Nittonde Föreläsningen 21/3 64

Nittonde Föreläsningen 21/3 64.

1 Under hela sitt stormiga lif hade konung Gustaf varit en lyckans gunstling i alla sina företag. Men öfver hans sista lefnadsår hopades mörka moln af politiska bekymmer och enskild sorg. Med den unge kung Fredrik II, som uppsteg på Dmks thron, blef ställningen åt detta håll allt mera fientlig, tvisten om de tre kronorna i riksvapnet allt mera vidtutseende, och Christian Tyranns förmente arftagare begynte åter att röra på sig. Rd kastade sig med hela sin makt öfver Estland och Liffland. Båda länderna Svärdsriddarne bönfollo om hjelp, och när denna vägrades, erbjöd Reval 1558 sin stad åt Dmk. Kung G. förutsåg att dessa förvecklingar skulle inleda Sv. i en lång rad af krig på andra sidan Östersjön och vägrade enständigt att inlåta sig deri. Alternativet. Mera lockades af dessa lysande, men farliga frestelser hans båda söner Erik och Johan. Båda synas i denna fråga ha ingått ett förbund mot sin gamle fader. De inläto sig i en underhandling om lån åt härmästaren af Liffld – 50,000 mot underpant af fästena Sonnenbgurg och Padis. Af de begärda 50,000 daler skulle 10,000 uppbringas i Fd. Att förekomma detta beviljade kung G. sjelf ett lån, mot underpant af Reval. Man ser att han fruktade hertig Johans sjelfständighetsplaner i Fd – fruktade att han af detta furstendöme skulle, oaktadt sin förpligtelse, »göra sig land och rike». Geijer. Hertig Joh. gaf staden Revals kapare – »de Revelske sjötjufvar» – skydd uti Fds hamnar. »Efter du väl vet – skrifver kon.konungen till honom – att Fd är icke afsöndradt från Sverige, utan de äro tillsammans som lemmar i en lekamen, bör du derföre intet företaga, som menige riket gäller, med mindre den som i Sv. rätta hufvudet är, och riksens ständer derom blifva rådfrågade och det af honom och dem varder beviljadt och samtyckt, som din obligation utvisar och Sv:s lag förmår.» – Erik höll likväl deri med Johan och lät t. o. m. utgå befallning att utrusta skepp i Fd – hkethvilket af konungen besvarades med ett förbud att i vigtigare mål lyda »hvad Erik l.eller våra andra barn utan vår vskapvetskap och befallning tillsäga.»

|130|

2 Vid samma tid vågade Erik på Kalmar slott, hder han höll ett utsväfvande hof, trotsa sin faders befallningar, taga trohetsed af folket adeln och kalla det folket sina undersåtar. Den gamle konungens sinne upprördes ömsom af sorg, ömsom af vrede. Han kallade Erik sin Absalom.original: Absalom Tysk lifvakt. Än ville han redan i sin lifstid låta kröna Erik till konung, än ville han förklara honom thronföljden förlustig och öfverflytta denna på Johan. Det säges, att Johans förböner förmått fadren att afstå från detta våldsama steg. Det var icke den enda brodertjenst hertig Johan visade Erik. 1559 for han till Engd att på Eriks vägnar fria till drottn. Elisabeth. Resultatet af detta frieri, som hos den fåfänge Erik väckte de mest lysande förhoppningar på Egds krona,. var slutl. en i höfliga ordalag afinfattad korg. Och midtunder dessa bekymmer intraffade Vid samma tid förmälde kung G. sin äldsta dotter prinsessan Katharina med grefve Edzard af Ostfriesland. Denna förmälning och dessa många högtidligheter gaf anledning till den bekanta olyckliga kärlekshandeln mellan svärsonens yngre broder grefve Johan och konungens yngsta andra dotter den nittonåriga, sköna och qvicka prinsessan Cecilia. Erik, alltid häftig och obetänksam, öfverraskade båda vid ett möte i Wadstena slott, och denna förbindelse, som hkenhvilken hade kunnat bereda bådas lycka – jemnlika i börd, snille och skönhet – blef bådas olycka. Förgäfves sökte Erik godtgöra sin obetänksamhet genom att prägla en minnespenning, der prinsess. Cecilia afbildades som den oskyldigt anklagade Susanna. En mörk skugga föll på det dittills oförvitliga konungahusets heder och sorgen häröfver tärde mer än något annat på den gamle konungens lifstråd. Börjeson, Solen sjunker. På sin sotsäng såg omfamnade kung G. sin den saktmodigaste af sina söner, den sedan svagsinte hertig Magnus, och utropade: »du är mig kär: du har aldrig förtörnat mig.» 1559 i Aug. syntes åter en komet. »Det gäller mig.» Kon. före Nyårstiden 1560 förutsade kon.konungen att detta år skulle blifva hans sista, – »menkonsekvensändrat/normaliserat, tillade han, jag behöfver icke dem som spå af stjernorna, jag känner de förebådande planeterna i min egen kropp.» Den 24 April 1560 insjuknade han på Juleta gård i Södermanld, frisknade åter, men kände krafterna aftyna. Hans starka minne förslappades, hans lynne blef allt mera mjeltsjukt, hans förr så energiska vilja blef vacklande i besluten. Den 16 Juni skalladesammankallade han rikets ständer till Sthm. Vid denna riksdag framträda de fyra stånden bestämdare än förr. »Friborne och frälsemän, prestmän, köpstadsmän och bönder» – Finnar

|131|

3 D. 25 Juni höll konungen sitt berömda afskedstal till ständerna i rikssalen, omgifven af sina 4 söner, den tioårige Carl vid fadrens fötter. Han prisade Guds makt, som efter långa olyckstider och främmande öfverherrskap, åter i honom upplyftat på thronen Sv:s gamla konungaslägt från Magnus Ladulås och Carl Knutson. Han liknade sig vid David, talade om huru underligen Gud honom bistått mot alla hans fiender, den mäktige kejsar Carl och kung Christian, som herrskadt öfver tre konungariken,. och Han liknade sig vid David, hkenhvilken Gud från en ringa herde gjorde till konung över allt sitt folk. Derefter tackade han allt sitt folk för dess bevisade trohet och prisade Herren, att under hans tid det rena Guds ord i riket inkommit. Många, sade han, torde hållit honom för en hård konung. Man måste för Kristi skull förlåta honom mskligmensklig svaghet och skröplighet och öfverse, för det goda uppsåtet hvad brist som varit under hans regering. Men de tider skola komma, då Sveriges barn vilja rifva honom upp ur mullen, om det i deras makt stode. Derefter slöt han med en förmaningade till han alla att hålla sig hardt vid Guds ord och lydnad för öfverheten, ty han förutsåg att många villoandar skulle komma, och de svenske äro snare till att samtycka, sena till att utransaka. Till sist bad om deras förbön, utsträckande sina händer och välsignande sitt folk. Hans grånade majestät, hans tårade ögon och darrande röst, väckte hos alla den djupaste rörelse. Följd af de församlades tårar och välsignelser bortgick konung Gustaf från detta sista möte med sitt folk.

4 Vid denna riksdag blef kon:skonungens testamente antaget och besvuret af hans söner och ständerna. Det innehöll för hert. Johan bekräftelse på hans f.finska förläningar. Regeringen öfverlemnade konungen härefter åt Erik. Men Erik gick vid denna tid uti friaretankar och afreste anträdde i Aug. en resa till England. Strax derefter lade sorgen öfver hans älskade Cecilia konungen på hans sista sjuksäng. D. 25 Aug. tillkallade han till sig sönerne Johan, Magnus och Carl och förmanade dem skarpt till endrägt. Den 23 Sept. biktade han och skref derpå hälften af sitt bekanta valspråk: »Engång säga och dervid blifva är bättre än hundrade gånger tala.» Hertig Johan, säges det, förvarade sedeln, men icke lärdomen. Drottn. Katharina, sjelf sjuk, lät flytta sin säng i konungens rum. De Sista morgonen dagen tycktes han vara utan medvetande. Mag. Hans biktfader Johannes frågade då: »Min herre, tror ni på Jesum Kristum och hörer mitt tal, så gifver oss något tecken dertill.» – Till allas häpnad svarade kon.konungen då ett högt ja; och kort derefter hade han upphört att lefva. D. 29 Sept. 1560 kl. 8 morg.morgonen Hans samtida.

|132|

5 I December firades likbegängelsen. Konungens stoft fördes tillika med hans tvenne första, före honom aflidna gemåler med stora högtidligheter till Upsala domkyrka och begrofs nedsänktes der i grafven under högkoret. Öfver densamma reste kon.konung Johan III sedan en minnesvård, som ännu finns qvar, ehuru skadad af brand. Gustaf III lät resa hans bild af bronz på riddarhustorget i Sthm. Sandbergs frescomålningar i koret och det nya monum. i Utmeland förvara minne af kon. G:s regering. 1859 upptogs öppnades hans kista. Af den store konungen fanns då föga annat qvar än skelettet, håret och skägget. Det var den förgängliga hyddan, fallen i stoft. Men Hans andene lefver, – upplefver i hans verk, och som för Fd var reformationen och Fds nuvarande hufvudstad.

6 Vi Efterverldens dom öfver död man måste, för att vara rättvis och beståndande, vara byggd på en samvetsgrann pröfning. Just Denna dom får icke mäkla med små skuggsidor. Så mycket mer, när det gäller en man som Gustaf I. Ingen svensk konung, ingen svensk l.eller finsk man, har slutat en lefnad så rik på fruktbärande resultater, som denne regent. Af frukterna dömer man trädet. Hans hela betydelse kunde icke samtiden uppfatta; detta var förbehållet en framtid, som såg hans verk mogna. Han Gustaf I hader befriat sitt fädernesland, och det har förblifvit fritt intill denna dag; det vexte stort genom friheten, parad med en stark nationalanda. Han G. I hader infört reformationen: detta detta verk har blifvit lika bestående genom seklerna, det står ännu i dag och har, långt öfver stiftarens egen synkrets, befruktat norden med samvetsfrihet, tankefrihet, yttranderätt. Han hade Gustaf I har slutligen skapat rikets enhet uti en stark konungamakt: detta verk var det vanskligaste, det på vådor och villor mest fruktbärande; men när man betänker huru djupt Sveriges rike var derförinnan fallet i vanmakt och söndring, måste man anse äfven denna politiska skola, med alla dess vexlingar och pröfningar, i längden välgörande och rik uppå framtid. Ett faktum är, att vid konung Gustafs död stod Sv:s rike inom sig mera enigt, ut inåt, mera mäktigt utåt, än det någonsin varit derintills. G. I var således grundläggaren af Sv:s tredubblafaldiga storhet: i frihetens, intelligensens och maktens. Och detta är hans grafskrift som Sveriges konung.

7 I vissa delar Aannorlunda utfaller hans omdömet om Gustaf I som Fds regent. Historiens dom måste sträfva till att vara ett, om ock svagt, dock förnimbart mskligtmenskligt eko af Guds dom, och d. ä.det är den eviga rättvisans, och liknar Guds dom deruti, att ingen dödlig står inför historien fullkomligt ren. Skuggor finnas äfven hos hjelten. oOch må icke förtigas. Dock må man taga sig till vara, att vid domen öfver en stor man mäkla med små sidor. Han hade för Fd länge väl icke ett likgiltigt, men ett mindre klarseende öga och sedermera mot slutet stundom ett skeft. Han var den, som först tillintetgjorde, sedan åter mot sin vilja framkallade till lif den f.finska separatismen eller sjelfständighetsplanernaandan gentemot Sverige. Hans administrativa ej mindre än hans politiska system gick konseqvent ända till år 1556 ut uppå att fullständigt underordna Fd som en provins under Sv:s rike. Det vore fåvitskt att derföre klandra hans styrelse. Ur synpunkten|133| af rikets enhet var han dertill berättigad, dertill förpligtad. Men om vi säga, att han i detta, såsom i allt annat, var en svensk och Sveriges konung, så uttala vi dermed tydligt hans ställning till Fd, på samma gång vi tillika göra vi honom på engång full rättvisa. Svensk var i grunden hela hans styrelse. En finsk nationalitet var för honom något, som ej exsisterade. Vårt land var för honom endast en ledamot i den gemensama rikskroppen: med dess svenskat hufvud, svenskt hjerta; svensk arm – blott den venstra armen, som höll skölden mot öster, var för honom – och derföre blott till namnet finskt. Ur denna synpunkt värnade han den f.finska bondens frihet, likasom han värnade den svenskes; ur denna synpunkt ingrep han med kraftfull, ja med hård hand i den finska kyrkan, den f.finska förvaltningen, krigsväsendet, handeln, det allmänna välståndet, intelligensen, opinionen. Allt gick främst ut uppå Sveriges storhet, på det helas bestånd; för ett sv. detta gaf han i ett svagt ögonblick Fd till spillo. Enväldig konung var han här mer än i Sverige, emedan Fd mindre direkt hade lyftat honom på thronen, – mindre direkt, dock alltid äfven med dess kraft och vilja, genom befrielsekriget mot danskarne. I de sv.svenska riksdagarne, som befästade hans välde: kungavalet i Strengnäs, Vesterås recess och Vesterås arfförening hade Fd blot en ganska underordnad del. Och när han slutligen gaf en del af landet »till ett fursteligt underhåll» för hans yngre son, sporde han veterligen ingen finsk man derom till råds.

8 Under allt detta kan man dock säga, att ingen endast få regenter öfver Fd såsom G. II A. intill Alexander I och Alexander II likväl har verkat så kraftigt för den f.finska nationalitetens lyftande och sjelfmedvetande som Gustaf I, genom blotta tillåtelsen och delvis äfven understödet för Agricola till utgifvandet af de bförsta böcker på finska. Att kong G. haft någon aning om dessa skrifters betydelse, vore väl vågadt att påstå. Det shängdesammanhängde med hans reformationsplaner att införa modersmålet vid Gudstjensten: – vi vilja tro, att äfven den känsla af rättvisa, som så ofta uttalar sig uti denna konungs styrelse, deri medverkade. Men vore dermed huru som helst, så utgick impulsen från reformationen, och reform.reformationen var G. I:s verk.

|134|