Tjuguåttonde Föreläsningen. 20/11 63

Tjuguåttonde Föreläsningen. 20/11 63.

1 Gustaf Wasas historia uppvexer ur kung Kristians II:s regering som sädeskornet ur svedens aska. Sveriges befriare aroch hans många äfventyr äro också i våra dagar kända af hvarje skolgosse och en man. Vid läsningen af hans bedrifter, eldas gossens till mod,: och han ynglingen lär sig aftt dem älska friheten och hata förtycket, lär sig att orubbligt förtrösta på det rättas slutliga seger. Vid berättelsen om Gustaf Wasas underbara öden lär sig den unga flickan att älska fäderneslandet och att i alla skiften behålla sin tro på en vakande försyn, som beskyddar den rättfärdige och straffar den orättfärdige. Folken lära sig att tro på sin framtid, om än tidens faror vore aldrig så hotande, och msklighetenmenskligheten lär att förtrösta på detoriginal: dett rättas seger. Det Svv.Svenskarne äro i sanning afundsvärdte, att kunna ur sitt folks framfarna lif uppvisa ett sådant föredöme, icke diktadt af en romanskrifvares fantasi eller sammansatt af en sedelärare för att åskådliggöra dygdens seger öfver brottet, utan hämtadt i fulla, lefvande drag, med kropp och själ, ur det verkliga lifvet. Genom Men sSådana föredömen äro frön, som gro genom sekler och betalas icke för dyrt med en hel menniskoålder af nöd och elände. Ty hHistorien är doock den största diktarn af alla. diktare, alla mal konstnärer. Ingen målare skulle mera kons ha ha på sin duk kunnat anbringa en mera konstnärlig grupp, än Gustaf Wasa i ramen utaf hans tidehvarf och vid sidan af Kristian Tyrann. Dessa effektfulla gestalter af en menedisk, blodstänkt och dock storartad despot vid sidan af en ädel, förföljd yngling, som med brinnande kärlek kämpar för frihet och fosterland, förhöjas än mer af den fond, mot hvilken de framträda på historiens tafla: ett rike i spillror, ett folk|250||733| i fjettrar, – schavotter rykande af oskyldiga offers blod – och bortom allt detta horizonten af ett stort, mäktigt tidehvarf, som omskapar verlden och på gruset af det förgångna vidgar helt nya banor för msklighetenmenskligheten. Vid sådana taflor vexa stora tankar i folkens bröst, – ej blott i målarens eller i skaldens. Med Gustaf Wasa föddes och Sveriges storhet, och likasom den finska mythen kallar alla sina hjeltar Kalevas söner, så hafva ock alla Sveriges store män i den nyare tiden hämtat sin hjeltestyrka ur G. Wasas föredöme. Också har Sv.Svenska folket med en till dyrkan gränsande kärlek och beundran slösat sin kärlek på denne sin hjelte och befriare. Folktraditionen har smyckat hans historia med otaliga minnen och sagor – skalder och konstnärer ha på honom slösat deras lifligaste färger – häfdatecknarne ha framställt honom upphöjd öfver konungars och mskorsmenniskors vanliga mått – konungarne ha åberopat hans ord och hans handlingar. – Wi här i Fd, ur vår lugnare, mera opartiska, mera allmänt mskligamenskliga synpunkt, för det vi stå mindre som parter i G. Wasas strid och mindre bländade af en folktradition, en nationalkänsla vi kunna icke i allo dela denna beundran, ishti synnerhet för senare delen af hans G. Wasas lif och särskildt i hvad som gäller vårt land. Vi måste således, ur vår synpunkt, iakttaga en viss reservation; vi måste mäta honom G. Wasa såsom historisk person med en annan måttstock, än den hos Sv.Svenskarne så lätt förklarliga enthusiasmens. Men vi skulle bryta mot den historiska sanningen, om vi icke vägrade att erkänna det verkligent stora i hans person och hans handlingar. Och vi skulle beröfva oss sjelfva, som dock njutit frukterna af hans verk, äfven vi, en af historiens mest lifvande, mest upplyftande maningar, om vi af sjelfviska konsiderationer ville förringa hans plats i Sv:s eller Fds framfarna lif. Må vi derföre betrakta hon möta hans bild på tidernas tafla med oväldigt lugn, men icke derföre med mindre aktning, mindre värma, mindre sympathier för det ädla och stora. Är icke G. Wasa för oss, som för Svv.Svenskarne, i alla delar blod af vårt blod och själ af vår själ, så är han dock äfven för oss frihetens kämpe, fäderneslandets räddare, förtryckets hämnare, en af historiens glimmande ljuspunkter och en af msklighetensmensklighetens utkorade, som fört henne framåt och som derföre är förtjent af entt plats äradt minne hos efterverlden.

|251||734|

2 RepetitionRepet. 9/2 74. A. Kurk. – Christian II. – G. Wasa.

3 Liksom de flesta äldre adliga ätter i SverigeSturarne räknade äfven Wasarne Sturarne sina anor från folkkungaätten, men och Wasarne trorss härstamma från fordna än äldre nordiska konungar. Äldsta kände stamfadren hette Ingemund den Tyske och lefde under kon. Erik Läspes tid i början på förra hälften af 1200talet. Stamgodset var nuvar. Wasa nuvar. bondgård i Skepptuna socken af Uppland och ättens vapen en svart vase eller sädeskärfve i gult fält. – När Carl IX anlade staden Wasa i Fd och uppkallade den efter sin ätt, gaf han tillika åt staden ättens vapen, hkethvilket derföre, med eller utan namnet äfven om namnet skulle gå förloradt, beständigt skall påminna Wasa stad om dess ärofulla skyldskap med det berömda konungahuset.

4 På 1300 talet, när sv.svenska adeln begynte vexa konungamakten öfver hufvudet, uppstego äfven Wasarne till makt och anseende. Den förste af Wasarne dem, som spelat någon mera betydande rol i sv.svenska historien, var riksmarsken Erik Kjellson, hkenhvilken år 1389 anförde i spetsen för Margarethas här besegrade Albrecht af Meklenbg i slaget vid Falköping. Efter honom följde en rad af tappre, mäktige Wasaherrar, starka, högvexta, kloka män, dock tillika nästan utan med få undantag stolta, äregiriga och hersklystna, så att denna ätt har ingen ringa andel i sv.svenska adelns för landet förderfliga fejder under Kalmare union. Ishti synnerhet uppstod nästföre och under Karl Knutsons tider bitter fiendskap och ärftligt hat mellan Wasarne och Oxenstjernorna å ena samt Bonde och Stureslägterna å andra sidan. Detta bilades sedermera genom Johan Kristerson Wases giftermål, först med en fröken af StureBondeslägten, sedan med Brita Sture. I det sednare giftet hade han en son, Erik Joh:son Wase till Rydboholm, som gifte sig med Cecilia af Eka, halfsyster till Christina Gyllenstjerna, och således blef svåger med Sten Sture d. y. Han var en stillsam man af gladt och skämtsamt lynne, samt hade af Sten Sture d. ä. fått Åland med Kastelholms slott i förläning, men och (Sägen) blandade sig föga i den tidens trassliga politik, hkethvilket icke hindrade att han ändock blef halshuggen i Sthms blodbad. Hans maka Cecilia var deremot en sträng och allvarsam fru. Deras son var hade flera döttrar, men blott en son, hkenhvilken efter sin morfader Gustaf Sture, lagman i Upland, kallades Gustaf l.eller Göstaf – i hkethvilket namn några sedan ville se betydelsen af Götherstaf, medan andra åter, syftande på de gods konung Gustaf fråntog kyrkan, förvrängde till Godstag.

|252||735|

5 Gustaf Erikson Wase föddes den 12 Maj 1490 – årtalet uppgifves olika – på det då befästade herresätet Lindholmen i Orkesta socken i Uppland och kom – enligt sägen – till verlden med segerhufva och ett rödt kors på bröstet. Vid sex års ålder skickades han att uppfostras vid Sten Sture d. ä:s hof tarfliga hof och vexte der under ständiga kroppsöfningar stark och stor för sin ålder.; fFick också vid lägliga tillfällen stut af sin lärare, hkethvilket icke hindrade honom att blifva en stor man. År 1499, vid ett besök, som konung Hans då gjorde hos Sture på Sthms slott, såg han den nioårige gossen springa på borggården, kallade honom till sig, klappade honom på axeln hufvudet och sade: nog »Än blifver du en man i dina dagar, hvar du får lefva.» Konung Hans såg något ovanligt hos denna gossen; och han tänkte på den tid sin egen son, som var sju år äldre; hvem kunde veta, om ej denna svenske pilt med sinatt frimodiga väsen, sina kloka blå ögon och sina mäktiga skyldskaper en dag kunde blifva farlig för prins Kristian? Han begärde derföre af herr Sten att få föra det artiga barnet till Dmk för att uppfostra det hos sig. Men St. Sture anade meningen, förebar att den lille Gustaf ännu var för ung och sände honom i stället till hans föräldrar på Åland. »Vargungen har sluppit mig ur nätet», sade sedan kung Hans.

6 Sin öfriga barndom tillbragte Gustaf dels på fädernegodsen i Sverige och dels på Åland. Ofta har han klättrat på Kastelholms numera grusade murar och härdat sina armar i striden mot finska böljor. Derefter vistades han någon tid vid Svante Stures stränga hof, och för att lärdea sig der alla ridderliga öfningar. Sex år original: var han studentrade vid han vid Upsala då nya akademi, gick der i sin röda engelska rock och ströfvade stundom med glada kamrater omkring på prestgårdarna uti i närheten, – studerade inhämtade latin, vältalighet, theologi och musik, som han mycket älskade. Han hade nu vuxit till en stark och vacker yngling, hade ett ypperligt minne, goda studier, kunde oförberedd hålla de prydligaste tal, vare sig på svenska eller latin, visade ett oförskräckt, ridderligt sinne, nog som dock i hetsighet och ärelystnad icke vanslägtades ifrån Wasa herrarne, och var vanligen kungen i alla uti studenternes lekar. Så kom han år 1514 vid 24 års ålder, lärd och manhaftig, till Sten Sture d. y:s hof.|253||736| Här blef den lärde statskloke, och ryktbare Hg Gadd hans lärare, omfattade honom med faderlig vänskap, såg uti honom Sveriges blifvande stöd, mot Danskarne och invigde honom i hemligheterna af den tidens statskonst.svårtytt Hg Gadd hade skrifvit en då högt värderad, nu förlorad historia öfver Sverige. Denna blef Gustafs handbok;. hHär lärde han sig orsakerna till sitt fäderneslands splittring och insöp ett glödande hat mot det danska förtycket. Snart derpå mulnade tiderna; den unge herr Gustaf kämpade tappert vid Dufvenäs, förde sv.svenska baneret i slaget vid Brännkyrka år 1518 och lärde sig krigskonsten i St. Sture d. y:s skola. Det var liksom hade Sveriges goda genius, för att uppfostra åt landet en konung och en framtid, samlat kring denne yngling allt hvad hans land ägde på den tiden ägde utmärkt och bildande: alla tre Sturarnes ridderliga föredöme, Upsala akademis lärdom och Hg Gadds mångpröfvade statskonst. Hans börd, hans slägtskaper, hans personliga egenskaper och hans redan visade tapperhet, allt förenade sig att då redan göra hans namn ryktbart och lysande.

7 All denna skickelsens omsorg syntes nära att gå förlorad, när Gustaf Erikson år 1518, jemte de fem öfrige sv.svenska herrarne, blef förrädiskt bortförd af kon. Kristian som fånge till Dmk. Här hade kungen i sinne att snart sända dem ur verlden, men Sigbrit ville att man skulle behålla dem som en tygel på deras hemmavarande vänner, och hvad Sigbrit ville, detremot hade ej ens kung Kr. något att invända. Fångarne behandlades emellertid så illa, att en dansk herre, Erik Banér, som var beslägtad med Gustaf genom hans mormor, begärde och slutl. fick kon:s tillstånd att taga honom till sig på i Kallö slott på Jutland, mot en borgen af 1600 gyllen – 6000 rdrriksdaler, om fången skulle undkomma. Gustaf förband sig då både muntligen och skriftligen att icke fly och fick gå fritt omkring på en mils afstånd från Kallö gård. Men just vid denna tid, år 1519, var hela norden uppfylld af ryktet om Kristians rustningar emot Sverige. Hos Banér sammanträffade Gustaf med många betydande män från kung Kr:s hof. De dolde icke sina planer mot Sv. – de sökte tvärtom öfvertala honom, liksom de öfvertalat Hg Gadd, att öfvergå till det danska partiet. Men Gustaf öfverträffade sin mästare – hörde dem med|254||737| låtsad beredvillighet, men med gäsande harm i sitt hjerta – bröt sitt ord – och rymde. En morgon vid solens uppgång förklädde han sig till bonde och lemnade Kallö slott – gick tolf danska mil utan afbrott – träffade vid Flensburg saxiske oxdrifvare – tog tjenst hos dem och kom i d. 30 Sept. 1519 lyckligt till Lybeck,. med bruten Han kom i ett gynnsamt ögonblick. Lybeck, uppskrämdt af Danskarnes rustningar, anade att det tillika gällde hansestädernas makt och såg sig om efter medel till motstånd. Fåfängt begärde Erik Banér af rådet Gustafs utlemnande. Han åberopade skickligt det falska sätt, på hkethvilket han blifvit fången, och erbjöd sig att efter sin hemkomst återbetala de 6000 rdrriksdaler Banér förbrutit. Rådet antog sig med hemlig skadeglädje hans sak, och de 8 månader Gustaf nödgades tillbringa i Lybeck använde han att, för framtida bruk, studera källorna till hansestädernas makt.

8 I MajVåren 1520 gick Gustaf ombord på ett litet handelsskepp, men vågade sig ej till Stockholm, hvars skärgård hvimlade af danska fartyg, utan landsteg hemligen den 31 Maj vid Stensö udde nära Kalmar, ej långt från Sev. Norbys flotta. Kalmar försvarades den tiden, likasom Sthm, af en hjeltemodig sv.svensk qvinna, fru Anna Bjelke. Hon mottog Gustaf med glädje och hans första ord om kamp för friheten talades till Kalmar stads borgare; de visade sig klenmodiga; den tyska besättningen på slottet rent af fientlig. Gustaf flydde nu inåt landet, och då börjades den rad af sällsama äfventyr, hkahvilka ingått som sagor i alla barnböcker och om hkahvilka jag derföre kan vara kort. Från Kalmar kom han till Småland – derifrån till sin syster Margaretha och hennes man Joachim Brahe i Sörmland – derifrån till sitt fädernegods Räfsnäs nära Mariefred. Öfverallt mötte han klenmod och undflykter. Bönderne trodde kung Kr:s löften och skjöto efter honom med pilar; hans vänner varnade honom l.eller rådde honom att söka kungens förlåtelse. Sommaren och en del af hösten förgingo. Då mottog Gustaf en dag i November, vid en jagt nära Räfsnäs, underrättelsen om Sthms blodbad. Lågande af harm och sorg begaf han sig nu uppåt Dalarna. Äfven här mötte han öfverallt fruktan eller förräderi. Ett pris var satt på hans hufvud. Ofta i lifsfara, och förföljd af danska spejare, sviken af männen, räddad af qvinnorna, såsom vi ofta läsa i sagan om store msvårtyttän,|255||738| här och der mötande tillgifvenhet, men ingenstädes beslutsamt mod, kom han slutligen till Mora socken vid Siljan. och Här talade han vid jultiden till bönderne, men fann äfven dem tvehogsne och trötta vid kriget. Med förtviflan i hjertat, beslöt sig Gustaf då att söka sin räddning i främmande land och begaf sig genom öde skogar i Vesterdalarna framåt Norge. Men från höjden af hans förtviflan begynte hans och Sveriges lycka åter att klarna.

9 RepetitionRepetition 8/10 67. Chr. II:s planer. G. E. Wasa.
Folket med Chr. II.
Nationelt – Socialt.

10 Åtskillige anledningar begynte att vända de tappre Morakarlarnes sinnen mot Dd.Danskarne och för Gustaf Erikson. En född dansk, Rasmus Jute, Sturarnes gamle tjenare, var den förste som grep till vapen och ihjälslog en dansk fogde. Rättvikskarlarne följde exemplet och tillfångatog en dansk ryttareskara, som var utsänd till Gustafs förföljande. Flyende herrar från Sthm sökte sin tillflykt en fristsvårtyttad i Dalarna och berättade öfverallt om kung K:s tyranniska framfart. Ryktet förstorade dessa berättelser. En galge, hette det, skulle uppresas vid hvarje länsmansgård, en ny gärd var utskrifven, en hand och en fot skulle afhuggas bönderne, för att göra dem oförmögne till försvar. Partilögner, vuxna ur blodsutgjutelsen. Det som mest af allt uppretade Dalkarlarne var berättelsen om huru deras aflidne, så högt älskade herre, Sten Sture, blifvit ryckt ur sin graf och skymfligen kastad på bålet. Krigiskt af naturen och sedan hundrade år vandt att tåga i fält, hade Dalarnes folk redan mer än engång afgjort rikets öde och var äfven nu det första att resa sig. De snällaste skidlöpare afsändes strax att uppsöka G. Erikson, och funno honom slutligen vid den sista sv.svenska byn veösterom Noriges fjällar och vände med honom tillbaka till Mora.

11 Sverige hade nu åter hvad det saknat alltsedan Sten Stures död, en krigskunnig och skicklig fältherre i spetsen för dess frihetsstrid. Hans Gustafs rykte flög snabbt öfver landet, flyktingar undan från skogarne kommo att öka hans här. 16 Dalkarlar blefvo hans första lifvakt, 200 manbågskyttar till fots hans första här. Men redan i Mars hade han samlat 1000 man, intog Fahlun och erhöll från dess plundrade krambodar det första siden till sina fanor.|256||739| De storvexte Bergsmännen hyllade honom. – Han drog uppåt Gestrikland hans lilla hop vexte som en lavin. – Undertiden hade Dd.Danskarne samlat 6000 man för att qväfva upproret och mötte Dalkarlarne vid Brunbäcks färja. Biskop Jöns Beldenacke tyckte ej rätt om dessa hvitrockade bönder med deras långa hvassa pilar och frågade en af sitt folk, hvarmed Dalkarlarne lifnärde sig i deras fattiga land. »Af bröd och vatten, svarade den andre, men ha de ej säd, så äta de bark» och fråga icke stort efter köld eller hetta, hunger eller törst.» – »DetEtt folk som äter träd och dricker vatten, kan ju ej fanen sjelf få bugt uppå!» utropade biskopen; »bröder, kom, låt oss draga härifrån». – Danskarne drogo sig då tillbaka, men Dalkarl. föllo öfver dem från sidan och tillfogade dem ett så stort nederlag, att de flesta stupade för deras klubbor och pilar, medan en annan del drunknade uti elfven. – Nu hade utfärdade Gustaf en formelig krigsförklaring mot kon. Kristian och ordnade Gustaf sin här till större företag. Han Outtröttligt verksam, lärde han sina Dalkarlar smida pilarna bättre och göra spjuten längre (ljuranglar), införde krigstukt och indelade dem i rotar. Ej Läderpengar; koppar – Ett nederlag, som bönderne vestmanländ. ledo vid Vesvårtyttsterås Köpingsvårtytt, gjorde dem försigtigare. Stolta öfver denna sin seger vid Köping, yttrade Dd.Danskarne att »om det också i tre dagar regnade bönder, skulle de snart förgöra dem alla». Snart fingo de likväl en annan tanke om sina fiender. Vid Balundsåsen nära Vesterås spetsade sig Danskarne på Dalkarlarnes långa pikar, slogos på flykten, förlorade sina fältstycken och Vesterås stad. (Vinfaten). – Frå Resningen grep allt mera omkring sig. Från Vesterås bar det till Upsala. Der närmade sig 4 kaniker i hvita kappor, begärande att Svv.Svenskarne för all del skulle måtte vänta, tilldess man i staden hunnit fira St Eriksfesten och föra helgonets ben från nya till gamla Upsala. »Det till Sv.Svenskarne svarade, att det tillkom dem och icke utlänningar att bära rikets skyddspatrons qvarlefvor, samt att de skulle göra sitt bästa att få vara med uppå festen.konsekvensändrat/normaliserat – Emellertid var Bengt Bjugg, erkebisk:s fogde i Upsala, som nyss slagit en trupp bönder, så säker om segern att han tillställde ett gästabud i biskopsgården lät nedbrytapl., och svirade der med sina knektar in på natten. Kl. 2 på morg. kommo plötsligt Svv.Svenskarne – öfverraskade sina sofvande fiender och tillfogade dem ånyo ett kännbart nederlag. Fogden sjelf undkom dödligt sårad, sedan han förut skjutit eld på staden.|257||740| Tre veckor derefter kom herr G. sjelf till Upsala och förehöll domherrarne skarpt deras förräderi mot fosterlandets sak. De begärde då skrifva för att inhämta råd af sin erkebiskop i Sthm. G. tillät det och bifogade sjelf ett vördnadsfullt varnande bref till Trolle. – »Jag skall sjelf hämta svaret», var den stolte prelatens ord, och snart derpå tågade han med 500 ryttare och 3000 man till fot att återöfra sin hufvudstad. Så när hade G. som bortsändt största delen af sitt folk, den gången sjelf blifvit öfverrumplad,. Men Trolle gaf sig ro till följande morgon – och G. fick tid att draga sig undan men Uupphans vid Läby vad af Trollens ryttare. – eEn ung finsk adelsman red i förskräckelsen kull hans häst, och G. hade varit förlorad, om ej hans män med sådan tapperhet motat de förfölj. Dd.Danskarne – att de afstodo ifrån förföljelsen. Af På återvägen till Sthm blef Trolle undan flera gånger anfallen, återkom med blott ⅙ af sin här och fick uppbära stor smälek af Dd.Danskarne för det han låtit G. komma undan. – Detta var i juni 1521. Dalarna, Vestmanld, Helsingld, Gestrikld och Uppland voro nu rensade från fiender – i hela riket begynte allmogen att röra sig;svårtytt men Ddd.Danskarne innehade ännu de flesta starkaste slotten. Deras belägring. Midsommardagen framryckte G. för att belägra Sthm och slog läger på Brunkeberg. – 2 år – Utfall, nederlag – Kristian: »derest ej G. upphörde med sitt företag, skulle hans få bedröfl. tidn.bedröfliga tidningar från sin fångna mor och sina systrar.»original: systrar. umgälla detta med lifvet». – Hemliga utskickade

12 K:s låghet. Sjelfva sy säckar.

13 Cels. Gustaf I.

14 Christian. – Gustaf: Fadren 1490, – Yngre son Magnus † 1529. – Folksägner: Den lada, der G. tröskat på Rankhyttan – dito ladan vid Isala by = porfyrmonument tillhör ännu Sv. Elfsons slagting afkomlingar i 10:de led. – – byggnaden vid Orrnäs, der G. räddades genom en qvinnas Barbro Stigsdotter rådighet – Skogen i Marnäs, der han i 3 dagar låg gömd under en kullfallen fura – Svärdsjö Dito kullen på Åsby mark i Leksand (Kungsskogen) – – Utmelands källare i Mora Tomte Mattes hustru – platsen vid Mora kyrka, der han tilltalade Dalkarlarne – Nordanväder –