Höst-termin 1865.

I.

||

1 2,134.

|1|

Första Föreläsningen. 3/10 65.

2 Jag hälsar mina åhörare och åhörarinnor åter välkomna till dessa lärosalar. Rundtomkring oss gulna nu löfven, och årets skörd är bergad i ladorna. Det är minnets årstid. Naturen sjelf manar oss att blicka tillbaka på de förflutna dagar och att insamla deras frukter, så godt vi förmå.

3 När vi en höstafton, likasom denna, se oss omkring på förvissningen af så mycket lif och på dessa härjade blad, dem stormen för utan fäste i rymderna, då tycka vi mången gång att det förflutna är dödt; – dess tid har varit och kommer ej mer. Men det är icke så. Sädeskornet, som gömmes i mullen för kommande skördar, – fruktträdet, som planteras om hösten för kommande somrar, och våra gröna barrskogar, som icke gulna för frostenoriginal: frosten. – de säga oss att naturen det förflutna det förlutna lefver. Och lefver det förflutna uti den medvetslösa naturen, huru måste det icke lefva i den tänkande mskoandenmenniskoanden! Det är endast formerna som ve af tillvaron, som byta gestalt. Lifvet sjelf är odödligt; – det förflutna lefver i oss, och när vi försvinna, skoalal vi vår tid lefva i kommande slägten. – Det är häfdernas hemlighet att upphärfva den tråd, som osynlig binder tillsamman slägten och tidehvarf.

4 Wi ha sednast dröjt med vår återblick vid det af stora andar, stora idéer, stora strider genomkämpade sjuttonde århundradet utaf vår tideräkning. Det var icke blott ett stort tidehvarf, det var ännu mera djupt, än det var stort, och det är med sådana tider liksom med hafven: ju djupare de äro, desto högre gå deras böljor. Det sextonde seklet hade haft på sin lott att omdana msklighetenmenskligheten: det var den nya tidens stojande barndom – allt var i görningen,|2| allt ville på engång armbåga sig fram – religionen, kulturen, statskonsten, de sociala reformerna – och hela Europa låg uti gäsning, liksom ett sjudande haf – men det var allt oklart, halfklart, omedvetet eller halfmedvetet – derföre också kaotiskt och nyckfullt – så att idéerna blixtrade fram som bländande irrbloss – bröto sig här och der en väg genom dimmorna, men sjönko ofta tillbaka i det öfvermäktiga mörkret. och – Det sjuttonde seklet deremot var den nya tidens kraftfulla, stormiga ungdom, med alla de egenheter, som utmärka denna ålder af lifvet. Der var en glödande enthusiasm, en mäktig hänförelse, – stora, högtställda mål, – höga, stridslystna tankar, – och samma väldiga omstörtningar och blixtlika idéer, som i det nästföregående tidehvarfvet, men skillnaden var, att dessa idéer som gäste i tidens innersta, nu hade blifvit om icke fullt medvetna, så likväl betydligt klarare. Likasom i 16:de seklet reformat.reformationens århundrade, ville gick äfven nu en ny ande framåt att omskapa verlden, men han bröt icke mera sin styrka i spridda företag, han samlade sig i massor, han uppställde ena hälften af Europa i kamp mot den andra hälften. Trettiåra kriget utgör midten och kärnan af denna verldskamp för och emot denna nya ande i msklighetenmenskligheten. Det var till sin innersta natur ett religionskrig, således en kamp om idéer, ehuru mot slutet allt mera urartad till en strid om tillfälliga politiska fördelar. Det var tillika en strid för och emot tankefriheten – hon gick segrande ur striden och tryckte sin stämpel på hela det kommande tidehvarfvet.

|3|

5 För att klart fatta skillnaden mellan 16:de och 17:de seklerna i deras verldshistoriska betydelse, behöfver man endast ställa bredvid hvarandra de män, som gingo i spetsen för tidens tendenser. – Der Luther, här Gustaf Adolf, båda idéernas mäktige vågbrytare, båda frihetskäm iklädde andens sköld och harnesk, i en odödlig strid för verldens frihet – och dock huru olika! En prest och en fältherre – en theolog och en statsman – den ena byggande på en ny kyrka, den andra på en verldsmonarki, och båda likväl i strid för sanningen af Guds uppenbarade ord. Det fanns en fältherre under augustinermunkens blygsama kåpa – det fanns en ordets predikare under fält den store fältherrens elghudskyller, men skillnaden var, att ordet i G. Adolfs Luthers tider måste störta en påfve, i G. Adolfs tider en kejsare – d. v. s. när idén blef fullvuxen, måste den få bemäktiga sig en kropp, och denna kropp var ej mer, som i Luthers tid,er, kyrkan allena, utan hela det moderna samhället. – Samma likhet och samma skilnad finnasa vi hos Luthers och G. Adolfs båda motståndare: Carl V och Ferdinand II. Båda voro lågo i kamp mot de nya idéerna, båda voro frihetens afsvurne fiender och båda stredo för makten – men under det att Carl V:s bekaämpade mot lutherdomen som en politisk fara och föraktade Luther, under det att medan han bekämpade förde krig mot Tysklands evangeliska furstar, hade Ferdinand II klarare fattat sin ställning i striden. Hos honom var politik och såg uti läran sin farligaste fiende. Det var jesuiterorden, Europas onda samvete, som först hade bragte stridens rätta natur till klart medvetande. Werldens Tankens frihet har jesuiterne att|4| tacka för mycket – de väckte idén till klarhet – det var denna i mörkret smygande fiende, som hindrade lutherdomen från att försoffas ochtillagt av utgivaren hvarje kämpe ifrån att somna uppå sin post. Jesuiterorden är en storartad företeelse. Det har icke funnits en mäktigare motståndskraft mot verldens religiösa och politiska frihet, och likväl har just denna makt varit ett af de kraftigaste redskap att för ljusets, för frihetens seger.

6 och nästan öÖfverallt låg den religiösa frågan i bakgrunden. Icke mindre storartade voro de politiska hvälfningarna i detta århundrade.original: århundrade, Tre protestantiska makter:svårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande England, Nederländerna, Sverige, vexte hastigt till makter af första ordningen, under det att den rent katholska stormakten Spanien, af brist på luft och frihet, sjönk i vanmakt under sjelfva glansen af Indiens skatter. Habsburgiska husets fruktade makt blef bruten,; och Westfal. freden dekreterade Tysklands splittring och oberoende. Öfverallt hade den segrande protest.protestantiska läran förändrat maktställningen i Europa, – öfverallt, utom i Frankrike, der dessa idéer fördrefvos i landsflykt af Richelieus vapen och Maintenons bigotteri dragonader: Ludvig XIV:s toma, men bländande storhet uppsteg för att belysa senare hälften af detta århundrade, men blott med den påföljd att det protest.protestaniska England bildade mot honom ett motförbund, som gaf upphof åt en ny statskonst: det europeiska jemvigtssystemet.

7 Såsom bekant, hade Luther predikat furstarnes absoluta makt och vid hans tid reste sig absolutismen i Europas flesta länder öfver ruinerna af den gamla folkfriheten. – han Luther märkte ej sjelf huru trons, huru samvetets frihet nödvändigt bar i sitt sköte den politiska friheten. Neder Och denna frihet kom så visst, som frukten vexer ur fröet – men under huru långa, huru hårda strider, som ännu ej äro afslutade! Schweitz och Nederländerna gjorde början; derefter afkastade England i två revolutioner den absoluta maktens fjettrar, och med ekot af dessa frihetsstrider kastades kring hela Europa frön till ett friare statsskick, bestämda att gro under följande sekler.

|5|

8 Och vid samma tid tände sig vetenskapens ljushärdar med ständigt ökad glans i Europas kulturländer. Då grundade Hugo Grotius folkrätten; – då stift skref Newton sina odödliga lagar för himlakropparnas rörelse; – då lade Cartesius och Leibnitz hörnstenarna till den nyare filosofin – och Milton öfvergjöt i sitt »förlorade Paradis» den kristna tron med hela den romantiska skaldekonstens hela glänsande skönhet.

9 Kultur. Tyskland

10 Under så många än stora och bländande, än våldsama, än välgörande intryck ifrån det öfriga Europa, uppvexte uti det norra äfven i nordens gömda ödemarker med en ny tid en ny historia. Under den katholska medeltiden hade dessa intryck från det södra Europa på det norra varit starka och ständiga, derigenom att Rom då var verldens medelpunkt och dikterade sina lagar äfven för norden. Men reformationen, som afsatte Rom från dess verldsherravälde, hade derigenom afbröt också afbrutit den dittills lifliga förbindelsen mellan Finland, Sverige och det öfriga Europa, så att under 16:de seklet inträffade en lång period, då de nordiska länderna stodo nästan isolerade och, så att säga, timrade sina häfder på egen hand. Småningom drogs den sv.svenska monarkin likasom af en tyngdlag åter mot centern utaf vår verldsdel och begynte ånyo att erfara en inverkan af samtidens politiska hvälfningar. Dent var skedde genom Östersjöpolitiken, som begynte med Erik XIV:s förvärfvande utaf Estland och Johan III:s polska giftermål besittning af Liffland – intrasslades vidare genom sistn.sistnämnde furstes polska giftermål och deraf följande, för båda länderna rikena förderfliga thronstrider. Carl IX var den som först ÖsjöväldetÖstersjöväldet = europeisk fråga. Engång med foten på andra sidan om hafvet, vharde sv.svenska monarkin i sj. v.sjelfva verket blifvit en europeisk makt och indrogs alltmera i verldshändelsernas gång.|6| Det var Carl IX, som var den förste, som klart uppfattade Obetydelsen af Östersjöväldet och Sv:s blifvande maktställning i Europa. Han uppgjorde planen, G. II Adolf utförde den, och inom en mansålder derefter var Sv. en stormakt. Men G. Adolf,s planer som ville icke blott göra Ösjön till en insjö i Sv:s rike – hans planer gingo längre: han ville grunda ett af norra och vestra T:land samt Skand Sv. och def Fd och Ösjöprovinserna bilda ett nordiskt, evangeliskt kejsaredöme till motvigt emot det habsburgiska huset och Rom – således äfven åter en politisk kombination, i hkenhvilken den religiösa frågan var grundtanken. Denna politiska tanke förblödde med honom på Lützens slagfält, och en ringa landvinning i Tland jemte en afundad plats i Europas rådkammare var den återstod af hans plan, som Ax. Oxenstjerna skattade sig lycklig att inberga i Westfal. freden. Kristina lade till äran och glansen utaf sin faders storhet och sina fältherrars eröfringar den ärelystnaden att ställa sig i spetsen för sitt århundrades snillen, och aldrig har Sv., aldrig har Fd trädt Europa och dess kultur närmare, än i hennes dagar. Kom så en ny eröfrare på Sv:s och Fds thron – det var Carl X, som i glänsande fälttåg skördade en ofruktbar ära och slöt gen med att genom eröfringen af Skåne, Halland och Blekinge fullända Sv:s Östersjövälde. Efter hans död lefde det sv.svenska väldet en tid bortåt på sina samlade lagrar, och dessa begynte allaredan att vissna under tyngden af en tryckande storhet, då Carl XI ryckte rodret ur sina förmyndares händer och öfvergaf eröfringarnas bana, för att stöda sitt rikes makt på den varaktigare|7| grunden utaf dess inre välstånd. Det lyckades honom, genom och vid slutet af det tidehvarf, som sednast utgjordet föremålet för dessa framställningar, stod den sv.svenska monarkin med Fd, mäktig stark både utåt och inåt, på höjden utaf sin makt, och på höjden utaf sin tids kultur.

11 Sv.Svenska monarkins hastiga stigande uti makt under 17:de seklet ett sekel från det mest obemärkta, nästan föraktade, nästan förtviflade läge under Sigismund till den fruktade och afundade ställningen af en europeisk stormakt vid Carl XI:s död är i s. v.sjelfva verket ettn förvånande företeelse nastan utan exempel i den nyare historien. Man har sett små stater, såsom Schweitz och Nederländerna Portugal, för någon tid vinna en ansedd ställning och ögonblick utaf makt, men det moderna Europa har intet annat exempel derpå, att en stat med en kärna af 1 ½ million inv.invånare, som Sv. och Fd då räknade – eller med en totalsumma af 2 ½ millioner – en stat, omgifven af fientliga grannar, som vid hvarje lägligt tillfälle voro färdige att falla den uti ryggen, en stat dessutom med ytterst inskränkta tillgångar och föga utvecklade hjelpkällor under ett hårdt klimat, – man har, säger jag, intet ann jemförligt ex. derpå att en sådan stat kunnat vinna och und ett helt århundrade igenom försvara en makt, som ställde det i samma rang med Europas dåvar.dåvarande mest betydande stater om 8 till 10 gånger denna folkmängd och ojemförligt rikare tillgångar af alla slag. Denna obetydliga stat hade under loppet af ett århundrade besegrat Dmk, Rd, Polen, Österrike och det kath. Tyskland, hade dessutom legat i krig med italienare, spanjorer, holländare och lidit blott tvåre kännbara eller fyra få nederlag mot en lång kedja af lysande segrar.

|8|

12 Denna makt har, i ans.anseende till dess oproportionerligt lilla basis, blifvit liknad vid en på spetsen hvilande pyramid, hkenhvilkenhvilken vid minsta rubbning slutl.slutligen måste ramla utaf sin egna tyngd, men denna liknelseoriginal: liknelser haltar som mången annan. Ty det var i sanning icke lindriga skakningar, som denna u. o.upp och nedvända pyramid hade att utstå under loppet af ett sekel, – och stod ändå. Denna hade 4 eller 5 gånger under loppet af detta sekel fientliga härar i hjertat af sitt land – dess ställning var mången gång, såsom 1612, 1634, 1660, 1675, rent af förtviflad med slagna härar, uttömda tillgångar och halfva Europa i vapen emot sig – dess kredit var mer än e. g.en gång så uttömd, dess fattigdom så stor, att det skattkammaren knappt kunde anskaffa några tusen daler till det allra nödvändigaste – dess soldater gingo i trasor, utan lifsmedel, utan ammunition – dess konungar voro mer än e. g.en gång likasom borttappade i fiendens land, så att de flesta ansågo dem förlorade – G. A. – Carl X. – – och värre än allt detta, inom riket sjelf var mer än e. g.en gång ett så hotande missnöje, så många stämplingar af in- och utländska fiender, att man – såsom väntade det allt skulle falla i stycken genom inrikes tvedrägt. Huru ofta ansågo icke de polska Wasakungarne redan deras spel vara till hälften vunnet? Huru triumferade icke redan jesuiterne och rikets fiender vid G. A:s död, eller öfver nederlaget vid Nördlingen, eller vid Carl X:s senare olyckor? eller efter slaget vid Fehr Bellin – Och under allt detta stod likväl den sv.svenska monarkin upprätt – och icke allenast stod oskadd, utan uppträdde kort derefter ånyo starkare och mera segerrik än någonsin förr. Om det funnes underverk|9| i staternas historia, så vore man frestad att tro på ett sådant, – att tro på en förutbestämmelse till ära och framgångar, när man läser denna Sv:s, denna Fds historia i 17:de seklet. Men det finnes inga andra underverk uti statskonsten, än den förenade makten af snille och hjerta, af moralisk och fysisk kraft, – och det verkligen underbara är endast det, att man ser snillet gå i arf uppå thronen eller vid fältherrestafven, – och vidare att en denna hänförelse, en denna beredvillighet att offra allt för fäderneslandet, som utgör en stats räddning i farans och pröfningens stund, – att en sådan hänförelse kunnat gå i arf och uthärda profvet från generation till generation, ett helt sekel igenom. – Det är klart således, att den sv.svenska monarkins vexande till storhet och makt väsentl. måste tillskrifvas tvenne orsaker, neml. regenternes personlighet snille och folkens kraft. Det förtjenar att undersökas, hkenhvilken andel hvardera af dessa orsaker hade i segrarna, och det förtjenar förtjenar så mycket mer, emedan detta mått icke alltid har blifvit mätt med opartisk hand. Stora minnen hafva något berusande, ishti synnerhet för ett folk som det svenska, så lätt känsligt för det lysande, det storartade, det utåtstormande.original: utåtstormande För oss särskildt – vi, som icke gifvit några regenter åt thronen – är det af intresse att försöka uppskatta folkets andel i segrarnas arf – men och detta skall endast göra icke hindra oss att göra full rättvisa åt de män, som gingo i spetsen för detta folk under dess äfventyrliga tåg kring Europas slagfält.