Fyrtioandra Föreläsningen. 11/5 66

|281|

Fyrtioandra Föreläsningen. 11/5 66.

1 Det är bekant, och jag har förut anmärkt, att ingen sv.svensk konung och högst få regenter i hela verldshistorien ha blifvit så olika bedömde som G. III. På Likasom utkorad framför andra dödlige till skottafla för alla opinioner, har han fått på sin lott alla skiftningar mellan det nesligaste förtal och det osmakligaste smicker. Under det att hans beundrarne nästan tillbedt honom som en halfgud, en sol, en verldsreformator, entt mönster för alla tidehvarf, ha hans belackare ömsom nedsatt hans egenskaper som regent under den lumpnaste tyrann, ömsom beskyllt honom som mskamenniska för alla tänkbara och otänkbara laster. Får man tro de ena, så har han gifvit skapat hela det nyare Sv. – och Fd –. Hör man de andra, så säga de oss, att han, icke nöjd med att f illistigt och systematiskt ha våldförat all frihet och sålt sina folks välfärd, tillika mördat, stulit mördat, hycklat, förfalskat, förrådt, ja stulit af sin egen gemål några hundra dukater. »Ingen, säger v. B., har bestridt honom snille och tjusningskraft. Man beklagar blott att hans hjerta ej liknade hans hufvud; man hopar uppgifter, sägner, handlingar, för att bevisa, att han var icke blott lättsinnig, slösaktig, opålitlig, men försåtlig, falsk, hjertlös, hämdgirig och grym, ett vidunder af låghet och förställning. Och likväl kunde, i motsats dertill, så snillrike och ädle män, som Oxenstjerna, Rosenstein, Leopold, Sergel och oräknelige deras samtida ännu vid grafvens brädd icke utan tårar af hängifvenhet och beundran nämna G. III:s namn. Huru förklara denna motsägelse. Hvem har rätt? Hvem har misstagit sig?».konsekvensändrat/normaliserat

|282|

2 För att härom bilda oss en öfvertygelse, skola vi utgå från det som vän och fiende erkänna, neml. att han var en rovanlig och riktbegåfvad personlighet. Men alla sådana reflektera sitt tidehvarf, och deri finna vi hufvudnyckeln till G. III:s personlighet. Med sitt ypperliga hufvud och sin lifliga fantasi blef han uppvexte han, utan strang med en lärd, men ojemn uppfostran tillgänglig för alla intryck, och det första, som hos honom undergräfdes, var sjelfva den sedliga mskansmenniskans djupaste grundval, religionen. Hans tidehvarf kallade sig upplysningens århundrade men var förnekelsens århundrade, i sj. v.sjelfva verket endast fönekelsandets tidehvarf, ty under det att kristendomen uppenbart bespottades af de fr.franska encyklopedisterne, hade de intet annat att sätta i stället, än en ihålig, och tvetydig moral och en s. k. filosofi, som icke bestod i annat än en tom, sjelfförgudande negation, ett lösgörande från allt hvad man kallade gamla fördomar. Att G. III insöp dessa läror alltifrån ungdomen och derigenom sjelf blef en man utan tro, genom hkavars föredöme sedermera otron vidare utbredde sig öfver hela hans rike, detta blef hans, likasom hela hans tidehvarfs, olycka. Ty derigenom förlorades med hans karakters grundfäste äfven den högsta ideala synpunkten af lifvet och kunde aldrig fullt ersättas af hkahvilka andra höga ändamål han än förelade sig, såsom konst, vskapvetenskap, fäderneslandets ära , och oberoende. Utan kristen tro blef allt detta dock i grunden sjelfviska, ändliga mål, som i sig inneburo fröet till sin egen upplösning; der saknades det eviga och högsta, som trotsar tiderna. Den gamla domen, att den, som sår i köttet, skall af köttet skörda förgängelse, besannades här, som öfverallt i lifvet.|283| Upplysningens århundrade slöt med att på Place de la Concorde i Paris tillbedja en sköka såsom förnuftets gudinna; – G. III:s glänsande tidehvarf föll med Ankarströms rännkulor och slagtareknif, – likasom Athèns och Pericles’ storhet slagtades i Peloponesiska kriget, – liksom Roms storhet slagtades af Syllas och Marii bödlar. Det finns endast ett oförgängligt factum i verldshistorien, och detta är kristendomen. Allt det som icke dricker ur denna källa evigt lif, det förgås, – och derföre smög sedeförderfvets orm under de praktfulla blommorna af G: III:s glada fester, derföre rycktes vid Anjala triumfens lager ur G. III:s hans häpna hand, – derföre var han bestämd att falla i skötet af sin egen mest glänsande skapelse, det sv.svenska operahuset.

3 Men den dom, som detta innebär öfver G. III:s regering, faller från hans personlighet tillbaka på tidehvarfvet och innehåller derigenom tillika; om icke hans rättfärdigande, så dock ett rörande tragiskt öde. Utan skuld var han icke, och dock var hans största fel ett oförskyldt, neml. att han ej förmådde lösrycka sig från den tid, i hkenhvilken han föddes. Hans tragiska storhet visar sig deri, att just de högsta idéer han ville genomföra vände sig mot honom sjelfva och beredde hans undergång. Han räddade sitt rike från anarki, men vägen förde honom steg för steg emot despotismen. Han förekom utl.utländska makters planer att stycka riket, men blef genom den makt han lade i sin efterträdares händer orsaken till Fds och Pommerns lösryckande. Han gick i spetsen för friheten, men belade yttranderätten med tunga bojor, och mördaren höjde mot honom sitt vapen i frihetens namn. Han räddade rikets oberoende, och hans armé underhandlade med fienden midtunder kriget.original: kriget Han började med ljus och slöt i mörker. Han lefde för äran, snillet, vettet, skönheten, behagen, och för allt detta såg sig vid slutet af sin lefnad omgifven af hatet, och smädelsen såsom af nattens rofdjur, tilldess att en rå usling slöt hans dagar.

|284|

4 Sammanfattar man de olika omdömena om G. III, så kommer man ungefär till följande resultat:
a) Det är sannt att han var utan religion;.
b) Det är sannt att han derigenom saknade fäste i karakteren, att han flärd och ytan ofta blefvo för honom mer än kärnan och allvar, och att hans högsta mål blefvo sjelfviska och förgängliga.
d) Det är sannt att hans fantasi såg allt i rosenfärg, tilldess att han slutligen såg allt för mörkt, och att han derföre icke beräknade sina planer efter sitt rikes tillgångar och slösade stundom som kunglig der hvad han bordt spara som medborgare.
c) Det är vidare sannt, att han var åtkomlig för andra svagheter, som tillhörde hans tid och hans uppfostran, såsom fåfänga, praktlystnad, svaghet för gunstlingar, for ståndsfördomar, t. o. m. vidskepelse, hkenhvilken alltid går är otrons följeslagarinna. – Dessa fel tillhörde hans tidehvarf.
e) Det är slutligen sannt att han var uppfostrad i förställning och att han med i hela sin verlds åsigt om frihet och konungamakt stod på förflutna århundradens ståndpunkt och alldeles ej kunde fatta betydelsen af det nya tidehvarf, som inbröt med fr.franska revolutionen. Obs. Men med allt detta var han dock en af de blidaste företeelser, som historien någonsin möter på thronerna.

5 DeremotTy det är original: det en låg smädelse att han var feg, grym, hämdgirig, blodtörstig, lastfull o. s. v. – Det är – att han begagnade lönnmord, att han förrådde sitt folk för personliga syften, att han med afsigt ville utarma riket, att han aldrig menade ärligt med friheten och annat mer. Men med allt detta var han dock en af de blidaste företeelser, som historien någonsin möter på thronerna. Han var den mildaste mild och lätt försonad både af böjelse och grundsats. Han förlät sina fiend uppretades stundom af obetydliga orsaker, såsom när en person vände honom ryggen eller när hofetiketten i andra fall ej blef noggrannt iakttagen, men förlät med kungligt högsinthet sina fiender för verkliga brott såsom 1772 och 1788.

|285|

6 Vill man i ett ord uttala hans betydelse, så – humanitet,. Det oOch skulle ännu mångfaldt mer, – om – Och vidare svensk – i fel och dygder – »Tänka stort om Sv.» E. M. Arndt skildrar G. III på följande sätt – »Denne älskvärde och snillrike yngling hade vid 1772 års revolution ådagalagt en sällsynt skicklighet, ihärdighet och ett förstånd, vuxet de svåraste företag. Derigenom och genom sin mildhet hade han vunnit Europas beundran. Älskad och lycklig, hade han regerat sina första 10 år; han hade sedan i ett farligt uppror och krig visat en hjeltes, en konungs mod och ståndaktighet. Han kunde alltså lägga fasthetens band på sitt flyktiga väsen. Sannt är det likväl, att han ännu vid 35–45 års ålder aldrig kunde bringa sitt förstånd till stadga, aldrig efter en genomtänkt plan ordna sitt lif och sin regering till en jemn och fortlöpande bana. Knappt var nödens tvång till arbete förbi, knappt var faran öfverstånden, förrän han förbytte den tunga spiran mot en blomsterstängel och öfverlemnade sig åt hela naturligheten af sin flyktighet. Han försmådde att intaga nödig barlast i sitt lätta skepp, att fasthänga vid lättsinnets vingar det nödiga blyet, för att hålla dem qvar vid jordens granskap, för att ej låta honom glömma, med hkahvilka ögon folket dernere betraktade luftseglaren. – G. III:s sinnlighet var ej af farlig art, hans lidelser voro ej våldsama; han var en poetisk fågel, som lefde och sväfvade i ether, i ljus och strålar. Hans flyktighet tillvexte med åren. Han samlade omkring sig allt glänsande, och Sthms hof, i det fattiga, jern-, men ej guldrika Sv., prisades nu för första g.gången efter dr. Kristinas tid som ett af de mest lysande i Europa. Det förtjente detta pris, men ej blott genom lättsinne, utan äfven för skönhet, snille och smak. K. G. lyste som en snillets furste bland sångare, skalder, hjeltar, sköna snillrika ynglingar, qvicka, älskvärda fruntimmer.|286| Under honom blomstrade Kellgren, Lidner, Leopold, Bellman; äfven svärdets riddare grepo till lyran, och alla dessas dikter genljödo från slott till koja. Med dem firade kon.konungen än på Drottningholm, än på Haga apolliska dagar och nätter, tilldess att under det att Sv:s störste skald Bellman, lifvad af Champagne l.eller gammalt Hochheimer, likasom klappade fram sina sånger ur bordet. Kon.Konungen sjelf njöt vinets fröjder alltid kungligt, d. v. s. måttligt; i all njutning närde han sig blott af den fina, andliga doften. Vin, skämt och fruntimmer hade för honom blott behaget skämtets behag; det jordiska ämnet deruti behöfde han föga. Och så författade han sjelf, med Kellgrens biträde, sina operor, till hkahvilka Nauman sedan skref musiken.»

7 Ff.Finnarne – aktade – »Får jag ej folk, så får jag väl finnar» Mängden af Svv.Svenskarne – och Ff.Finnarne – förstodo icke G. III, under det att de oemotståndligt hänfördes af hans personlighet. Både lättsinnet vid hans hof och det kärfva allvaret derutanför bedömde honom efter sig sjelfva. Man tillskref honom alla fel, som tillhörde hans tidehvarf och som voro en oundviklig följd af sjelfva den historiska utvecklingen. Den lyx och de fr.franska seder, som äro ett stående ämne i allt klander öfver G. III, återfinnas till största delen redan förut under frihetstiden, men de klandrades mindre, när de felande voro dagens frihetshjeltar, än när en konung vågade följa deras exempel. Öfver hans G. III:s vackra, lockiga hufvud, öfver hans solbelysta panna samlade sig all den bittra galla, som droppade ur tidens bräddfulla skål och som uppfyllde hela Europa. Det var en mörk, en hatfull, en hotfull, en ränkfull tid, i hkenhvilken han lefde, och dock när hela det europ. samhället kände de tryckande förebuden af en stundande verldsstorm, och dock förstod han att gjuta öfver denna tid en så egen, hänförande glans, att hans reg.regering ännu länge efteråt hägrade som en tafla af klart solsken för kommande tider. »Det var sol deri.»

8 Medvetandet derom vaknade plötsligt vid kon:s död. Sjelfva hatet fällde tårar vid hans blodiga bår. Man förstod nu hvad man förlorat. Och den följande tiden tiden var blott alltför mycket egnad att göra den bortgångne kon.konungen saknad. Det var ett tomt, dystert, glädjelöst tidehvarf,|287| som lefde mest uti minnet och öfver hkethvilket de ännu qvarstående, glealltmera glesnande Gustavianerne kastade en återglans ända till våra dagar, medan sångens glada jubel förstummades, behag konstens behag alltmera aftynade och de blodiga europeiska krigen, i hkahvilka Sv. slutl. invecklades, bidrogo att fördystra och förvilda sinnena. – Efter G. III blef hans bror hert. Carl regent under kon:s minderårighet – svag, vankelmodig, vidskeplig, svärmande, styrd af sina medbröder i frimurareorden, förnäml.förnämligast finnen Reuterholm – ständigt gripande i sina drömmar efter den vinkande kronan och likväl för svag att följa spåmännens tydliga vinkar. Mot dem uppreste sig en annan finne, G. M. Armf., i den ryktbara komplotten af 1794, som hade till ändamål att med Rds hjelp förklara den unge kon.konungen myndig två år före den utsatta tiden. Komplotten upptäcktes, fMagdal. Rudenschöld fördes med raffinerad grymhet från schavotten till spinnhuset och Armf. gick i landsflykt till Rd. Sv:s politik förändrades – franska republiken erkändes – Rd hotade, men den snillrika Catharina fann för godt att spara sina krafter under förväntan på större omhvälfningar i Europa. Försoningen skulle beseglas genom den unge kon:s förlofning med kejs:s sondotter, prinsessan Alexandra. Kon. G. A. reste till Pbg, förlofningen var uppgjord, der fattades endast att den blifvande drottn. af Sv.drottningen af Sverige skulle tillförsäkras offentlig grekisk gudstjenst i Sthm. – Men G. IV den 18 årige kon.konungen vägrade, och reste hem och förlofvades snart derpå med Fredrika Dorothea af Baden. – Detta drag från hans ungdom är betecknande. Honom fattades icke hvarken hjerta eller god vilja mening, men desto mera hufvud och omdöme. Han Emedan han ärft en af C. XII:s|288| egenskaper, den okufliga envisheten, trodde han sig hafva ärft alla, och denna tro blef hans och hans rikes olycka. Han älskade det rätta, men det rätta var för honom en lineal. Han Sin tid och sitt folk begrep han mindre än någon sv.svensk konung före honom, och derföre blef han, midt under verldsidéernas stora gäsningsprocess rundtomkring honom, en mumie af förgångna tiders absoluta konungamakt, rädd för detn minsta skugga af frihet, som kunde sätta hans suveräna kungliga höghet i fråga. Det måste dock erkännas att denne kon.konungen menade Fd väl – det vexte under honom i välstånd och odling – och det f. univ.finska universitetet upplefde en af sina skönaste blomstringsperioder genom snillen, som uppvuxit under G. III. G. IV Adolfs regering följde G. III:s som aftonskuggan efter solnedgången, och maktens skuggrädsla ingrep i allt, intilldess att södra Europas stormar nådde äfven till norden och indrogo Sv. först i pommerska kriget emot Napoleon, sedan i 1808 års krig emot Rd. Rds kamp emot Fr. slöts genom freden i Tilsit 1807 och beseglades af Napoleon med skänken af Fd,. – Fd angreps och eröfrades 1808 efter ett odödligt försvar emedan Sv. ej ville deltaga i kontinentalsystemet mot England med Rds bundsförv. kejsar Napol., och 1812 lästes i Åbo Tidn. en ljungande uppmaning till hela Eur att deltaga i kriget mot msklighetensmensklighetens allm. fiende samme kejsar Napoleon, s med hkenhvilken Rd då utkämpade en kamp på lif och död. Så lösrycktes Fd från sin 650 åriga förbindelse med Sv. genom ett af dessa tidens öfvergående vindkast, som snart slog om i en alldeles motsatt riktning. Men var det derföre en slump? Nej, det var en naturnödvändighet, förutsedd och beräknad redan af Peter den store och efter hans tid|289| på samma sätt oaflåtligt beräknad med den tålmodiga väntan, som alltid har utmärkt den r.ryska politiken och som steg för steg, långsamt, men säkert närmar sig målet. Änmer: denna nya vändning i Fds öden måste anses såsom en högre skickelse, bestämd att kasta detta land tillbaka på sig sjelf och låta det vexa ur egen lifskraft upp till detn m rang bland nationerna, som försynen bestämt för detta folk och som först Alex. I, sedan Alex. II hafva tillerkännt detsamma.

9 Jag nödgas sluta här, emedan termins sista veckor upptagas af andra göromål och emedan mina åhörares leder glesna för våren. Förunnas mig tid och kraft, skall jag än engång pbörja på nytt från från vår dunkla forntid och kanhända med säkrare steg, med vidgade utsigter bjuda mina åhörare till än en vandring genom de härtills öde, okända rymderna af våra fäders dagar, som hkahvilka det gäller såsom om allt fosterländskt, att

»Ur vår kärlek skall gå opp,

Ditt ljus, din glans, dittn fröjd, ditt hopp.»

11 För denna kärlek, som mina åhörare visat för vårt lands historia under hela min nu slutade fyraåriga kurs, ber jag att på det varmaste få tacka