||

Höst-termin 1864.

II.

|||81|

TiondeElfte Föreläsningen. 17/10 64.

1 Repetition. Efter en kort återblick på seder och tillstånd i Fd – Carl IX:s sjukdom och död – hans plats i historien – värde som regent och mskamenniska.

2 Öfvergång. – Carl IX:des gemåler: 6 barn med Maria af Pfaltz, hvaraf blott Catharina – Christina af Holstein – hennes karakter. – G. Adolfs födelse och barndom – oförskräckthet – milda sinne – uppfostran, af Mörner, Buræus och Johan Schroderus, adlad Skytte, sedermera riksråd. Enligt ett rykte, har han varit Carl IX:s naturlige son. Mera theoretisk lärd, än utmärkt för praktisk drift. – inflyt. Axel Oxenstjerna hemkom 1604 vid 26 år riksråd 1609: 11 år äldre än kronprinsen, blef han snart dennes förtrogne vän och lärare i statskonsten, en vänskap som utan afbrott fortfor varm och oskrymtad till kon:s död. – Komplettera. Det går en sägen, att demokratin och aristokratin, hkashvilkas strid genomgår hela sv.svenska historien, redan i G. A:s tidiga ungdom kämpat om inflytandet öfver hans person. Demoenaskratins läror framhöllos af Skytte, hvars fader var borgmästare i Nykpg och hette Bengt Skräddare, hvarföre Ox: »rem acu tetigistispråk: latin». – Aristokratin deremot hade en vältalig försvarare i Axel Oxenstjerna – hans denne lika högsinte, som högättade ädling.original: ädling, hvars till egenskaper och tänkesätt befryndad med G. A. sjelf. I striden mot Skyttes inflytande vann Ox. snart öfvertaget. Skytte, säges det, ville trampa den redan af Carl IX kufvade högadeln alldeles i stoftet. G. A. skall derom ha yttrat engång till Sten Bjelke: Skytteanerne kunna lätt falla på den tanken att ej behöfva alls någon konung, men I viljen hafva honom åtminstone för skenet. h Man måste taga sig till vara för eder att I icke gripen efter statsrodret. Men demokraterne törsta efter blod, och der vexa inga lagrar öfver deras eviga trätor.

|82|

3 Så såg man redan i G. A:s ungdom de båda kämpande makterna i samhället täfla om hans hos honom om företrädet, och det vanns af aristokratin.original: aristokratin Ty – skrifver han sedan till sin svåger, kurfursten af Brandenburg – hos pöbeln finns hvarken consiliumspråk: latin, ratiospråk: latin, discrimenspråk: latin eller diligentiaspråk: latin, – hvarken öfverläggning, beräkning, urskiljning eller samvetsgrannhet. – Hans styrelse blef bygdes, genom krigens och Ox:s inflytande, på en militär-aristokrati, men på ett sätt som i möjligaste måtto tryggade både kronans och folkets rättigheter.

4 Jag omtalade senast nämnde huru G. A. af sin uppfostran och sin tids händelser framförallt danades till krigare – huru Moritz af O. var det mönster, som föresväfvade hans unga sinne som förebild i alla ridderliga dygder. – Det låg öfver denna furstes bragdrika bana en återglans af riddaretidens chevalereska mod – det låg i denna strid för tro, frihet och fädernesland en jemförelse, som enkom egnad att väcka den unge sv.svenska konungasonens hänryckning. tidigt fick G. A. bevista rådets öfverläggningar och brukades af sin fader i statsmannavärf, såsom hans hvaribland en fruktlösas resa till Kphmn för att bilägga tvisten med Dmk. Det var äfven han som på riksdagen i Örebro, ännu ej 16 år gammal, förde å fadrens vägnar ordet vid ständernas öfverläggningar. – Som storfurste till Fd och sedermera, under fadrens lifstid, hertig till Estland och Vestmanld, ser man honom tidigt utfärda förordningar i kon:s namn och afgöra tvister mellan undersåtarne i sina hertigdömen: Obs. Väl hade rådet i Kalmare stadga, af fruktan för nya stjelfständighetsplaner i Fd, förordnat att detta land och Estland aldrig mer borde gifvas till hertigdöme åt en svensk prins. Men Carl IX följde här samma politik som fadren, neml. att befästa arfföljden i sitt hus genom stora förläningar åt sönerne. Det var Man bör ihågkomma, att her utom Sigismund, äfven hertig Johan ännu af många ansågs som närmare berättigad till kronan. Derför G. A. – derföre Carl Filip Södermld, Nerike och Vermland – så att fotfäste inom och utom Sv.

|83|

5 Vid Carl IX:s död var G. A. ännu icke fullt 17 år gammal, således ännu omyndig enl. Sv:s lag. Förmyndarestyrelse till 18 år – till 24 år skulle enkedrottn. och rådet deltaga i styrelsen. Carl IX:des b Hans rättighet till kronan, var ehuru erkänd genom Norrkpgs riksdagsbeslut, ansågs ännu långtifrån obestridd. Carl IX rådde honom i sitt testamente t. o. m. att gifva vika för hert. Johan, om denne förnyade sina anspråk. En så långt drifven undfallenhet skulle synas oförklarlig, om man ej visste, att hert. Johan då redan älskade G. A:s yngre syster Maria Elisabeth och derigenom, likasom genom hela sin uppfostran, var så nära förbunden med farbrodrens hus, att han ingenting var af honom att frukta. Den gamle konungen ville och lyckades på detta sätt vinna för G. A. äfven hert. Johans parti i riket. – G. A. antog ej heller konunganamnet genast efter sin faders död. I tvånade månader var riket utan konung, och styrelsen fördes af enkedrottningen, hert. Johan och sex riksråd.

6 Då skalladessammankallades i Dec. år 1611 rikets ständer i Nyköpg. Här afsade sig den saktmodige och maklige föga ärelystne hert. Johan ytterligare alla anspråk på kronan, hvaremot han erhöll Dalsland och en del af W. Göthland till förökning i sitt furstendöme. Enkedrottn., riksråden och hertigen nedlade sitt förmynderskap, och ständernas förtroende förklarade G. A. d. 31 Dec. 1611, – i betraktande af hans hovanliga och tidiga egenskaper, genast för fullmyndig konung. – Men hkenhvilken tung börda mottog icke denne 17 årige konung med sin ärfda krona! Aldrig måhända har ett Sv. rike varit mera utblottadt. Alltsedan Gustaf Wasas död hade beständiga krig, beständiga inre söndringar tärt på dess krafter: strider om religionen, strider om kronan, strider mellan adel och folk, strider mot utl.utländska fiender.|84| Utom landet var thronen bestridd af en utl. förbittrad medtäflare. Inom landet var fattigdom och oenighet – kronans makt minskad genom de stora förläningarna – adeln fikande efter sintt förlorade makt inflytande – presterskapet missnöjdt med kyrkans förödmjukelse, – borgare och bönder alldeles uttröttade af gärder och utskrifningar. Vida trakter voro härjade af fienden, ödemarker öfverallt – upproriska bref kringspridda i riket – oroligheter med möda stillade i Dalarna och Helsingland. Och hHvart än den unge konungen vände sina blickar från denna vacklande thron, öfver denna vida, öde tafla af armod och missnöje, såg han krigets lågor hotande flamma vid rikets gränser – i öster – i söder – i vester – endast polen i norr, med dödens lugn öfver sina ogenomträngliga isar, lofvade åtminstone från en sida lugn och säkerhet, derest ej den också utsände sin ödeläggande frost öfver detta arma rikes lands enda rikedom, de skördar det aftvungit sin hårda natur!

7 Sådant var Sv:s tillstånd, sådant Fds. Men likasom nöd och fattigdom ofta äro för den enskilda mskanmenniskan en kraftig sporre till stora ansträngningar, så vexte äfven G. A:s unga konungsliga själ genom sjelfva ytterligheten af nöden och farana till jemnhöjd med det första stora mål, som var honom förelagdt: hans fäderneslands räddning. Vi skola se huru denna yngling på thronen uppfyllde sin mission, huru han oemot väckte alla domnade krafter till lif – huru han oemotståndligt drog sitt folk efter sig och förde det, icke blott till räddning, utan till lysande segrar, till en förr aldrig anad storhet. Utan allt tvifvel delar han denna ära med folket sjelf. – Hvad hade väl han förmått, utan att om icke bakom honom stått detta folk, som, likt 1808 dess söner 1808, frös och svalt och segrade tillika? Men Der är en vexelverkan är omisskännelig, och till sist stadnar dock blicken alltid på den kungl. ynglingens höga gestalt i spetsen för lederna. – När man ser läser G. A:s historia, förstår man Geijers uttryck, att Sv.Svenska folkets historia är dess konungars, och icke allenast det sv.svenska – äfven det finska.

|85|

8 RepetitionRepetition 9/10 68. G. A:s ungdom. Karakter. Uppfostran. Moritz af Oranien. Skytte. Ax. Ox. Rikets tillstånd.

9 Den första hårda nödvändigheten var att värja riket mot utl.utländska fiender. Af sin fader hade G. A. ärft icke mindre än tre krig på engång, med Polen, med Dmk och med Rd. Af dem voro de två sistnämnda i alla afs.afseenden farligast. Vi skola derföre först göra redo för deras förlopp; derpå sedan återvända till ställningen inom riket; sedan polska kriget, berätta om polska kriget, som varade längst och slutligen följa konungens och hans sv.svenska, framförallt särskildt för oss hans finska folks blodstänkta hjeltebana på 30 åra krigets slagfält.

10 Alla dessa krig gällde väl hela riket och fördes med dess samlade krafter. Men För Fds historia få vi ej förbise den vigtiga skilnaden, mellan att kriget mot Dmk gällde väl hel riket, men närmast Sverige, under det att kriget mot Rd väl ock gällde hela riket, men närmast Fd. Mot Dk kämpade hufvudsakl. svenska, mot Rd hufvudsakl. finska trupper. Vi skola derföre behandla det första kortare, det andra utförligare.

11 Det förstaHvarje folk är sig sjelf närmast: det danska kriget hotade hjertat af Sv. sjelf och hade redan ödelagt flera af dess bördigaste provinser. Derföre önskade G. A. och hans Svv.Svenskar framförallt annat att från den sidan erhålla fred. Första steget var att G. A. vid sin kröning bortlemnade den anstötliga titeln: »De Lappars och Kajaners konung» – samt gjorde sin motståndare billiga fredsförslag. De lemnades utan afseende. Trumpetaren. Hertig. Dmks intresse fordrade krig, och kung Chr. ville ej lemna en så gynnande tidpunkt obegagnad. – Då väcktes vaknade i Sv. – jemte kärleken till deras unge konung – äfven den gamla arffiendskapen mot Dd.Danskarne åter med förnyad styrka, och ständerne åtogo sig nya gärder för rikets försvar. Konungen sjelf|86| försålde sitt bordsilfver, adeln bisprang med lån. Så uppställdes i södra och medl.medlersta Sv. tre sv.svenska härar på vintern 1612. Gränsprovisvårtytt Utlänningar. Kriget bestod mest i ömsesidiga härjningar och fördes på båda sidor med stor en sedan Erik XIV oerhörd grymhet. Danskarne ödelade en stor del af Småland och hela Vgöthland, brände Vexio, G. Lödöse och hotade Skara och Kronobergs slott samt hotade Jönköpg. Svv.Svenskarne sköflade på samma sätt 18 soknar i Halland. – Derpå inföllo Dd.Danskarne i Vgöthland och brände Skara samt gamla Lödöse; 3000 gårdar lågo i aska, der de farit fram. – Derpå åter ryckte Svv.Svenskarne in i Skåne: 24 socknar förvandlades till en ödemark; invånarne flydde till skogarna och många dödade sig sjelfva, för att undgå soldaternes raseri. Gränsen: trohetsed. – Båda konungarne stodo i spetsen för sina härar: båda utsatte sig lika med hvarje soldat för ständiga lifsfaror. Under G. A. kommenderade Nils Stjernsköld, Jesper Cruus och Peder Hammarsköld.

12 Enformiga. Den 27 Jan. stormade kung Chr. Gullbergs fäste. Der förde den tappre Mårten Krakou befälet, och när han blef sårad, tog hans hustru Emerentia Pauli befälet. Tunga fällbomar nedfälldes på de stormande, het lut hälldes ned öfver dem. Fem gånger afslogs stormen, kung Chr:s häst träffades af en falkonetkula och störtade med sin ryttare till marken. Då drogo sig Dd.Danskarne tillbaka. Men 30 af dem fångne – mat till dödedag. – Wgötthld 3000 byar. – Skillingehed: hert. Johan. Rosensparre. Barnekou.

13 Föga bättre gick det kung G. A., när han återvände från Skåne. Han hade förutskickat en del af sin här; med återstoden mötte han Dden 11 Febr. mötte Svv.Svenskarne de på Vidsjö isar den danska hären, under Rantzovs som återvände från Småland. Svv.Svenskarne öfvermannades och blefvo totalt slagna, många nedhöggos, än flera drunknade. 1400. Konungen sjelf sjönk med sin häst under isen, men räddades af en kammarjunkaren Pehr Banér och en ryttare vid namn Thom. Larsson. Hans häst, värja och pistoler föllo i fiendens händer.

|87|

14 Sommaren 1612 blef olycklig för Svv.Svenskarne Den ypperligt rustade danska flottan (oceanen haft ögon) hotade på engång östra och v.vestra kusterna. Den 24 Maj kapitulerade Elfsborg, som försvarade inloppet till Götha elf; det nya Götheborg uppgick i lågor. – Den 1 Juli gaf sig äfven det förut obetvingliga fästet Gullberg med stora krigsförråder. R. intog och härjade Öland. Långt ini hjertat af riket sträckte Rantzov han sina härjande infall. Bönderne rotade sig tills.tillsamman Värfvade trupper öfvergingo till fienden. – Den 12 Aug. inseglade kung Chr. med sin flotta i Sthms skärgård ända under Waxholmens kanoner, och den underlägsna sv.svenska flottan vågade ej antaga den erbjudna striden. – Hela Sv. råkade vid dessa hopade olyckor i en utomordentlig bestörtning. Många gåfvo riket och dess hufvudstad förlorade. – Kon Till Jönköpg der konung G. låg sjuk af ansträngning, kom då ilbud med nyheten om Sthms fara. – Ännu ej tillfrisknad, satte sig kon. till häst och ilade till sin hufvudstads försvar. – Kung Chr. hade dragit sig tillbaka, men ryckte i stället mot Jönköpg. – G. A. Sv. sy Allt syntes förloradt.original: förloradt Kon. G. A. illa betjenad – D Sv. syntes förloradt.

15 Det var det lilla kriget, och folkets förtroende och kon:s outtröttliga verksamhet, som räddade Sv. – Han reste omkring – bönderne sammanrotade sig och tillfogade Dd.Danskarne ständiga förluster. – Danska adeln var missnöjd – framgången svarade ej mot de stora ansträngningarna. Afund. – Kung Chr. såg sig illa understödd och begynnte att tröttna. – Ett möte beslöts om fångarnes utvexling, och Engld medlade fred. – Efter 2 mån:s underhandl. slöts freden vii Knäröd, en by vid Laga åns utlopp i Halland, den 19 Jan. 1613. Kon. Gustaf Ad. slöt denna fred »som han kunde, ej som han ville». Sv. fick tillbaka Kalmar och Öland, men återgaf Jemtld och Herjedalen, afsade sig Sonnenburgs fästn. på Ösel och herraväldet öfver Lapparne fr.från Titisfjord till Waranger – Elfsborg inom 6 år mot 1 million daler. – Lappars och Kajaners konung – Tre kronor. – Hårdaste fred. – Elfsborgs lösen. Kungarne