Tolfte Föreläsningen. 27/2 65

|83|

Tolfte Föreläsningen. 27/2 65.

1 RepetitionRepetit. 1639 och 40. F. Univ. Ff.Finnarne under Banér i Saxen, under Stålhandske i Schlesien. 1641: Banér Regsbg. Slange: Neuburg. Banér †10 Maj 1641. Torstenson. 1642: slog Franz Alb. Mähren Saxen. Leipzig 23 Okt. 1642. Normal.

2 En månad efter slaget gaf sig det ånyo belägrade Leipzig genom kapitulation. Besättningen fick fritt aftåg, staden betalade 150,000 rdrriksdaler i brandskatt, och vid Sv:sSvenskarnes intåg hölls så sträng krigstukt, att ingen borgare blef förnärmad. – I slutet af Dec. 1642 begynte T:son belägra Freiberg i Öfre Pfaltz, men denna belägring gick illa. Fältherrn led af sin gickt, regnet försvårade alla arbeten, och fästn.fästningen försvarades tappert. I Febr. måste T:son åter aftåga, sedan han utanför Freiberg förlorat 2000 man. – Våren och sommaren 1643 förgingo undertan unde afgörande strider. T:son inbröt i Lausitz och Mähren, och skickade ånyo ströfpartier inåt Österrike. och Gallas hade återfått befälet öfver de kejserlige. Båda härarne observerade hvarandra. Medan T:son ännu stod i Mähren mottog han i slutet af Sept. den oväntade befallningen från sin regering att angripa Danmark,. som hotade förehade misstänkta planer.

3 Det var Christian II, som först ånyo upptagit den sekelgamla tanken på Östersjöväldet i norden, och denntta välde var för nära förbundet äfven med Dmks storhet, för att tanken åter kunnat dö bort. Rd var stängdt från Ösjön, Polensn var söndradt inom sig och hade fäst sina blickar på Rd: Dmk och Sv. blefvo således nu de tvenne medtäflarne om Östersjöväldet. Med oro såg Kristian IV de Sv:s vexande fotfäste på sÖsjöns södra kuster under Gustaf II Adolf, – så mycket mer, som det han väl kunde ana kon:skonungens plan att omsider kringgå Dmk och komma det genom sv.svenska besittningar på södra Ösjökusten i sidan l.eller t. o. m. i ryggen. IshtI synnerhet Pommern. Alla den dåvar.dåvarande statskonstens stämplingar sattes i rörelse, för att hindra Sv:s framsteg, och då detta ej lyckades och Dmk äfven hade skäl att frukta kejsarens makt, gick dess politik ut på att bilda ett tredje parti, bestående af Polen, England, åtskilliga t.tyska furstar, och i nödfall Spanien, som motvigt mot Sv.|84| Detta rike sökte åter sitt naturliga stöd hos Holland, och bildades så vexte redan länge bakom 30åra krigets rök och lågor tvenne nordiska förbund af helt andra syften och väntande på lägligt tillfälle att bryta löst mot hvarandra. – Detta tillfälle lät emellertid vänta på sig. Sv. hade händerna fulla i Tland och undvek med omsorg att skaffa sig ett nytt krig på halsen. Dmk försummade – Banérs och Torstensons segrar gjorde åter Dmks planer om intet; Polen dess tyska bundsförv. vågade icke röra sig, Polackarne hade ej lust, England var i full gäsning mot Stuartska huset, spanska flottan blef slagen af Holländarne i Kanalen. Dertill kom att danska adeln, som då hade makten, förvägrade kon. alla gärder till krig, och så nödgades kung Kn med harm vara en overksam åskådare af Sv:s framsteg i T:land. – I stället sökte han göra Sv:s handel och industri allt möjligt afbräck genom Öresundstullen – som år efter år stegrades till en förr okänd höjd och genom allehanda trakasserier mot sv.svenska fartyg. Detta blef den synbara hufvudorsaken till kriget: den sanna, men fördolda orsaken var båda makternas fortfarande kamp om herraväldet i norden.

4 Segern vid Leipzig gaf det i Sv. gäsande hatet mot Dmk luft och mod. Men reg.regeringen förstod så skickligt bedraga Dmk med en låtsad undfalletnhet, rustningarna bedrefvos i sådan tysthet, befallningen till Torstenson hölls så hemlig och denne förstod så väl maskera sina rörelser med en föregifven nödvändighet att skydda Pommern, att när Torstenson med sträckmarscher uppnådde Holsteins gräns och inbröt i detta land d. 13 Dec. 1643, fann han Dansk.Danskarne alldeles oförberedda. Inom 14 dagar var hela hertigdömet med dess Rendsburg hufvudstad Kiel och fästn.fästningen Rendsburg i Sv:sSvenskarnes händer. Den gamle kung Kristian fick den oväntade och ovälkomna underrättelsen just när han firade julen i Fredriksborgs slott. – Utom sig af harm, skyndade han genast att rusta sig till försvar, och båda makterna sökte i manifester –

|85|

5 RepetitionRepetition 16/2 69. Leipzig 23/10 1642. Mähren. Dmk.

6 Oaktadt Torstensons snille och lycka, var det ett så djerft företag att midtunder tyska kriget angripa en makt, minst jemnstark med Sv. sjelf. Det var också lättare börjadt, än slutadt. 1644 års fälttåg fördes med vida spridda krafter långs Sv:s hela landgräns från Lapplands ödemarker ända till Sundet och vidare ända ned till Österrikes gräns, samt till sjös i både Nordsjön och Östersjön. Detta af en makt, som nu oafbrutet fört krig i femtio år. Endast Finland hade vid denna tid fred inom sina gränser, under det att dess söner stridde på Tysklands, Dmks, Sveriges och Noriges alla slagfält .och haf.

7 Kung Kristian IV var ännu vid 68 års ålder icke den man, som ämnade låta en fiende ostraffadt gästa hans land. Han seglade i April 1644 med sin välrustade flotta att förstöra Kphmns börjande medtäflarinna, det hatade Götheborg. En holländsk flotta kom till hjelp, och planen misslyckades. Marstrand. Äfven den sv.svenska flottan var bättre rustad och talrikare, än hon någonsin varit sedan Erik XIV:s tider, och anfördes af den tappre finnen, riksamiralen Klas Fleming, som försvarade namnets ära. Lika djerf, som hans tappre kunglige motståndare, hotade han två gånger sjelfva Kphmn. Hela sommaren 1644 kämpades på sjön med omvexlande lycka, och den 1 Juli möttes danska och sv.svenska flottorna vesterom ön Femern. Der uppstod en het strid, som varade hela flera dagenar,. och mMed några få fartyg gjorde Fleming ett försök att genombryta danska flottan. – Desst misslyckades, han räddade sig under största fara och med förlust af två skepp; men äfven kung Kristian blef d. 6 Juli illa sårad vid masten af en sönderskjuten lavett och blödde ur 26 sår. »Kung Kr. stod vid höjen mast.» – Å ömse sidor segern. – Den 26 Juli låg Flg instängd i Kieler fjorden och beskjöts af danska batterier från landsidan. – En kula ricochetterade mot vattnet och slog in genom akterspegeln af det sv.svenska amiralskeppet – Flg tvättade sig – hans ena ben – tjenaren som höll handfatet.

|86|

8 Wermdön – Så slöt en af Fds tappraste sjöhjeltar sin bana på det element han tjenade och beherrskade, medan så många andra af hans landsmän gjöto sitt blod på lande fastlandet. Klas Larsson Fleming t. Willnäs var då 52 år gammal. Redlig, oegennyttig, klok, driftig tålmodig.original: tålmodig Han hade som ung studerat vid utländska högskolor och började sin krigarebana 1614 under Evert Horn, hans kusin. G. A., hos hkenhvilken han tjenade som kammarherre, aktade Fg högt för hans redbarhet, hans arbetsamhet, hans trohet och hans orubbliga mod. Redan 1619 utn.utnämndes han till underamiral, 1629 (?) till riksamiral och var en af de herrar, som med så högsint mod öfvertogo styrelsen efter G. A:s död. Sv:s flotta, öfverståth.öfverståthållare i Sthm. – När han kände döden nalkas, utnämnde han K. G. Wrangel till sin efterträdare på flottan, och det berättas att han sagt till den gråtande sonen Herman, som stod vid hans sida: »Gråt icke, min son. Jag dör som Dmks fiende. Låt se att du gör på samma sätt.» – Flg talade då som Svensk. De Skandinav. folken satte då ännu en ära i inbördes fiendskap. De förstodo icke då ännu huru väl de behöfde hvarandra, och två sekler skulle ännu förgå, innan de lärde förstå det.

9 Vid denna tid hade danska kriget tagit en för Sv. ogynnsam vändning. Kejs. fälth.Kejserliga fältherren Gallas ryckte med sin här efter Torstenson inåt Holstein, den holländska flottan blef slagen och återjagad. Den berömde Jakob Delag. lefde ännu, men var gammal vorden och nästan blind; till tvenne af G. A:s fältherrar, G. Horn och L. Kagg, som voro hemma i landet, stod Sv:s hopp. Kagg befriade Götheborg, Horn bröt in i Skåne och eröfrade, under många faror mot soldater och sammanrotade bönder (Snapphanar), hela provinsen utom Malmö och Kristianstad. Landet härjades, danska adelns de ståtliga herresäten plundrades, och detta krig ihågkoms sedan länge af folket under benämningen »G. Horns krig.»

|87|

10 Fram på hösten vände sig lyckan på sjön K. G. Wrangel förde först sv.svenska flottan i säkerhet, återförde sedan den holl.holländska flottan och slog den 13 Okt. 1644 danskarne i ett afgörande slag mellan Femern och Laaland. Af 17 danska skepp undkommo blott 2. – Fienden förlorade 2000 m.man döda, 1000 fångne och 300 kanoner och 10 tagna skepp. F.Finska skepp och sjömän. – Undertiden hade Torstenson trängt in i Jutland, och Gallas följde honom, men hvad denne uträttade gaf anledn. till en smädelig medalj, preglad i Hambg. – Hela sSommaren förgick, vänner och fiender plundrade Dmks fastland – obesegrad stod T:son mellan de kejs.kejserliga och danskarne – då ryckte han åter söderut och instängde den oskicklige Gallas först vid Bernburg, sedan i Magdeburg samt slog och förstörde vid Jüterbock qvarlefvorna af hans här. Med en ringa återstod af 1000 man smög sig »härförstöraren» slutligen en mörk höstnatt ur Magdeburg, och Torstenson kastade sig med allt mera vexande skaror in i Meissen. Så slöts året 1644 öfverallt med seger och framgång för sv.svenska vapnen.

11 Året 1645 begynte ånyo med rustningar på båda sidor. Den gamle kung Kr. var outtröttlig: han ensam med några få tappre höfdingar upprätthöll Dmks ära, under det att hans adel knotade och vägrade honom allt understöd. Än engång samlade han en flotta, och gjorde han ett fåfängt försök emot Götheborg. G. Horn eröfrade Blekinge och belägrade Malmö. K. G. Wrangel tog Bornholm, stora sv.svenska flottan under Ryning tog Wisby, Helmuth Wrangel försvarade sig i Jutland, – det olyckliga Dmk låg hotadt och hjelplöst på alla sidor, utan en enda verksam bundsförvandt, och under sådana förhållanden måste det d. 13 Aug. 1645 sluta freden i Brömsebro, som mer än uppvägde den för Sv. så ofördelaktiga freden i Knäröd.

|88|

12 I detta fredsfördrag erhöll Sv. 1) fullkomlig tullfrihet i Öresund, hkenhvilken nu uttryckligen utsträcktes till finska, liffl.liffländska, pommerska och Wismarska skepp; vidare provinserna Jemtland och Härjedalen, öarna Gottland och Ösel samt till säkerhet för tullfriheten, Halland på 30 år, hkethvilket landskap icke ens då skulle utan eqvivalent återgifvas. Dmk erkände tillika Sv:s besittn.besittning af Bremen och lofvade att ej vidare uppträda som medlare i tyska fredsunderhandlingarna. För resten återgafs ömsesidigtoriginal: ömsesisidigt hvad man tagit under kriget.

13 Den gamle kung Kr. sörjde och harmades. Ännu i sista stunden sökte han stöd hos sitt folk, för att förmå det till nya ansträngningar. Prester och borgare voro villige, men icke så adeln, som afslog alla enskilda uppoffringar. De lifegne bönderneoriginal: Böndernese kallades icke mera till riksdagen. Den fordom segerrika konungen måste finna sig i denna bittra förödmjukelse vid slutet af sin lefnad. Folket sörjde med honom. Likasom 1864, när det påbjöds att tacka för freden, så hörde man äfven nu presterne öppet säga från predikstolen: »Man har befallt oss tacka för freden. Ja, freden är god; men det har nu kommit så långt, att fienden endast behöfver utsträcka armarna, för att lägga oss under oket.»

14 Icke utan skäl blef rikskansleren Ax. Ox., hvars statsmannaklokhet Sv. till stor del, och till en del tvärtemot den nyss myndiga drottn:s instruktioner, hade att tacka för denna fred, vid återkomsten från fredskongressen upphöjd till grefve af Södermöre med 11 socknar i Småland till grefskap. Freden i Brömsebro utgjorde var nemligen på sitt håll lika afgörande för maktställningen i norden, som freden i Stolbova var det på sitt håll. Från denna tid blef det dittills allt ännu öfverlägsna och dominerande Dmk detn underlägsna och Sv. den förherrskande makten i norden. Och efter denna tid följde, steg efter steg, den danska maktens sönderstyckande, utan att ens genom Sv:s fall kunna i längden undvikas. Två orsaker: adeln, unionsplanerna.

|89|

15 Danska kriget utgör en icke ovigtig episod i det tysk 30åra kriget. Det befriade Sv. från en alltid farlig och misstänkt grannes hot, och det var egnadt att ingifva verlden beundran för denna lilla stat, som förmådde på engång trotsa så många och så mäktiga fiender. Härigenom blef freden i Brömsebro ett förebud till Westfaliska freden.

16 Vid början af året 1645 stod kejsar Ferdinand III nästan värnlös mot sin segrande fiende. Hans härar voro förstörda, hans skatter uttömda, hans folk missnöjdt, hans bundsförvandter böjde för affall. Med möda samlade han en ny här af 16000 man under Hatzfeld, med befallning att icke, som härtills, undvika, utan söka striden. Men Torstenson hade återtagit sin gamla djerfva plan att diktera freden i Wien och inbröt i Febr. med en liten, men segervan här af 15,500 man i Böhmen. Vid den lilla staden Jankov möttes de båda härarna. Det var en skogig nejd, uppfylld af Böhmens talrika höjder och bäckar. Likväl beslöto båda fältherrarnaoriginal: fältherrarn att lefverera batalj, Hatzfeld för att lyda kejsarens ordres, Torstenson för att bryta sig väg framåt. –

17 Den 24 Febr. 1645 stod slaget vid Jankovitz. Sv.Svenska armén bestod af 9000 m.man kavalleri och 6000 m.man infanteri. Högra flygeln anfördes af Wittenberg o. Goldstein – venstra flyg.flygeln af skotten Douglas; centern af T:son sjelf och under honom Mortaigne. Sv:sSvenskarnes fältrop var »Hjelp Hilf Herr, Jesu Christ!språk: tyska»

18 Den Kejs.Kejserliga hären räknade 10,000 m.man kavalleri, men blott 5000 m.man infanteri; på högra flygeln Bayrarne under den tappre De Werth, på v.vänstra flygeln Österrikarne under fältmarsk. Götz – I centern Hatzfeld – Fältrop: Jesus Maria! – enligt andra: »Kein qvartier!språk: tyska» Vädret klart, vackert, sydvest, frost –

|90|

19 Sv.Svenskarnes Första uppställning fr.från n. till s. –

||||