Trettiotredje Föreläsningen. 23/4 66

Trettiotredje Föreläsningen. 23/4 66.

1 1786. Ryktet om farliga afsigter. Officerskorpsen alarmerades med indeln. verkets upphäfvande och spolierandet af arméns pensionskassa. För presterne berättade man att prestgårdarna skulle indragas till kronan och beslag läggas på kyrkornas medel. Köpmännen inbillades att kon. stod i underhandling med preussiske agenter att sälja åt dem monopoler på salt, tobak och kaffe. Bönderne åter retade man med kronobrännerierna. Det fanns ingenting, så orimligt, som man ej denna tid begynte utsprida och och tro om konungen, smädelser i sällskap och så bildade sig i alla stånd en kompakt opposition, som till stor del på fullt allvar ansåg för en pligt att motsätta sig en regering, som hyste så samvetslösa afsigter. Bakom denna opposition stodo de gamla partiernas chefer, som höllo trådarna i sin hand, och f. d. Hattar, f. d. Mössor voro nu broderligt förenade i det gemensama ändamålet att störta konungamakten. Det rättmätigaste af alla klagomål var pastoratshandeln. 1–à 4000 rdr.riksdaler Man tillade att inko halfva inkomsten deraf tillföll kon.konungen Man tillade att kon.konungen ville göra den lättsinnige, qvicke, ingalunda för sin fromhet eller lärdom bekante statssekreteraren Schröderheim till erkebiskop efter Mennander, ett förslag som högeligen uppretade presterne, men hkethvilket har visat sig vara en partilögn, som mycket annat. – Kon.Konungen lofvade undersöka besvären och rätta missbruken. – Husbehofsbränning.

2 G. III:s vänskap med kejsarinnan K., ehuru beseglad genom tvenne personliga besök, hade å ingendera sidan varit uppriktig. Båda misstrodde hvarandra, båda hade vidtutseende planer och båda afbidade blott ett gynnande tillfälle att korsa den andras planer afsigter. Omständigheter påskyndade maskens afläggande. Kon. G. fick veta att ryska sändebudet Markoff vid 1786 års riksdag stått i nära förbindelse med flera chefer för oppositionen och blef mer och mer förvissad om att Rd|227| endast uppskjutit, men icke öfvergifvit de planer, som gjordes om intet genom statshvälfningen 1772. Han fattade derföre det beslut att hellre förekomma, än förekommas. Han förnyade den defensivallians, som Sv. redan 1739 afslutat med Turkiet och var sannolikt icke utan andel i det krig, som i Aug. 1787 utbröt emellan denna makt och Rd. I denna sin öfvertygelse styrktes han af de på den tiden ryktbara planerna till Finlands sjelfständighet. – Det är bekant att Fds eröfring ingick redan i Peter I:s politiska system, och denna tanke blef aldrig öfvergifven. Det var endast sättet som modifierades efter tidens konjunktur. Kejs. Elisabeths ryktbara manifest till Ff.Finnarne af d. 18 Mars 1742 var det första försöket att vinna Fd på samma sätt som Polen, genom inre söndringar och under sken att försvara dess frihet. Det strandade mot Ff:sFinnarnes trohet och pligtkänsla, men qvarlemnade ett frö, ur hkethvilket sedan det s. k. f.finska sjelfständighetspartiet uppvexte. Dess början var ringa och enstaka. 1748 anklagades häradshöfd. i Stor Savolaks Joh. Henr. Vikman för upproriska stämplingar i komplott med r.ryska legationssekreteraren Simolin i Sthm. Planen skall ha varit att förmå Ff.Finnarne till uppror och lösslita Fd från Sv. som sjelfständig stat under r.ryskt beskydd med den ryske thronföljaren, sedermera P. III som storfurste. Vikman rymde från Leppävirta öfver till Rd, men återkom till Fd 1749 efter erhållen lejd., och processen mot honom stadnade af. Denne V. hade en son, som regjorde täta resor till Sthm, blef derföre misstänkt och häktades 1751 om våren vid Waxholm. Man fann då hos honom en förrädisk brefvexling, hvaraf syntes att hans far stod i hemliga förbindelser med Rd, hvarpå fadren häktades och dömdes af kanslirätten i Sthm d. 12 Aug. 1751 att som landsförrädare mista lif, ära och gods. Kort derefter blef häradsh. Vikman halshuggen; hans hustru dömdes till 6 mån. fängelse i Upsala slott, och flera|228| andra straffades med fängelse vid vatten och bröd: deribland kommissarie Joh. Rycker, underoffic. Joh. Jak. Kræmer och drab. Joh. Nohrberg, såsom öfverbeviste att hafva haft del i stämplingarna. Enligt en sägen har den ansedde Hattchefen presid. Hans Henr. Boije på Hattanpää, äfven haft sin hand med i stämplingarna, men var en för mäktig man för att anklagas.

3 Det dittills ännu svaga och isolerade sjelfständ. tendenserna fingo en större utbredning efter 1772 års revolution hos den missnöjda finska adeln, som ansåg sig af den nya reg.formenregeringsformen förtryckt och förnärmad i sina rättigheter. Hvilka tänkesätt denna adel hyste om sv.svenska väldet finner man af en hemlig memoire från major Klick till en högre person i rysk tjenst och sedan publicerad af grefve Creutz: »FfFinnarne, heter det deri, ha alltid föraktats af Svv.Svenskarne, och sv. reg:ssvenska regeringens plan har varit att hålla Ff.Finnarne i fattigdom och beroende, hkenhvilken plan har utan afbrott blifvit följd af Sekr. Utskottet.Sekreta Utskottet F.Finska nationens välgång har ock blifvit af Svv.Svenskarne betraktad med största likgiltighet; det veta alla Ff.Finnar som haft tillfälle att vara med i affärerna. Det är icke säkert, men ganska sannolikt, att äfven kon. velat följa den gamla planen, ty aldrig har Fd blifvit mera trampadt under fötterna, än just under hans regering.» – Det är en missnöjd adelsman, som talar, och Jag behöfver ej erinra huru ringa grund, som fanns för dessa anklagelser. Emellertid slog missnöjet rötter och fann snart en chef, enkom skapad att revoltera länder och omstörta troner. Det var Jöran Magnus Sprengtporten. De voro tre bröder, som icke böra förblandas. Den äldste och minst betydande var sv.svenska ambassadören Johan Wilh. Spr. Andre brodren var chefen för Karelska brigaden, sederm. generalen Jakob Magnus Spr. Han var den som främst hade sin hand med i 1772 års revolution och hjelpte kon.konungen att uppvigla FffFinnarne. Han inrättade en korps af f.finska dragoner|229| som öfverfördes till Sthm och tjenstgjorde som kon:s lifvakt. Ingen trupp i sv.svenska armén kunde mäta sig med Sprengtp:s dragoner i disciplin och krigisk hurtighet. När Spr. sedan ville införa samma disciplin i sv.svenska lifgardet, råkade han i delo med de förnäma kavaljerer, som utgjorde dess officerskorps, trodde sig svärtad och illa belönad för sina tjenster samt begärde afsked redan 1774. Hans oroliga, häftiga lynne förde honom ända till vansinnets rand, och han afled 1786 med det rykte om sig att ha varit en af sin tids snillrikaste män och störste fältherrar, om han kunnat styra sitt våldsama sinne. – Tredje brodren Göran Magnus Spr. är den för Fd märkvärdigaste af de tre. Han hade under brodrens befäl utfört en del af revolutionen i Fd, men kom snart i delo med brodren om hvem som hade största andelen i det lyckade företaget, och från denna stund blefvo bröderne fiender. Emellertid blef han efter brodern öfverste för Karelska dragonerne Savolaksbrigaden 1775 och visade sig vara en ypperlig chef. Hans trupp bibehöll sitt rykte som den utmärktaste i hela armén och beväpnades med de efter honom s. k. Sprengtportens studsare. Han var grundläggaren af den första f.finska krigsskola, Haapaniemi Kadettkorps. Han införde rekognosceringar och topografiska arbeten, som då voro något alldeles nytt: hans brigadreglemente ansågs för ett mönster i sitt slag. 2000 rdrriksdaler till ekipering. Köpte böcker åt sina officerare. Han lät äfven beväpna Karelska allmogen till ett slags landtmilis för gränsens försvar. och Ingen kände Fd så väl som han, och hans talrika förbindelser öfverallt i landet satte honom i tillfälle att här få ett högst ovanligt inflytande. Men denne statsman och krigare var lika orolig och ärelysten, som djerf, tapper och snillrik, en lika farlig undersåte, som utmärkt chef. »Det är en strid ström, som öfversvämmar allt, förstör allt, skapad att störta throner och lösa samfundsband. I Rom hade han varit en Marius, i Sv. blir han endast en Patkull.»

4 Med dessa egenskaper blef G. M. Spr. snart oense med kon.konungen – För att sysselsätta hans oroliga själ skickade kon. G. honom först till Rd att underrätta sig om dess krigsväsende och sedan till Frankrike. Här lefde han så kostsamt – vexlar – protesterades.

|230|

5 Spr., missnöjd redan förut, blef det nu än mer och begärde afsked. Det beviljades, han fick ackord för sina många chefsembeten och hade för afsigt att gå i amerikansk krigstjenst, men tog med kon:s rekommendation tjenst i Holland. 1786 återvände han till Sv., deltog med häftighet i riksdagens opposition, reste sedan till Fd och derifrån till Rd, der han mottogs med öppna armar. I Paris hade han gjort bekantskap med den berömde Franklin; Franklin och Washington voro då på höjden af sitt rykte, beundrade af hela verlden som Amerikas befriare. Manoriginal: man säger att det var hans deras föredöme, som bragte Spr. på den tanken att på samma sätt befria Finland. 1783–84. Säkert är att han under sina resor uppgjort en plan till Fds sjelfständighet och att han från denna tid blef det f.finska sjelfständ. partiets erkände chef. I Haag hade han meddelat sin plan åt ryske ministern; i Pbg utvecklade han den vidare och trädde nu i rysk tjenst., der han genast befordrades till gen.major och kammarherre, fick 6000 rub. till ekipering och 600 bönder i Hvita Rd. G. III låtsade icke märka dessa anslag, hvilka han kände ganska väl. När Spr. skref till kon.konungen och begärde frikallelse från sin trohetsed, under försäkran att ej vilja skada sitt förra fädernesland, beviljades detta genast. G. III ville visa sig icke mindre ridderlig. Men han hade fått en högst farlig fiende. Spr. fortsatte från Pbg sina talrika förbindelser med den f.finska adeln och organiserade ett hemligt förbund, hvars afsigt var att vid första utbrottet af ett krig mellan Rd och Sv. göra uppror och i förening med en r.rysk flotta och en r.rysk armé proklamera landets sjelfständighet. La Constance. Valhallaorden. Fäderneshäfder. 100 pers. För att vinna f.finska militären, skulle man utsprida, att kon.konungen pantsatt Fd åt Rd för att få pgarpenningar till sin italienska resa. För att dervid sätta de ej för saken vunna f.finska trupperna i inaktivitet skulle alla deras förrådsmagasiner på en dag antändas. Allmogen åter skulle skrämmas med ryktet om odrägliga skattebördor. När Svv.Svenskarne voro utdrifne, skulle Fds frihet garanteras af Rd. Regeringssättet skulle blifva ett slags missfoster af flera sammanblandade reg.sättregeringssätt – på engång monarkiskt, oligarkiskt och republikanskt – d. v. s. man skulle erbjuda Fds krona åt sen sv.svensk prins – Fredrik, som skulle regera jemte ett råd af f.finska adeln.|231| Borgare och bönder prester skulle frikallas från reg.regerings besväret, bönderne skulle göras till lifegne och all jordegendom i landet delas mellan adeln. Det tillades, troligen öfverdrifvet, att de af adeln, som ej voro med om konspirationen, skulle rödjas ur vägen. För sina förtjenster förbehöll sig Spr. öfverbefälet öfver f.finska armén. Sådan var planen, som tydligen visar sig tillskuren efter polskt mönster och, derest den lyckats, ofelbart skulle ha ledt till samma resultat, som dess förebild. I våra lugna dagar, när en sammansvärjning tyckes vara nästan en omöjlighet i Fd, förvånas man öfver att sådana sällsama hugskott ens kunnat tänkas. I G. III dagar var det annorlunda. Luften var laddad med konspirationer, och efter det amerikanska krigets lyckliga utgång syntes ingen politisk drömbild mera så djerf, att den ej med djerfhet och klokhet kunde förverkligas. Det som närmast springer i ögonen är att denna tillämnade omhvälfning i Fd väsentligen hade en social karakter. Det var den f.finska adeln, som derigenom skulle på engång realisera aristokratins efterlängtade och ihärdigt eftersträfvade, men aldrig uppnådda mål ända sedan drottn. Kristinas dagar. Med den sv.svenska samhällsförfattn:ssamhällsförfattningens outplånliga frihetsanda kunde man aldrig ej mera hoppas att komma så långt: derföre skulle det politiska bandet brytas och adeln regera under Rds beskydd, ungefär som i Estland och Liffland. Men, frågar man sig, voro desse f.finska män verkligen nog kortsynte att ej inse, huru deras plan i sj.sjelfva verket innebar ett bortschackrande af deras land, huru deras stånds allenastyrelse måste köpas med priset af ett främmande öfvervälde? Det är dock otänkbart. Dessa män insågo troligen ganska väl hvart deras plan skulle leda och hvem som deraf skulle draga fden eg.egentliga fördelen, och detta innebär deras dom för efterverlden. Till deras ursäkt kan endast anföras den tid, i hkenhvilken de lefde, när det nya, det djerfva, när det förvånande oemotståndligt frestade alla lifliga, ärelystna svärmare, och när den dunkla förkänslan af stora förestående hvälfningar genomilade alla folk och gjorde äfven de klokaste böjde för vågsama företag.

|232|

6 RepetitionRepetition. Misstro mot Rd. Sjelst. partiet. Vik1742. – Vikman 1748–51. Simolin. Sprengtporten, J. W., Jak. M. och Göran M. Valhalla. Planen. Anhanget. Kon. skickade Ehrenström.

7 De verksamaste medlemarne i detta parti voro, utom Sprp., öfveradjutanten major Carl Henr. Klick, öfveradj. major Joh. Anders Jägerhorn, samt afskedade kaptenen vid Nylds Lars Reinh. Glansenstjerna; vidare stabsadjut. kapten Gust. Wilh. Ladau, kornetten vid Nylds dragoner Didr. Ad. von Essen samt afskedade majoren Ramsay till Nynäs. Till dem slöto sig några adelige posessionater, Tandefelt fr.från Ekenäs, Stackelberg fr.från Ratula, och deras mötesplats 1788 om våren var v. Essens egendom Paso. Partiet var således icke stort, och flertalet bestod af go annars rättskaffens, men godtrogne män, som låtit inbilla sig att allt vore tillåtet emot en konung, som ville tillrycka sig envåldsmakten. På massan af folket, eller ens på en pluralitet ibland medelklassen, gjorde sig partimännen inga förhoppningar. Derföre höllos deras öfverläggningar ytterst hemliga, och framgången berodde af en öfverraskning. Vi få snart se, huru detta sjelfst.parti i det afgörande ögonblicket beslöt tog gestalt och beslöt sig till handling i Anjala förbundet.

8 Kon. G. III kände tillräckligt för att frukta ettn plötsligt explosion af dessa minor, som man gräfde under honom både inom och utom hans rike, derest han ej förekom sina motståndare. Han skyndade derföre att i heml. förnya Sv. allians med Turkiet, afslutad redan 1739, och var sannolikt ej främmande för det krig, som utbrast mellan denna makt och Rd i Aug. 1787. Han påräknade bistånd l.eller åtminstone neutralitet af Engld och Pr. samt subsidier af Fr. Dmk ensamt var beredt att ställa sig på Rds sida. För att insöfva danska hofvet, gjorde kon.konungen der ett af dessa oväntade besök som voro så mycket i hans smak. – Vänskapsbetygelser. – Men Sv. rustade till lands och sjös, och så kom våren år 1788.

9 Ej anfallskrig. I Fd var ett krig mot Rd opopulärt. Ännu i April d. å.det året skref kon. till kommend. generalen i Fd gr. Posse: han kunde försäkra inv.invånarne att kon.konungen ej hyste några fientliga afsigter mot Rd, utan rustade endast till eget försvar.|233| Efterhand utspriddes rykten, att r.ryska trupper sammandrogos vid gränsen. I Maj kom en kurir från Pbg med underrättelsen att en stor rysk armé stod marschfärdig vid Oranienbaum och att 6000 m.man redan stodo vid f.finska gränsen. Kon.Konungen visade häröfver en väl spelad bestörtning. Rådet s:kalladessammankallades, och man öfverlade huru det förestående r.ryska infallet borde motas. Flottan iståndsattes skyndsamt – armén utrustades – tusen rykten voro i omlopp, och när sinnena voro väl förberedda, inträffade den maskrad vid f.finska gränsen, som var den synliga orsaken till krigets utbrott.