Andra Föreläsningen. 9/2 65

Andra Föreläsningen. 9/2 65.

1 De lagliga gränserna för kon:skonungens makt och folkets makt = konstitut.konstitutionella statsskicket – voro ännu obestämda och vacklande. och innefattades Det konstit.konstitutionella statsskickets hörnsten är, som bekant, folkets rätt att bevilja skatt och stifta lag deltaga i lagstiftningen. Men denna utöfvades på tvåre sätt: ant.antingen på allm.allmänna riksmöten, eller på prov.provins landtdagar. utskottsriksdagar, då kon. kallade några ombud från hvarje stånd, hkahvilka jemte rådet beslöto med riksens ständ.ständer rätt – Elfsborg – eller slutl.slutligen på prov.provins landtdagar. Den gamla landslagen stadgade, att bevillning skulle fastställas landskapsvis genom hvarje landskaps ombud på prov.provins landtdagar – en qvarlefva af den fordna federativstaten, då hvarje landskap uppträdde med en viss sjelfständighet. Sådana landtdagar voro derföre mycket vanliga, hvargång reg.regeringen behöfde penningar, folk eller annars understöd i sin politik, och ishti synnerhet mycket täta under Carl IX:s regering. En sådan var äfven landtdagen i Hfors 1616,. och Under G. A:s regering blef först den grundsats gällande, att riksdagarna borde bestämma om penningehjelp, men landtdagarna om gärder in natura. Och småningom, l.eller från 1614, utvidgades denna grundsats derhän, att äfven hvarje ny lag, borde fastställas af riksdagar, i st.stället att landtdagarna etc. – dDe fortforo äfven det oaktadt under följ.följande regenter, ända till 1676 och 1677, när de sista landtdagarna blefvo hållna under Carl XI regering, hvarefter de kommo ur bruk. Under G. II Adolfs regering – Genom 1617 års riksdagsordning stadgades folkrepresentationen, så att det som förut varit praxis och gammal häfd, det blef nu stadfäst som lag. Men då det fortfar.fortfarande berodde af kon:skonungens godtycke, om och när han ans fann för godt att skallasammankalla ständerna – och då han ensam hade rätt att framställa propositioner, hvarom ständerna skulle rådslå, och ständerna endast fingo frambära deras besvär; somå finna vi i G. Adolfs tid en konstitution representation, som mycket liknar vår nuvarande i Fd: och d. v. s. ständer som a att reger.regeringen var bunden af ständernas beslut i nya skatters påläggande och förändring af grundlagar och ståndspriviliegier, na under det att ständerna i allt öfrigt ägde endast att gifva råd, icke besluta. – Och Men under det att i våra dagar en utskottsriksdag ansetts som något ovanligt och mötts med misstroende, voro dylika utskott under G. A:s regering så lika vanliga som allm.allmänna riksmöten och afgjorde t. o. m. så vigtiga frågor, som Elfsborgs lösen, hkenhvilken 1613 utskrefs af en sådan utskottsriksdag i Sthm.

|12|

2 När kon. således utskref en landtdag för Fd att s:trädasammanträda i Hfors d. 13 Jan. 1616 22 Jan., var detta i sig sjelf ingenting nytt. Det var ögonblickets politiska vigt, det var kon:skonungens personliga närvaro, och framförallt det storartade sätt, på hkethvilket kon. vädjade till f.finska folket och på hkethvilket f.finska folket besvarade denna uppmaning, – det var allt detta som gaf Hfors landtdag en mer än vanlig betydelse. Aldrig förr och aldrig sedan hader heller i Fd en så talrik församling af folkets ombud varit på engång till städes. En ofullst.ofullständig förteckn. upptager antalet till 338; sannolikt gick det till inemot 500. Närmaste anledningen var, som vi påminna oss, dels Sigismds försök att uppvigla Fd, dels behofvet af folk och förnödenheter för ryska kriget. I tio dagar varade ständernas öfverläggningar. Deras svar var en manlig försäkran om trohet i lif och död både mot list och våld samt ga åtagandet af gärder och utskrifningar till ett belopp, som i landets dåvar.dåvarande armod tillräckligt bevisade, att denna försäkran icke ville stadna vid toma ord. Härom underrättade Fds församl.församlade ständer Sv. rikes samtelige ständer i lika manligt värdiga ordalag, med uppmaning att följa deras exempel, och deras skrifvelse besvarades åtm.åtminstone af Smålands då församl.församlade provinc.provincial ständer. Ingen sv.svensk for häfdatecknare har härtills fäst någon uppmärksamhet vid betydelsen af denna skriftvexling eller uppfattat Hfors landtdag ur synpunkten af Fds fristående nationalitet. Men för oss har den otvifvelaktigt betydelsen af en yttring, ett lifstecken af finskt nationalmedvetande. Vi förnimma derutii tydligt rösten af ett folk, som talar till ett annat folk, väl i vänskapliga ordalag, som den ena delen af riket till den andra, men tillika på samma gång i medvetandet af fullkomlig jemnlikhet, som den ena bundsförvandten till den andra. Gustaf Wasa och arfföreningen i Westerås, som åsyftade att fullständigt underordna Fd som provins under Sv:s rike, hade endast till hälften lyckats; – den frånsvårtytt Svv.Svenskarne så vidt skilda f.finska nationalitetens rätt understödd af dess landets afskilda läge, gjorde sig|13| ständigt gällande, medvetet eller omedvetet, och Svv.Svenskarne sjelfve erkände detta, utan att fatta meningen, när de så ofta, i kungabref och andra statsakter, ställde nämnde Fd vid sidan i bredd med Sv., hela Sv., icke Östergöthld, Småland l.eller andra sv.svenska provinser; således vid sidan, icke under Sverige sjelf, och såsom den andra hufvudbeståndsdelen af monarkin.

3 Fds inre ställning vid denna tid var långtifrån lycklig och tillfredsställande. Hvad hjelpte alla goda lagar och G. A. fortsatte med allvar och kraftig hand sin faders verk stora verk i den lag, och arbete för rättvisa, ordning och ljus uti den inre styrelsen. Han reorganiserade embetsverken, Rådet, kansliet, kammarkoll.kammarkollegiet, landshöfd.landshöfdingarne, fogdarne, etc. – Äldre indelningsv.indelningsverket, han stiftade rikets första hofrätter (hofr. i Åbo 1624). – Handels och Segl. ordn.Seglationsordningen af 1614, Köpmansordinantien af 1617, skråordningen af 1621, stadslagen af 1618, skjutsförordn. af 1615, Rättegångsordningen af 1615, riksdagsordningen af 1617, Riddarhusordningen af 21626,. vVidare visar oss anläggandet af 4 nya städer i Fd – Nystad, GCarleby, NyCarleby och Torneå, sedan Carl IX förut anlagt Wasa och Uleåborg – och slutl.slutligen kraftiga upplysta åtgärder för läroverkens upphjelpande och grundandet af Åbo gymnasium, roten till det f.finska universitetet – allt detta vittsar oss en styrelse, uppfylld af kraft och god vilja för landets väl. Kon. G. A. vistades ofta och länge i Fd; det var honom kärt, likasom han sjelf var här uti hög grad älskad; och likasom sin fader, mottog han sjelf folkets klagomål och sökte, så långt hans arm nådde, att lindra dess bördor,. Men hvad förmå all god vilja och alla nyttiga lagar, der tidens stormar hagelskurarne beständigt ånyo nedrifvaslå de unga planteringorna af utaf fred och lycka! Så uppfylld af ständiga stormar och faror, så blodig, våldsam och skoningslös, som denna tid var, måste man snarare förvånas deröfver, att så många ädla framtidsfrön hunno sås uti Fds jord, än deröfver att de ej genast mognat till skörd.

|14|

4 Fds tillstånd denna tid var långtifrån lyckligt och tillfredsställande. Vårt land ingick i 17:de seklet utarmadt och sönderslitet af förödande inhemska fejder, förvildadt af inbördes hat, förvirradt af tallösa oordningar i den inre förvaltningen, med en våldsam, sjelfvisk och orolig adel, ett förbittradt folk och utarmadt folk, med förtrampade åkerfält, förstörd handel, i högsta grad vanvårdade näringar och ett djupt mörker, tillföljd af religionsstriderna och läroverkens förfall un efter reformationen. Missvexter – utvandringar – pest. Två så starka regeringar som Carl IX:des och G. II Adolfs, skulle sannolikt ha läkt de flesta af dessa djupa sår, derest icke fyra tre krig långvariga, förfärliga krig samtidigt och efter hvarandra fordrat nästan öfvermenskliga ansträngningar. För att göra oss sigsvårläst p.g.a. strykning ett begrepp om dessa uppoffringar, behöfver visvårläst p.g.a. överskrivningmansvårtytt endast ihågkomma, att Fd under 6 år (från 1613) betalade ensamt till Elfsborgs lösen 493,830 daler s:rmyntsilfvermynt = 1,970,000 F. mkFinska mark, på en tid, när penningen var så sällsynt, att en daler stundom gällde lika med en tunna råg; – att landets ordinarie skatter och gärder till kronan år 1620 utgjorde 300,000 daler = 1,200,000 mk, = 1½ mill. rub.rubel silfv. utom tallösa ständiga extra gärder och andra bördor, såsom transporter m. m., omöjliga att beräkna, samt att i landet utskrefvos årligen i medeltal 6 á omkr.omkring 754,000 man till krigstjenst, – eller under de 21 åren af G. A:s reg.regering 10584,000 man, af hkahvilka ganska få kommo tillbaka, jemföra vi Fds nuvar.nuvarande befolkning med folkmängden omkr.omkring år 1620, hkenhvilken ej torde kunna beräknas högre än till vidpass högst 500,000 pers invånare; så finna vi, att medan Fd år 1864, med vida rikare inkomstkällor, betalat icke fullt 7½ mark i nuv. mynt utskylder till kronan för hvarje person, betalade landet omkr.omkring 1620, med sina dåvar.dåvarande små hjelpkällor, omkr.omkring 15 mark person eller dubbelt för hvarje person.|15| Och under det att Fd för närv.närvarande uppställer inalles en soldat af 257 invånare, uppställde Fd år 1620 en soldat af 25 31 invånare, män, qv.qvinnor och barn – eller om man räknar den stridbara manl.manliga befolkningen, då hvar 56 man, nu hvar 52:dra. – F.Finska hären beräknades neml.nemligen år 1620 till 16,000 man, hvaraf 4000 till häst och 12,000 till fot. Detta kan man kalla ett folk under vapen. Under G. A:s tid gjordes en början till det indelningsverk, som sedan infördes af Carl XI och i vår tid blifvit återupplifvadt; men utskrifningen skedde annorlunda, så att man vanligen uttog hvar 8:de l.eller 10:de man på skattehemmanen och hälften på frälse. Med denna tribut af pgarpengar och blod köpte Fd då sin ära och inlöste sin trohetsed.

5 Gåtan huru ett fattigt rike med 1½ million invånare som hela monarkin, Estland och Liffld, inberäknade, ägde vid denna tid, kunde på detta sätt föra oupphörliga krig i mer än 50 år å rad, och stundom med två, stundom med tre fientl.fientliga makter på engång, denna gåta behöfver förklaring. Det var Carl IX som grundlade och G. II Adolf som utbildade den krigiska sv.svenska monarkin. Följden af så langa Det var då som krigaren Så långt det då lefvande slägtet mindes tillbaka vid G. Adolfs död, mindes man icke mera ett enda fredsår: kriget hade blifvit det normala, och deraf följde att krigaren stod i landets främsta led. Vid 30åra krigets början var således militäraristokratin färdig, i Fd såsom i Sv., och ganska betecknande för denna sakernas ordning ärvar det, att Carl IX kallade krigsbefälet och G. Adolf ännu dertill äfven ombud från soldaterne att deltaga i riksmöten och landtdagar. Men i spetsen för hären gick Sv:s och Fds adel: så blef adeln alltmera den främste iblande de främste, och det öfriga folket fick känning deraf. Den f.finska adeln vid G. A:s tid var nästan uteslutande krigare, några få statsmän; – största delen af deras lefnad tillbragtes i fält, och de som vände tillbaka, trötte af mödor och blessyrer, ned tillbragte sedan sin ålderdom på deras gods och fortsatte der sina vanor från fältlifvet. Denna adel räknade bland sina leder landets tappraste, erfarnaste, ofta äfven mest högsinte män. De hade blott sett för mycket af estl.estländska och liffl.liffländska adelns sätt att behandla sina bönder.|16| De hade fått för mycken vana vid att husera efter behag i fiendeland, och glömde derföre endast alltför ofta att Fd hade en lag, inför h och att dess bönder voro friborne män, icke lifegne. När infödde Ff.Finnar kunde glömma detta, hvarföre skulle vi då undra, att tappre utl.utländska lycksriddare, hkashvilkas tjenster kronan ej hade råd att betala med pgarpengar och som derföre fingo den ena förläningen efter den andra i Fd, hvem undrar, säger jag, att dessa framför andra utmärkte sig som bondplågare och skyndade att fra utpressa så mycket som möjligt från sin förläning? Ty förläningarne gåfvos stundom på behagelig tid eller på lifstid och återtogos ofta igen, för att gifvas åt andra. Stundom gåfvos end.endast kronans räntor från vissa original: socknar,socknar. Förtrycket. Det är den svagaste sidan af G. Adolfs regering och hörde till krigens bedröfliga återverkan på sjelfva den segrande. Gåtan huru ett fattigt rike med 1½ million invånare som hela monarkin, Estland och Liffld, inberäknade, ägde vid denna tid, kunde på detta sätt föra oupphörliga krig i mer än 50 år å rad, och stundom med två, stundom med tre fientl.fientliga makter på en gång, denna gåta behöfver förklaring. Der skulle icke blott egna arméer, utrustas egna flottor utrustas och aflönas, der måste äfven andra arméer af skottar, fransmän och tyskar med dryga summor besoldas. Och förklaringen är att mMan måste taga pgarpengar hvar och huru de med någon sorts rätt, eller sken af rätt kunde åtkommas. Man påfann besynnerliga utvägar: Reger Monopoler inrättades: regeringen blef köpman och tillegnade sig handeln med koppar, jern, salt och spanmål. Regering.Regeringen blef handtverkare, och fabrikant, och skeppsredare., Reger bergsman, och hon skulle ha blifvit åkerbrukare, om hon haft armar tillräckligt. Men följden var att alla de näringskällor, ur hkahvilka landet skulle hämta medel att betala de dryga utskylderna, efterhand tillstoppades. Huru det såg ut med städerna, finner man deraf, att de år 1617 kallas »mest alle handelslöse och kullrifne» – Sthm »och i heter det, i Hfors funnos knappt två köpmän, som kunde gifva en ärlig man en bit mat.» – Åbo gatstenar.|17| Det fordrades lika mycket statsmanna och financielt snille, som fältherregenskaper, att föra långvariga krig med sådana medel. Fd låg närmast den östra och sydöstra krigsskådeplatsen. – Derifrån provianterades armeerna i ryska och polska krigen. Der förlades de närmaste trupperna i vinterqvarter. Hvad led icke detta land! Men det bar sina bördor, och bar dem kanhända gladare modigare än någonsin, ty der gick en hög lyftning igenom tidehvarfvet. Under Johan III:s och Sigismds krig, var der en lamhet och ett vankelmod, som endast afbröts af Pontus DelaG:s lysande bragder. Nu dereUnder Carl IX gäste tvedrägt i sinnena. Men under G. A. gingo segrarnas förebud som stora aningar genom folket, det slöt sig åter tillsamman som en man under sin store konungs fana, – och man såg samma syn, som skalden i en senare tid omtalar från slaget vid Juthas: huru den redan halft förblödde reste sig åter upp och den till döden utmattade åter grep med ny styrka till vapen. Deri ligger gåtans den egentl.egentliga nyckeln till segrarnas gåta. Det var en öfveransträngning, ett segerrus, som icke kunde vara beständigt, men det varade likväl ett helt århundrade. I det enskilda lifvet finner man stundom sådant, men få stater, Ffå nationer hafva att något dylikt att framvisa. = 1789–1815.

6 RepetitionRepetition 24/1 69. Folkrepresentation Landtdag i Hfors. Samhället. – Landet. Bördor. – Adeln.

7 Detta är, i få ord, historien om början till sv.svenska monarkins verldshistoriska period, hvari Fd hade en större andel af bördan, än utaf äran, men likväl tillräckligt äfven af dentnna, för att gömma den såsom ett kärt och dyrbart arf för kommande tider.