Femtonde Föreläsningen. 29/11 62

Femtonde Föreläsningen. 29/11 62.

1 Denna svenska kolonisation i Fd står i nära shangsammanhang och hämtar en del af sin bevisning från en af de vigtigaste frågor i nordens historia, neml.nemligen Ryska rikets ödedigra grundläggning år 862.

2 Namnet Ros, Russ, Rysse, Rd, har af några blifvit härledt från ryska ordet Rossijaniespråk: ryska, som betyder förskingringoriginal: förskringring – af andra från en liten flod å, Porussie, som utfaller i Ilmen – ytterligare af Pruzzispråk: italienska, Preussen (Letter) – l.eller af en af floden Memels nordliga arm Russ o. s. v. Af andra har det härledts – l.eller af Ross, en hebr.hebreisk anförare, som omtalas af profeten Hesekiel –original: profeten Hesekiel. från Roxolanerne, ett germaniskt folk, som redan i första seklerna e. Chr. bodde vid kusterna af Asovska sjön enl.enligt geogr. fr. Rav. vid Weichseln och af några ansetts vara detsamma namn som vårt Ruotsalainenspråk: finska. Detta må lemnas derhän och är äfven för fr här af mindre vigt. Säkrare är att namnet Ros första gången nämnes år 839, då svenska sändebud från ett folk med detta namn kommo till Konst:pel och af grek.grekiske kejsaren Theofilus blefvo skickade till kejsar Ludvig den fromme, och om desse Ros säges uttryckligen att de voro svenskar och att deras konung hette Håkan (Chakan). Tjugu år derefter inträffade, enl.enligt Nestors krönika, de händelser, som ledde till Ryska rikets grundläggning. Hans korta, enkla berättelse härom lyder som följer: (Akiander)

|146||292|

3 »År 859 (eg. e. werld. skap.egentligen efter werldens skapelse) togo Warjagerna skatt på andra sidan af hafvet af Tschuder, Slovener, Merer och alla Krivitscher, (af hvarje karl en ekorre och en hermelin). – År 862 voro Warjagerne från andra sidan hafvet, och man gaf dem ingen skatt, och man började sjelf herrska inom sig, och det fanns bland dem ingen rättvisa, och slägte reste sig emot slägte, och det var bland dem ömsesidig fiendskap. De begynte sjelfve bekriga hvarandra och sade till sig sjelfva: sökom oss en furste, som må beherrska oss och åstadkomma ordning enligt lag och rätt. Och de gingo öfver hafvet till Warjagoryssar; ty desse kalla sig WarjagoRyssar, liksom de andra kalla sig Svear, andra åter Norrmän, Angler, andra Göther. Och Ryssar, Tschuder, Slovener och Krivitscher och alla sade sålunda: vårt land är stort och fruktbart, men der saknas ordning: Kommen att regera och herrska hos oss!» –

4 Denna uppmaning följde då trenne bröder, Rurik, Sineus och Truvor, hkahvilka anlände med en stor skara afWarjager och fördelade landet sig emellan.

5 Bielosero – Isborsk – Askold o. Dir: Kiew Kpel –

6 Frågan blir då: hvilket folk var det, som kallades Ros l.eller Russo Waräger och som således grundlagt det ryska riket. Härom ha de lärda stridt i mer än hundrade år, och att striden ännu icke är utkämpad, bevisas bäst af de nya uppslag, som frågan erhåller tid efter annan ännu i dag. Jag förbigår de mindre, redan nämnda hypotheserna och I. En af de at anför endast de tre vigtigaste meningarna. Lomonossov: Letter

7 I. Tysvårtytt Den första meningen är försvaras af ryske häfdatecknarneen Tatischeff och Lomonossov samt är nyligen, då den redan ansågs besegrad, ånyo upptagen och försvarad af vår landsman Lindström. Denna hypothes går ut derpå, att RussoWarägerne varit finnar, hkahvilka således skulle ha grundlagt det ryska riket.

|147||293|

8 Tatischeff synes stöda sin åsigt hufvudsakligen derpå, att pluraliteten åtminstone hälften af de folk, som enl.enligt Nestor valde Rurik till sin beherrskare, – neml.nemligen Tschuder och Muromer, voro af finsk härkomst, hvarföre det synes naturligt att de valt sina beherrskare af från ett befryndadt folk, neml.nemligen de finnar, d. v. s. Karelare, som bodde vid Ladoga och således »kommo öfver hafvet». – För Ddenna åsi af flera förfäktade åsigt, åberopar vidare Lindström: 1) att Nestor från sin omständliga förteckning öfver folken vid Ösjön bortlemnat just det som bodde mellan Svearne och Karelarne Savolotsch. Tschudoriginal: (Savolotsch. Tschud), d. v. s. de finske Jemerne, Hämäläisetspråk: finska, Tavasterne Karelarne, hvarföre detta folk sannolikt fordom varit kalladt Ros, hos Jordanes Rocas; 2) vidare att namnet Ros, Russ skulle komma af det i våra folkdikter ofta omtalade Rutja = Russsvårtyttia, hvarmed förstods det nordliga Fd = Rutheni, Rutia, Russia Rurikki – jmf, Ainikki, Tuulikki o. s. – Lapparne skola ännu stundom kalla Karelarne Ryssar.; 3) vidare att Karelare och Novgoroder bevisligen ofta senare stodo i förbund med hvarandra, följaktligen kunna antagas ha stått till hvar.hvarandra i äldre förbindelser; 4) slutligen af dernäst anför han åtskilliga andra namnlikheter – Olga = Helka, Kiew = Kivijoki m. m. Namnet Waranger, Warjager, Waräger, Wäringar härleder L. af f.finska ordet waraspråk: finska, förråd, reserv, således reservtrupper. jmf. warjospråk: finska, wartiaspråk: finska – Konungen af Fd med Kalevas 12 söner underkufvat Rd.

9 1) förbund 2) Rutja – 3) Rurikki –

10 Så mycket det än skulle smickra den f.finska nationalstoltheten att äga en så vigtig andel uti det ryska rikets vagga, nödgas vi likväl bekänna att dessa anförda skäl äro mycket svaga – nästan lika svaga som en af de grunder Tatischev anför (Karamsin sid. 267), neml.nemligen att »i Fd finnes ett berg som kallas Ryska berget, och invånarne der hafva ljust hår, följaktl.följaktligen äro Finnarne de ursprunglige Ryssarne». – Är namnetoriginal: Namnet Rutja är sannol. verkl. =Russia beslägtadt med Ruotsi, hvaraf Ros, men derföre att så är det derföre att man dermed betecknade svenskar, fiender i norr – rättare norrmän, med hkahvilka vi veta att Karelarne lågo i fejd. – Namnet Rurik|148||294| har visst en finsk ändelse, men är ickedestomindre samma namn som det skandinav.skandinaviska Rörekr, likasom Sineus och Truvor (Sigge l.eller Sune och Truvar) äro erkändt skandinaviska och återfinnas der på många ställen både i sagan och historien. Karelarne stodo visst i förbund med Ryssarne, men först flera två sekler efter Rurik, och det är klart, att om de redan på Ruriks tid gifvit Rd beherrskare, skulle man då redan finna tydliga spår af ett karelskt-finskt, l.eller som L. påen annan gång L. tyckes antaga Hämäläis.språk: finska finskt välde i Rd, under det att just dessa tidehvarf efter Rurik öfverflöda på bevis att skandinaverne, svenskarne, i Rd ägt ett högst betydligt och öfvervägande inflytande.

11 Detta leder till den andra meningen, hkenhvilken

12 II. säger oss, att Russo Warägerne varit svenskar. Till denna mening bekänna sig Karamsin, Frähnsvårtytt, Franzén, Geijer, Fryxell, Strinnholm, Dalin, Lagerbring, m. e. od.med ett ord alla svenska och alla nyare ryska historieskrifvare af någon betydenhet, samt dessutom Schöning, Suhm, Schlötzer m. fl., alltså numera en så vida öfvervägande pluralitet, att denna åsigt ingått i både Rds och Sveriges historia nära nog med hela makten af en historisk visshet. – Utan att derföre obetingadt hylla auktoriteter, nödgas man erkänna att för denna mening tala de starkaste skäl, mot hkahvilka Lms och andras inkast återstudsa som svaga gissningar. – Jag vill endast nämna de vigtigaste af dessa skäl för r. rikets grundläggning af svenskar: 1) I tionde seklet finner man att Ryssarne af andra folk kallats Norrmanner, efter deras beherrskare, – 2) Warjagerne, Wäringarne, spelade, som bekant en betydande rol såsom de grekiske kejsarnes lifvakt i Kpel, och desse Wäringar voro, såsom enligt otaliga intyg, skandinaver;. 3) Ordet Warjag, Wäring härledes|149||295| från ettdera af de skandinav.skandinaviska orden War l.eller Wär, som betydde förbund = bundsförvanter, fœderatispråk: latin, l.eller af värja, vårda, beskydda, försvara. – 3) Man har en grekisk geografi öfver Rd från 10:de seklet, der Dnieperns vattenfall nämnas med »slavonska» och »ryska» namn. Slavonska och ryska ansågos af grekerne som tvenne skilda språk, och de s. k. ryska namnen äro skandinaviska,. – 4) Ryssarnes äldsta lagar, som utfärdats af Rurik och hans efterföljare, hafva ett omisskänneligt slägttycke med de äldsta skandinaviska lagarna; – slutligen 5) är Nestors uppgift om warägernes svenska härkomst så klar, att den svårligen kan missförstås, och slutligen 6) öfverflöda som svenska sagorna af berättelser om tåg till Gardarike, Holmgård, (Svithiod hin Myckla Gkd), hvaraf synes att den lifligaste förbindelse ägt rum mellan Skandin å ena samt Rd och Gkd å andra sidan, – något som ytterligare bestyrkes af de många bautastenarne öfver Gkdsfarare och den mängd af arabiska mynt från 8–10:de seklerna som blifvit funna i Sverige,original: Sverige. fr.från Kasp. hafv. (Strinnholm 2:300 ff.) Också vet man, att detta folk Rhos, hvars vikingaflottor, seglande utför Dniepern, mer än engång hotade Kpel, sträckt sina segrande vapen ända till Kasp. hafvets kuster. Af alla dessa skäl är det troligt säkert, att Skandinaverne, svenskarne, redan i sekler före Rurik, likasom i sekler efter honom, både för handel, plundring och resor till Kpel, voro så att säga hemmastadde i Rd och att de således varit kände der långt före 859, då Nestor först omtalar att de Warägerne underlagt sig en del af de ryska och finska stammarna. Karamsin anmärker med rätta, att Warägernes stora inflytande ingalunda kan ha vunnits på tvenne år l.eller samma år. – dDeras välde måste ha räckt länge och varit mildt, efter Rds folk lät förmå sig att frivilligt åt dem afstå sin fordne frihet.|150||296| Likaså finner man efter Ruriks tid och ända till vikingatidens slut, samt ja ända till Rds underkufvande af Mongolerne, en liflig och vänskaplig förbindelse ha ägt rum mellan de båda länderna. Igor, Ruriks son, led ett nederlag emot Grekerne och erhöll undsättning från Sverige. Vladimir d. store fördrefs från sitt rike Novgorod, flydde till Varägerne, stadnade hos dem i tvenne återr, och återkom derifrån med en krigshär och tog sitt rike tillbaka. Äfven hans son Jaroslav inkallade år 1024 varägiske bundsförvandter. Dessa exx.exempel bland många. – och Varägerne, som ännu länge utgjorde kärnan af ryska hären, sägas så väl förstått disciplinera de slaviska och finska folken, att dessa blefvo under deras anförande oöfvervinnerliga och vidgade inom kort tid det ryska området öfver större delen af det nuvar. Rd.

13 Man måste medgifva att alla dessa skäl, alla dessa bragder föga passa in på Karelarnes undangömda folk vid Ladoga, men desto mer på de verldsstormande Normannerna, hkahvilka under samma tidehvarf med otrolig djerfhet härjade och kufvade nästan alla Europas kuster, kringseglade Nordkap, upptäckte Island, Grönland och Amerika, kämpade med Araberne på Sicilien och plundrade kusterne af Hvita, Svarta och Kaspiska hafven. Det kan i sjelfva v.verket anses som obestridligt, att Svenskarne grundlagt ryska riket och att namnet Ryssar ursprungl.ursprungligen betecknat Svenskar – en sällsam ödets lek, när man betänker den ställning af arffiender, som i hkenhvilken dessa folk sedermera stått till hvarandra under ett halft årtusende. Svenskarnaerige haroriginal: ha varit den varginna, som ammadet en annan Romulus.original: Romulus – Dessoriginal: De svenskaoriginal: svensktart blod Jättar blod har original: hafvar i hans barndom närt den ryska jätten, som en dag skulle i sitt famntag förqväfva deras Östersjövälde och instänga denras utåtstormande ande i en bur mellan fjällen och hafvet –|151||297| – bBåda folken ha blandat sitt blod, likasom svenskar och finnar ha blandat sitt, men denna gång blott för att i en framtid utgjuta det på hundrade slagfält – och svensk bildning sSvenske härförare kallades att beherrska ett folk, som sedan skulle frånrycka svenskarne halfva deras område – den svenske Ruriks ättlingar förde österns skaror emot sitt fordna fädernesland – och svensk bildning stiftade lagar för samma folk, dem som sedan dikterade lag för Sverige i Nystad, Åbo och Fredrikshamn – och gränsmärkena vid Torneå och Åland äro endast gammal skandinaviska runskrift med grekiska bokstäfver, vittnande om skiften i folkens öde, dem ingen mensklig vishet kunnat förutse, ingen mskligmensklig makt kunnat förebygga.

14 I ryska rikets grundläggning, hvars följder, i afseende på Europas och än mer Asiens maktställning, nästan kunna jemföras med Roms, måste således Ff.Finnarne afsäga sig främsta rolen, men deras finska folkens betydelse dervid är likväl ganska stor. De utgjorde hälften af den folkmassa som först inkallade Rurik och minst två tredjedelar af den, som i de närmast följande seklerna bildade ryska rikets kärna och förde dess vapen. Merer, Muromer, Weser, Mordviner, Kar Permier, Tschuder, Petscherer, alla dessa nu så länge kufvade och maktlösa stammar, senare äfven de med R. förbundne Karelare,ne vo voro den tiden talrika, stridbara folk, som slöto förbund med Slaverne och täflade med dem om makten. Sineus nedsatte sig vid Bielosero, i ett bland Weserne, i ett då finskt område; Nestor, den ryska historiens fader, var sannolikt utaf finsk härkomst. Rundtomkring Moskva – Pbg., i öster och Norr, omgåfvos Slaverne af finska folk, som upptogo mer större delen ⅔ af Rds område och sålunda utgjorde den grund, på hkenhvilken Rds vagga stod. ? Mosk. Kiev, Moskva, Pburg, alla Rds hufvudstäder äro grundlagda på finett fordom finskt område, och sjelfva Novgorod, hvarifrån det ryska väldet utbredde sig, var sannolikt en tidigare eröfring från finska stammar.|152||298| Dessa stammar hade således i sina händer elementerna till den makt, som sedan öfverväldigade dem. Men dDe förstodo, icke att tilleg som Hannibal, att segra, men icke att begagna sin seger. De dukade under för sjelfva fFriheten, hkenhvilken utan enhet och ordning, är alltid är svaghet; en sådan frihet utan ordning var det r.ryska enväldets vagga,original: vagga. och på dem kunde i stort tillämpas ty till ty efter den ryska krönikans ord: »vårt land är stort och välsignadt fruktbart, men det saknar ordning» – skrifver alltid historien slutsatsen, som lyder: »kommen och herrsken öfver oss!» Dessa arma folk begrundade så länge trifdes sågo så beundrande ned på den jord, som födde dem, att de icke märkte inkräktaren förrän han redan borttagit låset från deras dörr – de bildade jemte Norrmannerne tvenne motsatta de yttersta motsatserna af ett folklynne: det som begär allt eröfrar verlden och det som icke ens kan bevara sign egen tröskel. Sådant har det finska lynnet varit i alla tider: hjeltemodigt under i resignation, obeslutsamt i handling, tappert och stridbart under anförandet af energiska anförare, men trögt trögt och senfärdigt, när det gällt att råda sig sjelf och taga initiativ.

15 ssvårtytt. 158.

16 Det finns likväl ännu en mening om r. rikets grundläggning, hkenhvilken förtjenar all vår uppmärksamhet.

17 III. Antaga vi som afgjord den herrskande åsigten att Rurik och hans Waräger varit svenskar, så återstår likväl den frågan: hvarifrån kom han, narhvarifrån kommo Warägerne, när de nedsatte sig uti Rd. De svenska häfdatecknarne, och efter dem Karamsin, svara härtill enhälligt: de kommo från den del af Upplands kust, som ännu i dag kallas Roslagen, hkethvilket namn Dalin nog säökt härleder från Rods lag, l.eller roddarelag, roddaresamhälle, ant.antingen af ro med åre, l.eller af roder, styre, således ett fylke l.eller en bygd, bebodd af ett sjöfarande folk.

|153||299|

18 Denna kust, säger man, låg gentemot Fd och var den, med hkenhvilken Ff.Finnarne stodo i närmaste beröring. Derföre kallade de hela Sverige Ruotsispråk: finska, såsom ofta skett i äldre tider, att grannarne kalla ett land efter dess närmaste bygd: Estland = Wiromaa, Finland af = Åbo landet närmast kring Åbo. Af Ff.Finnarne skulle då Ryssarne ha fått namnet Rhos, Ruotsispråk: finska, hvarföre Ff.Finnarne ännu original: ännu i dag kalla Svenskarne Ruotsalaisetspråk: finska, Ryssar. Denna åsigt må äga sitt värde, men mötas dock af grundade inkast. Roslagen är ej något gammalt namn, har åtminstone aldrig ägt någon känd större betydelse; dess härledning är tvifvelaktig och kan likaväl ha uppkommit af folket Rhos, som folket skulle ha fått sitt namn af landet. Att namnet Rhos, Ruotsal.språk: finska är gammalt, finna vi hos geogr. af Ravenna, som omtalar Roxolanerne vid Weichseln i 7:de seklet. Folket var af svensk Rhos var ett svenskt folk, det är afgjordt, men hvarföre skulle detta folk just bott i Roslagen? Hvarföre gör Nestor en bestämd åtskilnad mellan Rhoswarjagerne och de öfrige svenskarne, då han säger: »desse kalla sig Warjagoryssar l.eller Rhos, liksom de andra kalla sig Svear, andra åter Norrmän, andra Angler, andra Göther.» – Och när han uppräknar Ösjöfolken i tydlig ordning från Ö. till W., börjar han med Warägerne: »W.Waräger, Svear, Norrmän, Angler, Tyskar» o. s. v. Således skulle Warägerne ha bott längst åt Ö. – Efter han Nestor känner Svearne, Svealands inbyggare, hvarföre skulle han givit särskildt namn åt inbyggarne på en obetydlig del af Svealands kust? – Och när Slaverne sökte sig beherrskare »öfver hafvet», kunde de icke ha funnit dem på närmare håll, än i Roslagen, helst så många vi redan långt före Ruriks tid finna omisskänneliga skand.skandinaviska fotspår kring nästan alla Ösjöns kuster?

|154||300|

19 Hipping till sid. 156. Detta har gifvit prosten Hipping anledning att uppställa en tredje hypothes om Ruriks härkomst. Han erkänner Ruriks skandinav.skandinaviska härkomst börd, men säger: »Då man sökt Russowarjagerne långtifrån, har man stillatigande förbigått Fds södra kust, som från urminnes tider varit bebodd och ännu bebos af svenska invånare.» Man skall Vore man icke fången i en förutfattad mening, tillägger han, skulle man väl tycka att denna kust legat Slaverne närmast af alla, då de engång beslöto att söka sig beherrskare »öfver hafvet», likasom att denna svenska kustbefolkning väl tidigare och förtroligare än andra måste ha stått i beröring med folken i Rd. – Till stöd för denna åsigt anföres vidare den urgamla besittning Svenskarne ägde vid Ladoga – Aldeigiaborg – Aldborg – Aldoga = Ladoga. Detta Detta bevisar att svenska vapen redan tidigt hade rotfäst sig äfven österom F. V., och det var just i detta gamla Ladoga, som sagan säger att Rurik först har bosatt sig – måhända var det äfven der han bodde, när han blef kallad till Novg af Slaver och Ff.Finnar och flyttade till Novgorod.

20 Man måste väl tro att R. och hans bröder varit berömde härförare, som åtminstone hos de slav.slaviska och f.finska folken ägt ett betydande namn. Märkvärdigt är i alla fall det derföre, att de svenska krönikorna och hjeltesagorna, hkahvilka med mycken utförlighet beskrifva Norrmännens härfärder till de mest aflägsna kuster och hkahvilka ej heller förgätit att omtala Ivar Vidfames, Ragn. Lodbroks, Styrbjörns Starkes, Erik Väderhatts m. fl. och många andras Austurviking l.eller härfärder i Austurweg till F. V. och andra kuster af Ösjön, iakttaga fullkomlig tystnad om Ruriks tåg, hkethvilket skett så kort efter Erik Väderhatts tid, under det att de samtidigt utförligt beskrifva Norrmännens derpå följande täta förbindelser med Rd. – Man kunde häraf sluta, att Rurik i sj. v.sjelfva verket utgått från en ostligare skandin.skandinavisk koloni.|155||301| Och icke mindre anm.värdtanmärkningsvärdt, är att just efter Erik Wäderhatts tid uppstår en tystnad i berättelserna om svensk:ssvenskarnes härtåg och förbindelse med finska kusterna vid Kyrialabottn, hvaraf H. drar den slutsats, att en större delen af de då på sydfinska kusten bosatte svenskarne utvandrat med Rurik, hvarefter N svenska kolonisationen i Nyland och vid Ladoga förlorade den större makt och betydenhet, som denna kolonisation torde ha ägt i nästföregående sekel. Och detta vore då orsaken, hvarföre ej heller sv.svenska väldet på denna kust efterlemnat så betydande krigiska minnen att man deraf kunde förklara Ruriks utväljande.

21 Jag vågar ej påstå att denna Hppgs mening skall hålla sig upprätt emot så många af häfdens förnämste forskare,. och jag vet ej heller om den i år, Man skulle tycka, att då ryska riket i år firat sin tusenåra jubelfest, funnit någon genklang i denna tids forskningar. Det är vore det tid att ändtl.ändtligen söka komma till någon visshet i denna fråga. Historien är ofta underkastad samma tycken och fördomar som folken, af hvilkas traditioner dess byggnad är uppförd. Det Glänsande namn utöfva en stor dragningskraft: Alexander d. st. ansågs för en son af Jupiter. Romarne härledde sitt ursprung från Troja. Sveriges konungar räknade länge sitt ättartal ifrån Odin; Rds tsarer förmente sig genom Rurik härstamma från kejsar Augustus. Det klingar långt mera välljudande för Ryssarne sjelfva att leda sina beherrskares anor från det bragdrika Sverige, än från det dunkla Fd, och Svenskarne sjelfva vilja ha anse det för deras land, ej mindre än för deras folk, af vet som en icke ringa ära att ha grundlagt det ryska riket. Törhända har samma fåfänga inverkat äfven på de finska gissningarna. Hfors vore ej obenäget att säga till Novgorod och Pbg: ed på från min strand sände jag roten till eder makt – likasom Ff.Finnarne i alla händelser kunde säga till Rne med skaldens ord: »konungar böja knä der våra hjordar betat». Framtiden skall, i detta som mycket annat, rycka slöjan af grumlade meningar och blotta sanningen, den må sedan befinnas rik eller arm, högättad eller ringa. – För sv.svenska kolonisationen i Fd är det emellertid af vigt att en mening, som Hippings, kunnat uppställas och ej utan framgång försvaras: Den skulle visa att Fd häri, som i tusende andra frågor, af ålder intagit en förmedl.förmedlande ställning