Femte Föreläsningen 25/10 62

Femte Föreläsningen 25/10 62.

1 Utom flintredskapen ha vi i Fd äfven en annan qvarlefva af Lapparne, de s. k. Lapinrauniotspråk: finska eller Lapprösena, hkahvilka i flera nejder af landet, Kumo, Keuru, Ohriwesi, flera trakter af Ö:botten o. s. v. äro ganska talrika. Vanligen bestå de af stenrösen ofvan jord med spår af fordna eldstäder, i hvilka man funnit kol, aska och någon gång smedjeslagg. Fyra på kant ställda större stenar bilda ett slags kammare i några dem. Allt utvisar att de mindre bland dessa stenrösen endast äro lemningar af fordna bostäder; men fyra på kant ställda större stenar, i form af en kammare, hkahvilka man funnit i några dem, tyckas utvisa, att|32||170| de äfven begagnats till grafkamrar af en mycket plump och enkel sammansättning. Vid många i vårt land förekommande större stenrösen är det svårt att af deras yttre form bestämma, om de äro verk af mskohandenmenniskohanden eller hopvräkta af i forntiden af väldiga vågor och ismassor. Likheten med mskoverkmenniskoverk är stundom förvillande. Folktron är vanligen alltid färdig att tillskrifva dessa stenkummel det illa beryktade hedniska urfolket. I Jämsä kallas de Munkkilaisten muuritspråk: finska – i Laihela Lillkyro, Sideby, Mouhijärvi m. fl. trakter af vestra Fd kallas de än Jätin rouhkiotspråk: finska, l.än Hiiden Kiukaatspråk: finska; – i Hollola uti Tavastland kallas de Jäppiläisten supaatspråk: finska – i östra Fd åter, i nejden af Sordavala, Metelin hauatspråk: finska. En del af dessa kummel ha blifvit genomsökta i förväntan att finna skatter. Hvad man funnit, det är tyvärr längesedan förskingradt med den gränslösa bedröfliga vanvård, som våra fornlemningar varit underkastade alltintill nyaste tid. I midten af en del kummel har man funnit stenar, sköra af eld. I Sideby högarna har man funnit kol. En mil söderom Björneborg finnas 10 s. k. Hiittolaisten haudatspråk: finska, und kummel, under om hkahvilka en sägen går, att derunder finnas hvälfda grafvar. – Dessa stenkummel af alla slag böra icke förblandas med ättehögarna, som förekomma vid Fds och Ålands kuster och tillhöra den s. k. jernåldern samt äro minnesvårdar af skandinaviskt ursprung. Hvarom mera längre fram.

2 Emellertid stå nu dessa Lapinrauniotspråk: finska, dessa Hiidenkiukaatspråk: finska och Munkilaisten muuritspråk: finska l.eller de af mskohandmenniskohand hopkastade stenkumlen i nära förbindelse med den öfverallt, öfver hela Fd utbredda sagan om Hiisifolket och Jättarne. Man bör ihågkomma, att i alla bergiga länder ha bergklyftorna varit urinvånarnes, de första råa naturfolkets första bostäder. Etcet.|33||171| Många hundrade berg och skogsbackar i landet bära derföre namn efter den onde Hiisi och hans folk. Dessa bergtroll, dessa onda väsenden förekomma så talrikt i hela Fd, att ganska säkert ingen enda socken eller by finnes, der icke folket ännu i dag har några sagor derom. Bergfolket bär i olika delar af landet olika namn, hvari man lätt kan igenkänna en blandning af hedniska myther och kristna föreställningar. Hiisi sjelf, hvaraf Hiidetspråk: finska, Hiittolaisetspråk: finska o. s. v. Kaleva är otvifvelaktigt en från Asien medförd myth, och likaså Lempo, som bergtrollet eller jätten kallas på en del orter. När man en annan gång hör honom kallas Saatanas, Piru och Perkeläe, Pahaspråk: finska, Paha kurkkispråk: finska, Paha polvispråk: finska o. s. v. finner man lätt att han af folktron förvandlats till djefvulen, ehuru Piru och Perkele först i senare tider fått denna betydelse. H För att rätt uttrycka den afsky folket kände för detta trollväsendete, kallas det äfven Juuthas = Judas Isk. – Munkkilaisetspråk: finska, Nunnatspråk: finska.original: Nunnatspråk: finska, Namnen Jättispråk: finska, och Jättiläinenspråk: finska och Juutas, Jote äro af svenskt ursprung. Likaså kallas jätten stundom Helsinki, emedan finnarne länge stodo i fientligt förhållande till de i Nyland och Öbotten koloniserade svenska Helsingarne, hvaraf äfven uttrycket »mänäe Helsinkiinspråk: finska», far till Hd, likasom »mäne Hiiteenspråk: finska», far till Hiisi. – Någon gång kallas han rent ut Lappi – eller kallas han af sin bostad i berg och backar Mäkihinen, Mäkimies, Wuorihinen o. s. v. Det är naturligt att dessa Hiietspråk: finska eller Jättar skildras som mycket långa och mycket starka. Ex:

3 1) Jättebarnet tvärsöfver vägen; körde under knäna.

2) I Wiborg, Kumo låg han i ring kring brasan.

3) Gick öfver Mallaswesi fr.från Pelkäne till Sääksmäki – stöfvelskaften.

4 Jäppiläiset i Ithis klappade i händerna.

5 I dessa sagor blandar sig äfven finska folkets satiriska lynne – Jätten på Marie kyrktak – »inshvarifrån kom smolket?» –

|34||172|

6 Räisälä jättarne tände sin brasa i skogstopparna, och dertill åtgick för hvar gång en hel skogstrakt.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Om deras ofantliga styrka vittna de många jättekasten i alla delar af landet, och stenbroarna, hkahvilka de för sin egen beqvämlighet byggt öfver sjöarna, och deras många goda handtag vid kyrkobyggnaderna. DFör öfrigt hade förde jättarne, alldeles som finska mythens gudar och hjeltar, ett slags familjelif – de hade sin gård i ödemarken, sin stuga i bergklyftorna, sina hustru och barn, husgeråd och boskap. Ganska märkvärdigt är att de också tyckas ha haft deras eget språk, hvaraf sagan ännu bevarat några spridda ord, som väl ha en finsk ändelse, men i öfrigt icke likna finnarnes eget språk. Beröring med mskornamenniskorna:

7 I sagorna finnas flera spår att jättarne i början stått i ett godt och fredligt förhållande till mskornamenniskorna. Estländske jätten Töll hjelpte till att försvara landet och slogs då, än med en riesparre, än med ett vagnshjul. – I Räisälä, der jättarne kallas Munkkilaisetspråk: finska, voro de ofta med på mskornasmenniskornas bröllopp, likväl mest i den illfundiga afsigt att locka brudtärnorna med sig till bergen. I Artsjö bruka ha de ofta lånat husgeråd af mskornamenniskorna och haft egna konstiga benämningar. Sållet: wipsun wapsuttinspråk: finska. Slagan: höykyn pöykutinspråk: finska. Kräklan: hierin lieritinspråk: finska.

8 Men snart tyckes deras förhållande till mskornamenniskorna ha blifvit afgjordt fientligt. De hade ofta låtit förmå sig att bygga kyrkorna – och det finnes väl knappt en enda äldre stenkyrka i landet från katholska tiden, som icke säges vara byggd af jättarna. Förklar. Dessa deras egna verk blefvo snart förhatliga för jättarne, i shetsynnerhet derföre att korsen och klockringningen störde dem och tillintetgjorde deras trolldomskonster. De föresatte sig derföre att förstöra kyrkorna, vanligen genom att slunga emot dem ofantliga stenblock, hkahvilka likväl|35||173| icke träffade målet, utan blefvo liggande ett stycke från kyrkan, än på landbacken, än i sjön, der de ännu visas som prof på jättarnes styrka. Likaså nedsatte sig Hiisi l.eller jätten vid vägar, sund, forsar och stjöstränder i den elaka afsigten att förgöra mskornamenniskorna, mest med stenkastning. Ett sådant jättekast är t. ex. Kukkarokivi invid Åbo och tusende andra. Ett sätt att förlama Hiisis makt var att upptäcka hans namn – ett äkta finskt drag, som rotar sig djupt i grunden för hela finska magin, hkenhvilken endast då kunde besegra det onda endast genom att känna dess ursprung. När man derföre återfinner samma drag i den svenska jättesagan, t. ex. i sagan om jätten Finn, som byggde Lunds domkyrka, så har man deri ett säkert bevis på en urgammal finsk, d. v. s. lappsk tradition i Sverige.

9 Det fientliga förh.förhållandet röjer sig äfven deri, att folksagan skildrar jätten lika obäklig, ful, och dum och elak, som han var stor och stark. Han kallades Mustarintaspråk: finska, svartbröstet – »Musta kun Jättiläinenspråk: finska» – »Se on niin kiukusa, kun mäestä otttettuspråk: finska» – lik så ondsint. Jätten var så okunnig att han måste fråga mskornamenniskorna huru man skulle bära puukkonspråk: finska i bältet; han förstod ej heller att göra upp eld, utan måste bära ut glödkol i skogen. Man har en hel serie af folksagor, samlade dels af Reinholm, dels af Rudbeck, i hvilka mskanmenniskan, upp d. v. s. Finnen, uppträder under namn af Matti och lurar jätten på allt upptänkeligt vis, alldeles som Lapparnes Askovis – med den skillnad blott, att Lapparnes jätte heter Stallo, men Fden finska förekommer under flera olika namn. – Det är i allmhtallmänhet samma drag, karakter af hat, fruktan och afsky, som öfverallt genomgår äfven den skandinaviska sagan, endast att den finska trolldomen der utgjorde ett mera framstående drag uti jättarnes personlighet.

|36||174|

10 obs. Balgård F. A.

11 Det var låter verkligen ganska naturligt föga troligt, att dessa så illa utmålade jätte- och trollväsenden, hkahvilka betraktas med en sådan afsky, förakt och fruktan af landets egna invånare, likväl skulle ha tillhört samma folkstam, och derföre har mången forskare, i likhet med tvenne bland våra mest aktade forskare, Arvidson och Rein, ansett Hiisifolket l.eller jättarne, d. v. s. de skandinaviske Jotarne, icke ha varit ett finskt folk, utan snarare kolonister af svensk härkomst.

12 Men om så varit, huru vill man förklara, att den estniska sagan tillägger deras Kallewi poeg = Kalevan pojkaspråk: finska, som uppenbarligen är en rent finsk gestalt, nära beslägtad med vår Kalevalas Lemminkäinen, alldeles ungefär samma jättenatur, jättestyrka och onda, fientliga förhållande emot mskornamenniskorna? Denna Kallewi poeg plöjde t. ex. af hämdlystnad en bördig och odlad trakt, så att den i St Katharina socken i Estland, så att den derefter för evärdeliga tider förvandlades till en ofruktbar ljunghed. Det är sam En annan gång göres han åter till Estländarnes egen folkhjelte, som stöter de hatade tyske riddarne ned i jorden, l.eller kämpar med andra jättar och besegrar dem. – Och huru vill man förklara, att den skandinaviska sagan behandlar jättefolket med, om möjligt, än häftigare hat, afsky och fruktan, än fiden finska folksagan, ja rent af och öfverallt gör dessa jättar, dessa Jotar till finnar? Identiteten mellan dessa folk ansågs hos Skandinaverne sjelfve som afgjord: »Fornjoterkonsekvensändrat/normaliserat rådde öfver Jotland, hkethvilket ock kallas Qvenland l.eller Finland samt låg österom hafsviken.» – Tydligare kan man ej uttrycka sig – och blott en så kritisk. I de isländska kämpasagorna mötes man på hvarje blad af finnarnes jättestyrka och onda trollkonster. De förvandlade sig i striden till drakar, hvalfiskar, och lejon, utandades ömsom eld, ömsom ettsvårtytter och mörker, och många de ryktbaraste hjeltar föllo för deras ondska. Vidare veta äfven säger sagan, att såsnart Skandinaverne inläto sig i vänskapliga förbindelser med dessa Jotar l.eller Finnar, lände det alltid till ofärd. Så förhexades konung Vanland och konung Harald Hårfager af deras finska gemåler; konung Agne, den tappraste af Ynglingarne, upphängdes i sin egen guldkedja af sin finska gemål Skjalf – Och hvem känner|37||175| ej af Tegnérs dikt sagan om jätten Finn och Lunds domkyrka? I det ögonblick jätten uppsatte spi tornspiran på vestra gafveln, uttalade presten jättens namn, hvarpå denne i vredesmod sprang bort och tog gafveln med sig –

13 Man kunde tillägga: om jJotarne l.eller Jättarne voro ett germaniskt folk, huru vill man förklara, att ungefär dylika jättesagor som våra anträffas nästan öfverallt i Tysk Danmark, i Tyskland, i Nederländerna, i Frankrike, i Irland, i England, som ännu der sagan om Jack Jättedödaren ännu finnes i hvarje barnkammare?

14 Men vi behöfva icke söka så långt. Vi kunna En jemförelse å ena sidan med den estniska, å andra sidan med den skandinaviska sagan säger oss så tydligt, att det numera, efter Nilssons forskningar, kan antagas nära nog som en historisk vishet, att Jotar, Jättar, Hiittolaisetspråk: finska och hvilka alla namn de må bära, verkeligen varit ett finskt folk, men och landets urinfödingar som under vissa tider och förhållanden senare invandringar kommit att ståttå i fientligt förhållande till de folkstammar, svenska och inflyttande kolonisterne, d. v. s. i Sverige Skandinavien Svenskar och Norrmän, i Estland Esterne, i Vestra Europa den celtiska och germaniska folkstammen, i Finland slutligen de senare inflyttande Tavasterne och Karelarne finnarne.

15 Lindström i sin uti Suomi för 1859 införda afh.afhandling om Finnarnes och Lapparnes invandring gör sig mycken möda att söker, efter danske forskaren Klee, bevisa, huru att svenska folksagan med sina Svartalfer menar Lapparne och med sina Ljusalfer de blondare Finnarne. Senare delen af denna hypothes må lemnas derhän, men det är icke osannolikt, att ordet Alf kommer af det fornsvenska likalydande ord, som betecknar en skogig höjdtrakt, hvarigenom Alferne skulle blifva beteckna detsamma som Finnarnes Wuorenwäkitspråk: finska l.eller bergfolket. – Huru detta urfolk försvunnit l.eller rättare sagdt fördrifvits, derom ger oss folksagan flera antydningar.

16 Räisälä: Munkilais tyttöspråk: finska.

17 1) Jätteflickan och plöjaren. – Det var således plogen som bortskrämde jättarne. I Sawitaipale brann engång|38||176| den stora Hiismäki skogen genom eld från en sved. Då, säger sagan, måste Hiisi för hettan flytta bort från sin bostad och brummade misslynt: »den elaka Huuhka bonden som skulle bränna min gård!» – Här antydes således äfven här att det var odlingen, som bortskrämde skogens förste nomader. Naturligtvis skulle äfven kyrkklockorna, som förkunnade kristen tro och en högre kultur, i sien senare tid antagas hafva samma verkan på bergfolket.

18 Tiden för det Lappska urfolkets undanträngande och de egentl.egentlige Finnarnes inflyttning i Finland antages af några ha skett 2 till 400 år e. Chr. f., af andra 600 år e. Chr. f.födsel, ja några gå så långt i försigtighet, att de antaga Qvenernes inflyttning ha skett i 7:de, Karelarnes i 8:de seklet och Tavasternes först omkr. 1130 eller kort före Erik den heliges inbr. korståg mot Finland. Wi skola se åt huru dermed förhåller sig.
Porthan: i 3dje l.eller 4:de årh.århundradet Arfvids. Ö. Finl. ej före slutet af 4:de årh.århundradet – V. Fd. omkr. 500 f. Chr.
Kritisk tid – Nu är det genom stenredskaperna Det är utredt, att Lapparne bodde stenåldern upphörde i södra Sverige och södra Finland minst 200, men sannolikt, i Sverige af men år f. Chr. och att Lapparnes således bebott dessa bosättning i dessa nejder följaktligen går ännu mycket längre tillbaka, sannolikt hela tusen år före den kristna tideräkningen. I södra Fd kunna de icke ha varit mycket yngre. – Men nu anmärker redan Castrén med sin kända skarpsinnighet, att derest Lappar och Finnar varit länge åtskilda, skulle deras språk ofelbart röja en vida större vida större inbördes olikhet. Detta är icke fallet. Icke blott den gemensama stammen, utan äfven sjelfva ljudlikheten är i båda språken så omisskännelig, att man icke gerna kan tänka sig denm skilda i artusend från hvarandra ett halft, långt mindre ett helt årtusende. Snarare utvisar allt, att de båda beslägtade folken följts åt, väl icke så nära som Finnar och Ester, l.eller Karelare och Tavaster, men likväl nog nära för att – oaktadt olika luftstreck, olika kulturgrad och olika lefnadssätt – bibehålla de gemensama slägtdragen språklikheten vida närmare än. t. ex. finnar och ungr magyarer. Sjelfa namnet Suomispråk: finska är ingenting annat än det lappska Samespråk: samiska, uttaladt med den karelska tun tungan, som t. ex. af maaspråk: finska gör moa.original: moaspråk: finska Jag säger med flit språklikheten;, och man kan tillägga bottnen af deras hedniska verldsåskådning, som magin; ty det kan icke nekas, att ju Lapparne i sin yttre gestalt, i formen af deras hufvudskål, i hela deras yttre gestalt, som vida mera närmar sig den mongoliska urtypen, till seder, till lynne äro mycket olika Finnarne – hkethvilket är en följd af olika klimat, lefnadssätt och grad af kultur. –

|39||177|

19 Castréns vink har icke blifvit obegagnad. Man Ha Lappar och Finnar verkligen följts åt utan alltför stora mellanrum, så måste borde man ju finna bredvid de talrika Lappska spåren i Skandinavien äfven rent finska. Och har man engång denna tanke till ledtråd, så klarnar mycket, som förut synts gåtlikt och dunkelt uti den skandinav. traditionen. Man finner visserligen att båda dessa folkslag ofta blifvit förblandade med hvarandra, emedan de hos Skandinaverne buro samma namn, neml.nemligen Finn i äldre tider Jotar, i sednare tider Finnar.; som är ett fornceltiskt ord och betecknar hvit = ljushårig Man Men man fattar nu huru det är möjligt, att ett så småvext och okrigiskt folk som Lapparne dessa Jotar, dessa Finnar kunnat vara så fruktade af Skandinaverne – huru de kunnat uppträda med sådant raseri, sådan jättestyrka i striderna – Obs huru Norges förste upptäckare och beherrskare Nor säges ha varit af Fornjoters slägt – huru de Jotarne kunnat äga mäktige höfdingar, bosatte i stora gårdar – huru deras döttrar blifvit upphöjda på Ynglingaättens och Harald Hårfagers thron – huru de på engång k än skildras som dvergar, än som jättar – huru Odins och Asarnes trollkonst magiska vishet, enligt Geijer, ansågs vara af finskt ursprung, – – huru den väldige Th Asaläran kunnat låna af finnarne sin väldige Thor – huru joten Svade säges vara son af AsaThor – ja huru Odins egen ättartafla kunde börjara med stamfadren Finn – hkethvilket allt vore oförklarligt, derest dessa Jotar l.eller Finnar uteslutande varit samma folk som det vilda stenfolket, d. v. s. de okr småvexte, nomadiske och okrigiske Lapparne.

20 Det vill derföre synas, hvad som också bekräftas med af andra skäl, dem det här vore för vidlyftigt uppräkna – att åtminstone ettn gren af det egentliga finska folket, neml.nemligen de reslige, krigiske och mäktige Qvenerne, Kainulaisetspråk: finska, redan i vida äldre tider, än Porthan och Arvidson|40||178| föreställt sig – eller åtminstone d. v. s. flera sekler före Chr. födelse – följt Lapparne och invandrat i den finska norden samt derifrån på tvenne väga, kring Bottn. viken till Skandinavien, hvars hela nor der de vid den Odinska Göthernes invandringen befunnos långt spridda i söder, jemte Lapparne men vid Odins sednare invandring med Svearne ännu innehade, hela den omvexlande med Lappar, hela Norra hälften af halfön. Endast så kan man förklara de mycket bestämda, men förut mycket betviflade berättelserna i den gamla isländska sagan Fundin Noregur, eller Norges upptäckande. Spår af dessa Qveners tillvaro i norden träffas redan hos Tacitus, som omtalar att bredvid Svionerne l.eller Svearne bodde ett folk, Sithoner, som styrdes af en qvinna; och denna saga, som sedan var gängse i hela medeltiden, har påtagligen uppkommit af ljudlikheten mellan namnet Qvener, Kainulaisetspråk: finska, och det forngermaniska ordet Qvenspråk: annat, qvinna. Dete äro således äfven det äldsta rent finska folk, som bevisligen redan i 8:de och nionde seklerna lågo i fejd med Svenskarne och då ännu bebodde långt ini det nuvar.nuvarandenuvarande Norrland. Det är således icke alltför vågadt att antaga en äldre invandring af Qvenerne genom Fd till Skandin. I deUnder sekellånga fejder mot de från söder framträngande Svenskarne uppstodo då dessa sagor än om förfärlige, grymme och trollske Jotar l.eller Jättar, än om fula, illistiga och trollkunnige dvergar, hvilkas nordliga land Jotunheim, beskrifves som mörkrets och sagornas hemvist. Men emedan Qvenerne, påträngde af andr tillika, med jemte Lapparne, innehade det nordliga Fd, när Karelarne inträngde från öster och Tavasterne från sydost, uppstodo äfven här långa och blodiga fejder mellan d Qvenerne i norr och de nykomne stamförvandterne|41||179| i söder, och deraf uppkommo äfven i Fd dessa sägner om Jättiläisetspråk: finska l.eller Jatulitspråk: finska, Jotarne, d. v. s. Qvenerne, blandade med Wuorinwäkitspråk: finska, Mäkimiehetspråk: finska o. s. v. d. v. s. Lapparne –, Oo emedan b bådas områden blef äfven för de ny de nykomne Finnarne ett Pimentolaspråk: finska l.eller mörkrets land. Småningom öfverfördes då på dessa nordliga fiender de gamla mythiska föreställningarna om Hiisi och Hiienwäkitspråk: finska, ömsom jättar, och ömsom dvergar, ömsom ett starke rika och mäktiga, ömsom fattiga, eländige och okunnige,. men Och slutligen, när fejderna redan länge upphört och Qvenerne redan förblandats och förbrödrats med öfrige Finnar, qvarstod likväl deras minne hos efterkommande slägten och förblandades af dem med nyare föreställningar, hvaraf man kom att tilläg anse dem liktydige med munkar, och nunnor, ja med sjelfva den till dje och allehanda dunkla skräckbilder, som funnos qvar uti folkets föreställningar. Dertill kom Härtill kom ännu natursymboliken, som är så stark hos hvarje folk med liflig fantasi och hvarpå vi se läsa så talrika prof i Kalevala. Det fientliga folket bodde i norr – det var ett midnattens folk, och det var redan ett skäl att göra det misstänkt – ty i norr var man alltid van att tänka sig mörkrets, fasornas, ondskans och plågornas hemvist. Ännu i dag stå Finnarne i rykte för sin trollkunnighet hos sydligare folk. bär Nylänningen och Åbobon bära en viss fruktan för Tavastlänningens trollk list och trollkunnighetdom – Tavastlänningen har misstänker ÖbottningenÖsterbottningen för hemliga konster – ÖbottningenÖsterbottningen åter anser Lappen för den enda verkliga trollkarlen – Kort sagdt, hvarje folk ställer sig sjelf i solen, men tänker sig de nordligare hemfallne åt midnattens skuggor. –

21 Sådan är roten till våra inhemska folksägner, i hkahvilka man under fantasins broderier tydligt urskiljer det historiska underlaget – och der genom vantrons dimmor i fjerran framskymta dragen forntida, längesedan under stemkumlen försvunna slägten våra fattiga Lapprösen och med djerf hand tornat stenkumlen i ödemarkerna.