna sv.svenska hären tog ryckte med ett obeskrifligt raseri och dödsförakt för andra gången till anfall. Och för andra gången togs det kejs.kejserliga batteriet, för andra gången svigtade de kejs.kejserliga lederna för detta förfärliga anfall, allt Wsteins hot, och alla hans böner voro förgäfves, och segern syntes afgjord, då ändtl.ändtligen Ppheim anlände kl. 3 på e. m. – Och nu blef sv.svenska hären för andra gången tillbakakastad; lederna – gula – blå brigbrigaderna – åter syntes allt förloradt: då stupade Ppheim, under sitt bemödande att uppsöka den sv.svenska konungen,original: konungen|44| de kejs.kejserliga förlorade modet, och gen. Kniephausens lyckliga klokhet att ända till sista ögonblicket spara en frisk reserv bakom den sv.svenska slaglinien räddade gaf plötsligt åter en ny vändning åt striden. För tredje gången ryckte den utmattade, glesnade hären fram uti slutna leder, och nu ändtligen brötos var den segern vunnen. När mörkret bröt in, behöll sv.svenska hären det blodiga fältet, Wsteins skingrade skaror drogo sig tillbaka och bivuakerade ¼ mil derifrån, hvarefter han kl. 7 följ.följande morgon med återstoden af sin här marscherade till Leipzig och ännu samma dag fortsatte reträtten, samt utrymde Sachsen och höll i Böhmen en sträng räfst.

8 Med G. A. följde i döden ett talrikt sällskap af 9000 krigare, som betäckte det höstliga fältet. Stålhandske med ff.finnarne återtog den plats, der kon. föll. På natten fann man honom, efter långt sökande, halfnaken, utplundrad och vanställd den hjelte, som hela Europa nyss beundrat. Han fördes till byn Meuchens kyrka: en fattig skolmästare (snickare) höll der den första likpredikan – derefter till Weissenfels – hans gemål – sedan till Wolgast – följ.följande sommar till Nyköpg – så Riddarholmskyrkan. Sorgen. – Sägnerna om hans död.

9 I sitt 38:de år föll Gustaf II Adolf, Sv. konung, och om få grånade hjeltar är det sagdt vid deras graf, att de i krig och fred uträttat så mycket för sitt folk, så mycket för msklighetenmenskligheten, som denne konung. Af naturen mMild och mskoälskandemenniskoälskande, bar han mer än de fleste ett varmt hjerta för msklighetenmenskligheten, och det oförgängligaste i hans ära var icke hans krigareryktesvårtytt, utan just denna kärlek för det högsta i lifvet, som förde honom i döden. Ändock – 3 perioder. Vuxen under arbete, faror och stora tankar, blef han vid 17 år konung öfver ett fattigt, ringa befolkadt och på alla sidor af fiender kringvärfdt rike. Han förde på engång tre ärfda krig mot alla sina grannar. Det första slöt han vid 19 år med tunga uppoffringar; det andra slöt han, 23 år gammal,|45| med landvinningar; då var han vorden man i motgångens pröfning och såg profetiskt in i kommande århundraden. med denna profetiska blick, som är något utmärkande för alla msklighetensmensklighetens heroer. Det tredje kriget slöt han, 38 år glgammal, äfven med seger, men blott för att kasta sig in i ett fjerde krig, refarligare och mera vidtutseende, än alla de öfriga. Ty under det att, af de tre föregående, det danska var en sista efterdyning af Kalamare union, det ryska fördes om väldet öfver Ösjön och det polska tillika var blandadt med striderna om Sv:s krona, var 30åra kriget väsentligen ett religionskrig och fördes, om icke uteslutande, men i grunden för idéer; i hkensvårtytt fastän dessa idéer voro hos många af de stridande grumlade af materiela beräkningar. Just derföre att idéerna äro något fortlefvande och upphöjda öfver materiela intressen, förgås de icke gerna med en seger eller ett nederlag, tvisten drager ut på tiden och leder lättare än annars till fanatism. G. A. förutsåg detta att så skulle ske: »detta kriget synes komma att vara länge nog». Han förutsåg äfven sitt eget fall; oc men han förtröstade på sin stora, rättfärdiga sak och svarade, när man bad honom skona sig, för att ej sätta denna stora sak på spel: »Gud allsmäktig lefver!» Också se vi det förunderliga, att huru än denna sak tycktes hvila ensamt på hans dödliga skuldra, så föll den icke med honom, utan hans ande fortlefde i hans efträdare på krigets blodiga tummelplats, eller rättare: hans idé öfverlefde honom sjelf och framkallade alla andra mäktiga andar att fullfölja hans verk. Det är ett af dessa historiens under, som icke sällan möta oss och som enkelt bero af impulser i tidehvarfven. G. A. förstod att lyfta sina folk så högt, att de glömde alla sina tunga uppoffringar i hänförelsen för samma idé, som lifvade deras anförare, och denna lyftning qvarstod med idéns lifskraft, när dess främste ledareoriginal: ledrare föll. – Men Att under så många farliga krig, som tycktes, redan de allena, öfverstiga en mskasmenniskas krafter, G. A. likväl samtidigt uppträdde som en af de visaste lagstiftare och samhällsordnare i norden, är icke det minst underbara i hans person och hans regering. Sällan ha under så hårda stormar så många fredens stilla verk blifvit grundlagda eller förberedda.|46| De flesta af dessa fredens eröfringar infalla under den mellersta perioden af G. A:s regering, 1617–29. Han Fastän med långt riktade blickar, tillhörde han då ännu sina folk. I sina sista år tillhörde han verlden. Hans idé uppfyllde honom så helt och hållet, att hans folk nedsjönko till en ringa bråkdel af msklighetnmenskligheten, för hkenhvilken han lefde. »Det finns – säger G. – ett »fjerran i hela G. A:s lefnad, som låter sig lättare kännas, än beskrifvas.» Det är den gränslösa blicken öfver verlden, som är alla eröfrare medfödd. Såsom alla sina likar, har han ingalunda blifvit öfverraskad af sin egen lycka, huru förvånande den må synas. Den djupa tron derpå framlyser i alla hans handlingar. Han kände sin kallelse som en högre ledning; derföre har, han, som den högsinte romaren, slösat med sitt stora lif, – animæ magnæ prodigusspråk: latin.» – Man kunde tillägga:svårtytt han var för stor, för att länge lefva. Från den stund han ställde sig i spetsen för msklighetensmensklighetens framskridande, var han vigd åt undergången. Det förgängliga måste dö, för att det oförgängliga måtte lefva. Det är detta som gör hans fall så rörande och som blandar en så hög glädje i de tårar seklerna fällt på grhans graf, tårar som icke skola upphöra att rinna, sålänge ännu ett hjerta klappar varmt för det stora i lifvet.

10 Särskildt Fd – 3 perioder.

11 Tro vi icke på den blinda slumpen, utan på en försyn, förutan hvars vilja icke en sparf faller till marken, så måste vi äfven tro, att den store G. A. föll i sin rätta stund. Han Han var i tankens höghet, i viljans kraft, i afsigternas renhet och i sitt personliga lif upphöjd öfver de flesta dödlige, men han kunde icke, utan att afkläda sig sin mskligamenskliga natur, vara upphöjd öfver all mskligmensklig brist. Fläcklös ar Endast en mskamenniska har vandrat på jorden utan fläck, och denna mskamenniska var en inkarnation, ett förkroppsligande af Gud. Äfven den store G. A. hade svagheter: skilnaden hvem kan och lyckan förhärdar.oläsligt p.g.a. skada|47| Hvem vågar säga, att han alltid förblifvit lika ren, lika ödmjuk, lika fri från sjelfvisk beräkning, derest honom förunnats att än längre fortsätta sin segerbana, och fortsätta den, under verldens beundran, ända till denna kejsarethron, hvartill den otvifvelaktigt slutligen hade ledt, om den fortgått på samma väg? Och hvem vågar säga, att den idé, för hkenhvilken han stred, skulle ha vunnit derpå? Faran var dubbel: hon låg både i den personliga ärelystnadens frestelser och deri att det idéela målet blifvit bortblandadt af alla de yttre politiska intressen, som skulle på kejsarethronen ha upphäft sig uti främsta rummet. Målet hade blifvit nedryckt, msklighetensmensklighetens sak skulle ha blifvit förnedrad till en eröfringspolitik; hjelten hade nedstigit till raden af vanliga dödliga eröfrare, och fråga är, om han sjelf, under bördan af så mycket hat, så mycken fanatism, som der skulle omgifvit honom, sjelf blifvit lyckligare under purpurmanteln, än under martyrkronan. Men det är var just det djupt glada, det i högsta mening lyckliga, att han föll i den friska morgonglansen af sina segrars dag och föll, icke för dessa personliga mål, som afunden tillskref honom, utan föll ädel och ödmjuk, på ett sätt som då först gjorde hans lifs idé rätt klar, rätt dyrbar och outplånlig hos hela hans samtid. Först derigenom blef det äfven för den okunnigaste bland hans krigare, hans folk och hans samtida rätt klart, att den sak, för hkenhvilken en sådan hjelte oförfäradt offrade sitt lif på slagfältet, det måste vara en god, en rättfärdig, en helig sak, – och närmaste följden deraf visade sig strax i den exempellösa enthusiasm, som grep hela hans här vid underrättelsen om hans död. Vid denna nyhet jublade den mörke Wstein och trodde sig säker om segern, men han bedrog sig: just det hvad han ansåg för seger det blef hans nederlag. Och på samma sätt jublade en del af det kath.katholska Europa vid nyheten om G. A:s död: det bedrog sig: just genom ur hans blod vexte slutligen protest:sprotestanternas seger och tankens frihet. Och så har det i sanning blifvit sagdt omsvårtytt G. A., att han segrade i döden; hans fall blef hans idés räddning, och ur detsvårläst p.g.a. överskrivningnsvårtytt blodiga, nakna, härjade stofthyddan, som på Lützens förtrampade fält flög en odödlig ande, som en ljusblink öfver de mörka seklerna.