Trettiotredje Föreläsningen. 30/11 63

Trettiotredje Föreläsningen. 30/11 63.

1 – Kyrkor: Domkyrkan i Åbo var katholicismens praktfulla medelpunkt i Fd. Här samlades all den ståt, som kunde anskaffas med rika inkomster, med påfvars, kardinalers och biskopars omvårdnad och förkärlek. Här funnos landets dyrbaraste kyrkoprydnader: – dess heligaste reliker: – . Högaltaret var rikt förgylldt, fönsterna prydda med sköna målningar. Utom högaltaret hade domkyrkan minst 18 mindre altaren i de många sidokapellerna. DHit vallfärdades folket från de aflägsnaste orter, för att erhålla aflat för sina synder. DeHär sjöngos messor på alla dagens timmar; dehär biktades i sidokapellerna, dehär anställdes processioner och reliquiefester; dehär knäböjde ständigt en skara andäktige mumlande deras pater noster och Ave Maria på deras radband och rosenkransar, bestänkta med vigvatten, kringdoftade af rökelser, utan att förstå den latinska messan, men i st.stället uppbyggda med en predikan, som stundom hölls på finska språket, men vanligen för det mesta bestod af helgonlegender, »likasom»konsekvensändrat/normaliserat, – säger den luth. Juusten – »evangelii text ensam för sig innehöllosvårtytt en alltför mager lära». – Bönerna ställdes icke till Gud l.eller Frälsaren – »för höga» – . Härjad af lågorna och plundrad af fiender, uppstod den hvarje gång skönare ur sitt förfall, ända till de sista olyckorna i början på 1500talet. Närmast kring kyrkan var en begrafningsplats: – Derom kring var en fast mur af tegel, 12 fot hög, 4 f. tjock och 1340 alnar i omkrets.

|291||774|

2 RepetitionRepetition. Kyrkans rangordn. Dess privilegier. Inkomster. Rikedomar. Prestval. Kyrkor.

3 Ingen af Landets öfriga kyrkor kunde mäta sig med domkyrkan i storlek och prakt. Likväl voro redan under kath.katholska tiden många landskyrkor uppförda af sten – dessa åldriga tempel med deras höga, spetsiga, brantsluttande tak, deras små, hvälfda fönster och dörrar, dem vi ännu finna mångenstädes i Fds bygder. De katholska kyrkorna behöfde föga solljus – inga ögon behöfdere der anstränga sig med psalm- och evangeliiböcker – man älskade hellre en helig, mystisk skymning, som förhöjde vaxljusens glans och intrycket af de många helgonbilderna, hvarmed alla kyrkor voro försedda, – ishti synnerhet St Henriks beläte. Att så få af dessa bilder blifvit bevarade intill våra dagar, kommer deraf att de förste reformatorerne (särdeles i början af 1600 talet) i deras nit mot papismen sönderslogo eller uppbrände belätena som afgudabilder. Äfven landskyrkornas väggar och tak voro stundom målade med taflor ur apostlarnas och helgonens legender – mångade hade äfven dyrbara målade glasfönster – några hade flera altaren – några hade särskild rätt att utdela aflat. – Landskyrkorna i Fd voro ganska många i landet kring Åbo, men deremot i östra och norra Fd ganska glesa. Följande 101 landskyrkor finnas från denna tid uppräknade i gamla register,original: register några namn förändrade – de flesta desamma som nu –: I norra delen af Egentl. Fd 135: Räntämäki, Rusko, Reso, Masku, Nousis, Lemo, Wirmo, Wemo, Nykyrka med Kodiala, Letala m.med Untamala, Töfsala, Rimito, Korpo; – II) i Söderfinland 123: Nagu, Pargas, Sagu, Kimito, Bjerno, Uskela m.med Salo, Haliko, Pemar, Nyby, Lundo, Piikkis, Nummis; – i Nedra Satakunda 181: Raumo, EuraÅminne m.med Lappo, Eura m.med Säkylä, Ulfsby, Kumo, Hvittis, Loimijoki, Pöytis, Yläne; – i Öfra Satakunda 11svårläst p.g.a. överskrivning4: Kalliala, Sastmola, Tav.kyro m.med Lahtis, Birkkala m.med Messuby, Kangasala, Orihvesi, Pelkäne, Sääksmäki, Akkas m.med Urdiala, Lempelä, Wesilaks; – i nedra Tavastland 8: Somero, Tammela, Janakkala, Wonå, Hattula m.med Le(sti)järvi?, Kalvola, Tyrvis; – i öfra Tav:land 11: Tuulois Hagasvårtytt?, Lampis m.med Koskis, Hollola, Ithis, Sysmä m.med Koskipää, Padasjoki m.med Kuhmois|292||775| och Jämsä; – i Karelen 12: Savolaks (StM.), Jokkas, Sääminge m.med Lappvesi, Jääskis, Äyrapää, Kivinebb, Nykyrka, Viborg, Läkkjärvi, Vederlaks, Wekkelaks; – i Nyland 16: Pyttis, Perno, Borgå, Sibbo, Helsinge, Esbo, Kyrkslätt, Ingo, Sjundeå, Lojo, Wichtis, Karis m.med Karislojo, Pojo m.med Kiisko, och Tenala; – på Åland 8: Kumlinge, Sund, Saltvik, Finström, Hammarland, Jomala, Lemland, Föglö; – i Norrbotten: 12: Nerpes, Mustasaari, Kyro, Ilmola, Wörå, Pedersöre, Karleby, Salo, Kalajoki, Limingo, Ijå och Kemi. Summa 122. Lägger man härtill domkyrkan, slottskapellen och klosterkyrkorna, så kan man antaga att finska folket vid denna tid knäböjde för sin Gud i inemot 140 tempel, oberäknadt enskilda kapeller på adelsgårdarna och de bönehus l.eller Mariebilder, som här och der i skärgårdaen voro inrättade för sjöfarande. Dessutom Mariebilder – St HkSt Henrik – och portativa altaren. Med kyrkorna har man äfven församlingarna gifna; man ser, att de vo om folkmängden kan vet man häraf, att Egentl. Fd, Nyland, Åland och en del af delar af södra Satakunda voro tätastt befolkade; något glesare var Tavastland, glesast Österbotten och Karelen. Att befolkningen t. ex. på Åland var ganska tät, finner man deraf att år 1496 ryckte 2000 raska karlar från dessa öar till landets försvar mot RneRyssarne. Det vill äfven synas, som skulle vissa delar af Nyland och nejderna kring Åland då ha på 1400 talet vari ägt en vida talrikare befolkning än i de nästföljande seklerna, ja tal på en del orter talrikare än i nya våra dagar. Orsaken dertill var att inga hämmande lagar då förbjödo jordens styckning – såsom ännu i våra dagar skeresvårtytttt, till oberäknelig skada för landets odling och folkmängdens tillvext. Kari Nästan i alla byar kring Åbo funnos långt flera hemman än nu. – Trädgård. Karis socken i Nyland räknade år 1460: 137 hemman, l.eller besutne aboer och trehundra år senare icke fullt l.eller 1775 endast 100. Deremot voro norra Savolaks, norra Karelen och nejderna kring det nuv. Kajana till största delen ödemarker, diter Lappar kringströfvade eller de södra soknarnas invånare sommartid infunno sig för att fiska i sjöarna. Folkmängden omkr. 6 à 700,000. (1863:1: 82)

|293||776|

4 Klostren i Fd. Jag har förut sökt visa, huru först eremitlefnaden, sedan klosterväsendet i den Xnakristna kyrkan tidigt utbredde sig till följd af xdomenskristendomens stränga fordringar på rent hjerta och rent lefverne, en fullkomlighet, som den syndiga mskanmenniskan knappt någonsin, och minst uti verldens buller, trodde sig kunna uppnå. Man drog sig derföre undan – Oroliga, våldsama, laglösa tider drefvo äfven många att söka skydd inom klostrens fridlysta murar; oc dit samlades äfven gerna alla sorgsna och brustna hjertan, som ingenting mera hade att hoppas af lifvets glädje. Och så hade klostren på sin tid ett välgrundadt berättigande, så mycket mer, som de vanligen utmärkte sig genom stor välgörenhet, införde många nyttiga uppfinningar, gåfvo föredömen i jordbruket, i ekonomin, och blefvo tillika lärda anstalter, der tidens högsta vetande trifdes i lugnet och der gamla förf:sförfattares arbeten genom afskreifvoster för eft räddades åt efterverlden.

5 I Fd ville klosterväsendet icke rätt trifvas. Det kämpade i början med fattigdom, och till ensligheten hade man här i landet aldrig långt. Sedan när detta klosterväsende fick någon stadga på 1400talet, var dess tid uti norden snart förbi. Men ett glänsande minne har det likväl efterlemnat i Fd, och det är Nådendals kloster.

6 Den andliga orden, som först inkom i landet med biskop Thåomas, var de dystra Dominikanerne, Svartmunkarne. De hade här två kloster, St Olofs invid Åbo, som omtalas åtm. redan 1294, och ett annat i Wiborg, första gången omnämndt 1450, men sannolikt vida äldre. Man vet om dessa kloster föga mer, än att de funnits, att St Olofs kloster brunnit år 1429 och andra gången – då redan upphäfdt – 1537. och Dominikanernes egentl. verksamhet i vårt land var ambulatorisk.

7 Fransiskanerne minoriterne original: l. Gråmunkarne, Tiggarmunkarne, hade tre kloster i Finland: ett i Wiborg, ett i Raumo – omtaladet 1453 – och ett i Kökar på Åland, omtal. 1484. Alla voro fa troligen fattiga och af föga betydenhet, utom Raumo kloster, som genom sin skola fick ett välförjent anseende. – Ett glänsande minne.original: minne Rikast och i alla afs.afseenden mest mbetydande var Brigittinerklostret i Nådendal, Fds enda nunnekloster. År 1370 var biskop Johannes Petri betänkt på att anlägga ett nunnekloster i Åbo, kalladt St Annas, men det kom aldrig till stånd.|294||777| Cistercienserne och de s. k. St Claras systrar af fransisk.orden, hade flera kloster i Sv., men inga i Fd.

8 Ett glänsande minne Rikast och i alla afs.afseenden mest mbetydande var Brigittinerklostret i Nådendal, Fds enda nunnekloster. År 1370 var biskop Johannes Petri betänkt på att anlägga ett nunnekloster i Åbo, kalladt St Annas, men det kom aldrig till stånd. Brigittinerorden bar sitt namn af stiftarinnan, sv.svenska helgonet St Brita † år 1373 och kanoniserad år 1391 den 7 Okt. af påfven Bonifacius IX. Legenderna om hennes uppenbarelser och underverk lulsvårtytt voro både i Sv. och Fd den mest omtyckta och allmänna lektyr vid slutet af medeltiden. Äfven hennes dotter Katharina, † år 1381, blef förklarad för helgon, ehuru ej kanoniserad. Redan under St Britas lifstid grundades genom henne, och som hon fromt trodde, på Frälsarens egen uppmaning, år 1346 135 vid Wetterns stränder det sedan så rika och namnkunniga Wadstena kloster, som blef moderklostret för den vidt öfver Europa, ända till Italien spridda utbredda Brigittinerorden. Ordensreglorna, som äfven – troddes vara dikterade af frälsaren sjelf, och derföre kallades regula sancti Salvatorisspråk: latin. RDenna regel bestämde Wadstena till ett s. k. dubbelkloster, egentl. till ett nunnekloster med 60 systrar och deras abbedissa; men derjemte skulle också finnas 17 bröder l.eller munkar med deras prior. År 1357 blef sederm. helgonet Catharina dess första abbedissa. † 1381 Det verk, som af dessa två qvinnor, mor och dotter, instiftades, hade med stor glans bestånd i två århundraden och föll öfverlefde längre än någotn annan katholsk anstalt den allt bortsopande reformationen både i Sverige och Fd. I Wadstena, der de båda helgonen voro begrafna, ansågo rikets förnämste för en lycka att få hvila; 2 drottningar och flera prinsessor ansågo för en ära att inskrifvas bland Wadst systrarna i Wadstena, och detta kloster öfverhopades med sådana rikedomar genom gåfvor och testamenten, att ingen svensk konung den tiden ägde så stora skatter till sitt förfogande.

9 St Brigtas och hennes ordens anseende i Fd begyntelef genast stort uti Fd derigenom att vårt andra f.finska helgon, den ryktbare biskop Hemming i Åbo var St Britas personliga vän och förtrogne. När då Dden store biskop Magnus Tavast ville värdigt sluta sin långa lefnad med en from stiftelse, beslöt han i Fd grunda ett kloster efter St Britas föredöme. Redan år 1370 hade säges biskop Johannes Petri ha varit betänkt på att i Reso i invid Åbo anlägga ett dominik. kloster för nunnor, helgadt åt St Anna, och att planen vidhölls, finner man deraf attoriginal: åt år 1414 ett och år 1445 ett annat m. fl. hemman i Mustasaari blifvit doneradte till detta kloster, som dock veterligen aldrig blef af, eller antingen innan det hann fullbordas sammanslogs med klostret i Nådendal. Detta grundades genom stiftelsebref af Sv. rikes råd i Telge d. 30 Aug. år 1438, på biskop Tavasts begäran. Han framställde, huru Ff.Finnarne länge hyst den önskan att få ett nunnekloster af St Dominici orden, men att denna önskan aldrig kunnat förverkligas. Rådet beslöt då endrägteligen att stifta ett Brig.kloster i Fd, »för mångahanda saks skull, särdeles för predikan, skriftermål och aflats skull, som yttermera är och sker i St Birg.orden af Wadstena, än i andra kloster». – Gudi till heder, jungfru M., Johannes Döp. etc. och skulle Klostret började först byggas ivid|295||778| original: vid Karinkylä (Stenberg) i Masku sokn,. men nNär stället befanns olämpligt ämnade man bygga det klostret på Helga kungsgård i Bjerno, och när ej heller denna plats var rätt passande, beslöt man sig ändtligen år 1443 att uppföra klostret på dess att uppföra klostret på Äylis bys mark i Reso sokn 2 mil landväg ej långt ifrån Åbo; Marken donerades dertill af riddaren Henrik Claesson Djekn och hans hustru Lucia Olofsdotter Tavast. – Det var en tyst, och fridsam och vacker plats, dal, som på tre sidor omgafs af hafsvikar, på den fjerde af berg och skogar. Stället fick då namn af Vallis Gratiæspråk: latin, Nådens dal = Clara vallisspråk: latin, Clairvaux. Men sjelfva klostret kallades »Vår frus, ASt Anne och St Birgitte kloster i Nådendal», helgadt således äfven åt jungfru Maria och Maria och St Anna, sedan St Annas ofullbordade kloster dermed sammanslogs. »Det skall heta, kallas och vara och oåtskiljeligt blifva ett kloster evinnerligen.» – Biskop Magnus var outtröttl. verksam för detta företag. Han införskref byggmästare samt nunnor och munkar från Wadstena, sl lät på egen bekostnad uppföra sakristian och högchoret, förärade gods till klostret, samt gaf det inkomsterna från af Masku sokn och uppförde åt sig sjelf entt boningställe på den motliggande stranden af Nådendals hamn ett boställe, – hans ålderdoms fristad, der han tillbragte de två sista åren af sitt verksama lif och dog, med blicken riktad mot det älskade klostret, den 9 Mars 1452.

10 I klostrets privilegier ingick äfven rättigheter för en köping uti dess närhet, och deraf uppstod strax efter klostrets uppförande staden Nådendal, som redan år 1448 hade egen magistrat och snart blef så försigkommen, att den hade två borgmästare. Åbo låg lik alltför nära, för att staden N. kunde uppsvinga sig till någon större betydenhet; men under kath.katholska tiden, när talrika pilgrimer ständigt vallfärdade till klostret, måste äfven staden ha ägt en liflig rörelse. Den grodde, blomstrade och vissnade med klo sitt kloster.

11 Nådendals kloster blef snart ett skötebarn för Sveriges konungar och riksföreståndare, likasom för Fds biskopar. Karl Knutson, Kristoffer af Bayern, Christian I, alla tre Sturarne och sjelfva G. Wasa stadfästade eller utvidgade dess privilegier, som voro stora och rika. Klostret fick uppköps- och handelsrättigheter i hela Sv. rike, stora donationer, full frihet från all skatt och konungslig rätt öfver sina landbor.

12 RepetitionRepetition.

|296||779|

13 De rika gåfvorna begynte strax vid klostrets grundläggning, flödade ymnigt hela 1400talet igenom, begynte i början af 1500 talet att glesna och upphörde slutligen med reformationen. Bland klostrets enskilde välgörare utmärkte sig på detta sätt de förnäma adliga finska familjerna Tavast, Djekn, Krok, Spåre, Karpelan, Skytte, Svärd, Finkenberg, Fleming – utom Fd Sturar, Wasar, Pukar och många andra. Mången testam. till klostret hela sin förmögenhet – »allt sitt fasta gods, med hus, jord, åker och äng, tomt och boställe, skog och beteshagar, vått och torrt, när och fjerran». Vanligast och fullkoml. öfverensstämm. med tidens tro, gjordes sådana gåfvor för gifvarnes, deras föräldrars, syskons, slägtingars och vänners själars välfärd. Att få begrafvas i klostret och ihågkommas i dess böner och messor, varansågs för en så stor lycka, att den ej kunde köpas för dyrt. Den nämnda Lucia Olofsdotter, som gifvit klostret gods och gårdar, lösören och dyrbarheter af flera slag, förbehöll sig 1485, att der skulle hvarje vecka dag kl. 5 msvårtytt. läsas 7en messora för hennes mans, hennes egen och deras slägts salighet till evig tid, jungfru Maria till heder, med noga föreskrift för hvarje dag i veckan. Andra förbehöllo sig att inskrifvas i eviga böner;svårtytt Greta Jössesdotter gaf 1509 ett gods, med förbehåll att klostret skulle »göra begängelse efter hennes fattiga själ» och hennes namn inskrifvas i bönehållandet. Åter andra gåfvo sin hela eller mesta förmögenhet för att upptagas bland klostrets bröder och systrar ab extraspråk: latin, d. v. s. få rättighet att tillbringa sina återstående dagar i lugn inom klostrets murar samt der åtnjuta föda, kläder och vård till dödedag, utan att dock vara iklädas munkkåpan l.eller nunnedoket. År 1446 gaf Bengt Kroks hustru 4 gods, för att hon och hennes man skulle »få gå till borgarebordet utantill och taga der der deras föda; men blefve någon af dem sjuk, skulle maten hemskickas till stugan». Många skänkte gåfvor för att dermed köpa sig l.eller sina barn inträde som munkar l.eller nunnor i klostret; »efter verlden är svikelig och hennes vällust förgängelig och ändas flestom med sorg och drövilsom, och fattiga själen skall få taka lön epter sinom förskuldilsom». Det var visserl. klostren i allmht förbjudet att fordra afgift för någons upptagande; men frivilliga gåfvor voro ej förbjudna, och brig.brigittinerorden fordrade att hvarje ny nunna skulle betala så mycket, som hennes underhåll kostade i ett års tid. och detta kallades provent. Många gods och egodelar tillföllo N. för sådana proventer, så att väl större delen af dess nunnor och bröder utgjordes af fordom förmögne personer och deras barn, bland landets adel och rikare borgerskap.

|297||780|

14 – Gåfvorna voro delsoriginal: Dels ovillkorliga, dels vilkorliga gåfvor (kunna inlösas). Icke blott gods, gårdar och reda pgarpenningar skänktes till klostret, utan äfven alla slags lösören. – Lucia Olofsd. gaf »en guldring med en safir» – hennes man gaf sitt förgyllda riddarebälte; andra gåfvo oxar, ungnöt, får o. s. v. – Dessutom uppbar kl.klostret böter: 1444 fick det en äng för åverkan och bannor – 1445 löfte på en halftunna väl inlagd salt lax årligen af Birgitta Nilsdotter i Kemi för hennes barns förseelser. – Vidare aflat: Philippa 1419.

15 RepetitionRepetition. 1/10 67. Munkar. Fd. 6 kl.kloster Nådendal 30 Aug. 1438. Gåfvor

16 GenomBlotta förteckningen på alla dessa gåfvor etc. skulle fylla flera tryckta ark. Derigenom, och genom afkastningen af så många gods, blef klostret så rikt, att det än vidare kunde utvidga sina besittningar genom nya inköp, som ofta fingos för godt pris i de oroliga tiderna. – Och Slutl. ägde Nådendals kl. icke blott egendomar,original: egendomar qvarnar, och fiskevatten icke blott i alla de 19 soknarna närmast kring Åbo, utan äfven många andra i Öbotten, Satakunda, Tav:land, Nyland och Karelen, d. v. s. i hela Fd, ja äfven i Sverige, der kl.klostret aen tid ägde kronoskatten af hela Åsunda härad, gods i Upsala stift och på Öland samt stenhus i Sthm, likasom det ägde gårdar i Åbo och andra bland Fds städer. Dessa gods sköttes dels af förpaktare, dels af bönder mot viss årlig ränta och dagsverken., allt under inseende af kl:sklostrets syssloman. Några få egendomar i klostrets närhet sköttes af munkarne sjelfva.

17 Nådendal var ett dotterkloster af Wadstena och stod alltjemnt i en liflig förbindelse med detta sitt moderkloster. Derifrån hade N. fått sina första byggmästare, sina första systrar och bröder, sina reglor och hela sin organisation. Från Wadstena sändes ofta än munkar, än nunnor att inspektera N., vaka öfver ordensreglornas uppfyllande samt gå kl.klostret tillhanda med goda råd. – N. blef derföre i allt en trogen kopia af Wadstena, Enl utan att dock kunna uppnå Wadstenas stora betydenhet. Dubbelkl.Dubbelkloster Enl. St Britas reglor borde i kl.klostret finnas 60 nunnor, 13 prestmunkar (fr.från presbyterispråk: latin), och 8 lekmanna bröder (fr.från laicispråk: latin), summa 85, men då detta befanns för mycket, nedsattes antalet sedan till 32. – Hade nu N. ej fulla 85, så hade det ganska säkert mer än 32 systrar och bröder, ty år 1509 klagades, att en pest hösten förut bortryckt ej mindre än 35 personer af systrarnas och brödernes|298||781| konvent. Wadstena skickade då 6 systrar och en munk till förstärkning i N. – Då voro N:s bästa dagar redan till ända. Under sin välmaktstid ägde klostret sannolikt vida mer än 100 invånare, hvaraf hälften inskrifna i de båda s. k. konventerna. Ty munkar och nunnor bildade hvar sitt konvent, som bodde i skilda hus, men vid samma olika borggårdar, likasom de äfven hade sina skilda kjchor, och skilda platser i den med nunnornas konvent sammanbyggda kyrkan och skilda trädgårdar. Denna afsöndring hölls enligt regeln mycket sträng. Dock hade n.nunnorna och m.munkarna ett gemensamt öfverläggn.rum. Nunnekonventet var hufvudsak; brödrakonventet endast ett bihang. Hela klostret styrdes af en abbedissa, som till sitt biträde hade en generalkonfessor l.eller biktfader, som tillika var munkarnes prior, och båda biträddes för ekonomin af en syssloman l.eller klosterfogde. För öfrigt voro både systrar och bröder af tvenne slag: ant. 1) invigda nunnor och munkar, som voro underkastade reglorna i all deras stränghet, = innelyckta systrar och br.bröder – innantill – eller 2) s. k. systrar och bröder utanföre, ab extraspråk: latin, hvilka ej behöfde iakttaga alla reglorna och dels voro tjenande af allmogen, dels också hedersmedlemar af klostret. l.eller sådana som der Slutligen funnos äfven sådana, som endast förbehållit sig husrum och föda i klostret, såsom i ett slags pensionsinrättning, af under af hvars helighet och frid beskydd de kunde blifva delaktiga, utan att vara reglorna underkastade. Dessa bodde utanför det egentl. klostret,original: klostret borgaregården, men dock inom dess omhägnad – den stora ringmuren, som omslöt åt sjösidan kl:sklostrets vidlyftiga byggnader och vidsträckta trädgårdar.

18 Gudstj. Klosterväs. Nådendal. Scarin, Creutz, Elmgr.

19 Icke många af abbedissorna i N:s kloster äro ens till namnet bekanta. De tvenne första, Katharina Bengtsdotter och Margaretha Arv:dotter † 1470, voro från Wadstena. Derefter finner man Anna Jönsdotter 1486–97. – År 1517 innehades värdigheten af en »jomfru syster Margar. Jönsdotter» Fleming och år 1527 af Walborg Joachimsd:r Fleming. Den sista abbedissan i N. var Brigitta Knutsdr Kurk (Laukko) † 1577 och begrafven i N:s kyrka. Konvent Rättigheter. Lydnad. Konfessorn – bannlysnsvårtytt – neka absol.absolution I bref nämnaes abbedissan främst.