Fyrationde Föreläsningen. 9/5 64

|236|

Fyrationde Föreläsningen. 9/5 64.

1 De händelser i Sv., hkahvilka vi nyss skildrat, fingo gjorde en våldsam återverkan i Fd, – eller, som det heter: de svarade hugg. D. 25 Sept. 1598 stod Stångebro slag. D. 25 Okt. flydde konung Sigismund för alltid från Sverige. Från Danzig och Warschau skref han sedermera bref på bref till befälet i Fd, dels för att, under löften om snar undsättning, uppmana Ff.Finnarne till orubbelig trohet, dels för atttillagt av utgivaren anbefalla förrädaren Hans Hanssons till Monikkala bestraffning, med uttrycklig föreskrift huru han skulle pinas till bekännelse med tortyr, bl. a. med bränvin. H. H. undgick denna gång straffet, men 7 år sednare, år 1605, blef denne orolige man dömd som förrädare mot Carl IX, hvars nitiske verktyg han så länge varit, och halshuggen i Sthm 1605.

2 Emellertid hade Stålarm med sina Ff.Finnar vid underrättelsen om Stångebro slag funnit för godt att skyndsamt fly öfver tillbaka till Åbo. Derifrån skref H han Ii början skref urskuldande bref till hertigen; men fram på vintern vexte hans mod genom Sigmds löften, och i Jan. 1599 for han med en liten trupp på 18 slädar till Åland, öfverraskade Kastelholm och tvang kommendanten H. B:stjerna som för isen ej kunde vänta någon undsättng, att kapitulera, hvarefter Salomon Ille der insattes till befälhafvare. – Stålarm var outtröttlig. Hert.Hertigen hade sändt till Ö:botten en ny fogde, Augustinus Larsson, hkenhvilken der ånyo bragte hatet mot Sigmd och herrarne uti full låge. För att mota detta nya uppror, beslöt St. på vintern inbryta med två härar i Ö:botten: sjelf med infanteri från Nyslott mot Uleå, och A. Kurck rytterisvårtytt från Thus mot södra Öbotten. – Starka rustningar gjordes, – men A. Kk satte sig deremot, möte i Thus. och tåget uppskjöts till öppet vatten, när man kunde få unds.undsättning från Polen.

3 Från Thus begåfvo sig St. och Kurk m. fl. till Bborg. – Landtdag Beskickning fr. hert. Carl – riksr.riksrådet Er. Brahe – biskop Petrus i Wexiö och prof. Laur. Paulinus – måste återvända fr. skärgården. – Skrifvelse från riksd.riksdagen i Jönköping. – Ff:sFinnarnes svar: de ville vidhålla föreningen med Sv., men blott under vilkor af obrottsligoriginal: obrottsig trohet mot Sigmd.

|237|

4 Hert. Carl rasade,original: rasade. var emellertid ingalunda sinnad att låta Fd på detta sätt trotsa hans makt. Han rustade sig till ett nytt tåg och skickade i medlet af April 1599 Peder Stolpe och H. B:stjerna med 400 man öfver till Åland att intaga Kastelholm. Här hade S. Ille 100 mans besättning och försvarade sig manhaftigt. Förgäfves sökte de belägrande storma bollverket utanför porten: det kostade dem 12 man döde och 2 fångar, hvarefter de med oförr.oförrättadt ärende återvände till Sverige. – Stålarms mod vexte. I början af Maj samlade han 1500 man på Åland och kryssade han sjelf med en liten trupp på rekognoscering mot sv.svenska kusterna, för att utspana hert:shertigens företag och förbereda till sommaren ett nytt fälttåg mot Sv. – Aug. Larsson hade undertiden, på hert:shertigens befallning låtit bönderna längs kusten samla alla sina jakter och skutor i Mustasaari, för att med förenad makt anfalla Stålarm. Men i slutet af Maj seglade Ax. Kurk med åländska hären hastigt norrut, öfverföll den oförberedda bondeflottan och förstörde den helt och hållet. Försöket att till Aug. Larsson hade likväl fått tid att komma undan, och segern vid M:saari blef utan andra följder, än att hafva tillintetgjort ett nytt klubbetåg till sjös.

5 Bud på bud afgick fr.afgick Stålarm till Sgmd, för att begära åt Ff.Finnarne polsk undsättning, ty alla förutsågo att hert.hertigen snart skulle, rasande förbittrad öfver Fds nya trotsiga motstånd, med hela sin makt kasta sig öfver detta land. Sigsmd var, som vanligt, frikostig på löften. Han hade, sades det, mönstrat 3000 man, som skulle öfver till Fd; dessutom skickade han pgrpenningar och lofvade att med en stark här angripa hert.hertigen i Sverige. Deraf vardt, genom Pol:s oenighet och hans eget vankelmod, intet. Fd fick stå sitt kast och ensamt bjuda den annalkande stormen spetsen.

6 I slutet af Juli 1599 brast ovädret löst. Amir. J. Scheel seglade med sv.svenska flottan, och Kastelholm måste i början af Aug. gifva sig på nåd och onåd.|238| Det visade sig strax att en sträng hämd skulle utkräfvas. Sal. Ille och sex andra anförare för besättningen blefvo dömde till döden, men då ingen skarprättare fanns att tillgå, medfördes fångarne med flottan till Åbo. – Emellertid gjordes tillika ett storartadt fredligt försök att förmå Ff.Finnarne till lydnad. På Scheels flotta befann sig neml. en talrik ambassad från de sv.svenska ständerna, hvaribl.hvaribland riksr.riksrådet grefve Er. Brahe, m. fl. af sv.svenska adeln, biskoparne i Wexiö och Westerås, en Upsala professor samt fyra borgare och bönder. De landstego i Sottunga skärgård och skickade en uppmaning till Åbo Ff.Finnarne i Åbo att underkasta sig Jönkpgs riksdags beslut medelst en beskickning från Fd af alla stånd. I Åbo voro Stålarm, Kurk, en stor del af sydf.sydfinska adeln samt krigsbefälet församlade. Den 9 Aug. sände sände de svar: kon.konungen hade strängt förbjudit dem alla underhandlingar med hert.hertigen eller hans folk. – D. 10 Aug. kom från sv.svenska beskickningen ny begäran om ett bestämdt svar. – Det kom. Ff.Finnarne – som hvarje dag väntade den lofvade polska undsättningen, vägrade att underkasta sig, och sv.svenska beskickningen måste från skärgården återvända med oförrättadt ärende.

7 Hert. Carl var beredd derpå. Hans hade nyss fått i sin tjenst en f.finsk adelsman Hans Bengtson till Tapila, som i 12 år tjenat under Henrik IV i Fr., och handenne utvisade för hert.hertigen ett godt landningsställe i Sagu – Scheel – Ispois – Pemar bro.svårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande landstiga först i Aug. vid Kärknäs original: i uti skärgården mellan Pargas och Sagu sn i Sagu. St Mårten. Derifrån utsändes ett ströfparti, som lyckades öfverraska en trupp f.finska ryttare vid St Martens kyrka. som betade sina hästar vid Vähäjoki bro i Haliko. St Mårten 29 Aug. – slogo sv.svenskarne tillbaka. – Sv. Hufvudstyrkan. – Ff.Finnarne öfver 100 †† – hert.hertigen 130 fotf.fotfolk och 30 r.ryttare Nu kastade sig Stålarm och den unge Johan Fg, son till den ryktbare Svedje Clas, med 500 m.man in i Åbo slott, under det att Axel Kurk med rytteriet skyndade åt Wiborg, för att der förena sig med den väntade polska hjelpkorpsen. När Carl fick veta detta, skyndade han till Hfors, för att afskära förbindelsen mellan Åbo och Wiborg.original: Wiborg,|239| I Hfors låg den finska flottan under Arvid Tönneson af slägten Wildeman, som förut kallt sig Lille. Att bemäktiga sig denna, var ett af hert:shertigens hufvudsyften, men Wildeman blef varskodd och lyckades med större delen af flottan komma undan till Reval, hkethvilket med hela Estland, stod på Sigismds sida. Likväl fick hert.hertigen i sitt våld flera af Ff:sFinnarnes bästa skepp, jemte 50 bronzkanoner och 5 läster krut. Här dröjde hert i två veckor för att bevaka sina fiender till lands o. sjös. Vistelsen i Hfors lemnade äfven ett blodspår efter sig. 9 personer af Sigismds anhängare blefvo afrättade: bland dem det savol. klubbekrigets bödel Simon Ambrosius, Sigismds s. k. generalprofoss i Fd Hans v. Oldenburg och tullnären i Hfors Bertil Grek. – Härifrån ryckte hert.hertigen mot Wiborg och inneslöt fästn.fästningen till la d. 16 Sept. till lands och sjös. Till Ax. Kurk försvarde Wiborg med sin vanliga tapperhet, understödd af 300 ändtligen anlände liffländske ryttare under Farensbachs (?) och Tiesenhausens befäl, den enda undsättning som Sigismd skickade Fd. Förgäfves sökte han Kurk sticka förstäderna i brand. Fästningsverken voro vidlyftiga och fordrade 6 à 7000 man till deras försvar, men hela Kurks styrkan utgjorde 1,300 man. – Han väpnade borgerskapet, men bland dem hade hert.hertigen hemlige anhängare. Der uppstod oenighet: soldaterne hotade plundra staden. Då skickade borgmästaren Herm. Bröijer i hemlighet bud till amiralen P. Stolpe, som inneslöt staden från sjösidan, och erbjöd sig att insläppa Svv.Svenskarne, om de ville skydda staden mot plundring. Detta skedde. Stolpe gjorde ett anfall mot sjöporten, fann den öppen och inträngde i staden. Besättningen ville då kasta sig in i slottet, men det|240| lyckades blott för en del af dem. Ax. Kurk och många af hans folk blefvo fångne. 70 liffl.lifländska ryttare galopperade till Karelska porten, uppbröto den, bröto sig genom sv.svenska posteringen utanför och flydde genom Rd tillbaka till Estland.

8 Hert.Hertigen lät nu beskjuta slottet med grofva kanoner. Arvid och Ivar Tavast samt Lorentz Lars Mårtenson Creutz t. Sarflaks förde der befälet. De blefvo tvungne att gifva sig på nåd och onåd, och Creutz mottog hert.hertigen knäböjande uti slottsporten. Genast derpå begynte en af dessa många blodsdomar, som fläcka början af Carls styrelse. Elfva personer, bland dem Arv. Tavast t.till Wesunda, som i 36 år tjenat och hans son Ivar, den 60 årige Nils Olofson t. Melto, blefvo d. 27 Sept. som förrädare halshuggne vid utanför staden vid den s. k. Munkekällan utanför Pantsarlaks; sex af dem blefvo steglade och deras hufvuden uppsatta på jernstänger vid Karelska stadsporten. Vid detta tillfälle yttrade en af de dömde, löjtn. Jak. Olsson till Bolstad: »jag undrar storligen, om hert.hertigen verkligen ämnar aflifva alla, som varit emot honom på denna tiden.» – Ax. K. och de främm.främmande anförarne blefvo förskonade; Lars Creutz likaså, men endast 3 dagar. När hert.hertigen fick veta – yYxpää gård – föll C:s hufvud för bilan. – Vbg borgare förlåtelse – borgläger – skatterest. Wiborgs fall medförde snart äfven Nyslotts. Den gamle Gödick F., som i det längsta spjernat för kon:skonungens sak, och två grgånger vägrat infinna sig på hert:shertigens kallelse,original: kallelse. vågade ej afbida den hotande styrka Carl skickade mot honom från Wiborg och uppgaf sitt fäste. – Thus –

9 Norra Fd. Nu återstod i södra Fd endast Åbo.

10 Efter sina framgångar vid Hfors sände hert.hertigen en ny uppmaning till Åbo fäste att gifva sig. Stålarm vägrade. Då lät amir. Scheel, på hert:shertigens befalln., afrätta halshugga på Åbo torg sina 7 krigsfångar från Kastelholm, deribland kommendanten Sal. Ille, och en morgon före dagningen uppsätta deras hufvuden på pålar|241| vid Korpilais bergen gentemot slottet, för att dermed injaga skräck hos de belägrade. Full af förbittring, lät Stålarm sitt folk aflägga en dyr ed på att hellre spränga slottet och sig sjelfva i luften, än kapitulera med en så grym fiende, och för att i det kunna försvara sig ännu sedan murarna voro intagna, lät han inrätta en stark barrikad i det inre af slottet. Men vidoriginal: Vid samma tid kom lyckades en af Stålarms tjenare, som kom från landet, nattetid smyga sig in i slottet och medförde nyheten om Wiborgs fall och A. Kurks fångenskap. Hert:sHertigens hemlige anhängare. Då insågo de belägrade, att allt vidare motstånd var förgäfves. D. 11 Sept. skref Stålarm till Will. Redvin,original: Will. Redvin hert.hertigen i Wiborg, att han och besättningen voro bedragne af Sigismd. De ville icke mera tjena en sådan konung, men deremot blifva hertigen trogne, derest han lofvade dem lif, gods och frihet. Tre gånger skref Scheel till hert.hertigen, tredje gången i hela härens namn, och bad honom ingå på dessa vilkor; men Carl var obeveklig. Förrädarne, hette det, skulle stå till ansvar för lag och rätt. På dessa hårda vilkor måste Åbo slott kapitulera d. 28 Sept. – Det var den sista af de sex kända verkliga belägringar Åbo slott utstått, utan att räkna de många gånger det utan motstånd ombytt beherrskare. Från denna tid upphörde det också, under artilleriets fortgående utveckling, att med dessa murar, som voro beräknade för en annan tids krigskonst, spela rolen af fäste. – Joach. Scheel.

11 Alla de belägrade blefvo krigsfångar. D. 10 Okt. begaf sig hert.hertigen sjöledes från Viborg, sedan han der förordnat Ax. Ryning till slottsherre, dröjde under resan tre dagar i Hfors och ankom i början af Nov. till Åbo. – Den 7 Nov. nedsattes i Åbo rådhus en domstol af svenska riksråd att döma fångarne. Mor. L:hufvud, Magnus Brahe, Bjelk. till Salestad och J. Scheel.|242| Fyra fanor infanteri stodo uppställda på torget derutanför. Anklagelsen gick, som man kunde förvänta, på lifvet och ära och innehöll 20 punkter allesamma gående ut på uppror och väpnadt motstånd mot riksens ständers beslut. Förgäfves invände Stål. att de anklagade endast lydt sin kon:skonungens befallningar. Efter en kort ransakning dömdes alla, såsom förrädare mot fäderneslandet, från lif, ära och gods. – Den unge 21 årige Joh. Fleming, som velat resa till Polen, men af Stålarm öfvertalats att qvarstadna i Fd, hade derförinnan fått enskildt företräde hos hert.hertigen och tillbud om nåd, derest han ville ingå i Carls tjenst. – Fg: »Jag har ingen orsak att öfvergifva den trohet jag lofvat min konung. Dock beder jag eders furst.furstliga nåde på det ödmjukaste om förskoning.» – Ett – tvenne knän.svårtytt Fg: »Den hedern sparar jag åt Gud och min konung.» – Carl: »Du gifver nogsamt tillkänna att du ärft din faders natur och stora mod, och du varnar oss för det, som af dig i framtiden vore att vänta, derest du finge lefva. Du må derföre vara beredd att inför domstolen stå till svars för jemte de finnar, med hkahvilka du ville våga dig i den farlighet, som dem af oss tillstundade.» – Vid dödsdomens uppläsande invände Fg att han knappt en enda gång spännt en bössa mot hert:shertigens folk. – Man lyssnade icke derpå. – Stålarm steg fram och begärde att ensam få dö, efter de öfrige endast lydt hans befallning. – Lejonhufvud svarde, att alla Ff.Finnarne gått emot konungens ed. – Domstolen begärde dock uppskof med domens verkställande, tilldess att den blifve stadfästad af riksens ständer. – Hert.Hertigen vägrade. – Andra dagen upplästes domen utanför slottet inför det talrikt församlade folket. Hertigen trädde ut från|243| hyllades af folket med uppräckta händer. – När hert.hertigen gick förbi, bad Fg om nåd. – »Nådens tid är förbi,» svarade den obeveklige fursten. – Med möda kunde Carls trognaste anhängare hos honom utverka den mildring, att Fg ej skulle steglas och hans kläder icke öfverlemnas åt skarprättaren.

12 Lördagen den 12 Nov. 1599 blef den sorgliga dag, hkenhvilken, 79 år efter Sthms blodbad, ehuru i mindre skala väl kunde kallas Åbo blodbad. Stålarm och Kurk hade fått uppskof med domen, för att öfverföras till Sv. – Tolf finske herrar gingo genast till döden på Åbo torg. Ingen af dem väckte så djupt medlidande, som den unge Joh. Fg. Han gick med hjeltemod döden till möte, bedyrade sin oskuld, förklarade att hans furst.furstliga nåde ville med honom utrota hans faders slägt, och var den förste, hvars hufvud föll. – Efter honom föll den tappre höfd.höfdingen i Thus Sten Fincke till Peipot; Hartvig Henrikson till Wuoltensalmi Woltis, f. d. ståth.ståthållare i Wiborg; – Michel Påvelson Munck t. Nuhiala, fogde på Åbo slott; – Pehr Johansson Fleming, t. Friskala; – Krister Mattson Björnram, Arv. Stålarms svåger och en tid ståth.ståthållare på Nyslott; – Nils Ivarson Stjernkors; – den tappre och gladlynte Olof Claesson, Klas Fgs naturlige son och Joh. Fgs trogne fosterbroder; – vidare Hans Jänis, Jakob Möl, Herman Hansson – och slutligen 3 skyttar samt 5 knektar, inalles 20 hufvuden.

13 – Olof Klasson hade skyndat fram att blanda sitt blod med sin fosterbroders – tillbakavisades tills hans tur kom – hvar på han utropade, »det Gud skulle utkräfva Joh. Fgs oskyldiga blod af hert. Carl, den blodhunden.»

14 Stålarm och Kurk fördes till Sthm att der afrättas – leddes ut – leddes in – åter ut. Stålarm lyftade hatten: »Jag hafver alltid gerna uppvaktet frumtimret. Ville de nu med sin förbön hos hans furst.furstliga nåde hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare, så länge jag lefver.»

|244|

15 – St. och Kurk fingo nåd – St. 2 års fängelse – fick på f.finska adelns förbön nåd 1602 – Liffland – 1604 åter dömd – utleddes – benådad för 5:te gången – dog i fängelse. – Kurk fick höga befäl –

16 Fd låg nu för hert. Carls fötter, och med Fd Sveriges rike. Estd underkastade sig strax derpå Lkpgs riksdg. Uladislaus – Joh. af Östgöthld – hert Carl fick kronan i arf – vägrade – bads – – och Carl IX besteg sin faders thron, hvars ej utan att dess trappsteg voro fläckade med blod. Men med honom inträdde ock ett 17 seklets nytta tidehvarf, rikt på ära sorger liksom och rikt på ära, men rikast genom den fasta grund som derunder lades för lag och rätt, för frihet och civilisation. Vände sig utåtoriginal: Utåt –starkare inåt.

17 Vid portarna till detta stora och glänsande tidehvarf i Fds historia skola vi denna gång stadna. Jag hade önskat derförinnan kasta en blick tillbaka på 16 seklet, med dess som ligger bakom oss med de många och djupa förvecklingar, som karakterisera denna öfvergångsperiod af inbördes strider. – Men tiden medgifver icke.

18 Lkpg: Ericus Erici: – anklagad – suspenderad – åter insatt – f.finska presterskapet rättfärdigadt – De skyldige af adeln skulle straffas med ⅓ af sina gods, deras förläningar indragas. – Kyrkoherdar mista embeten – eller betala 5 daler i böter för hvar bonde i sin församlgförsamling. Borgare m. fl. ⅓ af sin egendom.

19 K. Flemings gods indrogos, Axel Lejonhufvud miste Raseborg.