ZT–Sofia Topelius 18.9.1863

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 18.9.1863

Helsingfors 18 Sept. 1863, fredag morgon.

Min Älskade Mamma!

1 Se här några raddeer midtuti kejasrevefvan. Jag upprepar ej hvad som stått i tidningarna, men der falla alltid några smulor bredvid. En ganska märkvärdig vecka är det vi lefva uti, alltsedan i måndags, då kejsaren kom kl. ½ 2 e. m. under hällregn. Vi samlades på Universitetet i uniform och presenterades alla, man efter man, af baron Munck, på det sättet att han nämnde namnet och vår vetenskap. Vi stodo i en cirkel kring salen, efter tjensteålder, och kejsaren stadnade tätt framför hvarochen, i det han såg oss rätt i ansigtet. Till tre eller fyra ställde han en kort fråga på franska, lyckligtvis icke till mig. Jag kände att jag rodnade, när han såg mig så skarpt i ögonen, och det förtretade mig, emedan jag hade godt samvete, kanske mer än mången, deruti att jag är Alexander så uppriktigt tillgifven. Ganska allvarsam, nästan sträng var hans uppsyn; troligen kom han ihåg den olycksaliga adressfrågan. Efter presentationen adresserade han till oss alla några ord på franska: ”mina herrar, jag har tillhört er krets, jag är viss att ni sköta edra vetenskaper med nit och jag hoppas att ni leda den studerande ungdomen till flit och kunskaper, som gagna fosterlandet, äfvensom att ni påminna dem huru de tillhöra den stora folkfamilj, hvars chef är kejsaren af Ryssland.” – Det var kejsaren, som sade de orden, och det skedde med verkligt majestät. Meningen var tydlig: tro ej att jag är okunnig om piltarnes fantasier! – Sedan han besett samlingarna, presenterades studenterne i solennitetssalen. Det var väl få af oss, som icke kände sitt hjerta klappa litet fortare, vi som kände våra ungherrar. Lyckligtvis betedde de sig hyggligt och bra. De mottogo kejsaren redan|| vid hans första ankomst med ett tapprare hurra, än vi kunnat hoppas, och sjöngo sedan ganska raskt Wårt land uti salen. Alexanders stränga blick mildrades, utan att förlora sitt allvar. Man såg hur han betraktade våra ynglingar under sången: Nikolai skulle ha mulnat dervid, ty de allraflesta buro svart frack och hvit halsduk; blott ganska få buro uniformsrocken. När sången var slut (det var bara första versen af W. L.Wårt Land), sade H. M.Hans Majestät några ord på franska åt Munck, och denna tolkade dem högt på svenska: ”Hans Majestät ihågkommer ännu den tid när han var ung och kansler för detta universitet. Hans Maj. är öfvertygad, att äfven den nuvarande studerande ungdomen skall göra heder åt sitt land och glädje åt sin monark.” – Derpå följde ett duktigt hurra, kejsaren gick, och alla universitetets vänner kände sig lättare om hjertat.

2 – Måndagen gick sedan tyst, utom att folket sprang och hurrade efter kejsaren. En del hus buro flaggor, illuminationen var allmän. Hos Rokassovski var bal: kejsaren hade sett mera allvarsam ut, sade Ninni och Gusti, som voro der; en kort stund hade han spelat kort med Rokassovski, furst Gortschakoff och grefve Adlerberg. Två händelser hade passerat, som troligen gjort honom mulen. Grefve Creutz hade med flit blifvit bortlemnad vid bjudningen till den kejserliga tafeln, emedan Armfelt och Stjernvall hyste antipathi mot honom. Då begaf det sig, just innan man skulle sätta sig till bords, att kejsaren frågade efter Creutz, ty C. hade på f. m. uppvaktat honom i egenskap af landets förste grefve. Nu fingo Ceremonimästarne brådt och skickade efter Creutz, som just hade slutat att äta middag i brunnshuset, ty klockan var 5. Tillika skickade de dit hans uniform, men glömde i brådskan att skicka byxorna. C., så ond han var, hade så när låtit sin fru öfvertala sig att gå, då han märkte att byxorna saknades. ”Helsa och säg att jag kan ej komma utan byxor”, svarade han och så blef han borta från middagen.

||

3 Andra händelsen var att Carl Wetterhoff – Bakunins och polackarnes loftalare – varit, som jag sist skref, nog oförskämd att hitkomma för att samla material till nya smädelser, och nu gbegick guvernören Walleen det politiska misstaget att skicka en beryktad polis till Kleinehs hotel, der W. just åt middag, för att tillsäga honom att han stod under polisuppsigt och ej fick gå eller vistas någonstädes, utan att en polis följde honom. Detta väckte uppseende – en sorts deputation af fyra personer, hvaribland Sixtus Calamnius och Gideon Wasastjerna, gick på e. m. att klaga hos prokuratorn Knorring, som svarade att han ”ingenting kunde göra, ifall detta skett på högre ordres.” – Saken torde ha kommit till kejsaren, ty samma qväll befriades Wetterhoff från sin polis, med tillsägelse likväl att så fort som möjligt laga sig härifrån. Mamma kan tänka hvad detta var för ett samtalsämne. Whoff är ännu finsk undersåte och vistas i Sverige med finskt pass.

4 – Tisdagen var en klar, vacker dag. Kl. 10 skedde ceremonin med landtdagens utblåsande, mera knapphändigt från senatstrappan, som ej ens var dekorerad. Våra tillställare äro så upptagne af kejsaren, att de glömma den aktning de äro skyldige folk och ständer, så att timman ej var på förhand tillkännagifven. Efter en Dagbladsnotis trodde de flesta att det skulle ske kl. 12, så att knappt 32 à 300 personer voro tillstädes, i stället för lika många tusen. Af en händelse fingo vi veta klockslaget och voro alla der. Det såg högtidligt ut, när alla kringstående blottade sina hufvuden. Man såg tårar i många ögon.

5 – Jag skref orätt: Rokassovskis första bal var om tisdagen, och den andra var i går thorsdag för de fem prinsarne, som kejsaren lät hitkalla, till ett bevis att han var nöjd med sitt emottagande.

6 – Onsdagen var den stora jagten på Träskända, med|| vackert väder på f. m. och regn på e. m. Rosenkampffs voro bjudna af fru Karamsin i egen person; tant for likväl ej, utan Max förde ut flickorna. Der var så öfvermåttan präktigt, berättade de, och kejsaren hade varit vid godt lynne, sedan han skjutit råbockar, räfvar, fasaner och harar i mängd. Två af hjortarne bröto genom kordongen och lupo till skogs. En stor balsalong var enkom uppförd, hel och hållen beklädd med blommor och speglar m. m. Illuminationen och fyrverkeriet öfvergingo allt hvad man kunnat föreställa sig, och man spisade på den ryktbara Demidoffska guldservisen, som säger vara den enda i sitt slag, hvarje tallrik af rent guld och så tung att man har göra att lyfta den. Endast 85 personer voro bjudne till all denna herrlighet. Ninni, som fick dansa hvarenda dans, bjöds ånyo upp af sin gamla kavaljer, den lilla feta och trefliga Wladimir, som hon tycker så mycket om, och han tycks vara litet svag för henne. Augusta fick dansa två danser och tyckte det var mycket, hon är en präktig flicka, den Augusta. Flickorna kommor kl. 7, medan kejsarn åt middag, och sedan han farit kl. ½ 12, superade resten af sällskapet. Det var så grann mat, att de ej kunde beskrifva annat än en stor skinka; troligen var den också af vildsvin. Hjortstek vankades i massa, och fasaner funnos liksom hjerpar hos annat folk. – Blotta skjutsen kostade tant 7 rubel, och det var billigt, Borns betalade 20 och körde ändå omkull i mörkret på hemvägen. – Fru Karamsin hade varit som ann kamrat med kejsaren, och alla fem prinsarne kysste henne på hand.

7 – Thorsdagen var upptagen af ståndens helsningar och uppvaktningar. Nordenstam är landtmarskalk, borgmästar Örn från Wiborg talman för borgarståndet och bonden Mäki-peskä från Ruovesi för bondeståndet. Erkebispen för presterne. – I går voro sj skeppsredarne hos Gortschakoff för att begära finska konsuler. Han tycks ha gjort narr af dem och svarade att de gerna skulle få konsuler i sådana hamnar, der Ryssland ej hade sådana; för resten tyckte han de kunde vara nöjda med de ryska

8 Nu har Z. gått för att höra nytt om throntalet. – Ludvig är skral ingen resa kan bli af. Fåse om han får lunginflammation. Jag är så fast med honom. helsa Augusta om jag kan skrifver jag i fredag.

Mammas

Emili