ZT–Sofia Topelius 14.4.1862

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 14.4.1862

Helsingfors måndag 14 April 62.

Min Älskade Mamma!

1 Jag skrifver nu några rader egentligen blott för att Mamma ej skall vara orolig för oss; kanske låter Guds nåd allt klarna, sedan Han sändt oss sin stränga påminnelse. Många sådana påminnelser ha vi nu haft sedan mer än ett år, och mest sedan i höstas, så att om vi flyttat med någon sorts känsla af verldslig fåfänga i våra nuvarande vackra rum, så visst ha vi blifvit påminta om vanskligheten af alla sådana beräkningar. Sedan den 7 Nov. kan jag säga att vi icke haft en enda bekymmerfri dag: först Oskar, så Emili, så Julius, så Joh Toini och Eva, så Johannes, så åter Toini, så Rosa och sednast åter Eva – små krämpor oberäknade. Men Guds ris har dock varit lindadt med|| bomull; det vore bra otacksamt att klaga, när vi fått behålla mor och tre barn i deras farligheter. Evas hals är ännu ej alldeles bra, men endast litet rödt återstår, för hvilket hon ej nyttjar något, och då hon har god aptit samt springer som vanligt (blott ej ute), så hoppas vi det jemkar sig af sig sjelf. Toinis öga är också något bättre, ehuru ej alldeles bra; blemman återstår, men tunnare. För den får hon atropin; med jod har hon måst sluta för utslagets skull, men tar nu jern, hon har ju åter en liten snäf af sin ansigtsros, stackars barn. De stora barnen gå åter i skolan, Emili är temligen bra, utom hjertklappning emellanåt. Der har Mamma rapporten för denna gång; måtte jag engång kunna skrifva att vi äro vid helsan! Den nye vattenläkaren från Tyskland är på hitvägen – Jag lutar alltmera åt det hållet, fastän jag ej vill förklara all medicin för gift, – men nog ser det för menskliga ögon ut som om våra hårdaste förluster kunnat undvikas, om Micha, Rafael och Rosa fått ordentlig vattenkur – men det var väl Guds vilja,|| och hvad hjelper det sedan att efteråt tänka huru man bordt bete sig? Franz och Adele Snellman, som äro vattenkunnige, föreskrefvo åt Eva en annan sorts omslag, och dessa tyckte vi voro mycket nyttiga. Hade Rosa fått inpackning, så ägde vi kanske ännu det kära barnet, men som sagdt, det var väl Guds vilja.

2 Jag lofvade Mamma sist att afskrifva Toinis bön och hennes bref under Rosas sista timmar; den skänkte oss mycken tröst och lydde så här: Bönen: ”En systers bön för sin lilla sjuka syster. ” O gode Gud och Herre, om det så är din helga vilja, att min lilla syster skall gå ifrån mig i denna stund, så ske din vilja och icke min. Trösta min fader och moder i all deras sorg, och ifall hon skulle dö, så låt hennes lilla själ komma till dig i din heliga himmel. Der får hon bli en liten engel ibland de englar små. Gode Gud, hör min bön i all nöd. Amen.” – Jag har tillagt blott kommateringen. Utom denna bön skref hon ett litet vackert bref till mig, men det är förkommet. Visst måste vi tacka|| Gud för så älskliga barn; må vi blott alltid kunna bevara dem för Hans rike!

3 Lyckligt är det att naturen nedlagt en så stor spänstighet uti barnasinnet. Fastän de höllo så mycket af Rosa och hon den sista tiden var deras dagliga lekkamrat, som de på allt sätt klädde ut och pysslade om, så voro de några timmar efter hennes bortgång åter färdige att skratta, hoppa och sjunga. Låter Gud dem behålla hvarandra och helsan, så veta de ännu icke af lifvets sorger.

4 Jag förmodar att Mamma nu fått brefvet med pengarna. Emili var i går med mammas bref till tant, och hon lofvade skrifva ny revers. Hon har nu åter skickat pengar åt Carl; – det är oförsvarligt att gamla gossen ej kan hjelpa sig sjelf, utan ökar sin mors bekymmer. Tant lofvar nu ta Toini och Eva med sig. Hon åker med tre hästar, och vi betala en. Mille vill ej gerna till Marstrand, men det får ej hjelpa, hon måste engång i verlden sköta om sig sjelf också.

5 Johannes är på fötter och går alla dagar ut, men har ej varit här för trappornas skull.

6 Hjertlig helsning till Fanny och andra vänner, jag har köpt Fannys bok, och så har fru Chydenius skickat för Mammas räkning släpärter, men som de äro tunga, skola vi ännu vänta litet, ifall posten kan undvikas. – Här är aprilslask och annars vårligt, men isarna tjocka.

Mammas egnaste

Z. och E.

7 Redan innan Rosa blef sjuk, afsade jag mig all vidare befattning med theaterskolan, och från theatern drar jag mig småningom allt hvad jag kan. Det som ännu håller mig qvar är till en del hoppet att sätta en damm för åtskilligt ofog.

8 Lina Borgström är återkommen. De äro der, med Hinriks lilla Selma, så rädda för smitta från oss, att när Mina Julin varit ena dagen här, törs hon andra dagen knappt med en ombytt klädning gå till Borgströms.

9 Nu börjar jag åter för femte gången med Läseboken, och nu på fullt allvar.