Trettiofemte Föreläsningen. 28/11 64

|252|

Trettiofemte Föreläsningen. 28/11 64.

1 RepetitionRepetition. Horn – Bamberg. G. A. – Nürnbg. Donauwerth. Nycklar. Bajerns gränser. Lech. Djup. 13–15 April. Andra Morgon.

2 Förluster: Bajrarne 21000 döde, 2000 sårade. Svv.Svenskarne 2000 döde och sårade. – Båda fältherrarne visade här utomordentliga prof både på skicklighet och mod: Tilly gjorde allt som stod i hans makt för att rädda sin fältherreära och hämnas på den förhatlige motståndaren, men denne motståndare visade sig åter honom öfverlägsen i skicklighet och djerfhet, om också icke i mod. Öfvergången af Lech har i alla tider blifvit beundrad som en af de mest lysande krigsbedrifter. Att på engång forcera en sådan öfvergång med en försigtighet, som klokt beräknar alla möjligheter, och dock med en oförskräckthet, som trotsar alla faror, har i alla tider utgjor räknats bland de högsta problemer i krigskonsten. – Tilly: Richelieu säger om honom i sina memoirer: »Tilly besegrade ständigt sina motståndare; endast mot sv.svenska konungen förmådde han ingenting uträtta, vare sig att han var mindre skicklig än G. A., att hans soldater voro mindre tappra än Svv.Svenskarne, eller att lyckan mindre gynnar gamla fältherrar än unga.» Hade Tilly stupat framför Magdebgs murar, skulle han obesegrad ha nedstigit i grafven. Det hat han der ådrog sig har fläckat hans minne, men historienoriginal: historiens renar som sträfvanr till partilös sanning och en rättfärdig dom öfver död man, har dock i en senare tid rentvått Tilly från många beskyllningar, dem hans samtid ansett för ofelbara. Han var den förste af 30 åra krigets store hjeltar, som afträdde från skådeplatsen. Hans sista R ord voro råd till kurf. af Bajern huru han borde skydda sitt land. Regensburg. Annars kejs.krona och kurfurstehatt på spel. En del af sin förmögenhet, 60,000 thaler, skänkte han åt sin brorson; största delen lät han utdela bland återstoden af sina tappre Walloner, desamme som varit de siste på Bfelds för honom så olyckliga slagfält. »Alte Vaterspråk: tyska.»

|253|

3 Sedan sv.svenska rytteriet förföljt den flyende bayerska hären och fästet Rain gifvit sig strax efter slaget, ryckte G. A. fram mot den längre söder vid Lech belägna fria riksstaden Augsburg. I denna moderstad för den augsburg. bekännelsen suckade protestanterne under hårdt förtryck, alltsedan år 1629 deras kyrkor blifvit dem fråntagne och jesuiterne, understödde af en bayersk besättning, icke sparat några medel för att med list och våld utrota den evangel. läran. Redan d. 18 April stod G. A. som marscherat på östra och medan Torstenson med artilleriet gick på vestra flodstranden, för Augsburgs murar. och Batterier uppfördes, men, på borgarnes böner, lät han icke beskjuta staden. Snart kapitulerade också den bayerska besättningen af 1,300 man, på förmånliga vilkor,. kon. isvårläst p.g.a. överskrivningnryckte i sStaden öfverlemnades åt sv.v.svenskarne, det kath.katholska rådet måste afträda sina befattningar åt evangeliske. Den 24 April höll kon. sitt högtidliga intåg, beledsagad, såsom i Nürnbg, af en lysande svit af tyske furstar. Tåget gick, under protest:sprotestanternes fröjderop, till Annekyrkan, och der predikade hofpredikanten Fabricius öfver kon. Davids 12:te psalm: »Efter nu de elände förtryckte varda och de fattige sucka, vill jag upp, säger Herren: jag vill skaffa en hjelp, att man frimodeliga lära skall.» Lofsång Derefter aflade borgerskapet trohetsed till Sv:s krona, och på aftonen gaf kon. en glänsande bal, som hkenhvilken länge omtalades såsom en af den annars så blodiga och sorgliga tidens gladaste tilldragelser. Samtida kunna icke nog skildra de förtryckte protestanternes glädje och tacksamhet – de sjöngo sina lofsånger ur hjertats djup – de kyss trängdes att med tårfulla ögon kyssa kon:s kläder, när han utgick ur kyrkan. Man säger också, att Augsb.Augsburgska bekännelsens återställande uti Augsbg sjelf länge utgjort ett föremål för G. A:s lifliga önskningar, och denna handling bidrog icke litet att öka hans ära, men också afunden rundtomkring honom. – Trohetseden. Gustava & Augusta, caput religionis & regionisspråk: latin. – Hufvudstad.|254| Redan förut talades i tryckta förordningar om kon:s »undersåter i hans hertigdöme Franken och hans stad Würtzburg»original: Würtzburg. Utan allt tvifvel föddes vid denna tid under hande segrarnas stormande medvind stora, ärelystna planer i G. A:s själ: vi skola granska dem efter bokslutet med hans lefnad, dit de rätteligen höra.

4 Kurf. af Bajern hade med sin slagna armé dragit sig tillbaka under Ingolstadts fasta murar på venstra norra stranden af Donau. Fåfängt hade katholikerne hoppats att triumfernas segerrus, hvilans behag och skönhetens hyllning skulle en längre tid qvarhålla den nordiske hjelten i det yppiga Augsburg. Redan den 25 April uppbröt G. A. mot Ingolstadt. En stenbro, försvarad af ett starkt brohufvud, ledde från fästn.svårläst p.g.a. inbindning/konservering öfver floden. Den 30 April togo Svv.Svenskarne en skans utanför och 300 Bayrare stupade. Den förut nämnde öfverlöparen Farensbach, som anförde ett bayerskt reg.regemente, öppnade i hemlighet underhandlingar – öfverlemna brohufvudet. – Unga Tilly – skickade Farensbach till en annan del af befästningen. – När Svv.Svenskarne stormade, möttes de oförmodadt af en härjande eld och blefvo tillbakaslagne med betydlig förlust. – Rekognoscering. Fikonet. – Kulan träffade hästen midtpå, vid sidan af kon:s högra ben – och kastade honom till marken. – »Ännu är äpplet icke moget.» – Kl. 10 f. m. – samma timmsvårläst p.g.a. överskrivning dag och timma Det var kl. 2 e. m. som Tilly afled. Det var således etc. Samma timma. – Markgrefven af Baden Durlach. Ingolstadts belägring upphäfven. Inåt Bajern. Kurf: – till Regensburg. – Fri rikstad – 1,500 man.

5 Horn, som tågade långs södra Donaustranden, kom för sent. – Segrarnas hittills oupphörliga medvind begynte att medföra likasom nyckfullt vända sig, än hit, än dit. Man förnam Ludvig XIII:s hotande ord efter öfverg.öfvergången af Lech: »Det är tid att sätta en gräns för Göthens framsteg» – och Bajerns luft blef qvalmig för segraren. Härtills vänner. – Gång efter gång rotade sig det bigotta kath.katholska landtfolket tills.tillsamman och nedgjorde på det grymmaste små sv.svenska korpser.|255| – Misshandling. drefvo med pikar in i brinn.brinnande byar. – Vedergällning. – Kon:s vrede. Det var under denna sinnesstämn. G. A. red in (åt öster) i Landshut. – 100,000 th.thaler ostligast. Nu trodde man allmänt, att G. A. skulle föra sina segrande vapen in i det blott några dagsmarscher aflägsna Österrike och så vidare framåt ända till Wien. Men i stället vände sig kon. åter mot S. V., följde Isars lopp och ryckte mot München. Der hade kurf.kurfursten lang redan låtit nedgräfva sitt artilleri och bortföra sina dyrbarheter. – Hela kurf.kurfursts familjen var bortflydd. – Den 16 Maj nalkades kon. Bayerns darrande hufvudstad. Knäböjande Ssändebud infunno sig och begärde förskoning, som beviljades dem mot en brandskatt af 400,000 th.thaler – Armén slog sitt läger utanför staden, och hvarje soldat fick 2 gyllen som ersättning för plundr. 17 Maj. Befälhafvare i staden blef skotten Hepburn, sjelf katholik. Han höll sträng manstukt. Ingenting rordes förkom: slottet med alla dess dyrbarheter förblef orördt – endast i tyghuset, der de många toma lavetterne väckte förundran, lät en bayersk artillerist muta sig att förråda bayerska artilleriets improviserade graf. Den var under golfvet: 82 kanoner af utmärkt arbete, och många några af ovanlig storlek, upphissades och blefvo segrarens byte. (Munderingar.) I den nedersta funnos dessutom 30,000 dukater. Icke ringa förvånades de vid hård behandling vane bayerske bönderne, när kon. vid detta arbete tilltalade dem med vänliga ord och utdelade bland dem dukater till belöning för deras flit. D. 18 Maj besökte G. A. jesuiternes kyrka och inlät sig med deras rektor i en theologisk disputation på latin om nattvarden. Prisa. S. d.Samma dag var stor mönstring och simulacre utanför staden. Allt detta väckte nyfikenhet, förundran, beundran. Man såg huru kon. ville visa på engång sin makt och sin mildhet. Prot. Kejsaredöme. Spränga slottet. – En af munkarne kände sig i sin förtjusning manad att omvända kon. till den allena salig.g.saliggörande kyrkan. – Kon. »att han dertill ej kände någon lust.

|256|

6 RepetitionRepetition. 23/11 68. Nürnbg. Lech Tilly. Efter Lech Augsburg. Ingolstadt. 30 Apr.svårtytt Landshut. Regensburg. München. Väckte upp döda. Så stod Ppheim

7 Medan kon. inryckte i Bayern, fortforo de sv.svenska vapnen att uppträda segrande och öfverlägsna i hela norra och medl.medlersta Tyskld, utom NederSaxen och Mkbg. Ppheim. Här fördes befälet af den tappre, men oregerlige och oefterrättligen finnen Åke Tott. Han låg i gräl med hela verlden, vänner och fiender, furstar och rådsherrar. När det så behagade honom, lemnade han befälet åt någon af sina offic. och drog sjelf ut på jagt med små arméer af hästar och hundar, rumlade om och lefde som en öfverdådig sälle; var icke heller alltid så noga att utskrifva kontributioner än här, än der, när han behöfde pgarpengar, och pgarpengar behöfde han alltid. Vågade någon göra honom föreställningar, vankades hugg till svar, och när kon:s eget ombud Salvius vågade detta på sin herres egen befallning; svarade Tott: »är det nu återigen så illa beställdt, att bläckmästare våga kujonera kavalierer?» Kort sagdt, Åke Tott huserade i Td ungefär som en Ax. Lejonh. eller en Joach. Berndes brukade husera med sina bönder i Fd. Detta icke blott gjorde afbräck i krigsrörelserna, utan skadade äfven bortskämde sv.svenska vapnens kredit och kunde ej tålas i längden. Efter många skonsama varningar blef Tott slutl. afsatt och återsänd, men tyckte sig ej kunna lefva nog cavalierementspråk: franska på sina gods uti Fd, utan bosatte sig i Sv., byggde det ståtliga Ekolsund och fortfor till sin lefnads slut att husera som en verklig snöplog hvar han for fram, i det han berömde sig af att aldrig ha vikit ur vägen för någon annan än kungen. – Åke Tott var soldat – ingenting mer – mot honom stod en annan soldat Ppheim –

|257|

8 G. A:s tre skiften. Vid samma tid, medanoriginal: Medan kon. segrande utbredde sina vapen i Franken och Bayern, samlades i Öster ett åskmoln, långt mera hotande, än alla de stormar han den store G. A. hittills genomgått och desto farligare, emedan det samlades långsamt och laddades länge. – Det fanns blott en dödlig, som vid denna tid af hög och låg ansågs den store G. A. nord.nordiska hjelten vuxen, och det var hert. af Friedland, den så allmänt fruktade och nästan lika allmänt hatade Wallenstein. 1630 hade kejsaren nod tvungen af de kath.katholska furstarnes hat och afund skiljt Wstein från befälet och dermed likasom afhuggit sin högra arm. Då hade Wstein den stoltaste och ärelystnaste af alla dödlige, döljande dolt under skenbart lugn sintt djupt sårade stolthet, högmod och dragit sig undan till sina gods i Böhmen och Mähren, mest till detta slott Gitschin, som ännu i dag bär vittne om hans korta storhet och der han omgaf sig med en mer än furstelig prakt. I Prag hade han byggt ett palats. I det höghvälfda taket öfver dess stora festsal hade han låtit måla sig sjelf som trisvårläst p.g.a. strykningumfator segrare i en triumfvagn, dragen af solens 4 snöhvita hästar, med lagern kring sin panna och en stjerna – hans mystiska lyckostjerna – öfver sitt hufvud. I samma palats leder en lönntrappa ned till en badgrotta af droppsten och derifrån kommer man till en underjordisk festsal, smyckad med de dyrbaraste statyer och freskomålningar. Från Tyskld, Holland och Italien hade han W:stein införskrifvit tidehvarfvets utmärktaste konstnärer, för att på detta sätt i färger och marmor föreviga hans sina redan vunna eller tillkommande segrar. Han omgafs af en egen lifvakt, bestående af hans mest bepröfvade krigare, som för hans skull voro färdige att låta hugga sig i stycken. 60 pager af adelig börd, 4 kammarherrar och 12 ansedde riddare utgjorde hans ständiga hofstat. Trehundrade sköna hästar stodo beständigt uti hans stall och fingo sitt foder ur marmorkrubbor. I Wien höll han ett eget sändebud. = Kejsaren – Rikedom

|258|

9 Nu satt denne sagolike, dystre man redan på andra året skenbart orörlig och overksam på afstånd från händelserna, ensam grubblande natt och dag på den stund af triumf, som stjernorna lofvat honom i ersättning för hans lidna skymf. Och denna stund kom. Med Wstein hade lyckan flytt från kejsarens läger – hans härar tillintetgjordes, hans bundsförvandter afföllo, och segrande sv.svenska fanor begynte att svaja allt närmare vägen till Wien. Då höjdes allt högljuddare bland de skrämde katholikerne ett anskri, att Wstein, och ingen annan än Wstein, vore den som nu kunde rädda den betryckta tron och det hotade fäderneslandet. – Endast Många och ishti synnerhet kurf. af Bajern satte sig deremot. Men kejs. dröjde ej att begagna denna vink. Medelväg. Kon. af Rom. I Okt. 1631 afgick det första förslaget från Wien till W. i Prag att återtaga befälet och uppsätta en här. – Men den stolte hert. af Friedland afslog det tvärt – gikt i fötterna. Kon. af Ungern.

10 »Och om man än bjöde mig ett befäl vid sidan af Gud sjelf, så skulle jag icke mottaga det; ty befalla måste jag ensam, eller ock alldeles icke.»

11 Egenh.Egenhändig skrifvelse – bad. »Vi bedja och anhålla allernådigst att Eders Kärligh. ville komma till Wien eller någon annan ort i dess grannskap.»

12 – Undertiden hade Saxarne eröfrat Prag – krångel – I Jan. 1632 lät W. förmå sig till ett fördrag – 40 à 50,000 man – men icke befälet –

13 Afslog titeln af kejs. fältherre och 100,000 th.thaler