Tionde Föreläsningen. 23/2 65

|71|

Tionde Föreläsningen. 23/2 65.

1 Endast 6000 m.man pålitliga trupper hade Banér i början att ställa mot de 30,000 saxarne. Snart blef han likväl förstärkt af Torstenson och Ax. Lilje, som nu, efter det förnyade stilleståndet med Polen, kunde använda större delen af den mot Pol.Polackerne utrustade hären mot T:land. Det var 2 regem.regementen kavalleri och sex reg.regementen infanteri, till stor del Ff.Finnar – Detta var nu den enda armé Sv. numera ägde i T:land, på den ensam hvilade allt, och likväl måste den vågas i djerfva äfventyrliga företag. Banér var härtill den rätte mannen. – I slag på slag uppref han och förstörde den ena sax.saxiska, den ena kejs.kejserliga divisionen efter den andra. Lågande af hämd och förbittring kastade sig den sv.svenska hären öfver det olyckliga Saxen, som med grymma härjningar fick pligta för sin furstes skändliga svek och vankelmod. Så gingo vintern, våren och sommaren 1636. Sv. hade nu ingen enda bundsförv. i Tyskland mer än det lilla Hessen – detta förenklade och förvildade kriget på engång. De sv.svenska trupperna framforo öfverallt som i fiendeland, det blef en grundsats att underhålla hären på Tlands bekostnad, och i rådets befallning att något mera skona de protest.protestantiska länderna gjordes ett undantag för Saxen.

2 Emellertid förstärktes de fientl.fientliga härarne alltmera. Mot slutet af sommaren 1636 stod Banér med 16,000 man uti Meklenbg och hade emot sig den förenade kejs.kejserliga och saxiska hären, 3svårläst p.g.a. överskrivning26svårtytt,000 m.man stark. Han trängdes mot hafskusten – rundtomkring låg ett öde, förhärjadt land, förråderna togo slut, befälet begynte knota, soldaterne rymma. Då, i detta val mellan strid eller skymlig undergång, fattade Baner det djerfva beslutet att angripa den öfverlägsna fienden. Utanför Wittstock i Meklenbg upphann han fienden, som under gen. Hatzfeld förskansat sig på en sandås, benämnd Schreckenberg, söderom staden, i mening att undvika striden.

|71|

3 Det var lördagen den 24 Sept. 1636. Sv.Svenska hären anryckte från S. O. och hade staden Wittstock med floden Dosse till höger samt framför sig i NW. Schreckenberg med fronten af fiendens förskansningar vänd emot söder. sSluttningen af denna ås, som egentl.egentligen bestod af fem kullar, var då glest bevuxen med ekar. Banér förde i striden 16,378 m.man, hvaraf 9000 rytteri och något öfver 7,000 m.man fotfolk. Högra flygeln fördes af Banér sjelf och under honom Torstenson, centern af Alex. Lesslie, venstra flyg.flygeln af skotten King och Stålhandske, hvars f.finska kärntrupp bestod af 550 ryttare. F.Finnen Wittenbg förde på v.vänstra flygeln 500 r.ryttare i elden, och efter ungefärlig beräkning deltogo i slaget vid Wstock omkr.omkring 4000 Ff.Finnar, 6000 Sv.Svenskar, resten skottska och ett mindre antal tyska trupper (?). Uppställningen var något olika mot G. A:s – inga luckor – Sv.Svenska fältropet: »Hilf, Jesu Christ!»språk: tyska – Den fientl.fientliga armén, der nu prostsvårtytt.protestanterne stridde i förbund med katholiker, hade aflagt fältropet Jesus Maria och i stället antagit: »Ob Gott will!»språk: tyska – Först kl. 12 middagstiden hade sv.svenskarne hunnit passera den trånga defilén öfver fl.floden Dosse och kommit i sigte af fienden, men när Banér insåg omöjligheten att angripa dennes starka förskansn.förskansning uti fronten, använde han ett mästerstycke i den taktiska krigskonsten och hkethvilket endast kunde lyckas med en så väl inöfvad och skickligt manövrerande här, som den sv.svenska Han höll neml.nemligen sin v.vänstra flygel tillbaka och svängde hela sin slaglinie åt höger, så att han kom i fiendens v.vänstra flank och tvang honom att förändra sin dittills ointagliga position. Tilli När detta lyckats, skickade han Stålhandske och King med hela v.vänstra flygelns rytteri att kringgå fiendens ställning från v.vänstra sidan och på en lång omväg kring skogen o. träsket taga honom i flanken. Derpå ryckte B. o. T. från östra sidan upp att storma höjden, och striden begynte kl. 3 e. m.|72| Den blef långvarig och ytterst häftig. Banér hade väl vunnit sin afsigt att draga fiendens styrka åt denna sida, men derigenom drog han ock en alltför vådlig öfvermakt öfver sig. 8,750 Gång efter gång stormades sandåsen af fiendens Sv:s högra flygel, gång efter gång kastades den åter tillbaka. Aldrig – det tillstod Banér sedan – hade han varit med i en sådan strid. Jorden skalf under 14,000 hästars hofvar. Rytteriet gjorde under af tapperhet. Hvarje sqvadron fördes sex, somliga tio gånger i eld och främst voro Wittenbgs finske ryttare samt Liffländarne. På detta sätt voro redan 6 eller 8 sv.svenska anfall afslagna, fienden förstärktes hvarje ögonblick, och gen. Vitzthum, som anförde reserven, rörde sig ej ur fläcken. »Det kommer att gå som vid Nördlingen», svarade han den käcke, men halstarrige och tjurhufvudade generalen kurirerne, som kommo med ordres till honom att rycka fram. Och det Berghauer. var verkl.verkligen nära att Nördlingen blifvit förnyadt. Hatzfeld utsände fyra starka brigader att taga Svv.Svenskarne i sidan – de ryckte fram med höga segerrop, – allt syntes förloradt – ett rykte gick att Banér hade stupat. Den tappre Lesslie stod i centern[-]oläslig handstil med en ringa hop, anfallen på tre sidor, och två af hans brigader blefvo sprängda eller nedhuggna. – Hvarken han, Banér eller Torsten tänkte mera på seger, det gällde nu endast att med de utmattade truppernas sista krafter försöka uppehålla fienden till mörkrets inbrott, för att med så liten förlust som möjligt anträda återtåget. Berghauer När då solen nedgick kl. 6 e. m. öfver det blodiga fältet och den allt ännu med samma förbittring rasande striden, var nederlaget så godt som afgjordt; ännu en qvart timma, och den slagna sv.svenska hären skulle i vild flykt ha rusat bort ifrån slagfältet. – Då, just i det afgör.afgörande ögonblicket, just i den sista, yttersta nöden när skymnsvårläst p.g.a. strykning hördes ett anskri vid i skogen bakom fiendens högra flygel – man hörde sv.svenskt lösen – det var King, det var Stålhandske, det var Ff.Finnarne, som nödgats taga en mycket längre omväg, än de kunnat beräkna, kring det sumpiga träsket och nu ändtligen hunnit fram. I den redan inbrytande skymningen kunde fienden icke förklara detta oförmodade –|73| Och i samma stund kastade sig Ff.Finnarne, lågande af stridslust och förbittring, öfver det förvirrade sax.saxiska infanteriet. Bladet vände sig. Der uppstod en hejdlös förvirring, det sax.saxiska fotfolket blef skingrades, nästan utan motstånd – de första kejs.kejserliga brigaderne, som satte sig till motvärnsvårtytt, blefvo nästan tillintetgjorda – falte inom en half timma var fältet höjden betäckt af döda och sårade – hela fiendens hela artilleri, tillika med stora förråder, kurfurstens bordsilfver samt 151 fanor och standarter tagne och den fientl.fientliga härens redan afgjorda seger förvandlad i ett lika afgjordt nederlag. – Mörkrets inbrott gjorde likväl ett hastigt slut på striden. Under natten höll Hatzfeld krigsråd, och man beslöt att draga sig tillbaka. Men knappt inbröt morgonen, innan detta återtåg förvandlades i en fullständig flykt, ty Banér hade utsändt Stålhandske och King att förfölja de flyende, och detta gjorde de med så outtröttlig raskhet, att när de sedan de nedhuggit många hundrade af de flyende, återvände de först på 5:te dagen derefter, medförande tvåtusen fångar, 35 fanor, stort byte och en af kurf:s praktvagnar, som Stålh. förärade åt Banér. – Intet segerbudskap kom denna gång som vid Bfeld, att hejda kurf:s brådstörtade flykt: han stadnade ej förrän i Leipz.svårläst p.g.a. radslut

4 Sv.Svenska hären förlorade i döde och sårade 2,360 m.man hvaraf hälften kavalleri. Högra flygelns kavalleri var nästan upprifvet: af de sv.svenska och f.finska ryttarne återstodo blott 400. – De kejs.kejserliga och Saxarne förlorade på slagfältet mellan 4 och 5000 i döde och sårade: lika många togos till fånga eller nedhöggos under flykten. – Denna de sv.svenska vapnens afgör.afgörande seger vid Wittstock, som i någon mån godtgjorde nederlaget vid Nördlingen, väckte både nära och fjerran ej ringa förvåning. Sv:s vänner fingo nytt|74| mod, dess fiender begynte frukta att Sv:s utdrifvande icke var så lätt som de föreställt sig; det förbund, som höll på att bilda sig i sv.svenska härens rygg mellan Polen, Dnmk, Lunebg, Meklenbg och Lauenbg, tog ett hastigt slut, och en af de politiska följderna var att Sv. numera kunde underhandla direkt med kejsaren, utan att tigga freden som en nåd.

5 Nu hade Banér också till en början friare händer. Han intog Er behöfde fästningar – han intog Erfurt och Torgau, samt belägrade Leipzig och men måste. Derpå försvarade sig med största skicklighet bakom Saalefloden i sitt befästade läger vid Torgau mot de allt talrikare anryckande nya kejs.kejserliga härarne under Gallas. Brist på förråder gjorde att han i Juni 1637 måste öfvergifva denna position och tåga norrut till Pommern, för att der förena sig med en sv.svensk styrka, som samlats under den gamle fältmarsk. Herman Wrangel. Gallas följde efter, och der blef en sällsam kapplöpning. Banér kom lyckligt öfver Elben och Odern, men slutl.slutligen fann han sig instängd i en vinkeloriginal: vinkeln mellan flod. Oder och Wartha med fiender på alla sidor och återtåget öppet endast genom det fientl.fientliga Polen. Det var en farlig utväg, och likväl syntes ingen annan återstå. Banér vidtog alla åtgärder – fruntimmer – men när de kejs.kejserliga skyndade in öfver polska gränsen, för att der stänga hans väg, vände han sig d. 30 Juni plötsligt vesterut, gick ånyo öfver Odern och lyckades – ånyo till allas förvåning, som ansågo honom ohjelpligt förlorad – föra sin här med ganska ringa förlust till det fasta lägret vid Schwedt, der han förenade sig med Wrangel. Detta återtåg, der Baner med 14000 man hade varit omringad af 60,000 och likväl räddade armé, kanoner och tross, har med rätta blifvit räknadt bland ärorikaste i något lands krigshistoria.

6 Af alla sina eröfringar i Tyskland ägde Sv. numera endast det lilla Pommern. Landet var en ödemark och Trupperna voro i det mest utblottade tillstånd, utan föda, kläder och skor.|74| Men Banér var störst i olyckan. Fienden var icke i bättre läge. Jultiden 1637 nödgades Gallas draga sig tillbaka ur dessa härjade trakter och af hans 60,000 man återstodo då knappt mera än 15000: – härförstöraren.

7 Den 15 Febr 1638 kejs. Ferdinand II † »befordra Guds rike». Ferdin. III. – Samma år Bogislaus af Pommern †. – Hela först 1638 års fälttåg var af mindre betydenhet och gällde närmast besittningen af Pommern. – I Juni fick Banér förstärkningar. – 1639 ryckte han åter in i Saxen och förstörde den 4 April en kejs.kejserlig här vid Chemniz under Marazini, der åter det f.finska rytteriet under Wbg hade en lysande andel i dagens ära. Fienden förlorade 8 fkanoner, 63 fanor, hela sin tross och 1,500 fångar. – Derefter gick hans djerfva tåg inåt Böhmen och ända till Prags portar. Öfvermakt – rysliga plundringar – återtåg – Hertig Bernh. vid Donau, men †. Förluster. – Vexlande segrar och nederlag. – Königsmarck, som i befälet efterträdt den gamle redlige King, slog fienden vid Leipzig – Erik sSlange vid Ertzgebirge – Wittenberg slagen vid Plauen –

8 RepetitionRepetition 12/2 69. Banér. – Wittstock. Återtåget 1637. Ferdinand II, III.

9 I Maj 1640 förnyades skådespelet af tvenne fientliga läger, som båda orörliga sökte att uthungra och öfverlista hvarandra. Det var vid i nejden af Erfurt i Saxen – Piccolomini 40,000 – Baner 36,000 – hessare, lüneburgare, weimarska hären i fransk sold under hertigen af Longueville. 7 Maj–8 Juni För andra gången i Hessen: 7 Aug.–18 Sept. – En månad – kostade lika mycket som tvenne fältslag. – Oafgjordt – Stålhandske försvarade Schlesien. mot Mansfeld. –