Första Föreläsningen 29/1 72
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
4 För öfrigt kommer landtdagen [...] studierna. Lantdagen sammanträdde 1.2.1872–15.6.1872.
stycke – textställe – kommentar
4 För öfrigt kommer landtdagen [...] studierna. Lantdagen sammanträdde 1.2.1872–15.6.1872.
Wår-termin 1872.
I.
||Inledning till Finlands Historia,
Wårterminen 1872.
Fortsättning från höst-termin 1871.
Helsingfors 26 Januari 1872.
||Innehåll.
Första Föreläsningen 29/1 72.
1 MM. HH.Mina Herrar
2 Jag har under förliden hösttermin börjat en inledande kurs i vårt lands historia. Den har varit bestämd att söka utreda de naturförhållanutanför pappret (radslut)den, i hkahvilka vårt folk uppvuxit och som haft ett så stort inflytande på hela dess utveckling – vidare detta folks sammansmältning af elementer, som ursprungligen varit olika till härkomst, seder och språk, – detta folk, sådant det nu är, och slutligen en öfversigt af den finska häfdens förnämsta källor och framstående häfdaforskare.
3 Denna plsvårläst p.g.a. strykning inledande framställning har jag hoppats kunna slutföra under nu ingående termin, för att vidare söka framställa det finska folkets forntid. Men sedan prof. Forsman, såsom landtdagsman, åtnjuter tjenstledighet från föreläsningar, har jag nödgats inrymma hälften af läsetimmarna åt Allmän historia. Jag kan derföre endast egna Måndagar och Tisdagar åt vårt framställningen af vårt land och vårt folk. Detta gör en ändring af planen nödvändig. För att hinna afsluta Inledningen, som icke bör taga för lång tid, nödgas jag denna gång utelemna detaljstudierna i vårt folks ethnografi och endast framställa dess vigtigaste resultater. Jag nödgas äfven mera summariskt, än min afsigt varit, framställa kritiken af vår häfdeforskning och hoppas derigenom ändock h på våra två timmar i veckan hinna afsluta den inledande framställningen innan terminens slut.
|282| |300|4
För öfrigt kommer landtdagen sannolikt att mer än engång dela uppmärksamheten för de akademiska studierna.
Men det finska folkets representanter, samlade för att rådslå om fäderneslandets angelägenheter, kunna icke vara något främmande för vårt lands historia. Landtdagen representerar tvärtom denna historias resultat: nuvarande ögonblick. Landtdagen representerar vårt folks politiska, sociala och nationela medvetande i dess nuvarande utveckling. Landtdagen är kallad att sjelf göra ett stycke finsk historia, och efterkommande häfdatecknare skola inregistrerasa dess beslut i vår samtids häfder. Af dessa skäl må den historiska vskapenvetenskapen icke anse sig förfördelad af den uppmärksamhet, som tillfaller landets församlade ständer. De föreläsningar, som snart skola hållas af landets ständer, äro utan tvifvel af vida större praktisk betydelse, än de, som från denna katheder söka att belysa fäderneslandets öden.
5 Sedan vi sist möttes i dessa lärosalar, har äfven den sednare delen af framl. kanslirådet Reins föreläsningar öfver Finlands historia utkommit af trycket, och häri i detta samvetsgranna arbete, frukten af ett helt lifs ädla verksamhet i vskapensvetenskapens och fosterlandets tjenst, ha vi för första gången erhållit en fullständig finsk historia intill 1809. Detta är epokgörande för den finska häfdaforskningen. Dess resultat skall icke mera knapphändigt inrymmas i några sidor af en skolbok, – det skall lifvande|283||301| och fruktbärande vidga kännedomen af vårt land och vårt folk för samtid och efterverld. Jag helsar, i den finska historiens namn, detta stora arbete, som kostat så mycken möda och forskning, med glädje välkommet.
6 Under hösttermin betraktade vi först vårt land. Det har uppvuxit ur hafvet genom den underjordiska eldens kraft. Det fortfar att vexa än i dag. Det är en fortgående skapelseakt: för hvarje sekel förändras det gamla Finland, och ett nytt Finland stiger ur hafvet. Landhöjningen har varit och är af det största inflytande på alla våra naturförhållanden och derigenom på hela vår kultur. Jag behöfver blott erinra om tvenne dess följder: den ena att kusterna förändras, den andra att vattnen utsugas, sjöarna falla, strömmarna uppgrundas, sluttningen tilltager. kärren uttorkas. – Sedan var det fråga om Fds tre haf: det yttre hafvet – det inre hafvet, sjösystemerna, och det underjordiska hafvet, kärren och källorna. Vi ha betraktat Fds position vid hafvet, dess läge till omgifvande kontinenter och dess kommunikationer med Europa och verlden. – Dernäst I shangsammanhang dermed ha vi betraktat landets yta: dalsystemerna, höjdsträckorna, kustdalarna, insjödalarna – ett system, som ännu icke blifvit uppställdt som grund Fför Fds geografi, men förutan hkethvilket ingen redig uppfattning af denna är möjlig. Vi kommo till det resultat, som från andra håll bekräftas, att vårt land är en öfvergångsbrygga från Skadinaviens bergland till den ryska kontinentens stora slättmarker. Men Skärgården. – Sedan blef fråga om Fds naturliga och Fds politiska gränser, som stå i så nära samband med dess historia. – Omfång, areal. –
|284| |302|7 Vidare följde i ordningen Fds geognosi, dess jordmån, dess mineraler och metaller. Vi funno här en ojemn platå af granit, betäckt dels af tunna lager alluvialjord, som göra våra kustdalar bördiga, dels af sand och rullstenar, som trotsa odlingen. Vi funno jernet öfverallt uppslammadt i jorden, men mera sparsamt i bergen. Vi följde guldets historia i Fd till Ivalojoki och ansågo denna tilldragelse af mindre vigt i sig sjelf, än för Lappmarkens kolonisation –
8 Sedan öfvergingo vi till klimatet. Vi funno landets högnordiska läge förmildradt af dess rikedom på vatten, dess ringa höjd öfver hafvet och slutligen dess sluttning mot V. och S. – d. v. s. mot middags- och e.m.solen. Vi funno, till följd häraf, Fds klimat vara, näst Skandinaviens, det mildaste, som något land äger under en så hög breddgrad mot norr. Men detta klimat är olika, till följd af landets utsträckning i N. och S. – Vi sökte åskådliggöra klimatets förändringar till följd af skogarnas uthuggande och vattnens förminskande. Årstiderna äro icke desamma, som förr: vintern är mildare, sommaren kyligare, höst och vår ha förlängas på de förras bekostnad. Luftströmmarna blifva ostadigare: vi sökte att uppvisa deras lagar, som inverka på väderlek och fruktbarhet. Vi betraktade ljusets starka inverkan på natur och folk. – Vi undersökte klimatets inverkan på helsan, på dödligheten, på lifslängden.
9 Vi öfvergingo sedan till vextriket, dess mångfald och vexternas geografiska utbredning. Vi funno der en nordisk pregel, nordiskt armod och|285||303| naturens ständiga kamp i seger och nederlag mot polarmakterna. Men vi funno ock stor vanvård, stor likgiltighet hos folket i att tillgodogöra landets naturliga hjelpkällor. Vi funno att skogen, rätt vårdad, borde gifva hvarje pe individ af landets invånare en årlig ränta af 40 mark, och dock förstöres detta kapital på med det oförsvarligaste slöseri. – Vi funno, att Fd redan har för litet skog för klimatet. – Vi anförde statistikens ziffror om landets beskaffenhet och funno, att nära ¼ af landets yta betäckes af mossar, som bildats och fortfara att bilda sig på skogens bekostnad, hkethvilket innebär, att nära ¼ af Fds yta har blifvit förvildad och improduktiv under den historiska tiden, förnämligast under de två sista seklerna. Vi förutsågo, att om detta så fortgår, skall Fd slutligen dela Lapplands öde, hkethvilket land också för mindre än ett halft årtusen tillbaka varit betäckt af stora skogar och tillföljd deraf haft ett annat klimat. – Men det blef oss klart, att icke blott mskohandenmenniskohanden, utan äfven naturmakterna medverka till landets förvildning, genom en sjelfförstöringsprocess, som utöder skogarna, der de ej vårdas. Vi visade huru barrskogen aftager, medan den svagsvårtyttare löfskogen har en tendens att tillvexa, och huru mäktigt barrskogen eller löfskogen inverkar på hvarje lands kolonisation. – Vi framställde odlings kamp mot naturmakterna och visade, att samma land, som nu närer mindre än 2 millioner invånare, borde, fullt odladt, kunna nära 16 millioner. – Sedan redogjorde vi för åkerbrukets utveckling; dess huru barrskogen gaf upphof åt sveden, huru sveden sedan födde det regelbundna åkerbruket, huru detta, äfvensom boskapsskötseln, äro nära förbundna med löfskogen. Vi funno, att landets produktiva vextkraft aftagit,|286||304| huru åkerbruket utbredt sig extensivt, men på samma gång skördarnas korntal minskats, och att till följd deraf Fd, som tillförene var Sveriges kornbod och exporterade stora qvantiteter säd, numera äfven i vanliga år importerar mjöl eller spanmål från Ryssland. Åkervidden i landet står icke heller i riktig proportion till ängen: ängen åkern är för liten förhåller sig nu till ängen som 1:3½, men bör vara minst som 1:4 eller 1:5.
10 – Vi betraktade sedan de öfriga kulturvexterna och öfvergingo derpå till djurriket. Det är här, liksom vextriket, fattigt på arter. Jagt och fiske ha varit de äldsta näringsfången. De ha förlorat mycket af sin fordna betydelse, men fortfara dock att vara vigtiga näringskällor och böra derföre skyddas. – Vi betraktade rofdjuren, elgens utödande, renens undanträngande, de finska häst- och boskapsracerna. – Vi betraktade fisket vid kuster och insjöar. Jagten och fisket ha, utom deras betydelse som näringar, varit uppfostringsanstalter för ett härdigt, i manliga idrotter skickl öfvadt folk. Af jägaren har blifvit Fds bäste soldat, af fiskaren h landets bäste sjöman. Vi ha sökt uppvisa orsakerna till såväl jagtens, som fiskets aftagande: dels gen i båda har skogarnes utödande en väsentlig andel.
11 Efter allt detta kommo vi till en öfversigt af landets näringskällor, som utgöra det materiela vilkoret för all kultur, och vi funno, att odlingsens kamp i vårt lan hårda land, vårt hårda klimat fordrar främst ett starkt, och härdadt, arbetsamt, men dernäst äfven ett kunsvårläst p.g.a. strykning upplyst folk. Utan dessa|287||305| vilkor, med okunnighet, veklighet, lättja, öfverflöd, skall ett vanslägtadt folk otvifvelaktigt gå under.
12 Från dessa fakta om landet kommo vi vidare till folket. Vi konstaterade, att intet folk i Europa bär i sina ådror ett oblandadt blod: det är tvärtom en lag i historien, att folken föryngras genom att upptaga i sig främmande elementer, och att just den mångfald af folk, som tumlat om hvarandra ioch sammanblandats uti Europa är en väsentlig orsak till denna lilla verldsdels öfvervigt öfver des andra verldsdelarna, der folken i de stora kontinenterna förblifvit mera oblandade. Äfven det finska folket är ingalunda, ens i sin massa, oblandadt. Det har i sin periferi mottagit elementer af Lappar, Svenskar, Ryssar, Tyskar, och just denna periferi, neml. kustdalarnes invånare, har visat en större rörlighet och åtkomlighet för kulturen. Men om den inre kärna, som vi jmfv. kalla genuine Finnar, jmfv. bibehållit ett o renare blod i den historiska tiden, så har denna tid föregåtts af tu en tusenårig folkvandring, der äfven dessa s. k. genuine Finnar på Rds och i Asiens bergländer och på Rysslands slätter upptagit en mångfald af numera okända, främmande beståndsdelar. Vårt folks och alla europeiska folks härkomst är således ett relativt begrepp; att derpå grunda en nationalitet, är att bygga på en vacklande grund. Lika litet kan språket utgöra nationalitetens grundval, ehuru det vanligen gäller såsom dess igenkänningstecken. Språket är|288||306| mer än ett kommunikationsmedel, språket är åskådningens, känslans, tankens genuina form och sammanhänger derföre nära med hvarje folks hjerterötter. Men språket är lika litet nationaliteten, som formen är innehållet, eller som ordet, åtbörden äro menniskan. Historien visar oss tvärtom, att å ena sidan att de mest olika språk s:smältasammansmälta och bilda ett nytt, å andra sidan att massor af med olika språk kunna bilda ett folk, samt slutl. att – folk, som tala samma språk, kunna i alla andra afseenden vara vidt skiljaktiga, ja fientliga mot hvarandra. Jag har anfört exx. på alla dessa förhållanden, och särskildt visar vårt folks historia, att medan Fds finska och ursprungl. svenska befolkning endrägtigt kämpat i århundraden under samma fana, hafva de ursprungl. finske Karelarne på östra hvardera sidan om gränsen, oaktadt gemensamheten i språk och härkomst, stadnat i ett främmande, ja fientligt förhållande till hvarandra. Karelarne på vår sida om gränsen.
13 Vi ha, på grund häraf, kommit till den slutsats, att härkomst och språk äro endast sekundära vilkor för nationaliteten, under det att den historiska traditionen är den mäktigaste, allt öfvervägande grundval som bildar den gemensama folkanden, folkegendomligheten., eller det som vi kalla nationalitet. Innan denna makt fanns till, voro språk och härkomst vanmäktige att bilda ett helt. Vid tiden för sv.svenska eröfringen hade vi icke mindre än fem folk i Fd: Tavaster, Karelare, Qvener, Lappar och Sv.Svenska kolonister. Men alla|289||307| dessa lågo i oupphörlig inbördes fejd med hvarandra, och de mest förbittrade striderna utkämpades just mellan de närmast beslägtade, neml. Tavaster och Karelare. Ville man nu, med fornekan Det f.finska folket som sådant fanns då icke till, och ville man i våra dagar, med förnekande af den histor. traditionen, ånyo söka att grunda nationaliteten på språk och härkomst, vore detta detsamma, som att återgå till tiderna före eröfringen, d. v. s. till barbariet och söndringen.
14 Det f.finska folket daterar sin tillvaro från seklerna efter eröfringen, när det gemensama statsbandet, de gemensama lagarna och samhällsinstitutionerna, de gemensama intressensvårtytt af alla slag småningom sammansmälte de söndrade elementerna till ett helt och när känslan af solidaritet inbördes väcktes och förstärktes genom gemensam kamp mot främmande makter. Man kan säga, att dDet f.finska folket fortfar att på detta sätt sammanvexa och förstärka sin nationalitete än i dag, genom tusen gemensama intressen.svårläst p.g.a. överskrivning men att Att derföre i vårt land vilja åtskilja t. ex. finska och svenska folkelementer, dem århundraden så mödosamt sammanfogat, detta är icke att befordra upplifva nationaliteten, det är att klyfva den döda henne, det är att återföra vårt folk försöka omgöra häfdernas verk och återföra vårt folk till den ståndpunkt af söndring och inbördes fiendskap, som långt för detta bordt vara öfvervunnen.