Tionde Föreläsningen. 20/10 63

Tionde Föreläsningen. 20/10 63.

1 I. Lagskipningen. Det är vidoriginal: Vid samma tid, när då sv.svenska väldet i Fd fick varaktig stadga genom freden i Nöteborg, som vi först höra omtalas äfven den förste lagman öfver Fd, Bero, Bero l.eller Bjornaosvårtytt Legifer, som första gången nämnes år 1324. År 1332 kallas han »lagman öfver Fds östra landsändar» och år 1345, då det är fråga om Nyländska ärender, »lagman öfver Nyland». Om honom och hans närmaste efterträdare är för öfrigt ingenting narm kändt. – Vi kunna endast antaga, att lagskipningen småningom, ordnades efter och med skonsamhet för finsk Ff:sFinnarnes gamla seder och bruk, begynte att ordna sig efter svenskt mönster. Den f.finska befolkningen fortfor ännu Dittills hade, bland Ff.Finnarne, enskilda tvister blifvit afgjorda dels efter gammal häfd af ansedde män, dels af prester och biskopar, när kyrkan togs till skiljedomare; möjligen stundom af konungens fogdar och höfdingar. – I stället för dessa häfdvunna bruk trädde nu en ordnad lagskipning, som begynte bland de svenske kolonisterne och från dem efterhand utbredde sig bland den f.finska befolkningen.

2 Nordström.

|93||557|

3 Lagmannen reste kring landet och höll ting med folket, biträdd af de äldste och anseddaste män på orten, hkahvilka med budkafle sammankallades. dDer afdömdes tvister, der stadgades råmärken, der afhjelptes klagomål och straffades brottslingar. Vi måste tänka oss detta domareväsende ännu såsom outveckladt och ojemnt fördeladt. Landet var så vidsträckt, befolkningen så gles, att lagmannen ej kunde medhinna allt. Så Så höllos tingen på en del orter med flera års mellanskof, på andra orter alls icke, och befolkningen derifrån måste då med sina klagomål söka närmaste tingsställe, stundom många mil derifrån. Största delen brott voro ännu försoningsbara med böter

4 Lagliga former begynte nu iakttagas vid öfverlåtelse af jord. Våra äldsta ännu i behåll varande dokumenter af detta slag begynna med tredje och fjerde decennierna af 1300talet. Det äldsta Vi äga ett salubreforiginal: salubrefvet är af dateradt år 1332, – Sudensalo i Masku. Gåfvobref, fastebref, skiftesbref, rågångs- och frälsebref blifva förekomma mot i medlet af 1300 talet, allt talrikare. jemte kungliga privilegier och kyrkliga handlingar. Kyrkan behöll under allt detta sin privilegierade domsrätt och afdömde icke allenast alla mål, som omedelbart angingo kpresterskapet och kyrkan eller dess egendom, utan äfven alla sådana, som, ehuru de gällde lekmän, kunde hänföras till kyrkotukten, såsom äktenskapsbrott, bannsmål af alla slag, en del testamentariska dispositioner och ocker. Till afgörande af dessa mål emot lekmän, höll biskopen ting liksom lagmannen; men deandliga mål deremot afdömdes af biskop och domkapitel samt i högsta instans af påfven.

5 II. Lagstiftning. I. Statsförfattning. Med Helsingelagen och dess stöd uti Upplandslagen sv.svenska väldet emottog Fd således den ursprungliga sv.svenska samhällsförfattningen, modifierad och rtill en del omgestaltad af xdomenkristendomen. Riket var ett valrike, grundadt på ett statsförbund af fordom sjelfständiga landskaper; i hkethvilket förbund Fd inträdde genom kon. Håkans bref af år 1362 om detta lands deltagande i S:s konungaval.|94||558| Allshärjartingen hade upphört. I kKonungavalet, inträdde, som efter Magnus E:sons landslag, skulle ske i Upsala af tolf män med deras lagman från hvarje biskopsdöme, föll regelbundet på äldste konungasonen, der sådan fanns, och utgjorde derigenom en be sankti folkets stadfästelse på arfsrätten. Han Konungen skulle rida eriksgata genom de förnämsta provinserna, och först sedan detta var gjordt, erkände honom dessa för konung. Redan detta innebär emellertid, att konungens makt var inskränkt. Han skulle lag hålla styrka, och frid hålla, land råda, och riket styra och tjenstemän sina län gifva, hvaremot han ägde besitta Upsala Öde, dulgadråpsböter, danaarf, samt tredjedelen af sakören och ensaksböter samt de skatter som bruklige voro. Till ny skatt fordrades folkets samtycke. Sin värdighet under hedendomen såsom religionens öfverhufvud hade han afträdt åt påfven och biskoparne; deremot behöll han högsta instansen som domare och anförareskapet i krig. Redan från äldsta tider skulle konungen vara omgifven af ett tolfmanna råd och underkastad folkets beslut på tingen; hkethvilket aldrig detta upphörde ej att vara den grund, på hkenhvilken konungamakten i Sverige hvilade. En lagbunden Äfven sedan under 1300 talet folket representerades af herrarne, som införde bruket af herredagar i st. f.stället för de fordna Alshärjartingen. En lagbunden Konung och ett fritt folk utgjorde gemensamt statens helhet och delade makten sålunda, att folket representerades landskapsvis genom sina lagmän, konungen deremot genom sina landsherrar l.eller högste tjenstemän, och under dem länsmännen. Enväldig var Sveriges konung endast i krig. Han rådde öfver landet, men icke öfver lagarna, och grundtanken i hela denna statsförfattning uttrycketss med orden: »bonden – d. v. s. folket – är man för sig, och konungen är lagens gissloman».

6 Sådan var den i få drag den statsförfattning Fd emottog af Sverige och hvari vårt land inträdde med full rätt genom konungabrefvet af år 1362. På Hvad tiderna sedan deri förändrat, har ej förmått ändra grundtanken deri, som är den konstitutionela monarkin under skydd af lagarnas helgd – och på denna grund bygga vi än i dag det finska folkets lagbundna frihet. Herredagarna i st. f.i stället för de fordna allshärjartingen.

|95||559|

7 II. Samhällsklasser. Det europeiska feodalsystemet, inträdde i Sv. historia med Birger Jarl.original: Birger Jarl på thronen hkethvilket Det organiserades i Sverige af kon. Magnus Ladulås, så vidt det kunde trifvas tillsammans med den gamla folkfriheten, och medförde i början ingen väsentlig rubbning i sjelfva de principer, efter hkahvilka staten styrdes. Jarlsve Till denna tid hade jarlen varit konungens närmaste man, men detta embete sönderföll under Magnus L. uti tvenne, neml. marsken, som anförde krigsmakten, och drotsen, hkenhvilken skötte högsta domaremakten och tillika förvaltade kronans inkomster. (Kanslern var då ännu endast kon:s sekreterare.) Under dem stodo landsherrarne l.eller de kon:s högre och länsmännen l.eller de kon:s lägre läntagarne. ombudsmän i landet. – Och Dennaoriginal: denna inrättning knöt sig tillsammans med uppkomsten begreppet af adel i Sverige,. hkenhvilken egentl. daterar sig från Magnus Ladulås tid.

8 Stånden. Bördsadel har funnits från tidens begynnelse och långt innan en sådan med lag bekräftades. Hvarje friboren man var ursprungl. inför lag lika. Men Konungasöner, mäktige, friborne män af högre anseende voro sjelfve de förste än andra fingo eller togo sig snart större företräden. Till dessa företräden hörde benämningarne frälse och ofrälse, hkahvilka ursprungl. endast betecknade skattefrihet eller skattskyldighet för jordegendom, emedan skattskyldighet länge ansågs innebära ett träldomsförhållande. – Deraf frälse, = frigjord. Magnus L., hkenhvilken fullkomnade det andeliga frälset, har äfven gifvit det verldsliga eller adeliga frälset dess första privilegium i Sverige. Han bildade en adelshär- Han medgaf frihet från utskylder åt alla dem som tjente till häst, i hvems tjenst de ock voro, och härigenom uppkom den adeliga rusttjensten. Geijer betecknar detta såsom ett försök att förvandla all adel till tjensteadel, l.eller göra tjenst till vilkor för adelig frihet. – Äfven bonden kunde genom en sådan rusttjenst blifva frälst, d. v. s af adel och mången bonde har äfven blifvit det. Tillika införde Magnus riddarevärdigheten, som var personlig, och riddarne ensame kallades herrar, likasom deras hustrur ensama kallades fruar. Nästefter dem följde i rangordningen väpnare eller svenner af vapen Sven = tjenare, hkahvilka båda klasser kallades välborne; och under dem fanns ännu en lägre klass af vanliga frälsemän.

|96||560|

9 Så uppstod adels- l.eller frälseståndet af bördsadeln, konungens tjenstemän och de allmänna frälsemännen som utrustade en ryttare uti rikets tjenst. Äfven Fd fick ifrån denna tid en adel, dels inhemsk och dels inflyttad svensk, men det dröjde någon tid, innan den här fick samma betydenhet som uti Sverige. Orsaken var en ringare förmögenhet och frånvaron af en gammal bördsadel, som var talrik i Sverige till följd af de många fylkes- och sjökonungaslägterna. Af ännu lefvande adliga ätter = Tavast, som härstammar från biskop Hemmings fogde på Kuustö, Olof Niclisson år 1357. På 1400 talet vexte denna finska adel till en viss betydenhet, och dess blomstringsperiod var 1500 och 1600 talen. Den nuvarande f.finska adeln har till stoörsta delen rekryterat sina leder från Sverige, Tyskland, Liffland, Nederländerna, Frankrike och Rd.

10 Adeln fick betydenhet genom länsväsendet, hvilket hopade stora egendomar på få händer genom förläningar af kronans slott och gårdar, för hkahvilka innehafvaren var förpligtad att ställa ett visst antal ryttare i fält. Detta system var likväl ännu på 1300 talet föga utbildadt i Fd. Deremot hade man exempel på storartade förpantningar för lån till kronan, hvarigenom Bo Jonsson gGrip, som redan är nämndt, kom att en kortare tid underlägga sig hela Fd. – I dessa förläningar och förpantningar låg en stor fara för den friborne bondens rätt att besitta egen jord, och helst derföre åberopades i en senare tid det falska s. k. Helgeandsholms beslut af 1282, hvarigenom kronan skulle fått sig rättighet tillerkänd till alla större fiskerier, bergverk och nyodlingar i landet. oOtvifvelaktigt skulle detta system, om det fått fortfara, ledt till folkets undertryckande och lifegenskapens införande. – Att så icke skedde, derföre har Fd, – näst att tacka sin fria svenska lag – i främsta rummet att tacka och den katholska kyrkans inflytande.

|97||561|

11 Redan på 1300talet, och ishti synnerhet efter Digerdöden, var kyrkan jemförelsevis den största godsägaren i Fd. Adeliga gods funnos då ännu få och af ringa betydenhet. Endast uti Egentl. Fd, Nyland och Tavastland finner man spår till sådana. Orsaken var dels den tätare befolkningen, dels slottens närhet. Fd hade neml. vid denna tid fem sju slott eller fästen: Åbo, Tavastehus, Wiborg, Raseborg, uppfördt af Bo Jonsson Grip mellan åren 1370 och 1384 i Karis socken af Nyland invid Raseborgs kungsgård (Vitaliebröderne), – Kuustö (Kuusisto), uppfördt af biskop Benedikt (Magnus) Ragvald II invid Åbo år 1317 – Kumo slott, i socknen af samma namn invid Kumo kungsgård, uppfördt af kon. Albrechts anhängare, men nedrifvet på kon:s befallning år 1367, i anl. af invånarnes i Satakunda enträgna klagomål – samt slutligen Korsholm (fordom Krytzberg) hkethvilket kon. Albrecht sannolikt kort derpå låtit uppföra, för att trygga Öbottens besittning. Nämnes första gången år 1398. Största delen af jorden var allmänningar, ur hkahvilka efterhand med en stigande odling nybyggen utbrötos och förvandlades till skatte samt ägdes af fria bönder, hkahvilka af alla krafter spjernade emot det nya beskattningssystem man ville pålägga dem tionde – Slottsbyg[---]oläslig handstil. – Ett Bborgarestånd fanns egentl. icke original: icke då ännu uti Finlands få och obetydliga städer: Åbo, Ulfsby, Wiborg och Ekenäs Borgå. Kaupunkispråk: finska – Kaupungspråk: fornisländska Men f.finska borgareståndets begynnelse kan likväl hänföras till 1300 talet och är utaf tyskt ursprung. Redan i sekler hade neml. de tyska hansestäderna drifvit en stark handel på Novgorod och derigenom i förbifarten äfven på Fds södra kuster, der de synes ha ägt flera vigtiga handelsplatser. Hansan 1241. – Af talrika förbud från påfvarne för att med denna handel understöda de finske hedningarne i deras motstånd mot xdomenkristendomen, finner man, att hansestäderna, – ishti synnerhet Wisby på Gottland, och, efter dess förstöring af Danskarne år 1361, Lybeck – importerat till Fd allehanda redskap, skepps- och f lifsförnödenheter, hästar, jern och vapen, hvaremot de härifrån exporterat hufvudsakligen skinnvaror af alla slag. – Efter Karelens eröfring af Sv. oroades Tyskarnes handel på Nevan, och de slöto då skyddsfördrag med Sv:s konungar. Det tyska element, som härigenom koloniserats på Fds kuster, fick en stark utbredning och ökade rättigheter, när tyskar under kon. Albrechts af Mbg tid hoptals inströmmade i riket, dels såsom krigare och tjenstemän, dels såsom köpmän och handtverkare. Härigenom var det tyskar, som utgjorde det första egentliga borgerskapet i Fds sjöstäder, som för dem blefvo indrägtiga handelsplatser, och deras mängd, deras anseende vaoro här, likasom i Sv., så betydliga,|98||562| att hälften af magistraternan i våra städer Åbo enligt lag skulle utgöras af tyskar och att de redan år 1371 uppsatte en af sina afkomlingar, biskop Johannes Vestfal, på Åbo biskopsstol. En qvarlefva nyare kolonisation, som visar oss betydenheten af det tyska elementet, ha vi ända till våra dagar behållit i Wiborg. En af de många motsatserna mellan Fds och Sv:s historia röjer sig emellertid äfven deri, att medan tyskarne i Sverige genom deras öfvermod ådrogo sig den häftigaste afund och det bittraste hat, var utsatte dem deras ställning i Fd väl för afund och rivalitet af yrkesbröder, men alldeles icke för något egentligt folkhat. Här, der samhället ännu var i görningen, och handeln före dem så godt som okänd eller förglömd, hade Tyskarne långt mindre motstånd att genombryta – och här bildade de icke heller en så förhatlig byråkrati af fogdar och höfvidsmän, såsom i Sverige. Det tyska inflytandet i Fd har på det hela varit ett välgörande kulturelement, likasom detn ännu i dag tyska industrin, den tyska vetenskapen ännu i dag utgöra en bindande länk mellan Fd och det öfriga Europa – och der denna inverkan varit pockande, har den blifvit och blir än vidare tillb småningom tillbakavisad genom en reaktion af inhemska krafter. Många af Fds anseddare slägter bland adel, borgare och näringsidkare leda, som bekant, ännu i dag sin härkomst från dessa tyska köpmän, hkahvilka bosatte sig här under Fds medeltid.

12 Se Mscr.Manuscript Föröfrigt bör jag tillägga, att Våra äldsta städer. Åbo har icke äldre privilegier i behåll än från 1569, ehuru det otvifvelaktigt exsisterat som stad eller köping redan före år 1300. Se Bilagan. – Wiborg erhöll sina stadsprivilegier af Erik XIII år 1403. – Ulfsby Olofsby stadsprivilegier äro utfärdade af kon. Albrecht år 1365 d. 5 Febr. och tillerkännera orten alla förmåner af Magnus E:sons|98||563| 1863, Okt. Sid. 978. a. De första städerna i norden anlades vid ha uppkommit af marknads tings- och offerplatser, och har vid sådana anlades äfven – Vid xdomenskristendomens införande i norden anlades de första biskops de äldsta kyrkorna. vanligen Här so Kyrkan i sig sjelf är en väsentlig föreningspunkt för mskornamenniskorna. Kring biskopssätet uppstod snart en mängd boningar; domkyrkan behöfde biträde af alla slags konstnärer och handtverkare, som der nedsatte sig. Biskopen fick småningom omkring sig ett slags hof af klerker och tjenare;. fFanns der – såsom vid Åbo – äfven ett slott med en höfding och hans krigare, så uppstod snart en ökad förbrukning af alla slags varor. Marknaderna förenades nu med helgonmessor och högtidsdagar, då folket tillika kunde erhålla aflat för sina synder. Köpmännen, hkahvilka förut tidtals besökt dessa marknader, bos funno nu sin räkning vid att för beständigt bosätta sig här – och så uppstod efterhand kring denna kyrka, denntta fäste en stad, som fick behof att ordna sin styrelse och inom sig och skaffa sina friheter skydd af landets öfverhet. Detta är i korthet äfven Åbo stads äldsta historia, hvilken med rätta begynner från biskopssätets ditflyttande och lättare kan följas, derföre att medelpunkten, kring hkenhvilken denna stad grupperade sig, är gifven. Svårare Detsamma är till en viss grad fallet med staden Wiborg, som uppstod kring fästet; men emedan detta var ett gränsfäste, ständigt hotadt af fientliga anfall, omgafs staden efterhand af en mur, hkethvilket icke var fallet med det aflägsnare från gränsen belägna Åbo. Wiborgs stadsprivilegier 1403.|98 b||564| Ulfsby – Olofsby – har uppstått utaf en gammal marknadsplats vid Kumo elf, och dess äldsta ursprung går tillbaka till okända tider. Sina första stadsprivilegier fick orten af Kon. Albrecht år d. 5 Febr. år 1365. Man tillägger dock Det berättas, att redan derförinnan i Ylistaro by af Kumo socken – St Henrik –svårläst p.g.a. överlimning eller tejp skall ha funnits en stad l.eller köping, kallad ÖstertTelge, Teljän Kaupunki, men sedan blifvit flyttad till Wanhakylä by, der biskop Ragvald år 1311 låtit anlägga en stenkyrka, helgad åt St Olof, och vid denna har då uppstått en stad, som efter kyrkan kallades Olofsby, Ulfsby. – Denna stad flyttades sedan af kon. hertig Johan III genom bref af d. 8 Mars 1558 till dess nuvarande plats och fick namnet Björneborg. – Magnus Esons stadslag. 1347. I allmhtallmänhet uppstå inga städer genom maktbud, utan betingas väsentligen af en redan befintlig betydelse såsom handelsplatser – Exempel på styrelsens vanmakt att diktera handelns medelpunkter oberoende af sådana vilkor finna vi i Gustaf Wasas misslyckade stad på Sandhamn och i de fem nyligen dekreterade finska städerna, af hkahvilka ganska få torde komma till lifs.

|99||565|

13 Efter Bilagan. Stadsrätt l.eller Byarkolagh. – Borgå anses ha uppstått i samband med en koloni, hkenhvilken tyskar från Nedersachsen redan i 13:de seklet anlagt i det närliggande Saxby och fick sina första privilegier af Erik XIII år 1412, hvari särskildt åberopas att »i Borgå by fordom skall funnits en stad», d. v. s. en handelsplats, der tyska varor utbyttes mot finska. – Närmast dessa städer i ålder är Ekenäs, som hvars okända anläggning går långt tillbaka i medeltiden, in i 14:de seklet, ehuru stadsprivilegierna utfärdades först d. 15 Dec. 1546. Äfven på den plats, der Gustaf Wasa år 1550 anlade det äldre Helsingfors, var sannolikt redan af ålder en handelsplats,. och lLaxfisket i Wanda å var fordom så betydande, att det utgjorde föremål för en bland de ofta nämnda donationerna af Magnus Smek åt Padis kloster. – Dylika handelsplatser uppstodo af sig sjelfva vid mynningen af alla många bland Fds större elfvar: vid Wuoksen (Kexholm) och, vid Suvantos dåvar. utflöde i Ladoga – vid Kymmene – vid Salo och Haliko åar – vid Kumo – vid Kyro elf – vid Uleå, Ijo, Kemi och Torneå elfvar., ehuru icke alla under tidernas vexlingar fingo kraft att utveckla sig till städer.