Trettionde Föreläsningen, 16 Nov. 1871

Trettionde Föreläsningen, 16 Nov. 1871.

1 Vargen. Af Finlands rofdjur är vargen den talrikaste och den, som anställer största förödelsen, ishtisynnerhet på renhjordarna. Under kalla vintrar kringströfvar han i skaror och närmar sig ofta mskoboningarmenniskoboningar. Han har särskilt varit en trogen följeslagare till krigens härjningar. Under Åren 1714–21, under stora ofreden, betedde han sig som herre i detta land och anföll utan åtskilnad mskormenniskor och djur, desto farligare, emedan han, när han lyckats i sitt första mskorofmenniskorof, förlorar all sin skygghet för skapelsens krona och fasvårläst p.g.a. strykningttassvårläst p.g.a. strykning törstar efter mskoblodmenniskoblod. (Hunden) Vargjagten har derföre i alla tider varit en nödvändighet och en sport i Finland. Uppfinningsförmågan har försökt alla medel, utan att lyckas utrota denna landsplåga: varggropen, snaran, saxen, giftet, vargskallet, pilsvårtytten, spjutet, kulan. I Kivinebb socken hade bönderne visat lust för myteri mot donationernas fogdar och derför förbjudits att hafva skjutgevär. Följden var, att vargarne togo till och gång efter gång bortröfvade barn. Vargen Han fortfar att vara den ensliga skogsbygdens skräck och vildmarkens rätta representant i Finland. Så älskad, som björnen varit, så hatad är vargen. I Skandinavien åtnjöt han fordom ett visst anseende: namnet Björn Ulf – Olof, som kommer af Ulf var der mycket brukligt. Finnen deremot har aldrig haft någon sympathi för detta grymma djur, men hans pels och hans skottpengar ha alltid varit välkomne för jägaren.

2 De djur, hkahvilkaRäfvens pels har också ådragit honom giller och jagt af mångfaldiga slag. Hans berömda slughet har äfven hos oss gjort honom till en favorit för folksagan. Den skada räfven åstadkommer som rofdjur gäller egentligen skogsfågeln.|202||220| Rofdjur. Någongång hararna. I öfrigt är han hvarken så talrik, eller så djerf, att han gör landtmannen synnerlig skada. Större förfång göra lodjuret såväl varglon, som kattlon, och jerfven (filfrasen) der de talrikare förekomma i det inre och nordliga Finland. Dessa viga djur lura ofta på sitt byte i trädens grenar och kunna då anställa stora förödelser. Uttern, hermelinen, mården och mänken tillhörde fordom de djur, som lemnade jägaren de rikaste pelsverk, men numera ha de blifvit sällsynta. Detsamma är fallet med gräfsvinet, som blifvit en raritet. Än sällsyntare är numera bäfvern, som fordom bebott nästan alla våra elfstränder. Numera träffas han ytterst sällan i Lapplands floder – han har, här som i Nordamerika, flyttat undan mskanmenniskan, sålänge han funnit en folktom ödemark med rinnande vatten, men sjelfva Lappland är numera för civiliseradt för denna besynnerlige stadsbo bland djuren.

3 Gnagare. Bland gnagarne är det föröfrigt egentl. endast ekorren, som jagas för pelsverket. Detta täcka djur har alltid varit ett föremål för både vänskap och okynne i Fd. Det är omöjligt för en pojke att se en ekorre, utan att kasta en sten efter honom. Men det oaktadt ser man honom ofta som ett slags husdjur uppfödas och tämjas till nöje för ungdomen.|203||221| Ekorren träffas i alla barrskogar och haren i alla löfskogar. Båda fångas mest med snaror, emedan man anser fasvårläst p.g.a. strykning dem icke löna krut och hagel, och bådas skinn exporteras i massor. Haren har icke godt rykte om sig för sin åverkan på trädens bark: när jagtstadgan diskuterades vid 1863 års landtdag ville bönderne hafva honom betraktad som skadedjur.

4 Gnagarne. Råttan och hennes många talrika slägtingar äro föremål för hvad man kunde kalla privatfiendskap. Vår industri har icke kommit så långt som den parisiska, att förvandla henne till fina glacéhandskar. Den i naturhistoriskt hänseende märkeligaste af hennes familj är fjällemmeln, som under vissa, för afkomman gynnsama år tågar i tallösa skaror från Maanselkäs nordliga fjällbygder ned i Kemidalen och förtär allt ätbart, som kommer i hans väg. Hans tåg går med äkta finsk envishet rakt åt söder: möter han en flod eller sjö, simmar han deröfver, om än tusende omkomma eller uppslukas af fiskar; möter han ett berg eller en byggnad, viker han aldrig åt sidan, utan klättrar oförskräckt öfver. MskanMenniskan har ingen nytta af detta talrika villebråd, men roffåglarna desto mera, och derföre utmärkes fjällemmelns tåg genom skaror af örnar, hökar, korpar och andra, som snart befria trakten från hans föga välkomna besök.

|204||222|

5 Igelkotten bör endast nämnas, som en kuriositet. Han träffas någongång i östra Finland, begapas och glömmes.

6 Skälen. I alla våra haf, i Ladoga, i de flesta af våra större sjöar och i Tana elf lefva åtskilliga arter af skälen: Ladogaskälen anses såsom ett egendomligt species. Han Skälen anställer en otrolig skada bland alla större fisk: å andra sidan äro hans hud och hans späck ett lockande byte, stundom äfven köttet af unga skälar, som kan blifva en ganska smaklig anrättning. Skäljagten är vid kusterna ett af de på engång farligaste, mödosamaste, men också mest inbringande yrken. Om hösten fångas skälen i nät, som måste vara starka nog att qvarhålla en bjesse om stundom 10 lispund eller deröfver, hkenhvilken ingalunda godvilligt gifver sig fången, utan vanligen afstår från sina befrielseförsök först då, när han lindat hela nätet som ett bylte omkring sig. Upphalad i båten säljer han sitt lif ganska dyrt, hans tänder äro ej att förakta, och ofta måste yxan eller klubban tillgripas, för att göra slut på hans motstånd. – Om våren, från början af Mars till öppen sjö, dödas skälen med kula eller klubba ute på isstyckena, der han kryper upp, för att sola sig. För att narma Emedan han är skygg och har fin hörsel, måste skytten smyga sig på honom krypande långs isen och då vanligen med en hvit skjorta, dragen öfver kläderna. Denna jagt är ett slags folknöje och tillredelserna göras för flera veckors utfärd. En båt drages då med ut på isen, lastad med proviant och amunition, men icke sällan händaoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande, att isstycket lossnar från landet|205||223| och de förvägne skyttarne drifva ut på öppna hafvet mot Estlands eller Sveriges kuster, under många faror och äfventyr.

7 Hvalen. Bland hafvets större däggdjur ser man stundom en förirrad tumlare spruta sin vattenstråle vid våra kuster. T. o. m. hvalfisken har någongång, under sin jagt efter sillstim, förvillat sig in i Östersjön och väckt mycken uppståndelse vid sydfinska kusten. 1846 om våren var den då synliga hvalen en skräck och ett talämne i alla fiskarekojor., tilldess han slutligen strandade vid estländska kusten och der dödades. 1869 ströfvade två individer af den s. k. hvita hvalen här utanför och i Ekenäs skärgård; otaliga skott lossades på dessa gäster från oceanen, men utan framgång, och man känner icke deras senare öden.

8 Husdjuren. Renen. Bland husdjuren i Finland ha vi endast ett, som förekommer både i tamt och vildt tillstånd, neml. renen. Han är, som bekant, fjällappens enda rikedom, hans dragare, hans ko, hans föda. Fullt tam blir icke renen: han kan aldrig inköras med betsel, och hanoriginal: hans styres med en svårighet och följer likväl ofta sina instinkter, utan att bry sig om köraren, som får följa hans nycker öfver stockar och stenar, stundom med kullstjelpt pulka. Till renens instinkter hör äfven att i fullt traf sträcka af åt norr, medan han motvilligt och långsamare beger sig åt söder. Som vild kringströfvar han i stora skaror Ishafsdalarna och fångas med snaror.|206||224| Han är för öfrigt ett fromt, förnöjsamt, något nyckfullt djur, som dock i nödfall försvarar sig med sina greniga horn; hans former och hans hållning ha ett naturligt behag. Hans rätta hemland går nu icke söder om polcirkeln; fordom var han inhemsk i hela Finland, der vi också ha renmossa öfverallt. Till Uleåborg nedföres han i stora hjordar, för att slagtas, och vid anblicken af sina kamraters död fäller han tårar.

9 Husdjuren. Af de öfrige idislarne behöfver jag endast nämna oxen, fåret och geten. Deras införande i landet går bortom all historia. Företrädesvis voro Karelarne ett boskapsidkande folk. IshtI synnerhet hornboskapen behandlas af af folket och den finska folkdikten med förkärlek: den står der som ett högre kulturstadium i motsats mot Lappens renar. Till ett sådant natursymboliskt förgudande af oxen eller kon, som förekommer hos de sydländska folken, finner man i Kalevala intet spår. Fåret är en förtrogen bundsförvandt, som nästefter vilddjurens hudar länge ut försåg folket med dess enda beklädnad; men någon symbolik finnes icke heller i denna gren af boskapsskötseln. Fåret har också knappt upphört att vara en gäst i Fd; – det finnes öfverallt, men det utvecklas icke här till ädlare racer, såsom fallet är med hornboskapen, der den vårdas med omsorg och icke svältes om vintern, såsom tyvärr sker i en stor del af landet. Geten oc träffa vi merändels blott i trakter med magra betesmarker, emedan detta djur nöjer sig med den sparsamaste föda. Svinet är den gamla cynikern öfverallt hos oss, som annorstädes; förekommer af olika racer och stäfjas, som skadedjur, med den bekanta triangeln. I sv.svenska mythen har detta djur fått ett visst anseende,|207||225| som förklaras af de gamla kämparnes anmärkningsvärda förkärlek för fläsk. Det är derföre svinet äfven fått plats i Walhalla under skepnad af Odins galt, den odödlige, outtömlige Grimner. Jag kan icke påminna mig, att vi i den finska folkdikten skulle finna något spår till en sådan odödlighet.

10 Husdjuren. Hästen. Hästen har deremot alltid hos Finnarne intagit den ansedda plats, som tillkommer denne mskansmenniskans trof bäste bundsförvandt ibland djuren. Stridshästen intager icke hos oss det utmärkta rum, som t. ex. hos de slaviska eller tatariska folken eller hos nomadfolken, emedan Finnarne, liksom Germanerne hellre, stridde till fots. Likväl finna vi i Kvala spår till en äldre sed, der stridshästen prisas såsom den yppersta. Och dertill kunna vi räkna det höga anseende, i hkethvilket det finska rytteriet stod under G. II A:s, Carl X G:s och C. XII:s krig. Det var endast Ungrarne och stundom Wallonerne, som i 30åra kriget kunde mäta sitt kavalleri med Finnarnes. Den egenskap hos den f.finska hästen, som dertill förnämligast bidrog, var hans härdighet i en uthållande strid. När man i slaget vid Breitenfeld såg Pappenheim med sina Walloner 7 gånger göra choc mot Stålhandskes Finnar, trodde enhvar i stridens början, att de stora, välfödda, väl inöfvade Wallonska hästarne skulle alldeles nedtrampa de små, magra och till utseendet oansenliga hästar, på hkahvilka Finnarne redo. Men ju längre|208||226| striden varade, desto tydligare fann man, att den finska hästen icke allenast var starkare, än han såg ut att vara, utan framför allt mera uthållande. Han tröttnade icke, medan Wallonhästen gång efter gång måste, badande i svett, kastas om, för att hämta andan och hvila. – Hästen. Denna outtröttlighet gör äfven d.den småvexta f.finska hästen till en utmärkt dragare, och att han som sådan söker han ännu sin like, kan hvarochen bevittna från sin erfarenhet om våra skjutshästar. – Men oaktadt Finnen i allmhet älskar sin häst, blir denne icke i något land så misshandlad, som hos oss. Han är det närmaste föremål för all råhet och för det gröfsta djurplågeri. Vi ha i detta afseende ännu mycket att lära, särdeles af Ryssarne, som både bättre sköta och bättre köra sin häst, än vi. – Det är främst Savolaksarn och dernäst Tavastlänningen, som förn närv. har de bästa hästar i Finland. Kappkörningarne bidraga att höja hästafveln; likväl vill det synas, som vore det mindre klokt att utfästa premierna för ett kort lopp under några få versts bana, ty deri kunna våra hästar ej täfla med de lifliga ryska; det är först efter en qvart timmas lätt traf, som den f.finska hästen blir genomvarm, och sedan kan han visa sin uthållighet. Derför borde prisen endast utfalla först efter en timmas prof.

11 Hund och katt hafva sin deras plats i folklifvet. Katten har dock aldrig fått något anseende i vårt land, så folkelig hon än vill vara. Det skulle icke falla en Finne in att, såsom i svenska mythen, låta Frejas vagn dragas af kattor. Snarare är hon|209||227| ett föremål för gyckel: vi träffa henne ofta i folksagan, menrändels som en falsk vän och närmast räfven i slughet. Medan hundens pels ofta begagnas till mössor och vantar, har man en viss motvilja för kattens. – Hundar. Hunden är deremot här, som öfverallt, mskansmenniskans trognaste följeslagare. Han begagnas ofta som björnhund, varghund, stöfvare, fågelhund, vallhund, gårdsvakt. Den lappska björnhunden är liten, långhårig, merändels af rödbrun färg, ytterst djerf och ihärdig. Vid kusterna förekomma alla tänkbara racer, men i det inre af landet finner man en genuin hundrace: oftast rödbrun, grå eller svart med spetsig nos och af medelstorlek. Kullervos hund:

12 Af vilda fåglar räknas i Finland 237 arter, och bland dem 29 roffåglar. De finske fåglarnes konung, falco chrysaëtosspråk: latin, kungs örnen, bebor alla skogrika trakter i Finland, der han finner en ödemark med dess invånare att beherrska. Hans storlek uppgår ända till 7 fot 6 tum mellan vingspetsarna. I djerfhet, mod och trotsig kraft har intet djurslägte i våra bygder hans like att uppvisa. Han fälles endast med kula, och hans fällande är alltid en triumf för jägaren. – Till denna konungs krigshärar höra sedan en rad af land- och hafsörnar, hökar och falkar, glador och ugglor som f anställa fruktansvärda nederlag bland de svagare fågel-lar, däggdjuroriginal: däggljur och fiskar. Kampen mellan örn och gädda, örn och lax, örn och sik, örn och lamm|210||228| är icke sällsynt och slutas stundom med den enas eller andras nederlag, stundom med bådas. Folkets naturliga sympathi tager alltid parti för den svagare, och hökens ankomst, som signaleras af småfåglarnas skri, väcker alltid uppmärksamhet och deltagande i gården eller bland arbetarne på fältet. Roffåglar. Ehuru jagten efter roffåglar nästan aldrig bedrifves som yrke och bytet ej heller medför någon direkt vinst, nedläggas likväl en årligen ett otroligt antal roffåglar i Finland. Den dödade fågelns öde blir då vanligen att uppspikas öfver stallsdörren, emedan man tror att han bortskrämmer maran ell och allehanda trolltyg från hästarne. – Ädelfalken finnes hos oss, ehuru mera sällsynt; men falkjagtoriginal: Falkjagt var okänd hos Finnarne; man icke finner hos dem ens något blott få spår af den beundran för örnen, som hos sydligare folk gjort denna fågel till en symbol för styrkan och hjeltemodet, – till följd hvaraf örnen blifvit frejdad genom romerska och franska legioner och t. o. m. uppträder tvehöfdad i Ryska rikets vapen. I Kalevala förekommer dock örnen med en viss förkärlek omnämnd – Det var han, som bar Wmn öfver hafvet. – Örnen från Turjalandet byggde bo i Wns knä – – För ugglan hyser Finnen en viss vedervilja.

|||| ||||