Trettionde Föreläsningen. 24/11 63

|266||749|

Trettionde Föreläsningen. 24/11 63.

1 Från denna tid blef Nils Grabbe vida berömd och länge den ende finske anförare, som här fortsatte kriget mot danskarne. Han höll sig beständigt med sina små skärbåtar uti den f.finska skärgården vid kusterna och oraoade danskarne med en djerfhet och en förslagenhet utan like. Sällan hade han i sitt följe mer än tio till 16 män män, lika oförvägna och sluga som han sjelf – folk som kände alla smygvinklar uti den f.finska skärgården. – Han visade sig när fienden minst väntade någon fara och försvuanno åter lika hastigt, och och utan spår, som de han kommit. Folket i skärgården stod med honom i hemligt förstånd med Grabbe och underrättade honom om alla fiendens rörelser,. När han då utspionertat Dd:sDanskarnes tillhåll, gick han midtom natten i land, vältrade stockar för dörrarna, ochmedan fienden sof, och innebrände eller dem jemmerligen i stugan. Då vid dagningen större hopar af fiender samlade sig för att hämnas nederlaget, var stod Grabbe med sitt folk ej mera att finna. De Han hade då redan i daggryningen gått till sjös och höllo sig undan åt Reval l.eller annars vid Estländska kusten. Men det dröjde ej länge, så var Grabbe han tillbaka och begynte leken på nytt. Det sägs att han på detta vis stundom med sina sexton man nedlagt ända till 100 fiender. Än Så gästade han på detta sätt Dd. fienden vid Raseborg – nNär man Dd.Danskarne sökte honom der, fickngo de höra att han strax derefter huserat vid Borgå, och när de dit sände jakter och manskap, var han försvunnen, men blott för att på samma sätt strax derpå smyga sig som ett stormväder öfver en dansk hop vid Kumo gård. Han öfverföll konungens embetsmän –och härmed injagade han slutligen en sådan skräck hos DdDanskarne, att de ingenstädes ansågo sig säkra vid kusterna och för det mesta slöto sig inom fästenas murar, hämnande sig hvad de förmådde på värnlöst folk uti bygderna, och bl. a. på Flemingska egendomen Sundholm, som plundrades.

2 Medan den tappre partigångaren N. Grabbe på detta sätt rensade Fds kuster från fiender ströfvande DDDanskar, fortfor Seve den icke mindre tappre Severin Norby att med sin stora, välrustade danska flotta spela herre på hafvet och ishti synnerhet förse Sthms slott med alla förnödenheter lå Grabbe fick taga sig till vara för denne väldige medtäflare, som inpå sena hösten år 1522 låg med flottan i Åbo skärgård, afskärande all förbindelse med Sv. öfver Ålands haf.|267||750| G. Wasa deremot kunde endast hopsamla några små fartyg och för denna lilla flotta utnämnde han Erik Fleming till chef. Snart fick Erik Fg tillfälle att med ett nytt listigt puts tacka junker Thomas för god välfägnad i Åbo. Junkern fick neml. befallning af Sev. Norby att indrifva så mycken proviant han förmådde i Fd, och för att förse det af G. hårdt belägrade Sthm med lifsförnödenheter. I Juli 1522 blef utrustningen färdig. Junker Th. afseglade då med en stor flotta transportskepp och några danska örlogsskepp ifrån Åbo. I Furusund låg emellertid När han närmade sig Furusund, skickade han ett mindre fartyg förut, att rekognoscera. Det blef borttaget af Erik Fleming, som låg på utkik bakom en holme. Strax lät Flg besätta blef det tagna fartyget besatt med sina Flgs män, som påtagit de fångne Dd:sDanskarnes kläder, och styrde tillbaka ut mot danska flottan. När junker Th. såg det komma, blef han nyfiken att höra nytt från Furusund, hoppade i sin esping och lät ro sig till fartyget, frågande huru det stod till. Allt väl, svarades ombord, hvarpå junkern klef upp. Knappt stod han med ena foten på däcket, innan han såg idel främmande ansigten och ville nu hoppa i båten igen, men det var för sent, han blef gripen och qvarhållen med sina roddare. Detta skedde så tyst, att danska flottan icke märkte det minsta. När då det tagna fartyget seglade förut, inåt sundet, följde flottan efter, i den tro att junker Th. anförde tåget. Men snart fann den sig helt och hållen instängd utaf den svenska och blef der tagen, utan att ett enda segel slapp undan. Endast ett danskt krigsskepp, som kallades »Finska Prinsen», försvarade sig med stor tapperhet från morgonen allt till qvällen, då Sv.Svenskarne slutligen skjöto det i brand, så att det med gods och manskap nedbrann ända till vattenytan. Men junker Thomas skickades fången till G. Wasa, som genom Upsala förde honom med sig till Tynnelsö, och der blef junkern, till straff för sina många grymheter upphängd uti en ek. Det som dervid mest förtröt honom, var ej att han skulle hänga, men att han så riddare han var ej aktades värdig ett rep af hampa, utan hängdes uti ett bastrep.

3 Repetition 12/2 74. Kristians bref. Åbo slott 24/11 21. – Tomas – Erik Flmg. – Nils Grabbe.

|268||751|

4 Vid samma tid fann en man af långt större betydenhet sin undergång, och det var biskop Arvid Kurk. Under belägringen af Åbo slott qvarstadnade han på Kuustö, hvarifrån han med råd och dåd, med manskap och vapen understödde den belägrande finska hären. Det finns är bestämdt antecknadt, men visar sig af allt, att biskopen var själen uti den finska frihetskampen och att Kuustö var hvad man i våra dagar skulle kalla den bela finska härens operationsbas, dess stödpunkt, dess arsenal, troligen också mötesplatsen för alla anförarnes öfverläggningar. I och kring Kuustö samlades då alla, som funnos redobogne att strida för fosterlandets sak – här sklappade vid denna tid hjertat i Fds bröst. Men alla ansträngningar förmådde icke att öfverväldiga fiendens motstånd i Åbo slott, innan vårens isar bröto upp och den danska flottan med Norby skyndade hit, för att undsätta det belägrade fästet. När då Severin Norby den 21 Maj 1522 tvang f.finska landsteg, intog Åbo stad och tvang finska hären att upphäfva belägringen och drag retirera till Tav:land, fann insåg biskop Arvid att Kuustös murar icke längre kunde erbjuda honom skydd mot kung Kristians hämd. Han inpackade då sin dyrbaraste egendom, medtog sina anförvandter och andra personer, män och qvinnor af f.finska landets förnämsta adeln, som sökt en tillflykt i Kuustö – medtog tillika dekanen vid domkyrkan mäster Konrad samt andra klerker från Åbo – och steg i hemlighet ombord på en skuta och seglade till Raumo. Der ägde han ett större fartyg och seglade vidare till Ulfsby, allt i mening att fly öfver hafvet till G. Wasa i Sverige. Vägen öfver Ålands haf var neml. spärrad af Norbys flotta,. Men äfven från Ulfsby var icke rådligt att våga sig öfver,. och Dd.Danskarne, som fått spaning om bisk:s flykt och medförde kung Kr:s befallning att framförallt göra sig af med denne farlige motståndare, utsände öfverallt sina ströfkorpser för att gripa honom. Biskop Arvid var tvungen att fly än vidare norrut – seglade upp till Nerpes i södra Österbotten och styrde derifrån vesterut emot Sverige. Med honom följde på samma fartyg de anförvandter och vänner, som flytt med honom från Kuustö, – troligen äfven andra genom upproret komprometterade flyktingar af finska adeln, som slutit sig till honom under resan och nu ville med deras familjer fly undan Dd.Danskarne öfver till Sverige.|269||752| Olyckligtvis var torde fartyget ha varit gammalt, eller i brådskan illa utrustadt – kanhända var det också för tungt lastadt med alla dessa flyktingar och deras bergade egendom. Alltnog, när de flyende hunnit under sv.svenska vallen utanför Öregrund, uppstod den 22 Juli 1522 en svår storm, och fartyget begrofs uti vågorna med folk och gods, med biskop Arvid och alla samt de många bland landets förnämsta adel, män, qv.qvinnor och barn.

5 Ett så tragiskt slut fick den Finlands 23:dje och siste katholske biskop, den kloke högsinte och fosterlandsälskande ädle Arvid Kurk, hkenhvilken, sedan han så omhuldad som han var af tyrannens ynnest, likväl föredrog sitt lands frihet framför sin egen vinning, och sedan han i 12 år med ära heder fört Fds talan, slutligen offrade för detta land sin lycka och sitt lif. Att på detta sätt falla med ära för det högsta mål – och att falla, såsom biskop Arvid föll, med hela sitt tidehvarf, och med den kyrka han representerat, med de idéer, för hkahvilka han lefvat och verkat – att icke nödgas öfverlefva allt detta, utan falla i rätta stunden, falla värdigt ärofullt såsom den siste uti en lång och lysande rad af företrädare, begråten af sitt folk och med ett aktadt minne hos efterverlden – detta detta må med rätta anses för en bland dödliga sällspord lycka och för ett slut värdigt som anstod värdigt en stor historisk personlighet. Fds förste katholske öfverherde gaf sitt lif för den kristna läran. Fds siste kath.katholska biskop gaf sitt lif för frihet och fosterland. Slute Kath.Katholska kyrkan i vårt land har således börjat och slutat med offret af dess dyrbaraste lif, och slutet var början värdigt. Mellan båda är likväl den skillnad, att medan St Henrik blödde för xdomenkristendomen, som är en verldsidé, gick Arvid Kurk under för fosterlandet, således för en nationel idé. Och deruti be låg hans storhet,. emedan han Ty derigenom bildade han, om ock omedvetet, bildade öfvergångslänken emellan den kath.katholska kyrkan tiden, som med dess centrum i Rom var i sitt väsende i sina civilisationstendenser universel, och detn med reformationen börjande|270||753| nya tiden, som förlade folkens enhet, och folkens tyngdpunkt inom dem sjelfva och derigenom blef väsentligen blef nationaliteternas, den nationela utvecklingens tidehvarf, af hkethvilket de sena frukterna börja i våra dagar att mogna. Den siste hierarken kyrkofursten verkl. hierarken i Åbo, den siste som ännu fullt representerade i Fd kath.katholska kyrkans storhet som verldsherskarinna, var biskop Magnus Stjernkors † år 1500. Redan under hans tid – och under hans närmaste efterträdare – gick yxan till roten af detta stolta, träd men redan murknande träd. – pPolitiska stormar och olyckor förenade sig med utifrån inträngande europeiska idéer och med sjelfva verldshändelserna att undergräfva tidens tro, och med den kyrkans makt, anseende och rikedomar. Biskop Arvid Kurk blef derigenom mera en politisk än en personlighet, än en kyrkofurste i den gamla betydelsen. Men han uppbar ännu hela den fallande kyrkans sista glans former – han uppbar denm värdigt, uppbar denm stort – och sedan han uttömt hennes kyrkans sista glans i helgonet Hemmings skrinläggning, fortfor han ännu att bibehålla uppbära hennes stora verldsliga och andliga inflytande som Fds målsman i en af de stormigaste tider vårt land öfverlefvat. Att han blef denna ställning trogen – att han, under icke, såsom de sv.svenska biskoparne vid samma tid ensidigt uppoffrade sitt lands intressen för för kyrkans tillfälliga och timliga fördelar, – det visar att den nya tidens ande redan lefde inhos honom, men det var ock hans odödliga ära. Ty derigenom slöt icke kath.katholska kyrkan i Fd, såsom hon slöt i Sverige, med sorg och vanära trampad i stoftet af folkets hat förakt, folkets hat och förbannelse, utan hon slöt aktad, ärad och älskad sin höga mission, derigenom att hon gick uppgick i fosterlandet – derigenom att verldsidén uppgick, tog en upp, blommade upp under en ny och kraftigare form i nationalitetssträfvandet. Dethroniserad som verldsherrskarinna, upplefde kyrkan från denna tid uti folket. – Sådan är biskop Arvid Kurks betydelse uti f.finska historien. Den kan sammanfattas i få ord: Han var den siste katholicismen sista stöd i Fd, och dock var han tillika Han var den förste Finne som i spetsen föll för det nya Fd i spetsen för sitt folk.

|271||754|

6 Rätteligen kunde hade vi här bordet vi här sluta historien om det katholska tidehvarfvet i Fd. Ty med biskop Arvids fall var det i sjelfva verket fulländadt, och efter honom stod Fds biskopssäte – landets inhemska medelpunkt –svårtytt uti sex år öde. Hvad efter honom och hvad derefter återstår, spelar således egentl. in på den nya historiens område. Men emedan Fds öden och strider vid denna tid så nära sammanhängde med frihetskampen i hela den skandinaviska norden, har det blirfvit det nödvändigt att följa denna kamp i dess shgsammanhang till dess slutliga seger,. som återverkade mäktigt äfven på detta land, och att i korthet redogöra för de främsta handlande personernas slutliga öde.

7 Här i Fd spelade behöllo Danskarne, herrar stödde på Norbys flotta, hela året 1522 alla fasta punkter, Kuustö inberäknadt, som öfvergifvet föll uti deras händer. De utsände sina ströfpartier kring landet, indrefvo skatter och kontributioner,. och uUpproret syntes för denna gång kufvadt., och allta hvad af dess deltagare, som kunde komma öfver till Sv., sökte sin tillflykt der under G. Wasas fanor. Endast den djerfve partigångarn Nils Grabbe fortfor att, på sätt som jag redan beskrifvit, vara Danskarnes skräck. = Löfving.

8 Men undertiden togo händelserna i Sv. en allt raskare fart mot den slutliga befrielsen. Domkapitlet i Skara uppreste sig mot sin förhatlige biskop D. Slaghök och uppgaf åt rik hans borg Läeckö åt riksföreståndaren. Örebro, Stegeborg, Nyköpings och Westerås fästen intogos. Slutligen innehade Dd.Danskarne endast de tre hufvudfästena Sthm, Kalmar och Åbo. Mot Sthm riktades nu främst G. Wasas ansträngningar. Tillståndet der var bedröfligt. Från tre sidor var staden kringsluten af sv.svenska läger. Sedan D. Slaghök förde der fört befälet på sådant sätt, att han var lika hatad af danskar och svenskar, tvangs han att afträda befälet och trädde för syn skull i fängelse, Men mottog kort derpå som belöning erkebisk.stolen i Lund. dDerefter var staden prisgifven åt de tyska köpmännens tyranni och soldaternes öfvervåld. Tvenne utfall af danskarne tillfogade den belägrande sv.svenska hären betydliga nederlag. Ena gången tändesvårtytt de t. o. m. eld på G:s läger och utropade nu att de ville jaga »skogstjufven» tillbaka till hans gömställen. Då begärde och erhöll G. Wasa på sommaren 1522 en lybsk flotta till hjelp. Men det låg ej i Lybecks politik att gifva Sv. för stort öfvertag – de voro derföre högst tvetydige bundsförvandter och läto tvenne gånger med flit den redan instängde Norby undkomma med d.danska flottan.|272||755| Anekdot: »Hr Severin, snart kan ni vänta främmande!» – »Åh, är det ni, herr Gustaf?»

9 Så drog beSthmns belägring ut på tiden långt in på året 1523. På våren detta år föll Kalmar i Sv:sSvenskarnes våld. Gustafs härar öfversvämmade Skåne, Halland, Blekinge, hotade Jemtland och Herjedalen, ja inföllo äfven i Norige. Hela Sverige var fritt, men allt ännu höll sig Sthms tappra danska besättning, under hunger och brist, öfvergifven af sin konung och endast tidtals undsatt af den outtröttlige Norby. Då inträffade i Dmk en statshvälfning, som gällde förste hufvudpersonen i denna tids stora skådespel och blef i sina följder afgörande för Sveriges och Fds befrielse från det danska väldet.

10 RepetitionRepetition. 11/10 67. Åboslott Nov. 1521 – E. Flg. – Norby. – N. Grabbe. Junker Th. – A. Kurk.

11 Jag har förut omnämnt, att Sthms blodbad, likasom Sveriges och Fds underkufvande, var endast en länk i den kedja af stora snillrika storartade och våldsama planer, hvarmed kung Kristian II ville skapa en europeisk stormakt i norden. I samma plan ingingo de vidtutseende, i månget afseende lika kloka, som djerfva reformer, hvarmed han i sina riken – och till en början i Dk – ville kufva den öfvermäktiga kyrkan, den öfvermäktiga adeln, det öfvermäktiga hanseförbundet och deremot frigöra, upplyfta massan af folket samt genom handel, jordbruk och industri dana ett blomstrande skandinaviskt rike under en ärftlig konungamakt, stödd uppå folket – Det var till en del således drottn. Margarethas långtblickande plan för norden – till en stor annan del således samma plan grundtanke, som sedan blef den ledande i hans medtäflares, G. Wasas, regering, men utförd i mindre, i klokare skala, med mindre våldsama medel och derföre bärande en helt annan frukt. Lärmästare.original: Lärmästare Skillnaden mellan de båda medtäflarnae var att G. Wasa hade tillika ett hjerta för för sittn folk mission och sitt folk, men för kung Kr. var allt detta endast en stor politisk uppgift, en kall beräkning, som genom bristen på hjerta och deraf följande brist på mskomenniskokännedom slog om i sin motsats. Hans reformer väckte derföre starkt missnöje i Dmk, icke blott hos dem som blefvo lidande derpå, neml. prester och adel, utan äfven hos dem som derpå hade mest, ja allt att vinna,: hos bönderne sjelfva. Hvilken skada, att ett så mäktigt snille ej förstod att bygga sitt verk på folkens kärlek! Hade Kr. förstått att göra sig älskad, så skulle väl icke ens de tunga skatter, som behöfdes för hans sv.svenska krig,|273||756| ha mot honom uppretat massan af folket; men denne mörke och bistre herre hade efter Dyvekas död i hela alla sina riken ingen enda verklig vän. Sjelfva den okunnige danske bonden, löst från sina fjettrar, knotade mot konungen, och adeln, som hade allt att frukta, underblåste i hemlighet det allmänna missnöjet. Första I spetsen för de missnöjde gick den kath.katholska kyrkan, som ej kanske kundenat förlåta kung Kr. att han vanärat och nedsatt henne genom att upphöja sina ovärdiga gunstlingar på biskopssätena, men aldrig kunde förlåta honom, att han år 1520 inkallat lutherske predikanter och antastat presternes privilegier. Kung Kr. kunde ännu icke umbära presterskapets bistånd, och för att återvinna dess gunst, anhöll han – införarn af Luthers reformation – om påfvens tillåtelse att kanon till två nya norska helgons kanonisation. Påfven sände en legat – Johan Fransiscus de af Potentia – till Dmk, och denne företog sig att anställa en undersökning om Sthms blodbad. Frukterna af denna våldsgerning begynte att kännas bittra. I sin nöd beslöt konungen att uppoffra gunstlingen Didrik Slaghök åt folkets hat. Han hade likväl nyss befordrat den förre barberarn till rikets högsta andliga värdighet, erkebiskopsstolen i Lund. Det halp icke; den nye erkebiskopen anklagades som anstiftare af Sthms blodbad och dömdes på samma gång till galgen och bålet. Den 24 Jan. 1522 hvimlade gator och fönster i Kphmn af åskådare, muntra som vid en allmän glädjefest; endast Sigbrit hade stängt sina fönsterluckor, och kungen hade rest ur staden. Knappt kunde bödeln bana sig väg, när han kom åkande med DMäster Didrik, som, dagen till heder, prunkade i sharlakansrock och guldstickade sammetstofflor. Under Det hörde till ceremonin att han skulle ledas sex steg[                                                                          ]Tomrum

12 Sålunda slöt k. Kr:s danska reformationsförsök med en autodafé. – Men han stod nu renad i påfvens ögon och kunde fullfölja sina planer åt andra håll.

13 RepetitionRepetit. 13/2 74. Thomas. – A. Kurk. – Sverige. – Dmk.