Åttonde Föreläsningen. 5/11 62

Åttonde Föreläsningen. 5/11 62.

1 Det ofta omtalade rika och ryktbara Jumalatemplet ger oss en nyckeln till en förklaring af Bjarmernas rikedom. Allt ger oss anledning förmoda, att detta tempel vida omkring varit medelpunkten för de spridda finska stammarnas religiosa kult. Från olika trakter kommo sannolikt vallfärdare, som medförde gåfvor till templet; men emedan alla sådana vallfärder plägade vara förenade med handelsföretag, uppstod tillika i templets närhet en marknadsplats. för Kanhända gaf detta första anledningen till Bjarmernes egna vidsträckta handelsförbindelser.

|68||206|

2 Det är nemligen bekant, att sedan Arab.Arabiska eröfringar afbrutit de gamla handelsvägarne, redan i 8:de seklet en ganska stark handel med indiska varor ägde rum öfver Ryssland. oOch det på tvenne vägar, af hkahvilka den ena ledde till Finska viken, den andra till Ishafvet. – Den Man måste neml.nemligen tänka sig tvenne långa transportleder för de indiska varorna. Den vestra gick s öfver näset vid Suez och derifr grenade sig der, på det sättet att ena grenen gick inåt medelhafvet, der Vene Genua, Venedig och Pisa snart blefvo dess förnämsta stapelorter, medan den andra grenen gick öfver Konstantinopel och derifrån upp till Svarta hafvet. Från Sv. h. finner man att varorna vanligen transporterats uppför Dniepern, derifrån landvägen dels till Düna, dels till Ilmensjön och derifrån dels till Ladoga, och Neva, och Björkö hvarefter varorna sedan afhämtades af nordtyska och Wisby handelsfartyg, hkethvilket torde ha utgjort hansestädernas första uppkomst och källan till deras makt. Också är det bekanta, att äldre arabiska och grekiska mynt blifvit funna i närheten af Ladogas kuster. afbr. Den östra indiska handelsvägen uppkom sannolikt till följd af Arabernes eröfringar, som en i 7:de och 8:de seklerna nästan tillintetgjorde medelhafsvägen. Denna östra väg gick åter öfver Persiska viken, uppför Eufrat och Tigris samt derifrån landsvägen p med karavaner till Kaspiska hafvet, hvarifrån varorna transporterades uppför Wolga och Kama samt derifrån öfver smala landpass till Dvina, Petschora och Norra oceanens kust, derifrån fartyg från alla nordiska länder, troligen äfven bjarmiska fartyg, förde varorna vidare åt vester och söder. En vigtig stapelort för denna handel var den gamla staden Bolgar vid Wolga i närheten af det nuvar.nuvarande Simbirsk, der Perser, Bucharer, Armenier och Araber sam hade gemensam marknad. Strax i norr om Bolgar vidtog Bjarmernes|69||207| område, och deras stapelort var Tscherdun vid Kolwa, en biflod till Kama. Det var här Bjarmerne utbytte sina nordiska pelsverk mot de indiska varorna och förde dessa vidare norrut till Cholmogor, Skandinavernes ryktbara Holmgård, som låg icke långt ifrån Dvinas utlopp. Med kännedom om denna handelsväg, som bestyrkes äfven af äldre arabiske författare, kan man icke förvånadess öfver den sagolika rikedom, hkenhvilken de roflystne Norrmännen funno i dessa högnordiska nejder. När man afräknar sagornas fantastiska tillägg, blir det icke blott sannolikt, utan säkert, att Bjarmerne verkligen ägt ett betydande välstånd samt skatter af guld och silfver som slogo de tarflige Norrmännen med häpnad. Det är Erinra vi oss att Bjarmer och Karelare voro samma folk, så äga vi också häri en förklaring af vår Kalevalas utomordentliga slöseri med guld och silfver i både berättelser och liknelser. Dessa gyllene poetiska skatter äro ingenting annat än gyllene barndomsbilder från Bjarmalands tider.

3 Med rikedomen följde makt och en viss grad utaf högre bildning. Bjarmaland synes i 9:de, 10:de 11:te och 1112:te seklerna ha varit starkt befolkadt. Flera äldre förff.författare omtala talrika, krigiska bjarmiska härar; Saxo Grammaticus omtalar B:nesBjarmernes heta strider med konungarne Hading och Frode den fredgode. bBjarmiska flottor stridde med vikingarna; dessa grannar tyckas ha varit farliga för det unga ryska riket, emedan det omtalas att Sineus, Ruriks broder, nedsatte sig i Bjelosero, för att hålla Bjarmerne i tygeln. Novgorodska fursten Gleb Svätoslavitsch, som anfallit Bjarmerne, blef år 1079 af dem slagen och dödad med största delen af sin här,. vi ha sett dDet stora rykte som Norrmännen vunno på sine B:landsfärder,|70||208| kom mycket deraf, att ett anfall mot detta folk ansågs så vådeligt, i anseende till Bjarmernes stora makt och krigiska tapperhet. – Om detta folks Det finns t. o. m. spår i sagorna, att Bjarmerne gäldat Norrmännen lika med lika och med sina mäktiga flottor gjort infall i deras land. Och i dessa fejder föregingos Bjarmerne af det fruktansvärda rykte för trolldom, hkethvilket de delade med hela den öfriga finska stammen.

4 Om Bjarmalands förhållande i öfrigt veta sagorna intet annat att berätta oss, än opålitliga dunkla sägner om bjarmiske konungar och en ordnad samhällsförfattning, högre och mera utvecklad, än man känner hos något annat finskt folk. Derom, likasom om Bjarmernes religiösa tro och gudadyrkan, blir tillfälle att nämna mera, när vi kasta en blick på finnarnes ställning vid svenska eröfringens tid. Den äran skola icke vi, som stå i så nära skyldskap med detta folk, förneka Bjarmerne, att ha varit den finska forntidens egentliga sagofolk, bärare af dess högsta kultur och af dubbelt intresse för oss, emedan de gifva oss en någorlunda klar föreställning om huru långt den finska folkanden hunnit utveckla sig, innan i de tre formerna af gudalära, samhällsförfattning samt handel och industri, innan kristendomen och den vesterländska, germaniska bildningen kommo för att inkasta hela det finska folket på en helt ny bana af civilisation och framskridande.

5 Huru nära Bjarmernes makt var förbunden med deras rikedom och denna åter med deras handelsförbindelser, visar sig uti det deras slutliga tragiska ödete. af deras totala undergång. Man förvånas, att se ett så stort, rikt, mäktigt och jemförelsevis bildadt folk nästan spårlöst försvinna. Gåtans lösning ligger till en del|71||209| i deras saknad af naturliga gränser åt de håll, der faran närmast hotade dem. Man vet, att Bjarmerne lågo i ständiga fejder med Slavänernes vexande makt. Ännu in på 12:te seklet bestodo de kampen med seger. Småningom blefvo de likväl skattskyldige under Novgorod, som ifrigt efterfikade en andel uti den vigtiga handeln. att bringa under sitt välde det för deras handel så vigtiga Bjarmien. Redan år 1032 berättas en höfding vid namn Uleb ha gjort ett tåg emot »jernportarna» = Bjarmaland. I början af 12:te seklet, råkade B:neBjarmerne i beroende af den mäktiga ryska handelsrepubliken. Huru blodigt de sålt sitt oberoende, finner man deraf, att de, enligt ryska krönikaor, år 1187 dödade hela den skara af Novgoroder, som skulle uppbära skatten i deras land, och ännu år 1342 finner man ett krigståg företaget mot dem af Luka Varfolomejeff, en bojar uti Novgorod.

6 Det var likväl icke grannarnes vapen, som besegrade Bjarmerne, det var en af de stora, aflägsna verldsrevolutioner, hvilka, kännbara på långt afstånd, förändra folkens inbördes ställning och fredliga förbindelser. Efter slaget vid Kalka år 12324 öfversvämmade Dschingis Khans sonsöner med sina Mongoliska horder hela det södra och medlersta Ryssland, och då var det slut med B:neBjarmerne, ty källan till deras makt och rikedom, den indiska handelsvägen var derigenom afskuren. Från denna tid kan man räkna deras förfall och undergång. År 1383svårtytt, säga krönikorna, omvändes Permien till kristendomen af biskop Stefan. År 1463 fortsattes ännu omvändelseverket af en biskop Jonas. År 1472 blef detta Tscherdyn eröfradt af No och hela det fordna bjarmiska området formligen lagdt under ryska spiran. En del af Bjarmerne förgingos i nederlaget, andra trängdes uppåt Ishafvets kuster och förblandades med Petschererne, hkahvilka sannolikt äfven voro med Karelarne nära befryndade. Åter en annan del öfverflyttade till den nuvar.nuvarande Karelen, en tredje skara ofverflyttade emigrerade till Norige., der de anhöllo om skydd hos konung Håkan Håkanson. Han skänkte dem nejden kring Malangerfjorden och lät döpa dem, ty dittills hade ej kristendomen blifvit predikad i B:land – Resten förblef på sitt fordna område och behåller ännu en svag qvarlefva af sina fornminnen,|72||210| som ryssarne kalla den tschudiska traditionen. Spår af gamla jordvallar och igengrodda kanaler vittna ännu om forntida stora befästningar och en längesedan försvunnen odling i dessa nordliga bygder. på den egentl.egentliga skådeplatsen för Bjarmernes bragder, det nuvar.nuvarande guvern. Arkangel. Nuvar.Nuvarande befolkningen består dels af inflyttade ryssar, dels af finnar, qvarlefvor af dene fordne invånarne. Grekiska bekännelsen, och och, ryska embetsmän och ryska seder ha göra dem främmande för vart deras lan vår föreställning om finsk nationalitet, men s i tre afseenden ha dessa Arkanglare bevarat sin finska prägel: 1) i språket, som fortfar att vara finskt, ehuru delvis uppblandadt med ryska; 2) i runosången, som här blifvit mindre störd af och bruten af kristendomen, emedan denna grek.grekiska bekännelsen mera stadnat vid yttre former – och slutligen 3) i en qvarlefva af det gamla bjarmiska handelslynnet. Laukkuryssarne, Arkanglarne, som kringvandra i vårt land med renseln på ryggen, äro i grunden ett Bjarmalandsminne. – och vittna en återstod af den karelska stammens fordna ryktbara handels- och födgeni, hkethvilket i vårt land äfven utmärker de från Qvener härstammande Kemiborna – de fordna indiska varorna äro förvandlade till krämargods ifrån Lybeck – Jumalatemplet finnes numera i staden Arkangels kassakistor, och dit strömmar ännu finnarnes silfver ännu som förr, att sknedgräfvas inom skidgården. Bjarmerne kunna i mer än ett afseende kallas den finska folkstammens judar – äfven deruti, att deras Gamla Testamente, som utgör hufvudstommen af Kalevala, är den urgamla grund, på hkenhvilken den finska nationaliteten skall bygga sin nytestamentliga, tidsålder sin af kristendomens allt förädlande ande genomströmmade tidsålder.

|73||211|

7 Bjarmerne leda oss naturligt och följdriktigt in på till den östra hufvudgrenen af det egentl.egentliga finska folket, Karelarne. Men för att vinna en öfversigt af ställning till de öfriga finska folkgrenarne må blifva mera åskådlig, ber jag att här i korthet få upprepa rekapitulera en öfversigt af hela den stora finska folkstammen, hufvudsakligen grundad på Castréns undersökningar.

8 För att icke, enligt C:s uttryck, blifva slägt med ¼ af mskoslägtetmenniskoslägtet – hkethvilket vid en historisk framställning skulle leda oss till en alltför vidlyftig familjekrönika – böra vi först göra en skilnad mellan språkstam och folkstam. Till finska språkstammen, hkenhvilken Castrén kallar den Altaiska, andre forskare åter den Skythiska l.eller Turanska stammen, räkna vi alla de hundrade folk, som tala ett språk hkethvilket påtagligen i en aflägsen forntid utgått från samma gemensama rot som finskan och ännu bär spår deraf i ordrötter, i ordböjningar och ett igenkänneligt slägttycke i hela språkets lynne. Dit hör en ostlig afdelning och en vestlig afdelning. Den östra omfattar Tunguser, Mongoler, Turkar och Samojeder med alla deras många förgreningar: sid. 42., den vestra åter sönderfaller i fyra hufvudgrenar:

9 1) De Ugriska folken, s. k. efter deras äldre bostäder i Ugrien l.eller Jugrien, d. v. s. slättlandet kring floderna Ob och Irtisch, och dessa folk äro Ostjaker, Woguler, Ungrare;

10 2) Wolgafolken l.eller den s. k. Bulgariska folkgrenen, af hvars fordna talrika horder numera återstå endast Tscheremisser och Mordviner;

11 3) Permska grenen: Permier, Syrjäner, Wotjaker, samt

12 4) finska folkstammen, med hkenhvilken vi denna gång äga att närmast sysselsätta oss. – Jag bör endast anmärka, att af språkstammens östra afdelning är det Mongoler och Turkar, af den vestra åter Bulgarer och Ungrare,|74||212| som spelat en vigtigare rol i verldshändelserna, Bulgarer = Hunner. Just den omständigheten, att de öfriga folken af vestra afdelningen icke indragits i folkvandringens hvirfvel l.eller fått namnsvårtytt i dess krönika, är ett bevis att de då redan gått längre åt NV. och råkat utom strömfåran samt derigenom äfven ur sigte för historien. Dessa vestfinska stamfolk sträckte sig, redan före folkvandringens tid, l.eller åtminstone vid Chr. födelse, i en oafbruten kedja från Altai ända till Hvita h. och Östersjön, sålunda, att huf stammens hufvudmassa då redan öfverstigit Ural och qvarlemnat österom denna bergsrygg endast Samojeder, Ostjaker och Woguler. Från Ural vesterut ända till floderna Kama och Wjatka bodde Permier, Syrjäner och Wotjaker. Vesterom dem bodde Wesser, af hkahvilka nu blott svaga lemningar återstå. Söderom dem bodde Tscheremisser och Mordviner, vesterom dem åter tvenne numera försvunna folk, hkahvilka Nestor kallar Merja och Muroma, Merer och Muromer. Norrom dem bodde Permierna (hkahvilka ej böra förblandas med Bjarmerna) bodde Hämäläisetspråk: finska, Jemerne, de sedan s. k. Tavasterne, med deras utgreningar ända till Ladoga, norrom dem åter Karelarne, Karjalaisetspråk: finska, hvkahvilka långs Dvina utbredde sig till Hvita hafvet och hkashvilkas östra afdelning utgjorde Bjarmerne, samt slutligen, nordligast af alla, i öster Petschererne, i vester Lapparne.original: Lapparne

13 Sådan fann ryska krönikans fader, Nestor, denna folkkedja ännu i 11:te seklet. Tydliga spår af samma kedja återfinnas ännu i dag, ehuru den mångenstädes blifvit genombruten af slaviska och tatariska folkstammar. En del af de med oss beslägtade folken ha försvunnit, en del äro döende, försvinnande folk, dels derigenom att de dödas antal|75||213| original: antal numera årligen öfverstiger de föddas, dels derigenom att de alltmera antaga den ryska befolkningens språk, seder, och lefnadsvanor och klädedrägt. Kalevas tolf söner, hkahvilka enligt den gamla finska sägnen, fordom beherrskat hela Rd, hafva förlorat deras urgamla besittningar. Ryska rikets kärna och dess nuvarande hufvudstad äro båda grundlagda på fordom finska områden.

14 Så mycket nu om språkstammen. Den egentl.egentliga finska folkstammen delar sig i tvenne hufvudgrenar, den östra och vestra:. i Den österra utgöres af Karjalaisetspråk: finska l.eller Karelarne med deras förgrenare under olika tider: Bjarmer, Qvener, Petscherer, Savolaksare och de nuvar.nuvarande Nordösterbottningarne, Kainulaisetspråk: finska = af Kainuspråk: finska, lågland – hkahvilka, såsom äfven deras namn antyder, äro afkomlingar af de gamle Qvenerne. Den vestra hufvudgren utgöres af Hämäläisetspråk: finska, Tavasterne, mede deras utom Fd bosatte förgreningar Wesser l.eller Tschuder, Woter l.eller Watjalaisetspråk: finska, Ester l.eller Wirolaisetspråk: finska samt Liver. Enligt denna indelning höra Lapparne väl till finska språkstammen, der de synas var äro höra till ingendera af dessa folkgrenar, utan böra utgöra i visst anseende en tredje hufvudgren, hvars slägtskap med de egentl.egentliga finnarne är aflägsnare än t. ex. Bjarmernes l.eller Esternes. Och alla dessa folkgrenar af samma rot och samma språk ha aldrig i deras nuvar.nuvarande bostäder utgjort ett enda folk, intill utan stodo i oberoendets tider merändels i ett fientligt förhållande inbördes innan det finska gemensama finska fäderneslandet omslöt Karelarnes och Tavasternes kärna.original: kärna, innan (

15 Karelarnes voro således, näst Lapparne, de nordligaste af alla finska stamfolk. Deras namn har vanligen härledts af Karjaspråk: finska = boskap, men C. anser det sannolikare|76||214| härledas af deras Skandinaviska benämning Kyrialer, ty denntta bnamn var okändt i den äldre ryska krönikan, som inbegrepo Karelarne under benämningen Savolotscheskaja Tschud, men förekommer tidigt i den isländska sagan. I denna saga kallas Finska V. Kyrialabotn, och då något senare sydvestra kusten af Hvita h. kallas af ryssarne Karelski berekh, sluter man häraf, att Karelarne redan tidigare, än Hämäläisetspråk: finska inbröto i landet, innehaft hela östra F:d ända till F. V. – Karelarnes kärna och egentl.egentliga stambygd i norden var Bjarmaland, utom vår nuvar.nuvarande gräns. Derifrån synes redan C. antager, att i 8:de seklet Derifrån utgick i långt aflägsna tider den gren af dem, som är känd under namnet Qvener, har gåttoch utbredde sig öfver Maanselkä och utbredt sig rundtom Bottn. viken,. Efter dem följde en senare skara Karelare, som tyckas ha utbredt sig öfver Kantalaks och det nuvar.nuvarande ryska Lappland; det var de råk som omtalas i Qvenernes fejder. men många skäl tyckas utvisa, att den Qven.Qvenska utflyttningen går vida längre tillbaka i tiden. En anna tredje utgrening, stamfäder till de nuvar.nuvarande Savolaksarne, gick likaledes öfver Mselkä, men något sydligare och bosatte sig kring Saimas vattensystem. Här nådde de snart till hafvet, F. V., och på dem kan man med största s:likhetsannolikhet hänföra berättelsen om Erik väderhatts härtåg († 883), dervid han säges ha lagt under sig »Finland, Kyrialand, Estland, Kurland och många andra länder» i öster.» – NB. En sådan eröfring l.eller skattskyldighet betecknade den tiden endast, att den främmande härföraren landsteg på kusterna och tvang invånarne att gifva tribut, och denna tribut erlades såsnart endast hvarje gång den utkräfdes med öfverlägsen vapenmakt, men deremellan voro invånarne fullkomligt oberoende och styrde sig sjelfva. – Sådan var äfven länge den den skattskyldighet, hvari Karelarne råkade under Rd. vid början af 12:te seklet genom anläggandet af den ryska staden Ladoga.|77||215| År 1143svårtytt omtalas ett plundringståg af Karelarne mot Jemerne = Hämäläisetspråk: finska; det är första gången ryska krönikornaoriginal: krönikorn nämna Karelska namnet. Strax derpå finner man dem i förbund med ryssarne, ty år 1149 utgjorde de en del af den här, med hkenhvilken storfursten i Kiev Isiaslav Mstislavitsch tågade Novgoroderne till hjelp. – Detta förbund med ryssarne fortfor ännu sedan Svenskarne eröfrat vestra Fd, ty år 1241 finner man dem ha bistått furst Alexander af Novgorod = A. Nevski i hans tåg mot Koporje. År 1253 stridde de med Novgorods här emot Tschuderne = Wesserne vid Neva och 1270 emot Jaroslaf vid Ilmensjön o. s. v. – Häraf bör man ej sluta, att Karelarne då voro ett lydfolk under Novgorod; de betalade sannolikt tid efter annan tribut, när de tvungos med vapenmakt, men voro deremellan oberoende och deltogo i Novgorodernes krigståg väl mest af rofgirighet eller hat mot sina grannar Hämäläisetspråk: finska, i Novgorodernes krigståg hvkahvilka de hjelpte att utdrifva fr.från Ladoga. Först när Svenskarne under Torkel Knutson närmade sig Rds gränser, synas ryssarne ha uppställt några rättigheter till Karelen och på grund af dessa rättigheter, afträdde de Karelen till Sverige uti freden i Nöteborg år 1323.

16 Karelarnes inflyttning i östra Fd har troligen måste ha skett sist i 8:de seklet, men sannolikt redan förut. De utbredde sig kring Ladoga och organiserade der den gren af indiska handeln, som öfver denna sjö och Neva gick ut till F. V. Här var Björkö, S.V. om det nuvar.nuvarande Wiborg den stapelort, dit Karelarne förde sina varor, som åter derifrån afhämtades af hansestädernas fartyg. Man har ännu påfliga bullor af 1221, 1229 och 1230, hkahvilka strängeligen förbjuda den katholska kristenheten att handla med kristenhetens fiender, »Karelare, Ingrer och Ryssar.»|78||216| Man äger också ett fördrag, hvari Novgorod förbinder sig att tillåta hansestäderne fri handel med Karelare och Ingrer samt ansvara för våldsamheter, som kunde ske inom dessas område, dervid »alla brott skulle afdömas af åldermannen i Ingrien»

17 Genom sin handel ha Karelarne vid Ladoga troligen vunnit betydligt välstånd, hkethvilket sedan gick förloradt under de blodiga gränskrigen, mellan sedan Karelen blef svensk provins. [-]oläslig handstil Likasom Bjarmerne, voro äfven dessa Karelare ett krigiskt folk, men kunde i längden icke försvara sitt område af brist på fästen och naturliga gränser. De ryska krönikorna uppgifva att furst Jaroslaf Wsevolodovitsch år 1227 utsändt prester att döpa Karelarne, och »föga fattades, att icke alla mskormenniskor blefvo döpta». – Senare klagar påfven Clemens VI i en bulla af den 14 Mars 1351, att Karelarne, som redan förut varit omvände till den rätta tron, blifvit af Ryssarne tvungne att återtaga deras irrläror.

18 Vi se att den karelska hufvudgrenen, på samma gång den skjutit sina vestra telningar till F. V., Ladoga och Saima, tillika skjutit långt öfver Fds nuvar.nuvarande gräns åt öster och uppnått det kulturens nordligaste råmärke vid Ishafvets kuster. Man kan tala om ett Karelen i mycket olika utsträckning: ett fornKarelen, ett medelKar. och ett nyare K. – Med fornKar. förstå man då hela det område, som beboddes af Karelare.original: Karelare Det är detta område på hkethvilket som varit den finska forntiden nationalitetens äldsta blommat. och kommer att utgöra dess framtids rot. – Medelkar. med Gla Fd – Nyare Karelen kring Höytiäinen, Pielisjärvi och Pyhäselkä.

19 Frederna i Nöteborg, Stolbova, Nystad och Åbo ha flyttat Karelens gräns än längre öster, än vesterut, men alltid ha fredssluten dragit ett vilkorligt streck genom det verkliga Karelska området och, på samma gång de lemnat en del af Karelarne bakom gränsen,|79||217| tillika afskurit och bortskänkt en del af Fds naturliga gräns. Denna naturliga gräns går i våra dagar från F. V.s spets, öfver Ladoga, Onega och mellanliggande vattendrag, till Kantalakshti vik l.eller Södra viken af Hvita h. = Suomensaari Suomenniemi.

20 Karelarne jmfvis.jemförelsevis lättrörligare, lifligare, mottagligare för intryck – afarter – Karelarne äro Fds Wäinmns genuina sångarfolk och derföre af naturen ämnade att blifva Fds egentl.egentliga kulturfolk. Att denna ära under hela vår svenska väldets tider och till stor del ännu i dag tillfallit den andra hufvudgrenen, Hämäläisetspråk: finska = Tav.Tavasterne, kan endast tillskrifvas deras vestliga läge, ty för oss har solen länge uppgått i vester. Men den dag Fd åter stöder sig på sig sjelf, utan att förneka vända sig bort från verldens luft, som blåser friskare till oss från oceanen i vester, – den dagen skola vi åter inse, att Karelen är likasom vår landfasta rot – det har burit vår forntids – det har rätt att bära vi skola på denna grund äfven nedslå vår framtids banér, dock alltid vända åt vester –